I dessa tider av Melodifestivals-frossa är det inte utan att man reflekterar lite över musikens tillstånd. Och då menar jag inte specifikt musiken i Melodifestivalen i sig.
Jag har inte nu inte tittat på någon av deltävlingarna eller finalen, så jag ska kanske inte göra något generellt uttalande om kvaliteten på bidragen. Men jag har ändå på omvägar (radio...) hört en hel del av bidragen. Blir alltid lite smått deprimerad över hur intetsägande många av låtarna är. Loreens bidrag är egentligen inte något större undantag annat än att den kanske är en av de mer kvalitativa av i den intetsägandes skara. Det verkar också som om Loreens dans ska ha varit passande. Om detta vet jag inget om då jag inte sett det. Dock verkar Top Cats rockabilly-låt vara förhållandevis "egen", stilmässigt. Och så har vi Dead By April. Refrängen är precis lika intetsägande som man skulle kunna förutsäga. De hårdare partierna är i sammanhanget onekligen lite ovanliga men som hårda partier räknat är de högst ordinära. Som helhet kan man inte annat än att gäspa. Och så har alla skriverier kring Björn Ranelids medverkan. Kan inte påstå att jag gillar låten, men det är välkommet att det är någon som försöker spränga gränserna för Melodifestivalens ramar. Övriga bidrag känns i rätt meningslösa att kommentera ytterligare.
Det är väl egentligen ingen som kan hävda att man kan tävla i kulturella gärningar på detta sätt. Det handlar trots allt om popularitet och har inget med kvalitet att göra. Det måste man ha klart för sig och det är som det är. Det stora problemet kommer när man ska försöka göra gällande att dessa saker är samma sak. Det vore önskvärt om så vore, men man måste minnas att kultur avnjuts på olika sätt av olika människor. En del människor föredrar kulturella bagateller eftersom de får vad de vill ha av dessa verk. Vissa kan gilla lite djupare verk, medan en del vill grotta ner sig fullständigt i ett kulturellt verk. Och så finns det de som kan avnjuta samtliga kulturella gärningar.
Jag tillhör de som gillar när saker och ting är skapade av en lite djupare orsak. Att det är skapat av orsaker där finansiella vinningar inte är en bakomliggande orsak. Att det är skapat i "ärlighet" och "äkthet". Att reda ut de begreppen är definitivt inte lätt. Men ska man ändå försöka sig på en ytligare förklaring kan man väl säga att den som skapat det inte har haft andras reaktioner i åtanke när man skapade sitt verk. Att det inte är skapat av för att passa in i en mall fastställd av andra. Och detta gäller oavsett om musiken kommersiell eller inte. Att man tillåter sig begränsas av sin "scens" begränsningar är egentligen lika illa. Det är faktiskt beklämmande vanligt. Inte bara inom den så bespottade mainstreamkulturen. Eftersom musik är den kulturform som ligger mig närmast om hjärtat så har jag stött på detta fenomen fler gånger än jag skulle önska. Då punk och hårdrock är mina främsta gift så får man definitivt sin beskärda del av tvärsäkra gränsdragningar mellan vad man får och vad man inte får göra. Och då talar jag inte om gränserna inom grupperingarna punk och hårdrock. I stället menar jag vad som är tillåtet och icke tillåtet inom alla de under kategorier av dessa stilar. Ännu lite mer problematiska blir det när det inom samma genre finns ytterligare schatteringar med hänvisning till geografisk och/eller tidsmässiga skillnader. Tar man dödsmetall är det enorma skillnader mellan vad som är okej för amerikansk dödsmetall från östkusten och vad som är okej för polsk dödsmetall av modernt snitt.
Det lite lustiga är att om man inte passar in i någon specifik kategori så existerar man mer eller mindre inte överhuvudtaget. Så skoningslösa är gränsdragningarna. Så skoningslös är konformiteten. Så korkade är människor.
Man kan fundera lite på varför subkulturer som hårdrock och punk egentligen bygger sina interna regler på samma principer som den så förhatliga mainstreammusiken gör. En del kanske hävdar att det är skillnad eftersom mainstream bygger på vad som säljer bäst. Men samma mekanism är till stor del aktiv i alla musikstilar. Man enkelt konstatera detta om man ser till vad som händer de som gud förbjude bryter mot konventionerna. En del blir kanske populära, en del bryter mot konventionerna blott genom att bli framgångsrika bortom sin genre, men de flesta faller bort och in i glömska. Det finns helt klart ekonomiska incitament att inte vandra utanför inhägnaden. För det är fortfarande allt för många som definierar vad som är bra och vad som är dåligt utifrån om det ryms inom den genre man gillar. Alltså kan man genom att hålla sig inom genren och sälja en del skivor, förutsatt att man är en anständig artist. Det är många band som först efter att ha etablerat sig inom sin genre börjar våga ta ut svängarna ordentligt. Då har de i regel redan en lojal skara fans som är beredda att köpa den nya skivan och gå konserterna, även om de inte nödvändigtvis kan förlika sig med en ändrad inriktning på musiken. Fans inom de marginaliserade kulturerna är allt som oftast extremt lojala när de väl tagit ett band till sitt hjärta. Inom mainstreammusiken finns sällan någon sådan motsvarighet. Men att artister måste bygga ett slags förtroendekapital innan man börjar utmana gränserna visar på att principerna och mekanismerna mellan mainstream och musik utanför mainstream gäller för båda. De ser bara lite annorlunda ut och kanske rör sig på en mindre arena.
Det är inte tillräckligt många människor som förmår att lägga intellektet och egot åt sidan och bara låta konsten tala med sitt inre utan störningar från internaliserade regelverk. Jag har själv varit en av dess människor som lät överintellektualiserade tankar reglera min musiksmak. Den dagen jag började släppa på dessa meningslösa begränsningar blev jag så oerhört mycket rikare. Det är långt kvar till dess att jag kan hävda att jag är fördomsfri på något sätt men jag kan nu känna musiken på ett annat sätt än tidigare. Att inte på förhand behöva avfärda musik av en eller annan anledning. Det är klart att det är mycket jobbigare att inte ha ett fasta regler över vilken musik jag tillåter mig att lyssna till. Men samtidigt är det rätt skönt att kunna erkänna att något man tidigare hellre skulle ha dött än att erkänna att jag lyssnade, nu faktiskt inte är så dumt ändå. Kanske inte speciellt bra eller något som jag skulle kunna lägga pengar på men vars värde hos andra man ändå kan förstå.
Det finns alldeles för mycket bra musik ute i världen för att godtyckliga regler ska få diktera vad som är rätt eller fel. Och det finns på tok för mycket skit som man måste lyssna på om man vill följa reglerna. De enda reglerna som känns relevanta är egentligen bara vad man gillar och vad man ogillar. Utan filter. Utan censur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar