Känsloladdningar

Ibland undrar jag om det inte är våra känslor som förhindrar oss att förstå våra känslor. Men utan känslor skulle det inte finnas något behov av att komma underfund med dem. Kommer vi då någonsin att komma underfund våra känslor?

Man behöver kanske komma fram till vad känslor egentligen är och framför alla varför de är. Jag sällar mig till de som menar att emotioner egentligen bara är psykisk energi och bör egentligen inte värderas. Det tror jag är en klok ansats. För om man värderar något kan det bli svårt att egentligen någonsin förstå det i sig självt.

Om man vill förstå något så måste är det kanske bäst om man kan förstå dess ursprung och sedan följa dess väg till varande och eventuella konsekvenser.

Det är så mycket som man ska känna skam inför och som ses som något negativt. Man ska inte vara arg. Man får inte vara ledsen. Man ska inte känna hat. Inte känna bitterhet. Svartsjuka. Allt detta är negativa känslor, om man ska se till hur de värderas i vårt samhälle. Så hur reagerar vi oftast på dessa negativa och oönskade känslor? Vi försöker allt som oftast förtränga dem, tryck ner dem, ignorera dem i hopp och förnekelse. Vi vill inte kännas vis de negativa känslorna. De dåligt känslorna. För om man känner dåliga känslor så gör det oss till dåliga människor.

Jag tillhör dem som tror att känslor i förmedlar något. Att de har en specifik orsak. Det betyder då att för att slippa dessa känslor så måste man se till dess rot. Man måste utgå från känslor inte uppstår ur det blå. Man måste då ställa en fråga bestående av ett enda ord: "Varför?" Alltså, varför känner jag så här? Vilka orsaker har mitt nuvarande känslotillstånd? Vad betyder det för mig just nu att jag känner så här?

En känsla av oro kommer av att det är något som känner på sig är fel, som inte är bra. Något som är obehandlat som man behöver ta tag i för att slippa oron. Oron är ett symptom, men vi se det som ett problem istället. Och problem kan behandlas på olika sätt. Och då blir det ju lite som att behandla en hjärntumör med huvudvärkstabletter eftersom man har problem med huvudvärk.

I dagens samhälle lider mängder miljontals människor av olika känslomässiga tillstånd som hanteras genom att man helt enkelt försöker hantera symptomen snarare än att man hanterar problemen bakom symptomen. Personer som är nedstämda och deprimerade får antidepressiva medel. Personer med oro och ångest får lugnande och ångesthämmande preparat. Dessa mediciner hjälper många till en drägligare tillvaro, de kan vara till hjälp för att ta människor igenom svåra perioder i livet. De kan göra problemens symptom hanterbara, men det löser sällan problemen vid dess rot.

Ytterligare ett problem med att man inte går på djupet med sina känslomässiga problem är att man försöker döva smärtan på olika sätt. Det är få missbrukar som inte en gång började sitt missbruk för att komma bort från något eller märkte att de hade hittat något som lindrade smärtan och obehaget en liten stund. Förstår man inte varför man känner som man gör eller inte är mogen att ta sig ner i sin egna själsliga avgrund är det lätt att man tar till de medel man kan hitta för att slippa känna.

Det är så lätt att bli fördömande mot människor som trillar dit i missbruk för att de en gång försökt bli kvitt sina negativa känslor. Men jag tror inte att man ska göra sig den otjänsten. För det kan vara enklare än att faktiskt inse att vi alla i en eller annan mån nöjer oss i stor grad med att begränsa symptomen i stället för att ta tag i dess underliggande orsaker. Hur många är det inte som tycker att det är skönt att ta sig ett glas med någon alkoholhaltig dryck eftersom det tar av topparna av vardagens stress? Alkohol är samtidigt den mest accepterade medicinen för att lugna sig men samtidigt den som är en av de mest stigmatiserade missbruken. Detta trots att missbrukaren ofta börjat på precis som de flesta andra någon gång, bara det att det vid något tillfälle blivit lite för mycket. Marginalerna är små, mycket mindre än vi kanske skulle vilja erkänna. Men det är ingen som vill tala om dess problem. Och om man som jag inte dricker alkohol så blir det ännu svårare att få någon typ av diskussion om problematiken utan att verka vara moralist eller liknande.

Problematiken är inte att människor dricker sig berusade. Problemet är att alkoholen ibland används för att lindra problem på ett sätt som på sikt förvärrar dem. Exempelvis är det många som normalt sett känner sig osäkra och obekväma i sociala situationer som tar alkoholens lugnande egenskaper till hjälp för att kunna för sig bland folk med större självförtroende. På det sättet kommer den sociala osäkerheten aldrig att minska. Tvärtom. Istället riskerar alkoholen att bli problemlösaren för alla situationer. Om det från början vore accepterat att man är osäker i sociala situationer hade kanske dessa personer kunnat få hjälp med att komma till roten av osäkerheten och kanske fått lära sig strategier för att bli tryggare bland annat folk utan att använda alkohol som smörjmedel.

Vårt civiliserade samhälle är inte speciellt intresserade av känslor. I synnerhet inte känslor som ilska och vrede. Man får inga större bonuspoäng i sociala sammanhang om tappar humöret. Om egentligen har allt rätt i världen att bli förbannad är ointressant. Ofta är det så tabubelagt att man bannar sig själv för att ens känna ilska över något. Och som alla vet är ilska och vrede oerhört mäktiga känslor. Mycket energi som kommer väldigt fort. Dessvärre är det inte speciellt många som får möjlighet att få utlopp för de där explosiva känslorna när de kommer farande. Ofta försöker man bara trycka undan dem, bita ihop och gå vidare. Då blir de fortfarande kvar och förblir ohanterade. Det blir en oerhörd stress för den drabbade att behöva gå och bära på denna känsla.

Det vore bättre om människor antingen finge bli förbannade ibland utan att bli klassade som presumtiva yxmördare. Jag tror att en annan välgärning skulle vara om man i större utsträckning fick lära sig att dessa hätska känslor går att kanalisera till något som faktiskt kan vara till gagn för oss och vår närhet. Att ilskan som uppstår är en reaktion mot något som vi ogillar och att vi genom att kanalisera ilskan vidare kan kämpa för att nå en förändring av det vi ogillar. Tänk om Nelson Mandela eller Martin Luther King valt att låta ilskan sjuda inom dem utan att göra någonting åt känslan. Eller att människorna som deltagit i den Arabiska våren låtit ilskan och vreden mot förtrycket förbli bli blott en knuten näve i var och ens ficka. Jag är av åsikten att man mår bättre om man tillåter sig att säga ifrån. Man  får ofta en direkt respons mot det som gjort en upprörd och då kan man snabbare få en lösning till stång jämfört med om man bara tigit. Med detta menar jag inte att man måste skrika och gorma för full hals utan snarare att man låter orsaken som utlöser känslan behandlas med en gång.

Men det handlar också om att se de känslor som vi har som anses ha en mer positiv karaktär som lika "värdelösa" som de som anses vara negativa. Kärlek, hopp och glädje har en särställning bland känslor. Det är upphöjda över det mesta som har med mänskligheten att göra. Men ska man se nyktert på saken så är kärlek precis som hat - en stark mental energi som kan förvrida sinnet på människor. Människor kan göra förödande misstag under påverkan av kärlek. Oavsett om det är till andra varelser eller till något så abstrakt som ett fädernesland. Kärlek till de sina kan snabbt leda till hat och grymhet mot andra. Steget är sällan speciellt långt. Och eftersom det är så mycket kortare än vi tror det vara så kan denna ta en lång tid för oss att märka när det väl händer. Mycket otrevligt kan hinna hända på den korta tiden. Men det är det inte så populärt att påpeka. Man får inte attackera dessa heliga kor.

Man kommer aldrig någonsin kunna komma undan sitt känsloliv. Man kan påverka det men hur man än vrider och vänder på det kommer alltid finnas där. Allt som man aldrig tar tag i kommer att finns kvar där man lämnat det. Visst, det kan (lär) säkert komma preparat för att anpassa och styra våra känslor. Den som sett filmen "Equilibium" vet ungefär vad jag menar. I filmen måste människor injicera ett medel för att känslorna ska hållas i schack. Känslorna är farliga, farliga för överheten. Känslor gör människor oberäknerliga och beräknerliga människor är svåra att styra och kontrollera. Alltså kontrollerar man deras känsloliv.

Och det är ytterligare en aspekt av hur vi bemöter vårt känsloliv. Det finns en aspekt av makt över det hela. Om vi inte kan kontrollera vårt eget känsloliv riskerar vi att överlåta den kontrollen till andra människor med allt annat än nobla motiv. Se hur politiska argument utformas. Man gör allt man kan för att använda känslor för att sälja in både budskap och kandidater. För man vet att människor har sämre kontroll och inflytande över sitt känsloliv än det rationella. Man kan liksom slinka in bakvägen genom det omedvetnas grovmaskiga nät. Och kan man koppla samman känslor med intellekt har man ett vinnande koncept. Hur hade exempelvis Hitler kunnat övertyga sina medmänniskor om sin politik om den inte haft sin grund i att appellera till människors känsla av förnedring och revanschlusta efter den svårsmälta Versaillesfreden. Hade fler människor i Tyskland varit medvetna om sina känslor och hur Hitler utnyttjade dem hade han säkerligen inte blivit lika framgångsrik som han blev.

Så jag tror att det skulle vara fördelaktigt om vi försökte oss på att vara mer accepterande av våra känslor. Att det är okej att känna vad vi än känner, oavsett hur obehagligt det än må vara att behöva förlika sig med hela sitt känsloliv. Det intressanta är egentligen vad vi känner utan varför vi känner som vi känner. Om vi kanske kan förhålla oss mer öppna och låta nyfikenheten styra oss kanske vi börjar förstå oss själva lite bättre. Om vi gör det kanske vi också kan bli friare i den mening att de som försöker påverka oss genom känslor får ett betydligt mindre inflytande om vi tvingar dem att i större utsträckning än in tidigare gå genom vårt intellekt istället för våra känslor. Att vi vaccinerar oss själva mot det värsta av deras irrationella delar av argumenten. Och inte minst kan vi genom att ta kontrollen över våra känsloliv leva med hela delen av våra liv.