Ju mer man tänker efter ju mer konfunderad blir man. Att
samtidigt som vi har både mycket större kunskap och möjligheter att kunna ge
alla människor ett drägligt liv så verkar det bli i praktiken ännu svårare att
realisera detta.
För i den hysteriska effektiviseringsivern som präglar
västvärldens samhällen så är verkar det som om toleransen för allt som avviker
är mindre än tidigare. Visst vi har ett större utbud på många sätt och vis att
välja hur vill leva våra liv. Men om man tittar lite närmare på alternativen så
är de faktiskt inte så speciellt olika som man kanske först skulle kunna tro.
Det skillnader som finns är snarare kosmetiska än något
annat. Och det är kanske också det som är lättast att skapa också. Stilar och
livsstilar som på ytan skiljer sig åt på rätt klara punkter. Men ser man på
djupet är de påfallande lika.
Man ska bo på rätt ställe, man ska jobba med rätt saker, äta
enligt rätt diet, träna på rätt gym, köpa möbler på rätt affärer. Listan kan
göras lång. Men detta är för människor som i de flesta fall inom de allt
snävare ramarna för vad som är normalt. Och allt som är normalt är också
önskvärt eftersom normalt är bra. Jepp, den naturalistiska felanalysen slår
till igen.
Vill man verkligen analysera det där med individualismen och
detta förmådda smörgåsbord av vägar till det ack så eftertraktade
självförverkligandet så kan man ta sig en titt på vad människor har för sig. På
ytan finns det, som sagt, en hel del skillnader. Men skalar man bort de där
kosmetiska lagren så märker man rätt snart att skillnaden är försumbar. Man kan
ta en enkel sak som helger. Det är i princip samma aktiviteter som gäller för
alla olika grupperingar inom respektive åldergrupp. De yngre hänger på sin egna
klubb eller krog. Anpassad efter just deras egna specifika preferenser från
allt vad gäller drycker, mat och musik. Det sociala spelet på dessa inrättningar
ter så i allra högsta grad identiskt. Man kanske gör det till en annan musik, i
andra kläder, med andra drycker i magen. Men sakerna man i sig gör, är precis
de samma. Alla dessa människor följer huvudsakligen precis samma utveckling när
det gäller familjeliv, utbildning och livsval.
Om man inte följer det förväntade manuset blir man ofta sedd
som rent galen. En del blir mer eller mindre provocerade av att någon har
fräckheten att inte göra som förväntat. Det är som en del människor drabbas av
svår ångest när de märker att man inte alls måste allt det man måste. Men det
har ett högt pris att bryta upp och kravla sig ur de avgrundsdjupa hjulspåren.
Och ju hårdare konkurrensen blir desto svårare blir att göra vad man vill,
desto högre pris blir det att betala både socialt och inte minst ekonomiskt.
Men ser man på människor som avviker på ett djupare plan
från mallen, så har blir de i allt högre grad bortgallrade. Förr fanns det
mängder av vad som kallades för ”original” på många håll. Personer som var lite
speciella men som bidrog med sitt ändå och kunde därför accepteras. Idag ingår
sällan dess original i den produktiva fåraskaran. Oddsen är snarare att de
befinner sig i något av de gudförgätna arbetsmarknadsprogrammen för människor
som har ”problem”.
Människor som kanske har någon typ av diagnos i forma av
ADHD eller Asperger. Eller som bara inte känner sig bekväma i den brutalt
konkurrensutsatta verklighet vi lever i. Men att vi hela tiden bygger vidare
med ett tankegods redan från tidig skolålder som bygger på att exkludering
snarare än inkludering. Att man ska försöka hitta problemen snarare än att
hitta möjligheterna. En elev som har stora mängder energi är ett problem. En
elev som har en förmåga att hyperfokusera på de saker hen tycker om är ett
problem. En elev vars beteende avviker är ett problem i största allmänhet.
Det är fullkomligt horribelt. Varför ska man försöka tvinga
in elever i mallar som de inte är skapta för? Varför i stå fall inte bredda
mallen – allra helst avskaffa – så att den kan inkludera alla? För hur stor är
chansen att en människa som får problemstämpeln slagen i pannan någonsin kan
komma till sin rätt i vårt samhälle? Inte så speciellt stor. Och hur hanterar
man de som inte passar in i mallen? Särklasser och medicinering. Hur sjukt är
egentligen inte det? Hellre än att ge dem möjlighet att komma till sin rätt på
sitt sätt så tvingar man in dem mallen där de aldrig någonsin kommer att kunna
utnyttja sin potential.
