Osämja, ack undersköna osämja

Silkeshandskarna har kastade! Kristdemokraterna ger sig nu på Moderaterna eftersom barnfattigdomen ökat, enligt Rädda Barnen. Siffror från RB visar att fattigdomen ökat med 13% och att det är de områden som redan är ekonomiskt utsatta som nu drabbas ytterligare. Detta är något som KD nu är tar ton över. Ska man bortse från skadeglädjen i att Alliansens fogar knakar, så måste man ge KD cred för att de faktiskt står upp för en redan utsatt grupp. Det är, precis som man säger i sin debattartikel, synnerligen opassande att den svenska ekonomin är hälsosam samtidigt som det blir fler och fler fattiga i landet. Samtidigt är det lite synd att det ska krävas att KD dinglar på riksdagsspärren för att de ska ta bladet från munnen i denna fråga. Det blir allt mer klart att regeringens omvända fördelningspolitik har fått genomslag på precis det sätt som vi var många som förutsåg. Det är en svag tröst att vi hade rätt när man ser till vad det egentligen innebär för de som drabbas. Detta är ännu ett bevis på att att hela principen med att straffa de svaga för att de är svaga inte fungerar. Istället befäster det deras situation i allt större grad. Det finns inte längre så många ekonomer som på allvar menar att supply-side-economics/trickle-down-economics fungerar speciellt bra. Alltså att det genom att genomföra skattesänkningar på bred front, som framförallt gynnar de rika, uppstår nersippringseffekter av skattelättnader för rika och näringslivet i stort. Det hela är mer en teoretisk önskedröm än något som har någon direkt framgång i verkligheten. Och i Sverige har det inte visat sig ha någon större effekt heller.

Genom att systematiskt gynna näringslivet med rätt korkade lösningar så som att sänka arbetsgivaravgifterna för olika grupper har man förflyttat skattemedel från det allmänna till det privata. Inom forskningen kan man konstatera det inte finns något stöd för att sådana här reformer har någon större effekt och att om det finns en effekt är den med största sannolik liten. Alltså en svindyr reform vars eventuella effekter är synnerligen kostnadsineffektiv. Det finns ännu inga klara studier för resultaten i från de svenska sänkningarna men det är inte speciellt många nationalekonomer och myndigheter som förväntar sig att att regeringens åtgärder skulle få effekter skiljda från de som forskningen tidigare visat. Alla dess ofantliga summor pengar skulle kunnat gå till satsningar på att göra skolorna bättre, riktade utbildningar och tryggad social trygghet. Alla saker som var och en skulle kunna bidra med att minska barnfattigdomen. Men regeringen har valt att satsa pengar på de som redan har det gott ställt och nu får samhällets svaga ta smällen.

På annat håll passar Centerpartiet, regeringens andra krisparti, på att ge arbetslinjen en känga. Sveriges alldeles egna Thatcher Annie Lööf kritiserar arbetslinjen för att ha alldeles för rigida regler och en för karg arbetslöshetsförsäkring. Istället efterlyser hon en flexiblare arbetsmarknad samt en tryggare arbetslöshetsförsäkring. Hon lindar in det rätt snyggt med att ge arbetslinjen beröm för att ha skapat fler jobb och så vidare. Men sedan kommer den lömska pungsparken. Lömsk så till vida att den kommer lite så där ur det blå. Men att attackera den heliga trosatsen om arbetslinjen genom ett frontalangrepp hade varit ett synnerligen osmart sätt att närma sig frågan, så det lömskheten är välgrundad. För vad Lööf ger sig på är några av grundbultarna i arbetslinjen. Dels att ingen ändring av anställningstryggheten ska göras (LAS) samtidigt som att villkoren för arbetslösa ska förbli dåliga. Mantrat över alla andra, "det ska löna sig att arbeta", blir av Lööf utmanat. Nu har det i och för sig alltid lönat att arbeta för den stora majoriteten av människor, men det är lite av ett sidospår.

Man kan ju bara konstatera att det börjar bli lite småjobbigt för regeringen Reinfeldt när nu samtliga av de andra partierna på kort tid vänt sig emot honom och den politik han drivit igenom. Regeringen Reinfeldt är ett bygge konstruerat på ett sätt som ger Moderaterna ett järngrepp om politiken. Moderaterna är de facto det största partiet och då är det kanske rimligt att anse att de i så fall borde ha större inflytande. Problemet har blivit att eftersom Reinfeldt och Anders Borg drar upp riktlinjerna för ekonomin så blir det bara för de andra partierna att rätta sig efter det moderata ramverket. I det läget är det inte alldeles enkelt att kunna profilera sig som parti. Allt som allmänheten ser är bara moderaternas statsminister, finansminister och massmediala stjärnstatus. På någonstans blir det som om Alliansen är samma sak som Moderaterna. Det verkar som om de andra partierna insett att deras stöd till Moderaterna gjort att de förlorat mer än de kanske hade kunna räkna med. Skulle Centerpartiet eller Kristdemokraterna ligga så risigt till som man nu gör om man inte hade vunnit valet och då med största sannolikhet skrotat konceptet med ett så när samarbete? Det är givetvis svårt att, för att inte säga omöjligt, att säga hur det skulle ha blivit. Men jag är tämligt säker på att de skulle legat bättre till eftersom de då fortfarande skulle ha haft kvar sin profil.