Arbetslinje? Skulle inte tro det...

En skaplig statlig utgift.

Hur fräscht känns inte det här? 63,3 miljoner svenska riksdaler till avdankade politiker. Per år! En politiker som suttit i riksdagen har i minst tre år har rätt till en inkomstförsäkring om man inte skulle få nytt arbete efter sin tid i riksdagen. Och detta i upp till 15 år fram till pensionsåldern är nådd. Det är väl på sin plats att också politiker ska ha en viss trygghet efter sina uppdrag. Men man ställer sig ju frågan om inte just politiker borde ha lättare än gemene man att skaffa sig nya uppdrag. Rent spontant känns det som om det finns ett otal uppdrag som borde passa som hand i handsken om man inte vill gå tillbaka till sitt tidigare yrke som man hade innan man blev invald i riksdagen. Utöver det så borde ju också f.d. politiker ha, som nämns i artikeln, ett synnerligen väl utvecklat nätverk inom både näringsliv och offentlig verksamhet.

Men något säger mig att kraven på att ta nya jobb inte är så speciellt hårda. I alla fall inte om man jämför med kraven som ställs på den genomsnittlige arbetssökande. Och då har de vanliga dödliga sällan vare sig kontakter eller ett CV som kan mäta sig med en f.d. riksdagspolitiker. Och man kan vara ganska säker på att ersättningsnivåerna ser  lite annorlunda ut. Vänsterpartisten Per Rosengren får nästan 30 000 för att han satt 12 år i riksdagen. Personen i fråga har nu varit arbetslös i fem år.

Ett löjes skimmer över den politiska eliten. En elit som tar beslut om en vardag som de aldrig kommer att själva behöva leva i. Det är inte allt för svårt att inse att den vanlige väljare kan få en vissa problem med att ta dessa politiker på allvar när de talar om varje väljares vardag. Politikerna ska vara glada att föraktet och hatet mot politiker än det redan är.

Jag såg på Gomorron Sverige igår där statsvetaren Jörgen Hermansson bl.a. tyckte att det var bra att den politiska eliten skulle behandlas som en elit. Att dessa typer av ersättningar inte ligger alls på samma nivå som i andra länder, där de är lägre. Att det är viktigt att människor med rätt kompetens lockas av de politiska uppdragen. Hmm. Rent spontant känns som att de som söker sig till politiken för att tjäna pengar och göra karriär kanske inte är de som är mest lämpliga som politiker. Eller i alla fall inte den typ av politiker som man inte vill ha. Jag är kanske lite bakåtsträvande men jag hör till de där knepiga typerna som gärna ser att det är politisk övertygelse som ska driva politikerna och ekonomiska incitament. Jag motsätter mig på intet sätt att våra förtroendevalda ska ha en lön som ligger ovanför den genomsnittliga med tanke på det ansvar de faktiskt har. Men att de ska leva i någon typ av bubbla där den verkligheten inte gäller är för mig helt främmande.