Det har varit lite spännande att följa alla debatter och myckna tyckande kring den utökade kungafamiljen i och med lilla Estelles födelse häromdan. Rojalisterna är alldeles till sig i trasorna över att en ny prinsessa sett dagens ljus. Det har inte varit någon hejd på deras glädje och hurrarop. Deras glädje är väl förmodligen till största delen uppriktig och ärligt menad, men det finns givetvis klara strategiska fördelar med denna kungafödsel. Dessa fördelar är knappast del i någon infernalisk plan från kungahuset sida eller så. De kungliga motiven till födseln sträcker sig knappast längre än Daniel och Victorias familjeplaner.
Samtidigt så är det svårt att inte diskutera och reflektera lite kring monarkins vara eller icke vara. Det finns vissa ganska klara demokratisk problem med hela systemet även vår kung saknar reell makt. Bara principen med ärva ett ämbete känns på många sätt och vis som problematiskt. Bara det att man särbehandlar en människa så mycket som man gör med kungligheter. Och det via skattesedeln samtidigt som det blir allt mer uppenbart för varje dag som går att det finns ganska gott om hål att stoppa pengarna som monarkin kostar oss i. En annan sida av problematiken är att man faktiskt tvingar in ett barn i roll som barnet inte har något att säga till om. Visserligen kan en kunglig avkomma abdikera och frånsäga sig alla sina privilegier när arton levnadsår avklarats men inte tidigare. Och det brukar gnällas och klagas på när föräldrar lägger stora förhoppningar på sina barns axlar i akademiska eller sportsliga sammanhang. Hur tungt och påfrestande ska det då inte vara att födas i ett kungligt hem och bära inte föräldrars förväntningar utan en hel befolknings förväntningar på sina axlar. Även om avkommorna föds in i materiellt överflöd av sällan skådat slag är känns det ändå tveksamt om man kan rättfärdiga att beröva ett barn sin barndom.
Det är svårt att förneka att kungafamiljens good-willarbete är något att respektera. För det jag är ganska säker på att många av alla de fonder och välgörande ändamål som de arbetar med och för förmodligen inte skulle kunna dra in lika mycket pengar utan kunglig inblandning. Så det är något man definitivt inte behöver diskutera eller ifrågasätta. Men det andra sidan av myntet handlar då om det rent ekonomiskt betalar sig. För det är ju inte någon speciellt liten apparat, detta kungahus. Ett av problemen är att vi egentligen bara har utgifterna att gå på. Detta eftersom de potentiella fördelarna är svåra, för att inte säga möjliga, i dagsläget att göra en skattning av eftersom den goda PR monarkin är tänkt att ge Sverige i sig är svår att uppskatta och omsätta i siffror. All PR är väl egentligen svår att uppskatta i kvantifierbara siffror. Har man tur kan man bästa fall göra en skattning om något har en positiv eller negativ inverkan men i hur stor utsträckning detta gäller är svårt att säga något om. Jag tror personligen att den PR som kungahuset genererar till stor del är positiv. Men hur positiv är som sagt svårt att säga. Jag tror inte att den betalar sig men det är bara vad jag tror själv.
Och så har vi den massmediala masspsykosen som födseln utlöst. Jag hade nöjet att jobba/praktisera natt när det stod klart att Victoria och Daniel snart skulle bli föräldrar. Radion som stod på var inställd på P1 (tror jag) och vad jag fick höra var en reporter som var alldeles till sig eftersom han befann sig på samma sjukhus som de blivande föräldrarna. Alldeles uppspelt över att befinna sig i någon typ av allmänt utrymme på betryggande avstånd från allt vad barnafödslar, kungliga som svenssonmässiga, var tydligen inte inget hinder för hysterin. Killen kanske var en inbiten rojalist eller så hade den tidiga timmen tvingat honom att svepa en hink med espresso eller två, jag vet inte. Kändes en smula ovärdigt och överdrivet.
Och senare så var det detta med namnet. Estelle. Orka bry sig. Folk har åsikter som namnet som i sig inte känns varken upphetsande eller upprörande. Feminint och internationellt. Det torde väl vara ganska bra egenskaper för ett namn på en prinsessa kan man tycka, om man ska försöka sig på någon typ av begränsad intellektualisering av namnet. Men, som sag - orka bry sig. Det borde väl bara vara för folk att gilla läget och hålla käft. Det är inte deras barn och inte deras problem. Såg att Herman Lindkvist inte kunde låta bli och tycka till om namnet. Han hade inte mycket till över för namnvalet. Och idag fick han göra en lite pudel eftersom det var en hel del människor som hade hört av sig till honom och i ganska osentimentala ordalag förklarat sitt missnöje med hans kommentarer om Estelles namn. Inte utan att man drog lite skadeglatt på smilbanden när någon av dessa meningslösa tyckare får på tafsen. Jag har all respekt för herr Lindkvist kunskaper om Sverige och dess historia, men jag tror nog han bör lämna de personliga åsikterna hemmavid.
Däremot tyckte jag att det var lite rörande att se Daniels presskonferens. Han gjorde ett mycket sympatiskt intryck och var ganska lagom samlad. Helt klart tagen och känslosam men ändå behärskad under omständigheterna. Om man ska dra några växlar på hans framträdande så verkar han i alla fall vara mer bekväm än sin svärfar i publika sammanhang.
söndag 26 februari 2012
lördag 25 februari 2012
Bokmalens julafton
I onsdags var det så dags för 2012 års stora begivenhet för bokmalarna i Sverige. Bokrea, med andra ord. I likhet med alla andra tidigare års bokrea har man bara kunnat konstatera att man inte en nästan har tillräckligt med pengar för att kunna köpa alla böcker som helst plötsligt finns att införskaffa till ett förträffligt pris. Jag hade lätt kunna spendera 10 000 kronor på böcker och inte en enda av dem skulle vara ett dåligt köp. Nu är ju böcker i sig sällan dåliga köp men jag tror min poäng går hem i alla fall.
Detta år blev det faktiskt mer facklitteratur än annars. Men det är i gengäld intressanta ämnen som böckerna rör så det är bara positivt.
Inköpt facklitteratur:
Detta år blev det faktiskt mer facklitteratur än annars. Men det är i gengäld intressanta ämnen som böckerna rör så det är bara positivt.
Inköpt facklitteratur:
- ”Heydrich: förintelsens arkitekt” av Knut Kristofersen
- ”Jag låter mig inte skrämmas” av Lydia Cacho
- ”Jämlikhetsanden” av Richard Wilkinson och Kate Pickett
- ”AutoCAD 2012 for Dummies” av David Byrnes
- ”Salvekvick och kvacksalveri” av Edzard Ernst och Simon Singh
- ”Standard Operating Procedure” av Philip Gourevitch
- ”Du store Gud?” av Christopher Hitchens
- ”Dårarnas korståg” av Diana Johnstone
- ”Krisen” av Paul Krugman
- ”Fångad av hakkorset” av Bruno Manz
- ”Mindfullness” av Thich Nhat Hanh
- ”Härskarplanen” av Heather Pringle
- ”Tillväxt till döds” av Stellan Tengroth
- ”Fermat’s Last Theorem” av Simon Singh
- “The Code Book” av Simon Singh
- ”Kristallnatten” av Öyvind Foss
- ”Giftlaboratoriet” av Arkadj Vaksberg
- ”En liten bok om ondska” av Ann Heberlein
- “The rule of four” av Ian Caldwell
- ”Revelations” av Paul Jenkins och Humberto Ramos
- ”For the Win” av Cory Doctorow
- ”Grammatica Obscura” av Nanok
- ”Hjälten” av Dean Koontz
- ”Hundredth Man” av Jack Kerley
- “Oroligt blod” av James Ellroy
- “Too Many Murders” av Colleen McCullough
- “Port Mortuary” av Patricia Cornwell
- ”Syndaflodens år” av Margaret Atwood
- ”Giganternas fall” av Ken Follett
- ”Blodets meridian” av Cormac McCarthy
- ”Hetta” av Ian McEwan
- “Barn 44” av Tom Rob Smith
- “Blackout” av Jeff Abbott
- ”De oskyldigas orden” av Michele Guittari
- ”En mörk välsignelse” av Dennis Lehane
- ”Isens gåta” av Raymond Khoury
- ”Avgrunden och andra noveller” av H.G. Wells
lördag 11 februari 2012
Hybris
I kölvattnen av Fredrik Reinfeldts inte helt lyckade utspel om att det kan komma att bli nödvändigt att pensionsgränsen höjs till 75 år så är det inte utan att man börjar fundera på om inte oppositionens brist på varande har kommit inge en falsk känsla av trygghet hos borgarna. Lite hybris, så att säga.
För nu när sossarna inte har en partiledare som ständigt trampar i klaveret (frågan är om han någon sin hann därifrån) så börjar fokus belysa regeringens tillkortakommanden. Och den nye S-partiledaren Löfvén gör det enda rätta egentligen. Han håller tyst och håller sig i bakgrunden. Regeringen gör jobbet åt oppositionen för närvarande.
Vad gäller pensionsförlängning menar Reinfeldt att det inte alls var något som skulle genomföras nu utan att det var något som skulle vara aktuellt först kanske 2040. Men att det var ett problem som var i behov av belysning och diskussion. Samma problem som Mona Sahlin tog upp i etta tal under Almedalsveckan alltså. Och mottagandet var inte speciellt mycket muntrare då. Det fick inte så stort utrymme i media eftersom Sahlin var oppositionsledare och inte statsminister.
Vad som också känns lite egendomligt är att Reinfeldt nämnde att hans experter menade att vi minsann skulle leva bortemot 100 år när detta förslag var aktuellt, eller i alla fall hälften av oss. Onekligen intressanta rön. Vilka dessa experter är och vilken kompetens de har att bedöma framtida medellivslängder är förlagt dunkel. Vad är det för mirakelkurer de tror att forskningen ska värka fram, egentligen?
En annan aspekt man bör ta i med i ekvationen är att de år vi förväntas leva längre kan omsättas i arbetsföra år också. Säg att vi idag arbetar i, låt oss säga, 60 % av våra jordeår. Och skulle vi leva tio år längre i snitt så borde det innebära 6 ytterligare år i den nationella arbetsstyrkan. Men hur kan vi veta att dessa ytterligare år är representativa för våra nuvarande livslängd? Bara för att vi lever längre betyder det på intet sätt att dessa ytterligare år är produktiva år. Att det är år som vi kan arbeta längre än tidigare. Det kan lika gärna vara så att vi med medicinsk hjälp bara förlänger den del av vår ålderdom då vi inte längre är förmögna att arbeta. Att vi lever längre betyder bara att vi lever längre, inte att det är ett längre liv av någon som helst kvalitet eller värdighet.
Reinfeldt hade också (eller om det var hans experter igen, detta var lite oklart...) satt på sig tänkarmössan och kommit fram till att ett stort karriärsbyte skulle bli aktuellt och nödvändigt för den pigga och ärtiga framtidssvenskan. Någonstans runt sitt 50:e levnadsår skulle detta vara lämpligt. Okej. Så då ska medelålders människor skuldsätta sig igen/ytterligare (beroende på om ungdomens studielån betalats eller ej). Då är det inte utan att man funderar lite kring hur det blir med det omhuldade livspusslet då? Om folk har problem i dag med att får saker och ting att gå ihop, praktiskt såväl som ekonomiskt, hur ska det då inte bli om man måste tillgodogöra sig ytterligare en utbildning? Det lär inte blir lätt om man blir förälder lite senare i livet, vilket blir allt vanligare av uppenbara skäl.
Frågorna är många kring Reinfeldts framtidsvisioner. Det kan inte vara en framtid där hans egna värderingar och politiska vilja råder, det torde vara smärtsamt uppenbart för var och en.
Att det kommer att behövas en längre arbetskarriär är egentligen inget revolutionerande i sig. Vi har redan i dag en ganska flexibel pensionsålder mellan 61 och 67 år. Jag är personligen inte främmande för att en del människor mycket väl är fullt kapabla att arbeta till 75 och till och med längre än så. Det som är lite provocerande för många med Reinfeldts förslag är att det är dels att många inte klarar av att arbeta ens till den nuvarande pensionsåldern på grund av att deras arbetes krävande natur. Detta får till följd att man utöver en utsliten kropp också får en betydligt sämre pension. Detta borde vara en diskussion om hur man ska skapa en bättre och mer hälsosam arbetsmiljö så att fler till att börja med kan pensionera sig när det faktiskt är tänkt och inte blir fysiskt tvingade att göra det, och det ofta i förtid.
Vi var nog många som också funnit hela utspelet en smula egendomligt med tanke på att ungdomsarbetslösheten är enormt stor. Får man fler att arbeta får man mer pengar till pensionerna, det är det argumentet som Reinfeldt använt för att ge sin framtidsvision lite kött på benen. Och i detta har han rätt, det är det säkerligen ingen som motsätter sig. Men det är ändå märkligt att ungdomsarbetslösheten inte tas upp överhuvudtaget. Att de problem som finns här och nu får stå tillbaka för rätt vag framtidsvision. Tusentals människor står utanför arbetsmarknaden och behöver ett jobb. Nu. Men borgarregeringen har misslyckats kapitalt med sin sysselsättningspolitik och de idéer man genomför har varit mer än hjälpligt verkningslösa. Sanningen arbetslinjen inte fungerar och att det enda som regeringen lyckats med är att sänka skatterna och på så vis flyttat pengar från de sämst bemedlade till de bäst bemedlade.
Total jävla katastrof...
tisdag 7 februari 2012
Skatorna flyger
Men Newcastle har repat mod och har nu två raka segrar mot Blackburn (2-0) och senast mot Aston Villa (2-1). Detta innebär att man fortfarande är med och kämpar om en Champions League-plats nästa säsong, givet att man slutar sämst fyra. Man bör givetvis erkänna att det är ett riktigt getingbo med Arsenal, Chelsea, Liverpool och Newcastle som kämpar om den där fjärde platsen. Som det ser ut nu är både Manchester United och City tillsammans med Tottenham tion som kommer att göra upp om ligatiteln. Manchester-klubbarna har fem poäng ner till Tottenham men det är på intet sätt ett ointagligt försprång. Från Tottenham på tredje till fjärdeplacerade Chelsea är det sju poäng, vilket känns som en betydligt mer betryggande poängskillnad. Inte bara för att det är två fler utan för att samtliga klubbar som slåss under topptrion blandar och ger ganska friskt resultatmässigt.
Fler glädjande nyheter för skatorna i nordöst är att klubben gjorde klart med den senegalesiske landslagsanfallaren Papiss Demba Cissé från tyska Freiburg. Runt £10 M lär det kostat att lösa den målfarlige Cissé från hans kontrakt. Det verkar som om Newcastle förfogar för ett synnerligen intressant anfallspar i Demba Ba och hans landsman Cissé. Ba har redan pytsat in 16 baljor och ta mig tusan om inte Cissé gjorde mål i sin debut mot Aston Villa. Som grädden på moset så var det det avgörande målet också. Och för att inte tala om att det var ett osedvanligt vackert mål också. Tidigare under matchen hade Demba Ba inlett målskyttet med att halvliggande raka in bollen i öppet mål.
Newcastle kommer härnäst att resa till London och White Hart Lane för att gästa Tottenham på deras hemmaarena. Det känns som om det kan komma att bli en tuff uppgift. Harry Redknapps gäng är en samling riktigt skickliga spelare. Man skulle nästan kunna hävda att Tottenham har den bästa truppen totalt i ligan. Bredden på den vit-blå truppen är rent sjuk, snudd på kriminell bred. Däremot saknas kanske fler av de där riktiga spetsarna. Och då har man ändå van der Vaart, Modric, Parker och Bale. Men framåt är det lite tunt. Adebayor är inte riktigt den pålitliga målskytten som man behöver, Defoe är livsfarlig när han kommer in i sina stimm men är annars en målsumpare av rang. Tottenham förstärkte under januarifönstret med Louis Saha från Everton som skulle kunna bidra med en hel del framåt, förutsatt att han får vara frisk. Den gamle Newcastlebekantingen känns fortfarande som om han har mycket kvar att ge om han, som sagt, får hålla sig frisk en längre period och få smak för nätet igen.
Ett fett jävla "Men, va blir det?!"
Men nu har väl ändå Fredrik Reinfeldt skitit i det blå skåpet! Pension vid 75 år? Verkligen? 75 år? Man kan inte sluta att förvånas över att den borgerliga regeringen totala världsfrånvändhet.
Okej, man kan fatta ganska väl att det kommer bli allt annat än billigt när alla 40-talister ska gå i pension. Det är en rätt simpel logik att det kostar mer när färre ska försörja fler. Det känns ju lite smålarvigt att han står där och gnäller om detta samtidigt som han har sänkt skatterna om och om igen. Först ser han till att statskassan får in mindre pengar för att sedan beklaga sig över att det kommer fattas pengar i framtiden.
Jag kan mycket väl tänka mig att det kan finnas orsak att låta fler jobba längre, om de vill och kan. Men att höja den allmänna pensionsåldern till dessa höjder är fan inte klokt. Jag menar, hur många arbeten kan man verkligen förväntas kunna utföra lika bra när man är 75 som när man är 65? Vissa kan säkert göra det, om man har ett arbete som inte är allt för påfrestande och personen i fråga i övrigt kan ha förmånen att inte bli sjuk. Sitter man på ett kontor eller liknande kan man säkerligen klara av det på många håll. Men arbetar man i exempelvis äldreomsorgen inom den tunga industrin är det verkligen tveksamt om man kan förväntas klara av att göra sitt jobb med samma goda kvalitet som man gjorde för tio år sedan.
Däremot skulle man kunna tänka sig att det är tänkbart att människor kan få gå ner på halvtid eller deltid så att de kan tillåtas trappa ner utan att det blir en lika tvär förändring som är idag. Det skulle också kunna tänkas att dessa personer skulle bli kvar i en mentorsroll för sina ersättare.
Det som också gör mig mer än lite fundersam över detta förslag är att Reinfeldt hänvisar till människors ökade livslängd som någon form av bevekelsegrund ett förlängt arbetsliv. Att människor lever längre betyder inte på något sätt att de är i skick att jobba lika mycket längre. Så vitt jag vet så följer inte hälsan samma kurva. Och ju längre upp i åldrarna man kommer, ju större skillnad och spridning blir det på människors hälsa. Jag är uppriktigt rädd att de som inte vill, eller kan, arbeta till 75 kommer att få riktigt usel pension eftersom de inte längre attraktiva som arbetskraft och blir ansedda som svikare. Det blir precis som alla andra svaga grupper i samhället straffade för saker de inte rår för. Att uteslutits från jobbskatteavdragets samtliga steg ger ett ganska obehagligt prejudikat för ett framtida pensionssystem.
Sedan är jag övertygad om att de människor som väljer/tvingas att jobba till 75 inte kommer att leva lika länge som de skulle ha gjort om arbetar till 65. Den cyniska delen av mig tror att detta är en av baktankarna med förslaget.
Vidare är jag rätt övertygad om att regeringen Reinfeldt är rädd att mista sina horder av arbetslösa som inflationshämmande verktyg om allt för många pensionerar sig och på så sätt gör plats åt väldigt många arbetslösa. För vi bör komma ihåg att den borgerliga definitionen av fullsysselsättning inte sträcker sig längre än tills dess att den nått en nivå där inflationshastigheten inte ökas.Om det helt plötsligt skulle bli ont om kompetent arbetskraft skulle det inte längre vara arbetsgivarna som tillåts sätta agendan för vårt samhälle. Och om arbetarna och de vanliga medborgarna får mer att säga till om så blir det farligt. Ty det skulle bli en tydligt maktförskjutning åt "helt fel håll".
Okej, man kan fatta ganska väl att det kommer bli allt annat än billigt när alla 40-talister ska gå i pension. Det är en rätt simpel logik att det kostar mer när färre ska försörja fler. Det känns ju lite smålarvigt att han står där och gnäller om detta samtidigt som han har sänkt skatterna om och om igen. Först ser han till att statskassan får in mindre pengar för att sedan beklaga sig över att det kommer fattas pengar i framtiden.
Jag kan mycket väl tänka mig att det kan finnas orsak att låta fler jobba längre, om de vill och kan. Men att höja den allmänna pensionsåldern till dessa höjder är fan inte klokt. Jag menar, hur många arbeten kan man verkligen förväntas kunna utföra lika bra när man är 75 som när man är 65? Vissa kan säkert göra det, om man har ett arbete som inte är allt för påfrestande och personen i fråga i övrigt kan ha förmånen att inte bli sjuk. Sitter man på ett kontor eller liknande kan man säkerligen klara av det på många håll. Men arbetar man i exempelvis äldreomsorgen inom den tunga industrin är det verkligen tveksamt om man kan förväntas klara av att göra sitt jobb med samma goda kvalitet som man gjorde för tio år sedan.
Däremot skulle man kunna tänka sig att det är tänkbart att människor kan få gå ner på halvtid eller deltid så att de kan tillåtas trappa ner utan att det blir en lika tvär förändring som är idag. Det skulle också kunna tänkas att dessa personer skulle bli kvar i en mentorsroll för sina ersättare.
Det som också gör mig mer än lite fundersam över detta förslag är att Reinfeldt hänvisar till människors ökade livslängd som någon form av bevekelsegrund ett förlängt arbetsliv. Att människor lever längre betyder inte på något sätt att de är i skick att jobba lika mycket längre. Så vitt jag vet så följer inte hälsan samma kurva. Och ju längre upp i åldrarna man kommer, ju större skillnad och spridning blir det på människors hälsa. Jag är uppriktigt rädd att de som inte vill, eller kan, arbeta till 75 kommer att få riktigt usel pension eftersom de inte längre attraktiva som arbetskraft och blir ansedda som svikare. Det blir precis som alla andra svaga grupper i samhället straffade för saker de inte rår för. Att uteslutits från jobbskatteavdragets samtliga steg ger ett ganska obehagligt prejudikat för ett framtida pensionssystem.
Sedan är jag övertygad om att de människor som väljer/tvingas att jobba till 75 inte kommer att leva lika länge som de skulle ha gjort om arbetar till 65. Den cyniska delen av mig tror att detta är en av baktankarna med förslaget.
Vidare är jag rätt övertygad om att regeringen Reinfeldt är rädd att mista sina horder av arbetslösa som inflationshämmande verktyg om allt för många pensionerar sig och på så sätt gör plats åt väldigt många arbetslösa. För vi bör komma ihåg att den borgerliga definitionen av fullsysselsättning inte sträcker sig längre än tills dess att den nått en nivå där inflationshastigheten inte ökas.Om det helt plötsligt skulle bli ont om kompetent arbetskraft skulle det inte längre vara arbetsgivarna som tillåts sätta agendan för vårt samhälle. Och om arbetarna och de vanliga medborgarna får mer att säga till om så blir det farligt. Ty det skulle bli en tydligt maktförskjutning åt "helt fel håll".
måndag 6 februari 2012
(M)ot väggen
I gårdagens avsnitt av Agenda debatterade Socialdemokraternas Ylva Johansson och arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M) den förstenade A-kassan. Man kan svårligen säga att Engström övertygade. Överhuvudtaget. Måste säga att Johansson var bättre i sin debatt än vad jag sett henne på ganska många år. Det bådar onekligen mycket gott.
Debatten föregicks av ett reportage om en kvinna som varit arbetslös ett tag och de ekonomiska svårigheter som arbetslösheten ger. Det finns två rätt besvärande aspekter man bör ta tag i, som tas upp i reportaget. Det är dels att dessa 80% av lönen antas få i ersättning och att A-kassenivån legat still i 10 år.
Det som det inte pratas så mycket om är att det finns ett tag i försäkringen på 680 kronor per dag som i sin tur utslaget på en månad (20 arbetsdagar) 13 600 kr före skatt. Då är det alltså bara de allra sämst betalda som kan få ut 80% av sin lön i ersättning för att de är arbetslösa. För många blir det så mycket som en halvering som de har att röra sig med och väldigt långt från de siffror som vanligtvis nämns i debatten.
Och det andra problemet är alltså att det nominella värdet av A-kassan legat still i 10 år, trots att realprisindex ökat. De där 680 kronorna man fick 2001 är i dagens penningvärde värt ca 790 kr. Hade a-kassan följt utvecklingen hade alltså en arbetslös kunna få 15 800 kr innan skatt. 2 200 kr mindre per månad för de som redan lever på en extremt nära anständighetens gräns.
När Engström blev pressad av, den alltid lika skickliga, Anna Hedenmo om nivån och den uteblivna höjningen kom Engström endast med mindre övertygande argument om att det ska satsas på att skapa jobb och att det därmed inte var så intressant att de som är arbetslösa faktiskt har ekonomiskt knapert. Att regeringens definition av full sysselsättning inte är vad full sysselsättning normal definieras som. Full sysselsättning för finansminister Anders Borg är den nivå arbetslöshet som kallas för NAIRU, eller jämviktsarbetslöhet som den också kallas, som definieras som den nivå av arbetslöshet som inte ökar inflationstakten. Så, sett i det ljuset innebär det alltså att det alltid kommer att finnas en betydande del av arbetslösa i Sverige. 2011 var exempelvis jämviktsnivån på 6,5% för arbetslöshet, enligt Konjunkturinstitutets beräkningar. Det gör i sin tur Engströms argument totalt irrelevant eftersom det alltid kommer att finnas arbetslösa, att man faktiskt vill att det ska finnas arbetslösa, och att denna massa av människor fungerar som ett inflationshämmande verktyg och att regeringen inte vill betala ett rött jävla öre mer för detta verktyg än man vad man komma undan med. Att enskilda människor hamnar i kläm är totalt ointressant för regeringens hjärntrust. När regeringen nått den nivå av, för dem, acceptabel nivå av arbetslöshet kommer det fortfarande finnas människor i stort och förnedrande utanförskap.
Engström ville vidare låta påskina att Socialdemokraternas önskan om att höja taket i A-kassan handlar om bidragsvurmeri. Ett problem för Hillevi Engström är att A-kassan är en försäkring, inte ett bidrag. Alltså, pengar som folk själva betalat in för att ha när man blir arbetslös. Men att man nu inte får ut dessa pengar i den utsträckning man faktiskt borde. Och får man inte ut vad man anser sig ha rätt till från en försäkring så förlorar den sin funktion. Så, det är heller inte speciellt konstigt att allt fler väljer att stå utanför A-kassan eftersom de inte anser att dess funktion motsvarar dess pris.
Ett problem med en allt för låg a-kassa är att arbetsmarknaden blir stel. Människor som med en generösare ersättning skulle våga röra på sig i större utsträckning än tidigare. Man är rädd att ta chansen och testa ett nytt jobb eftersom det är arbetslöshet som väntar om chansningen av någon anledning inte går hem. Detta är ett problem inte minst för arbetsgivare som kanske söker nya medarbetare men som inte kommer i kontakt med de mest intressanta eftersom de inte vågar ta steget. Och det torde råda få tvivel om att en mer flexibel arbetsmarknad faktiskt snart är ett faktum i denna allt mer globaliserade värld. Ylva Johan påpekade också just detta problem i debetten men Engström blev Johansson och tittarna svaret skyldig.
Vad som inte nämndes i debatten som också är en klar nackdel med låg a-kassa är att många arbetslösa människor tar arbeten som de egentligen är klart överkvalificerade för. Detta för att de tar första bästa jobb de kan få tag på. Det är inget fel i sig, men det är ett slöseri som gör att kompetent arbetskraft inte utnyttjas på rätt sätt. Hade dessa arbetslösa kanske tillåtits vara kalla och tålmodiga hade de kunnat ta ett jobb som motsvarar deras kompetens. Då kunde någon annan vars kompetens var bättre matchad mot jobbet med lägre kvalifikationskrav kunnat ta det i stället. Då hade två personer fått ett nytt jobb, två verksamheter rätt kompetens och samhället ökat sina skatteintäkter och minskat sin utgifter.
Den summa pengar socialdemokraterna vill lägga på att göra a-kassan mer rimlig väljer regeringen att lägga på sänkt restaurangmoms. En momssänkning vars resultat från andra länder inte direkt gör att den känns motiverad, och definitivt inte om man se till vad den kostar samhället. Det vore i så fall bättre att lägga dessa slantar på en rimlig a-kassa så vilket rimligtvis borde ge en samhällsgrupp välbehövlig boost i köpkraft. Det är rimligare att de pengar man betalar ut från a-kassan sätts i omlopp ute i handeln än de pengar som skänkts till restaurangägare. Alltså borde dessa slantar spenderas där de gör mest nytta.
Många arbetslösa kan vittna om att oron som kommer från den magra ersättningen inte direkt gör att man mår bättre av att vara arbetslös. Det kan jag själv intyga, och då hade jag ändå en privatekonomi som lät sig anpassas till omständigheterna med lätthet. En person med en mindre flexibel ekonomisk situation med lån på hus, bil, osv och ansvar för sin barns väl och ve skulle haft många resor värre problem att anpassa sin ekonomi än vad jag hade. Mer bekymmer för ekonomin betyder ofta mindre energi till att söka arbete. Om nu den falska premissen om att fler ansökningar ger snabbare arbete stämmer borde det ju vara direkt kontraproduktivt att lägga ersättningsnivån på en alltför låg nivå.
Och precis som Fredrik Reinfeltd valde Hillevi Engström att tala om arbetslinjens framgångar i absoluta tal, vilket ger en skev bild av verkligheten. Det är alldeles rätt i att fler jobb skapats i rena siffor, men det är ändå så att andelen arbetslösa i bästa fall stått still eftersom antalet svenskar samtidigt ökat. Till mitt stora nöje (och Engströms förtret) påpekade också Ylva Johansson detta med ett lite lätt överseende leende.
Så, om denna debatt var en fingervisning om kommande debatter mellan regering och opposition som Reinfeldt få det riktigt hett om örona. Det ska bli ett sant nöje att få se det ske!
Debatten föregicks av ett reportage om en kvinna som varit arbetslös ett tag och de ekonomiska svårigheter som arbetslösheten ger. Det finns två rätt besvärande aspekter man bör ta tag i, som tas upp i reportaget. Det är dels att dessa 80% av lönen antas få i ersättning och att A-kassenivån legat still i 10 år.
Det som det inte pratas så mycket om är att det finns ett tag i försäkringen på 680 kronor per dag som i sin tur utslaget på en månad (20 arbetsdagar) 13 600 kr före skatt. Då är det alltså bara de allra sämst betalda som kan få ut 80% av sin lön i ersättning för att de är arbetslösa. För många blir det så mycket som en halvering som de har att röra sig med och väldigt långt från de siffror som vanligtvis nämns i debatten.
Och det andra problemet är alltså att det nominella värdet av A-kassan legat still i 10 år, trots att realprisindex ökat. De där 680 kronorna man fick 2001 är i dagens penningvärde värt ca 790 kr. Hade a-kassan följt utvecklingen hade alltså en arbetslös kunna få 15 800 kr innan skatt. 2 200 kr mindre per månad för de som redan lever på en extremt nära anständighetens gräns.
När Engström blev pressad av, den alltid lika skickliga, Anna Hedenmo om nivån och den uteblivna höjningen kom Engström endast med mindre övertygande argument om att det ska satsas på att skapa jobb och att det därmed inte var så intressant att de som är arbetslösa faktiskt har ekonomiskt knapert. Att regeringens definition av full sysselsättning inte är vad full sysselsättning normal definieras som. Full sysselsättning för finansminister Anders Borg är den nivå arbetslöshet som kallas för NAIRU, eller jämviktsarbetslöhet som den också kallas, som definieras som den nivå av arbetslöshet som inte ökar inflationstakten. Så, sett i det ljuset innebär det alltså att det alltid kommer att finnas en betydande del av arbetslösa i Sverige. 2011 var exempelvis jämviktsnivån på 6,5% för arbetslöshet, enligt Konjunkturinstitutets beräkningar. Det gör i sin tur Engströms argument totalt irrelevant eftersom det alltid kommer att finnas arbetslösa, att man faktiskt vill att det ska finnas arbetslösa, och att denna massa av människor fungerar som ett inflationshämmande verktyg och att regeringen inte vill betala ett rött jävla öre mer för detta verktyg än man vad man komma undan med. Att enskilda människor hamnar i kläm är totalt ointressant för regeringens hjärntrust. När regeringen nått den nivå av, för dem, acceptabel nivå av arbetslöshet kommer det fortfarande finnas människor i stort och förnedrande utanförskap.
Engström ville vidare låta påskina att Socialdemokraternas önskan om att höja taket i A-kassan handlar om bidragsvurmeri. Ett problem för Hillevi Engström är att A-kassan är en försäkring, inte ett bidrag. Alltså, pengar som folk själva betalat in för att ha när man blir arbetslös. Men att man nu inte får ut dessa pengar i den utsträckning man faktiskt borde. Och får man inte ut vad man anser sig ha rätt till från en försäkring så förlorar den sin funktion. Så, det är heller inte speciellt konstigt att allt fler väljer att stå utanför A-kassan eftersom de inte anser att dess funktion motsvarar dess pris.
Ett problem med en allt för låg a-kassa är att arbetsmarknaden blir stel. Människor som med en generösare ersättning skulle våga röra på sig i större utsträckning än tidigare. Man är rädd att ta chansen och testa ett nytt jobb eftersom det är arbetslöshet som väntar om chansningen av någon anledning inte går hem. Detta är ett problem inte minst för arbetsgivare som kanske söker nya medarbetare men som inte kommer i kontakt med de mest intressanta eftersom de inte vågar ta steget. Och det torde råda få tvivel om att en mer flexibel arbetsmarknad faktiskt snart är ett faktum i denna allt mer globaliserade värld. Ylva Johan påpekade också just detta problem i debetten men Engström blev Johansson och tittarna svaret skyldig.
Vad som inte nämndes i debatten som också är en klar nackdel med låg a-kassa är att många arbetslösa människor tar arbeten som de egentligen är klart överkvalificerade för. Detta för att de tar första bästa jobb de kan få tag på. Det är inget fel i sig, men det är ett slöseri som gör att kompetent arbetskraft inte utnyttjas på rätt sätt. Hade dessa arbetslösa kanske tillåtits vara kalla och tålmodiga hade de kunnat ta ett jobb som motsvarar deras kompetens. Då kunde någon annan vars kompetens var bättre matchad mot jobbet med lägre kvalifikationskrav kunnat ta det i stället. Då hade två personer fått ett nytt jobb, två verksamheter rätt kompetens och samhället ökat sina skatteintäkter och minskat sin utgifter.
Den summa pengar socialdemokraterna vill lägga på att göra a-kassan mer rimlig väljer regeringen att lägga på sänkt restaurangmoms. En momssänkning vars resultat från andra länder inte direkt gör att den känns motiverad, och definitivt inte om man se till vad den kostar samhället. Det vore i så fall bättre att lägga dessa slantar på en rimlig a-kassa så vilket rimligtvis borde ge en samhällsgrupp välbehövlig boost i köpkraft. Det är rimligare att de pengar man betalar ut från a-kassan sätts i omlopp ute i handeln än de pengar som skänkts till restaurangägare. Alltså borde dessa slantar spenderas där de gör mest nytta.
Många arbetslösa kan vittna om att oron som kommer från den magra ersättningen inte direkt gör att man mår bättre av att vara arbetslös. Det kan jag själv intyga, och då hade jag ändå en privatekonomi som lät sig anpassas till omständigheterna med lätthet. En person med en mindre flexibel ekonomisk situation med lån på hus, bil, osv och ansvar för sin barns väl och ve skulle haft många resor värre problem att anpassa sin ekonomi än vad jag hade. Mer bekymmer för ekonomin betyder ofta mindre energi till att söka arbete. Om nu den falska premissen om att fler ansökningar ger snabbare arbete stämmer borde det ju vara direkt kontraproduktivt att lägga ersättningsnivån på en alltför låg nivå.
Och precis som Fredrik Reinfeltd valde Hillevi Engström att tala om arbetslinjens framgångar i absoluta tal, vilket ger en skev bild av verkligheten. Det är alldeles rätt i att fler jobb skapats i rena siffor, men det är ändå så att andelen arbetslösa i bästa fall stått still eftersom antalet svenskar samtidigt ökat. Till mitt stora nöje (och Engströms förtret) påpekade också Ylva Johansson detta med ett lite lätt överseende leende.
Så, om denna debatt var en fingervisning om kommande debatter mellan regering och opposition som Reinfeldt få det riktigt hett om örona. Det ska bli ett sant nöje att få se det ske!
söndag 5 februari 2012
Att få spisa av frihetens flugsvampar!
Det där med karta och verklighet är ett intressant fenomen. Eller ja, när de inte riktigt samsas i alla fall. I detta fall är det EU-minister Birgitta Ohlsson som har "vissa problem" med det hela. Eftersom hon tycker frihet är jättebra och USA är ett jättefritt land vill hon att vi ska bli lika fria som amerikanerna. Och det är det sociala rörligheten som vill att vi ska efterlikna USA i. Ohlsson:
Så Birgitta Ohlsson vill alltså ha en amerikansk dröm i Sverige men som egentligen är en svensk dröm men eftersom den amerikanska drömmen är samma sak som frihetens dröm blir det alltså en svensk dröm som egentligen ska klädas i amerikansk skrud eftersom den i praktiken redan är här. Jamen, det är ju glasklart! Inte minsta tvekan här.
Men betyder detta i så fall att den svenska mardrömmen i så fall finns i USA eftersom den amerikanska drömmen befinner sig här i Sverige?