Ett samhälle där det bara finns ett sätt att vara. Där det finns
skuggsamhällen där de avvikande tillåts existera. Marginaliserade och i
händerna på välmenande men inkompetenta myndigheter. Diverse boenden och
åtgärdsprogram som egentligen bara har en förvaringsfunkion. Hålla dessa
avvikare borta från samhället till minsta möjliga kostnad.
Det är rätt korkat att man inte ser till att alla kan bidra
på sitt eget sätt. För tänk om en person med ADHD tillåts rikta all sin energi
åt något som gynnar både individ och sammanhang. Tänk dig en person med denna
energi som en säljare eller lobbyist. Det skulle förmodligen vara en rätt bra
yrkesroll för en person som har förmågan att brinna för något och som har lätt
att ta kontakt med människor
Sedan har vi de som har Aspergers syndrom. Ofta överintelligenta
och med en stor förmåga till logiskt tänkande. Men eftersom personer med AS
inte fungerar riktigt som andra i det sociala blir de ofta bortsållade. Om de
överhuvudtaget tar sig till en position där de kan bli bedömda. Men tänk vad en
intelligent person med förmåga till att bli uppslukad av vad de pysslar med.
Det låter som en person som skulle kunna vara ingenjör eller programmerare av
något slag. Eller arbeta som korrekturläsare då många med AS också är språkligt
begåvade.
Men när vårt samhälle är styrt av normer som gör att man värderas
av hur väl man passar i enlighet med dessa normer så faller man bort som
avvikare. Att passa in i enligt normerna
är en grundförutsättning för att ens komma med i racet. Om man ens ska kunna få
ett arbete som är någorlunda värt besväret. Detta trots att en person som har
alla de specifika kvalifikationerna som behövs för att klara av arbetet, kanske
till och med briljera inom det, inte en är en tänkbar kandidat eftersom de inte
följer den givna mallen på ett eller annat sätt. Och då betyder det inte att
det är personer som inte sköter sin hygien eller kommer nakna till jobbet. I
stället kanske det är en person som behöver lite extra lugn och ro omkring sig
när de arbetar och har ett större behov av struktur och framförhållning.
Nu kanske någon frågar sig varför dessa individer ska
särbehandlas för att få arbeta när alla andra måste rätta in sig i ledet? Ja,
det är en full rimlig fråga. Men varför inte gå ett steg längre, varför inte
fråga sig varför inte alla människor ges möjlighet att få anpassa sin vardag i
högre grad? Det finns en individuell frihet att ta om de kollektiva snarorna lossas
på.
Vem är det som säger att man måste vara så jäkla socialt
kompetent? Den här
artikeln menar exempelvis att de sociala inte alls behöver vara de som gör en
arbetsplats bättre än de som inte är lika sociala. Att de som väljer att hålla
sig på sin kant faktiskt kan minst lika värdefulla som de som är vän och kompis
med allt och alla. Det borde läggas betydligt större förmåga på den yrkesrelevanta
kompetensen än det gör. Eller i alla fall ha personliga egenskaper som gör att
personen har förutsättningarna att klara sitt arbete på ett bra sätt. Men när
allt ska vara precis som mallen så blir det så här. Fel, kort och gott.
I dessa tider av global konkurrens minskar också toleransen
i de breda folklagren för allt som inte är som det ”borde” vara. När man
ständigt måste vara inställd på kamp och konflikt så försvinner nyanserna i mer
eller mindre allt. Man ska bara tid och ork för att kampen för överlevnad, tid
för eftertanke och funderingar kring sakers tillstånd är definitivt olämpliga
aktiviteter. Fenomenet är välkänt sedan många år. Men man brukar oftast använda
det när man ska analysera motsättningar mellan olika etniska grupper, då främst
nyanlända och inhemska. Men modellen behöver vidgas för att förstå den fullt ut
och kunna uppskatta dess skadeverkningar. Problemet med detta är i så fall att
man riskerar att intellektuellt ogiltigförklara hela det moderna samhället
eftersom det idag är byggt kring konkurrens mellan folk och företag. Att människor
inte orkar slåss för att bygga ett samhälle som ger alla människor möjligheter
att vara med och bidra. Men har häcken full med att se till att man fortfarande
har ett jobb att gå till nästkommande dag. Att köra med avledningsmanövrar är ett
gammalt beprövat sätt se till att saker och ting är och förblir som man vill ha
dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar