Gnäll om film

Tänkte jag skulle fortsätta gnälla om dåligt filmer. För det känns som om de bara blir fler och fler. Tänkte jag skulle kolla på Legion i går. Hade fått för mig att filmer med Dennis Quaid och Paul Bettany inte kunde vara så dålig. Det kunde den. Hade förväntat mig lite apokalyptisk stämning med tunga religiösa anslag. Men det var inget annat än dussinaction med en mer än lovligt kass story. Jag måste verkligen lära mig att inte vara så satans naiv och godtrogen.

Men jag ska balansera gnället lite med att säga att jag också kollade på "Black Book" efteråt. Ett ytterst välproducerat holländska drama om motståndsrörelsen i Nederländerna under andra världskriget. Man får följa judinnan Rachels väg från att med nöd och näppe klarar sig från att bli summarisk avrättad av nazisterna och hennes snåriga väg i nazisternas högre kadrer som agent för motsåndsmännen. Carice von Houten gör rollen som Rachel med stor förtjänst, ger karaktären ett rejält djup. Jag gillar också att filmen, trots att den är från 2006, har en lite vintagekänsla över sig på något vis. Det gör att den känns äldre och därmed lite mer trovärdig. Det är intressant att se film om detta trauma från ett annat land än de som vanligtvis avhandlas.

Såg också på "The Nines" för inte allt för länge sedan. Blev rekommenderad att se den via en blogg. Den skulle vara lite annorlunda och rätt smart. Men jag kan inte säga håller med. Annorlunda var den definitivt. Uppbyggd i allegoriska episoder men dessvärre klarar inte filmen att få ett bra flyt i dem. Skarvarna är lite för tydliga och de olika episoderna är lite för disparata för att helheten ska bli tilltalande. Ryan Reynolds, Hope Davis och Melissa McCarthy gör visserligen knappast bort sig men i sammanhanget kan jag inte låta bli att gäspa lite grann. Så detta är inget annat än en besvikelse. Det hade på förhand kunnat bli mycket mer än det som det faktiskt blev. Ansatsen uppskattas betydligt mer än resultatet i sig.

En annan film som kändes tudelad så var "Special Forces". Handlingen utspelar sig i Afghanistan där en där en reporter blir tillfångatagen av talibaner. Då sätts en specialstyrka in för att rädda hennes liv. Det som funkar är delarna som har med journalisten och hennes story om hur jävligt kvinnorna har det under talibanernas förtryck. Det som inte funkar lika väl är delarna som har med specialstyrkan att göra. Trots att filmen är fransk så brottas den med en hel del av den där bredbenta och testosteronstinna jargongen som filmer med amerikanska soldater allt för ofta dras med. Inte riktigt lika illa som många amerikanska motsvarigheter men tillräckligt för att det ska bli en allt för bjärt kontrast mot den mer existentiella parallellberättelsen om journalisten. Och dessvärre är det mer militär än journalist i filmen.

Jag hade stora förhoppningar på filmen "J. Edgar" som handlar om den legendariske FBI-chefen J. Edgar Hoover. Och att Leonardo Di Caprio spelar huvudrollen gjorde mig inte mindre intresserad av att se filmen. Den mannen gör inte speciellt många filmer som inte är sevärda nu för tiden. Hoover är en otroligt intressant personlighet. Hans förmåga att lyckas styra den amerikanska politiken med hjälp av ett stort och synnerligen detaljerat register med snedsteg och tvivelaktigheter begångna av människor med makt och inflytande är lika skrämmande som det är fascinerande. Så med detta i åtanke var det med en barnslig förtjusning som jag satte mig ner för att beskåda filmen. Men man fick rätt snart en känsla av att det var något som inte var riktigt bra. Det blir inget riktigt djup i filmen, berättelsen plågas av att denna ytlighet. Man försöker pressa in en så pass komplex individ som Hoover i ett format som inte alls lämpar sig för att göra detta försök rättvisa. Hade man valt att göra en längre miniserie på kanske 6-8 avsnitt hade omfånget varit acceptabelt. Men i detta fall blir det bara ytligt och splittrat. Speciellt när man i filmen rör sig över längre tidsperioder också. Och det är rätt märkligt att man inte kunnat få till sminkningen när karaktärerna ska porträtteras under ålderns höst. Det är verkligen under alla kritik. Skulle man ha gjort J. Edgar Hoovers liv rättvisa borde man ha riktat in sig på en speciell vinkel och låta de andra aspekterna av honom komma fram inom ramen för den berättelsen. Riktigt, riktigt synd.