”Jag vill ha mer av den amerikanska drömmen i Sverige”Alltså, att Sverige ska få en större social rörlighet som precis som i USA. Ett litet aber är att USA är ett land som har extremt dålig social rörlighet. Och när man talar om social rörlighet menar man hur lätt det är att byta social klass. Så hög rörlighet betyder att det är lätt att för rika att bli fattiga och fattiga att bli rika. Och i dessa sammanhang är de skandinaviska länderna synnerligen överrepresenterade när det gäller stor social rörlighet. USA, däremot, ligger i klass med länder som det alltid lika progressiva Pakistan. Storbritannien är inte så jäkla mycket sämre de.
Så Birgitta Ohlsson vill alltså ha en amerikansk dröm i Sverige men som egentligen är en svensk dröm men eftersom den amerikanska drömmen är samma sak som frihetens dröm blir det alltså en svensk dröm som egentligen ska klädas i amerikansk skrud eftersom den i praktiken redan är här. Jamen, det är ju glasklart! Inte minsta tvekan här.
Men betyder detta i så fall att den svenska mardrömmen i så fall finns i USA eftersom den amerikanska drömmen befinner sig här i Sverige?
Skymning i liberalfabriken
Har precis läst en alldeles lysande ledare av Katrine Kielos på AF om Margret Thatcher, apropå filmen "Järnladyn". I filmen ska Thatcher rättfärdiga sina brutala nedskärningar i den brittiska välfärden med:
Det är märkligt att den brittiska uppkom samtidigt som resten av världsekonomin också gick på knäna och att Thatchers åtgärder slog igenom först när världsekonomin vände. Men man måste ändå tillstå att det åtgärder hon genomförde ofta rörde sig i rätt område. Alltså, att hon tog tag i en allt annat än välfungerande penningpolitik. Men att det blev de svagaste i samhället som fick ta smällen är, som Kielos påpekar, fullständigt oförlåtligt. Man kan ju faktiskt känna igen argumenten från Sverige. När allt gick bra var det den moderatledda regeringens förtjänst. När det gick dåligt var det världsekonomins (och eventuellt försåtfulla grejer) fel att det är problem. Märkligt högerregeringars framgånger och motgångar hela tiden råkar sammanträffa med resten av världen.
Det är inte utan att man kan förstå att The Iron Lady kan fungera som en förebild för kvinnliga politiker som har en massiv vägg av manliga traditioner att forcera för att bli tagna på allvar. I det avseendet kan känna en viss förståelse för att exempelvis den Centerledaren Annie Lööf sagt följande om Thatcher:
”Medicinen är tuff men patienten behöver den.”Kielos kontrar i sin slutsummering av sin ledare:
"...att göra det på bekostnad av de svaga i samhället är fullständigt oförlåtligt."Och:
"Bara för att något gör ont – betyder det inte att det fungerar."Jag tror det är svårt att tänka sig vilken miserabel situation som fanns innan Thatcher och vilken ännu mer miserabel situation som följde i kölvattnet av hennes politik. Man kan ju hoppas att det är därför som diverse svenska politiker fortfarande hyllar Thatcher för att det hon gjorde "var nödvändigt" och att hon "vågade ta obehagliga beslut". Varje människa med mellanstadienivå på sin historiska kunskap kan räkna upp minst en handfull karaktärer som gjorde saker som ansågs vara både "nödvändiga" och "obehagliga". Om jag inte missminner mig brukar högern gärna hänvisa till tveksamt citat från en viss Lenin om vad som rätt för att det var nödvändigt. Men det är skillnad, tydligen. Och att hon umgicks med den vedervärdige diktatorn i Chile Augusto Pinochet är liksom bara en bisak. Inget att bry sig om. Episoden om Falklandskriget kan väl sägas vara en av de få sakerna som ledde till något positivt. Den brittiska segern mot de argentinska invansionstrupperna innebar slutet för militärjuntan som vid tiden satt vid makten. Men det var säkerligen inte därför som britterna åkte ända ner till den sydamerikanske östkusten för att kriga ännu mer än att det var USA:s verkliga intention att befria det irakiska folkten från Saddam Hussein.
Det är märkligt att den brittiska uppkom samtidigt som resten av världsekonomin också gick på knäna och att Thatchers åtgärder slog igenom först när världsekonomin vände. Men man måste ändå tillstå att det åtgärder hon genomförde ofta rörde sig i rätt område. Alltså, att hon tog tag i en allt annat än välfungerande penningpolitik. Men att det blev de svagaste i samhället som fick ta smällen är, som Kielos påpekar, fullständigt oförlåtligt. Man kan ju faktiskt känna igen argumenten från Sverige. När allt gick bra var det den moderatledda regeringens förtjänst. När det gick dåligt var det världsekonomins (och eventuellt försåtfulla grejer) fel att det är problem. Märkligt högerregeringars framgånger och motgångar hela tiden råkar sammanträffa med resten av världen.
Det är inte utan att man kan förstå att The Iron Lady kan fungera som en förebild för kvinnliga politiker som har en massiv vägg av manliga traditioner att forcera för att bli tagna på allvar. I det avseendet kan känna en viss förståelse för att exempelvis den Centerledaren Annie Lööf sagt följande om Thatcher:
”Hon hade verkligen råg i ryggen och visade var skåpet ska stå.”Men det blir lite mer problematiskt när man sedan tittar på vad detta skåp innehöll. En slaktad välfärd, krossat fack och en vägran att ställa sig bakom sanktioner mot den sydafrikanska apartheidregimen. Andra som pratar sig varma om Thatcher är exempelvis moderaterna Sofia Arkelsten (partisekreterare) och Kristina Axén-Ohlin (moderat profil). Det tycks som dessa personer som säger sig stå för liberala idéer nöjer sig med att bara se till de ekonomiskt liberala idéer från Thatchers tid som premiärminister. I övrigt måste Thatchers auktoritära styre betecknas som konservativt på ett allt annat än trevligt vis. Exemplevis så fick inte homosexualitet porträtteras på ett positivt sätt. Detta utöver diktaturkrameri och stöd till rasistiska stater och system. Och hennes vänskap med Ronald Reagan stärker väl inte direkt hennes aktier som liberal förebild.
lördag 4 februari 2012
Kejsaren nya sparkdräkt
Håkan Juholt blev fälld av sin problematiska inställning till sanningen kring saker och ting. Små överdrifter blandat med rent korkade lögner. Lögner som man tycker borde ha varit relativt enkla att undvika. Men nu när Juholt är borta och efterträdd av Stefan Löfvén så skulle man kunna hoppas att media skulle fortsätta sin jakt på politikers lögner. Och har det blivit så?
Borg och regeringen men ar att jobbskatteavdraget ska ha lett till 70 000 till 120 000 arbeten sedan dessa införande. Detta påstånde har baserats på exempelvis Finanspolitiska rådet, som genom analyser av andra länder som gjort liknande reformer samt simuleringar. Men nu har det alltså kommit en rapport från Arbetsmarknadsdepartementets institut för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) som konstaterar att det in går att säga något om jobbsaktteavdragets effekter. Till skillnad från tidigare rapporter är IFUA:s rapport baserad på verkligheten. Borg kommenterar IFUA:s slutsatser såhär:
Den svenska regeringen beslöt sig för att låna ut 100 miljarder till IMF för att hjälpa till att finansiera de lång som de krisdrabbade euroländerna skulle kunna ta del av. Detta trots att man sagt krisen inte skulle drabba de svenska skattebetalarna. En bisak, men i alla fall. Reinfeldt hävdade om lånet Rapport:
Reinfeldt & Co skönmålar ju den svenska ekonomin på ett sätt som får det nordkoreanska propagandaministeriet att verka verklighetsförankrade i jämförelse.Föga förvånande så visar det att följande påstående från Reinfeldt har en rätt anemisk sanningshalt:
Och detta är bara de senaste sanningsmässiga grodorna som regeringen kommit med den senaste tiden. Men när Håkan Juholt haft media så långt uppe i ändtarmen han måste ha kunna känt smaken hårspray i munnen har dessa påtagliga och rätt allvarliga lögner gått nästan obemärkt förbi. Man skulle kunna förmoda att fungerande opposition hade kunnat belysa dessa faktafel men det har som bekant inte varit alldeles enkelt att genomför när det varit partiledarbyten i fyra av åtta riksdagspartier under höst och vinter. Regeringen åtnjuter ett stort förtroende bland befolkningen mycket tack vare att man "har ordning i finanserna" och man "tar ansvar för den svenska ekonomin" med sin arbetslinje. Men ska man titta på vad arbetslinjen de facto åstadkommit är det ett förtroende baserat på bilden av regeringen framgångar, inte på grund av de faktiska framgångarna eftersom de inte finns. Orsaken till att Sverige har en god ekonomi har till stor del baserats på att Socialdemokraterna hade gjort ett stort jobb på den fronten redan innan 2006. Och genom mängder av utförsäljningar av bl. a. Systembolaget har borgarna kunna lägga stora summor pengar till den svenska statskassan. Med andra ord skapat ett ännu större reformutrymme för jobbskatteavdragen. Nu när den borgerliga politiken inte längre kan leva på Sossarnas arbete utan på sina egna meriter så blir det genast mycket svårare. Därför blev det heller inte möjligt att genomföra ett femte jobbskatteavdrag. Det fanns inte utrymme för det längre. Bufferten som utförsäljningarna gav är helt förbrukad.
Bilden av Sverige som något slags ekonomiskt under är inget annat än en myt. Det är snarare den ekonomiska traditionen som funnits i Sverige ända sedan sossarna med överskottsmål och så vidare, som lagt grunden för den svenska ekonomins nuvarande status. En förhållandevis hälsosam ekonomi, det är givet, men knappast något unikum. Vad borgarna lyckats med är att inte ruinera staten helt och hållet. Det kanske med nuvarande europeiska mått mätt är en bragd i sig med knappast mycket att hurra för. Att vi är en av de mindre dumma idioterna får inte vara bra nog. Istället för att utnyttja läget med att krisen inte drabbat oss så hårt och sats på utbildningsplatser för dels kunna stå redo när väl krisen vänder samtidigt för att kunna möta de stora pensionsavgångarna så väljer alltså regeringen att sänka restaurangmomsen. Är det det som ska föreställa ett ansvarsfull agerande? Eller att man lånar ut pengar som till låtsasränta? Det är i alla fall i mitt tycke inte att utnyttja skattepengarna till fullo.
Man bör vara uppmärksam på att regeringens representanter sällan talar om arbetslöshet i procent utan ständigt anger hur många arbeten som skapats. Det är ett medveten strategi att inte ljuga men samtidigt undvika att vara sanningsenlig. Detta görs enkelt av det faktum att antalet invånare i Sverige ständigt ökar och att de då innebär att arbetslösheten i procent kan vara konstant men att det samtidigt bildas fler jobb. Arbetslösheten kan till och med öka samtidigt som antalet jobb fortfarande ökar. Det är så man kan dra folk vid näsan genom att välja att använda absoluta tal när man ska redovisa effekterna av sina politiska beslut. Man ljuger inte men samtidigt låter man det verka som att saker och ting förbättrats när det i själva verket förvärrats. Och det är precis så det är i Sverige. Regeringen påstår att de sedan till tillträde skapat 120 000 nya jobb. Det kan säkert vara sant. Ett lite krux är att det enligt SCB samtidigt blivit nästan 500 000 svenskar fler från 2006-2011vilket innebär att sysselsättningsgraden är kvar på ca 63,7 %.
Att politiker inte kan ha koll på alla siffror i alla lägen är väl i sig inget att säga om. Det är trots allt mängder av siffror, processer och genomen som det ska hållas ordning på. Men det man inte vet något om ska man heller inte uttala om. Man kan tycka att när i princip allt är ett par musklick bort, så borde man kanske vara lite försiktig med vad man säger och kanske vara lite mer ödmjuk. Detta är alltså om man är osäker på hur saker och ting förhåller sig. Detta är det som regeringens representanter har ursäktat sig med när de väl konfronterats och felbevisats. Men när det gäller det mesta av de direkta sakfelen som kommer från regeringshåll så känns det en smula godtroget att skylla på glömskan spelat en roll i sammanhanget. Med andra ord rör det sig om medvetna lögner. Och dessa börjar bli så allvarliga att det gränsar till rent utmanande provokationer. Till och med den mest inkompetente journalisten kan borde inte kunna undgå att snubbla på dessa stinkande högar av osanningar. Men man kanske har för höga tankar om det svenska mediaskået.
Svaret på den frågan är väl "nja". Att firma Reinfeldt och Borg klarat sig undan många av sina egna lögner bättre än Juholt gjorde är sannolikt för att de har ett större förtroendekapital att ta av. Men samtidigt kan man tycka att det är viktigare att granska regeringspartiernas representanter och sanningshalten i deras påstående än oppositionspolitikernas. Det är ju trots allt så att det är regeringen som har den största makten av de två parterna. Och nu har det börjat visa sig att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg far med osanningar eller i bästa fall grava överdrifter i sina redovisningar av sin politik. Och detta gör man relativt ogenerat. Men nu det verkar som om vissa delar av media börjar granska en del av deras uttalande lite hårdare. Och så har vi den ständiga skuggan som hänger över utrikesminister Carl Bildt och hans förehavanden i Lundin Oil och i sin tur deras misstänkta brott mot mänskligheten. Men Bildt klarar sig undan ganska väl och det känns tyvärr som om folk börjar acceptera att Bildt har haft fuffens för sig och att man inte orkar bry sig.
Men ska man nu ta sig en titt på vår statsminister och hans högra hand och deras mer tveksamma uttalanden och påståenden så finns det en del som är, minst sagt, besvärande.
Borg om de klyftorna i det svenska samhället:
”Sverige har lyckats bättre än praktiskt taget alla andra länder. Enligt OECD har Sverige de minsta klyftorna och den högsta sociala mobiliteten.Sanning: Enligt OECD har Sverige inte alls de minsta klyftorna. Länder som Tjeckien, Slovakien, Slovenien, Norge och Danmark har alla mindre klyftor än Sverige.
Borg och regeringen men ar att jobbskatteavdraget ska ha lett till 70 000 till 120 000 arbeten sedan dessa införande. Detta påstånde har baserats på exempelvis Finanspolitiska rådet, som genom analyser av andra länder som gjort liknande reformer samt simuleringar. Men nu har det alltså kommit en rapport från Arbetsmarknadsdepartementets institut för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) som konstaterar att det in går att säga något om jobbsaktteavdragets effekter. Till skillnad från tidigare rapporter är IFUA:s rapport baserad på verkligheten. Borg kommenterar IFUA:s slutsatser såhär:
"De allra flesta landar i att jobbskatteavdraget har stora effekter, och när också verkligheten så tydligt pekar i den riktningen tyder det här på att man ska fortsätta."Borg väljer alltså att basera sin hållning på teori och den praktik som inte gäller för Sverige. De reella data som finns kan inte befästa hans påståenden och faller därmed ur ramen för hans retorik. Inte helt förvånande med tanke på att regeringen Reinfeldt har spenderat i runda slängar 70 miljarder kronor på denna reform. En reform vars legitimitet inte går att styrka på annat än på det rent teoretiska planet.
Den svenska regeringen beslöt sig för att låna ut 100 miljarder till IMF för att hjälpa till att finansiera de lång som de krisdrabbade euroländerna skulle kunna ta del av. Detta trots att man sagt krisen inte skulle drabba de svenska skattebetalarna. En bisak, men i alla fall. Reinfeldt hävdade om lånet Rapport:
"Dels är villkoren för att ge den här kapacitetsmöjligheten till Internationella Valutafonden säkerställd genom att man får marknadsmässigt betalt, att man får sina pengar tillbaka, det vill säga det är lån och inte några gåvor, och att det dessutom förknippas med mycket tuffa villkor gentemot det landet som får lånen."I verkligheten är det så att Sverige får 0,1% i ränta på lånet. Nog för att den svenska bankbranschen har varit i sin egen lilla värld, men när det gäller våra skattepengar känns det lite beklämmande. Och då kan man konstatera räntan på lånet för exempelvis Grekland ligger på 3%. Sverige får alltså erhåller alltså en ränta som inte ens täcker den årliga inflationen (2,3% 2011 i Sverige). Detta på ett lån vars säkerhet är allt annat än god. Hade Sverige däremot placerat dessa 100 miljarder i säkra obligationer, med en årsränta på 2%, hade Sverige fått 2 miljarder per år i stället för 100 miljoner per år vid 0,1%. Geniet hos vår finansminister har kanske falnat en smula, eller så finns det något ruskigt slugt bakom alltihop som vi vanliga döda ej förmår att begripa. 0,1 % är väl inte riktigt man man i normala fall skulle kalla för att få "marknadsmässigt betalt". Och man bör tillägga att 0,1% är IMF:s icke-förhandlingsbara räntesats för inlåning av pengar.
Reinfeldt & Co skönmålar ju den svenska ekonomin på ett sätt som får det nordkoreanska propagandaministeriet att verka verklighetsförankrade i jämförelse.Föga förvånande så visar det att följande påstående från Reinfeldt har en rätt anemisk sanningshalt:
”...vi har två år i rad, 2010, 2011 varit ensamma i Europa om att ha en ekonomi i balans och överskott”.Svd gjorde en liten faktakontroll på detta. För det första hade Sverige inget överskott 2010. Man hade ett underskott på 1 miljard, och vill man räkna hårt rör det sig om 25 miljarder i underskott. Och det året vi faktiskt hade ett överskott - 2011 - så var vi inte ensamma om det. Både Norge och Schweiz hade överskott 2011. Och av en ren händelse hade de det också 2010. Regeringskansliet har hävdat att Reinfeldt syftat på att vi skulle ha varit ensamma i EU (rörande 2011 får man förmoda) att ha överskott. Men inte heller detta är korrekt. Estland hade också de ett överskott detta år.
Och detta är bara de senaste sanningsmässiga grodorna som regeringen kommit med den senaste tiden. Men när Håkan Juholt haft media så långt uppe i ändtarmen han måste ha kunna känt smaken hårspray i munnen har dessa påtagliga och rätt allvarliga lögner gått nästan obemärkt förbi. Man skulle kunna förmoda att fungerande opposition hade kunnat belysa dessa faktafel men det har som bekant inte varit alldeles enkelt att genomför när det varit partiledarbyten i fyra av åtta riksdagspartier under höst och vinter. Regeringen åtnjuter ett stort förtroende bland befolkningen mycket tack vare att man "har ordning i finanserna" och man "tar ansvar för den svenska ekonomin" med sin arbetslinje. Men ska man titta på vad arbetslinjen de facto åstadkommit är det ett förtroende baserat på bilden av regeringen framgångar, inte på grund av de faktiska framgångarna eftersom de inte finns. Orsaken till att Sverige har en god ekonomi har till stor del baserats på att Socialdemokraterna hade gjort ett stort jobb på den fronten redan innan 2006. Och genom mängder av utförsäljningar av bl. a. Systembolaget har borgarna kunna lägga stora summor pengar till den svenska statskassan. Med andra ord skapat ett ännu större reformutrymme för jobbskatteavdragen. Nu när den borgerliga politiken inte längre kan leva på Sossarnas arbete utan på sina egna meriter så blir det genast mycket svårare. Därför blev det heller inte möjligt att genomföra ett femte jobbskatteavdrag. Det fanns inte utrymme för det längre. Bufferten som utförsäljningarna gav är helt förbrukad.
Bilden av Sverige som något slags ekonomiskt under är inget annat än en myt. Det är snarare den ekonomiska traditionen som funnits i Sverige ända sedan sossarna med överskottsmål och så vidare, som lagt grunden för den svenska ekonomins nuvarande status. En förhållandevis hälsosam ekonomi, det är givet, men knappast något unikum. Vad borgarna lyckats med är att inte ruinera staten helt och hållet. Det kanske med nuvarande europeiska mått mätt är en bragd i sig med knappast mycket att hurra för. Att vi är en av de mindre dumma idioterna får inte vara bra nog. Istället för att utnyttja läget med att krisen inte drabbat oss så hårt och sats på utbildningsplatser för dels kunna stå redo när väl krisen vänder samtidigt för att kunna möta de stora pensionsavgångarna så väljer alltså regeringen att sänka restaurangmomsen. Är det det som ska föreställa ett ansvarsfull agerande? Eller att man lånar ut pengar som till låtsasränta? Det är i alla fall i mitt tycke inte att utnyttja skattepengarna till fullo.
Man bör vara uppmärksam på att regeringens representanter sällan talar om arbetslöshet i procent utan ständigt anger hur många arbeten som skapats. Det är ett medveten strategi att inte ljuga men samtidigt undvika att vara sanningsenlig. Detta görs enkelt av det faktum att antalet invånare i Sverige ständigt ökar och att de då innebär att arbetslösheten i procent kan vara konstant men att det samtidigt bildas fler jobb. Arbetslösheten kan till och med öka samtidigt som antalet jobb fortfarande ökar. Det är så man kan dra folk vid näsan genom att välja att använda absoluta tal när man ska redovisa effekterna av sina politiska beslut. Man ljuger inte men samtidigt låter man det verka som att saker och ting förbättrats när det i själva verket förvärrats. Och det är precis så det är i Sverige. Regeringen påstår att de sedan till tillträde skapat 120 000 nya jobb. Det kan säkert vara sant. Ett lite krux är att det enligt SCB samtidigt blivit nästan 500 000 svenskar fler från 2006-2011vilket innebär att sysselsättningsgraden är kvar på ca 63,7 %.
Att politiker inte kan ha koll på alla siffror i alla lägen är väl i sig inget att säga om. Det är trots allt mängder av siffror, processer och genomen som det ska hållas ordning på. Men det man inte vet något om ska man heller inte uttala om. Man kan tycka att när i princip allt är ett par musklick bort, så borde man kanske vara lite försiktig med vad man säger och kanske vara lite mer ödmjuk. Detta är alltså om man är osäker på hur saker och ting förhåller sig. Detta är det som regeringens representanter har ursäktat sig med när de väl konfronterats och felbevisats. Men när det gäller det mesta av de direkta sakfelen som kommer från regeringshåll så känns det en smula godtroget att skylla på glömskan spelat en roll i sammanhanget. Med andra ord rör det sig om medvetna lögner. Och dessa börjar bli så allvarliga att det gränsar till rent utmanande provokationer. Till och med den mest inkompetente journalisten kan borde inte kunna undgå att snubbla på dessa stinkande högar av osanningar. Men man kanske har för höga tankar om det svenska mediaskået.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)