Mellanöstern se ovanligt mörk ut. Den arabiska våren blev på många sätt och vis en stor framgång för den demokratiska andan med att länder som Libyen, Tunisien och Egypten på olika sätt kunde bli av med sin despotiska ledare. Många hade så gärna sett att också Syrien skulle kunna ställas till skaran av länder som kastat av sig en diktators ok. Men där har istället upprorets baksida blivit blottlagd.
Slakten och förföljelsen av upprorsmakare och deras familjer har varit skoningslös. Tusentals människor har förlorat sina liv i en desperat kamp för frihet. Men president Bashar al-Assad tycks inte dra sig för något för kväsa varje tillstymmelse av opposition i sitt land.
Dessvärre är världsamfundet, återigen, inte överens om en väg framåt i frågan. Kina och framför allt Ryssland vill inte ställa sig bakom en FN-resolution mot Syrien. Kina har visat en något hårdare ton än Ryssland genom att öppet fördöma Syriens regim för sin övergrepp, men längre än så vill man inte gå. Ryssland däremot sträcker sig inte längre än till generell kritik av konflikten i sin helhet.
Varför är Ryssland så motsträvigt i denna fråga? Svaret är på den fråga har två tänkbara orsaker. Dels är Syrien en stor kund till den ryska vapenindustrin motsvarande i rundas slängar 4 miljarder dollar. Ungefär samma storlek på den del försäljning som försvann när Libyens ledare Moammar Gadaffis regim störtades. Således skulle ytterligare en storkund kanske försvinna. Något ett Ryssland på frammarch inte kan acceptera. En annan del av svaret kan finnas i att Ryssland inte gärna vill att upproret ska sprida sig ytterligare norrut - mot Ryssland självt. Landet har gång på gång visat sin vilja beredskap att attackera gamla sovjetrepubliker som missköter sig (exempelvis Georgien). Man accepterar inte bråk i sin närhet.
Runt Syrien har man Iran, Irak, Turkiet, Israel och Libanon. Det sistnämnda landet är inte stabilt på något sätt ännu, även om de värsta stridigheterna tycks ha lugnat ner sig betänkligt sedan Gadaffi togs av daga. Snarare är det den mer bekanta oroshärden Israel är intressant här. Och då är det den väldigt fräna hållningen som den israeliska staten har mot Iran för att iranierna håller på med att slutföra sitt kärnkraftsprogram. Israel är oroliga för att Iran egentligen bara använder kärnkraftsprogrammet för att dölja att man i dess skugga utvecklar kärnvapenkapacitet. Det finns inga offentliga bevis för att någon av de iranska kärnanläggningarna har någon sådan funktion, enligt IAEA. Men detta är ingen som mildrar de israeliska hökarnas vrål och krav på ett militärt ingripande mot Iran. Med tanke på att Israel själva lyckades gömma sitt eget kärnvapenprogram väldigt länge så känns deras kritik en smula hycklande. Man startade sitt program redan 1958 eftersom man kände sig - med all rätt - trängda av sina inte allt för vänligt sinnade grannar. Och utifrån den generella inställningen till kärnvapen då så kan man ha en viss förståelse för att Israel vill ha ett potent avskräckningsmedel. Men vad som är problematiskt för Israel och deras trovärdighet på området får sig en törn med tanke på att man hårdnackat vägrar att skriva på ickespridningsavtalet. Det är inte en handling mot fred och reson.
Sedan kan man heller inte komma ifrån att det faktum att Iran sagt att man vill förinta den israeliska staten. Det hjälper inte i sin tur den iranska trovärdigheten speciellt. Det ger ju definitivt Israel en stor och svårignorerad käpphäst som krigsivrarna gärna och ofta använder för att stärka sitt ställningstagande för en militär intervention.
Ytterligare en aspekt på Israel och Irans osämja är att USA inte vill utesluta en militär intervention. En majoritet stödjer ett amerikanskt angrepp om det skulle visa sig att Iran de facto har kärnvapen till sitt förfogande. Ännu fler amerikaner är positiva till ett angrepp och det är Israel som står för det militära. Den potentiella republikanska presidentkandidaten Rick Santorum har kommenterat Irans kärnkraftsprogram med orden: If Iran doesn't get rid of nuclear facilities, we will tear them down ourselves." Precis hur sannolik Santorum är som president kan diskuteras men det är ändå lite bekymmersamt att det är det tonläget som republikanerna förmodligen kommer att ta med sig i valkampanjen till presidentposten.
Grannlandet Turkiet är drivande i en organisation som heter "Syriens vänner". De stödjer den syriska oppositionen men man motsätter sig ett militärt ingripande. Man ser hellre ett maktskifte där al-Assad ställs inför ett ultimatum som säger: "Spelet är slut, avgå och rädda ditt eget skinn medan du fortfarande kan." Den typen av lösning fungerade när jemenitiska regimen lämnade i från sig sin makt till folket. Turkiet är heller inte känt som ett land som drar sig för att använda våld.
Så för att återknyta till Rysslands motstånd till aktioner mot Syrien handlar till stor del att man inte vill ha en utveckling där Israel eller Iran råkar i luven på varandra. Skulle Syrien attackeras av exempelvis Turkiet eller NATO kommer så klart alla konflikter i området att bli ytterligare spända och därmed ökar risken för att något allvarligt händer och utlöser en riktigt stor konflikt i området. Och allt detta i ett område där det finns olja. Väldig mycket olja i en tid då oljepriset stiget. En konflikt lär inte sänka oljepriserna, direkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar