Alla imperiers väg

Läste nyss en förbaskat intressant artikel på Aftonbladet Kultur. Ditte Lundberg samtalar med den norske fredsforskaren Johan Galtung som vår tids motsättningar på den globala arenan. Jag måste säga att det är väldigt intressanta - och lite skrämmande - analyser som Galtung presenterar.

Han menar att den norske massmördaren Anders Behring Breivik är en del av vår tids neo-fascistiska rörelse. De som talar om kultur där det förut talades om ras. Men fortfarande med logiken att "vi" hotas av "dom". Det (sekulariserade) kristna samhället står inför ett hot från Islam och dess predikanter. Parallellerna är inte svåra att dra mellan de olika erorna av intolerans och trångsynthet. Lite annat ordval, lite andra fiender men det är fortfarande precis samma irrationella tankegods.

Precis som under hoten från judarna och senare kommunisterna har vi nu ännu en fiende bland oss. Breivik kallade dem för "kulturmarxister" och liknande. Andra kallar dem för PK-maffian och så vidare. Alltså, de som vill förena de olika grupperna i samhället snarare än att separera dem. De som vill släppa in räven i hönshuset så att säga. Femte kolonnen. Fascismen har alltid varit beroende av mytbildning och konspirationsteorier i sina olika försöka att sätta skräck i människor. Lita inte på någon, de goda är onda och de finns precis överallt.

Och när ekonomin hotas och därmed sättet att leva så letar man orsaker och fiender. Grupper som normalt sett "blöder i varandra" utan problem drar sig samman mot de sina och låter sig polariseras av rädsla och emotionell propaganda. Både i Europa och USA har de senaste årens kris skyndat på de redan långt gångna motsättningarna mellan muslimer och (mer) "infödda". Det accelererade rejält i och med terrorattentaten 11:e september och det efterföljande kriget mot terrorismen. Och nu tar det fart ytterligare.

Men det är inte nödvändigtvis muslimerna som är orsaken till de upplevda problemen eller hoten. Det är snarare så att den ekonomiska utvecklingen i övriga delar av världen gör att det vita och kristna Väst inte längre är herre på täppan längre. Kinas ekonomi har varit på gång länge och det är nu som man verkligen kan se att de utmanar USA och Europa på allvar. Japan har alltid funnits där, men har av diverse kriser hindrats att på riktigt allvar hota hegemonin. Asien rymmer andra länder som Indien som liksom Kina har de mänskliga resurserna att kunna utgöra ännu en trovärdig spelare på det internationella arenan på sikt. Och för att göra saker och ting ännu lite mer intressant så vädrar den ryska björnen morgonluft. Man ska aldrig underskatta en f.d. stormakts önskan att återta vad de ser som sin rättmätiga plats på världsarenan.

Motsättningen kommer när de ekonomiska effekterna begränsar och pressar samman gemensamma utrymmen. Det är inte helt ologiskt att det är bland den inhemska arbetsklassen som många av de rasistiska ideologierna hämtar sina röster och funktionärer. Det är de som blir frontlinjen mot "hotet utifrån" eftersom det är de som konkurrerar om samma lågavlönade arbeten och det är denna front som alltid får ta den första och värsta smällen när ekonomin hostar. Och ju hårdare som tvingarna skruvas åt desto svårare blir tunnelseendet som till slut bara ser de nyanlända och faran med dem.

I gengäld är det också ett inte helst okänt att många av invandrarna riskerar att bli radikaliserade i sina religiösa och politiska åskådning när de utsätts för den hätska konkurrensen och de svarta blickarna från människorna i det nya landet. De extremistiska ledare som finns är alltid på jakt efter nya rekryter och dessa ledare bli som fyrar för de diskriminerade och marginaliserade individerna. I en tillvaro av sysslolöshet och utanförskap får dessa individer en mening och ett värde med livet. Principen är i alla relevanta hänseenden identiskt till den som möjliggör de "nationella" att kunna värva sina medlemmar.

Historien är fullkomligt nerlusad med exempel på hur ekonomiska problem försvårar och förvärrar motsättningar mellan olika grupper på samhället botten. Det är inte de rika som slåss på gator och gränder. Det är inte de rika som måste se sig över axeln på kvällarna. Det är inte de rika som går på sina bara knän för att få arbeta. Om väl samhällets "avskräde" såg att de hade mer gemensamt och bortse från de ytliga skiljepunkterna så skulle det verkligen bli de rika som skulle få se sig över axeln. Att låta förbrödringen mellan infödingar och invandrare börja med att inse att man sitter i samma båt och man har en gemensam fiende.

Men det är så det alltid varit. Att de sämre bemedlade har fått slåss om brödsmulorna från de bättre bemedlades gästabud.

I vår tids stormakt USA har problematiken varit sällsynt uppenbar och påtaglig. Med ett system där de negativa rättigheterna med råge överskuggar de positiva dito med råge blir det extra tydligt. Speciellt med tanke på att rättigheterna inte varit allmänna speciellt länge. Det är inte längre tillbaka än 1968 som den svarta befolkning i USA fick sina sista formella rättigheter som fullvärdiga amerikaner. Det är lätt att glömma detta faktum, men det är likväl ett faktum som fortfarande har bäring på dagens USA. Arvet från förtrycket av den svarta befolkningen finns alltjämt kvar i nästan varje del av landet. Fattigdomen och brottsligheten drabbar till störta delen de svarta, trots att de är i minoritet. Undermålig sjukvård, undermåliga skolor och undermålig samhällsservice. Allt detta drabbar de svarta hårdare än de vita.

Tillsammans med andra minoriteter så som latinos och en del asiatiska grupperingar tvingas den svarta befolkningen verkligen kämpa för att få en dräglig vardag. Men jobben är fåtaliga och de som finns är väldigt dåligt betalda. Istället uppstår de kriminella arbetsmarknaderna. Av uppenbara orsaker med en hög omsättning av anställda men med en jämförelsevis god belöning. Men det är ett system baserat på en fruktansvärd cynism. Den våldsbenägna underklassen hålls isolerade i sina ghetton. De som lever i välstånd kan bygga sina små egna samhällen - de s.k. gated communities. Alltså samhällen omgärdade av murar och utrustade med en egen polisstyrka i form av privata vaktföretag. Vakterna har naturligtvis inte lika stora befogenhet som den reguljära polismakten men de är ändå till för att se till att de rätta personerna kommer in på området och fel människor ute. Påfallande ofta är dessa områden etniskt homogena, på samma sätt som de brottsbesmitade innerstäderna.

Samtidigt så skrämmer media upp den ängsliga medelklassen upp med den farlige svarte och brune ungdomen som i bästa fall vill råna dig och din familj. Ett fruktansvärt hot mot den lilla förortsidyllen. Det den vanligaste kontakten med minoriteter som den vita medelklassen har. Möjligtvis att denna bild kompletteras med någon musikartist eller sportstjärna. Men att dessa upphöjda skulle stryka omkring ditt bostadsområde och kasta lystna blickar på din bil eller fru förefaller osannolikt. De andra från innerstäderna - det är de som oroar. Så vad gör då den vita medelklassen? Röstar för hårdare tag mot brottslighet och hårdare straff. Alla lösningar som är reaktionära. Ingen debatt om att ta tag i de underliggande problemen. Bara det att se till att de unga människorna i dessa områden kan se en framtid genom att utbilda sig till något de drömt om. Att de kanske sedan återvänder och gjuter nytt blod i dess statsdelar så att de kan leva upp och människorna där kan återta sin värdighet.

En annan cynisk aspekt är att den amerikanska militären kan utnyttja de unga människornas armod och drömmar om den bättre värd genom att erbjuda dem en betald utbildning. Förutsatt att de tjänstgör en tid i den amerikanska militären. De som inte dör eller lemlästas riskerar att komma hem till sin familj märkta för livet av vad de upplevt på slagfältet. En del oförmögna att kunna tillgodogöra sig de erbjudna studierna eftersom deras sinne är så förvridet av det moderna krigets brutalitet. Och den hjälp de borde få för att åter komma upp på banan förvägras dem eftersom de allt som oftast är för fattiga för att kunna få den psykologiska hjälp de så desperat skulle behöva. I en del tragiska fall leder dessa trauman till att soldater väljer att mörda hela sin familj innan de slutligen tar sina egna liv.

Och man kan nu i finanskrisens spår se hur rörelser som Occupy Wall Street få stöd bland de stora folklagren i USA. Med sitt "We are the 99%" vill man visa sin ilska över den där rikaste 1% av den amerikanska befolkningen som tycks för bli oskadda oavsett hur jävligt den vanlige amerikanen än har det. Det som många också vände sig mot är att denna grupp ofta tycks kunna förvärva ytterligare tillgångar när andra faller. Ty det är bara denna grupp av människor som i mitt i en brinnande kris har de finansiella musklerna att kunna utnyttja de andras olycka. Upplevelsen av att pengarna försvinner från de (jämförelsevis) sämre bemedlade till de som redan har stora mängder tillgångar är något som provocerar människor känsla av anständighet.

Många kan acceptera att andra är rika om man själv, och de kära, har den trygghet de vill ha och behöver. Men när denna trygghet rycks undan på löpande band börjar också dessa människor på att reagera mot klyftorna och den upplevda orättvisan i det hela. Man har också insett många av de absurditeter som finanscentran som Wall Street är baserade kring. Får man principen med sub-primelån förklarad för sig blir man konfunderad över att ingen sa ifrån eller i alla fall varnade de ansvariga för de uppenbara riskerna med att den extremt riskabla lånen. Men eftersom det fanns de som ville köpa dessa typer av lån så fanns det en marknad och finns det en marknad så finns det - med marknadfundamentalismens logik - ingen som helst orsak att inte sälja. Och om någon säljer något så måste man ju få köpa det, eller hur? Det finns massor och rätt märkliga aspekter på ämne. Ämnet är komplext men man kan se riskerna utan att vara speciellt skärpt eller insatt.

Och folket vänder nu mot en bransch där man, med berott mod, utnyttjade människors förtroende för bankerna genom att de trodde att de hade råd med huslånen eftersom banken ju erbjöd dem att låna. För varför skulle bankerna erbjuda lån till personer de inte trodde att de inte ansåg vara kreditvärdiga? Frågan är ju faktiskt fullt rimligt, om än en smula naiv. Nu vet folk varför och man vet nu att bankerna är precis lika jävliga som alla andra företag. De vill tjäna pengar på sina kunder till varje pris, utan att ta med några moraliska eller etiska betänkanden i affärsidéen. "Greed is right".

Frågan är om USA någonsin kommer att återhämta sig från krisen. Motsättningarna är många. Att en rörelse som Tea Party-rörelsen kan få så pass stort inflytande som den fått är ett ont omen om vad det kan bli. De må vara sedda som lite halvknäppa, också i USA, men de har ett tillräckligt stort stöd på sina håll för att bli en maktfaktor i amerikansk politik. Deras inflytande blev synnerligen tydligt när de var på god väg att driva landet i konkurs genom att envist vägra godkänna president Obamas förslag på krisbudget. Men en fast övertygelse om att staten spenderar för mycket så ville man inte under några som helst omständigheter godta några stimulansmedel medelst skattemedel. Tvärtom skulle skatterna sänkas. Denna hårdnackade principfasthet kring detta fick till och med många de andra republikanerna att fundera på vad det var för stolpskott som valts in. Det har tidigare funnits en viss känsla för partiöverskridande enighet när det krisar i USA, att man tar sitt ansvar och försöker se till att man göra vad man måste. Men Tea Party-rörelsens representanter hade inte riktigt denna syn på saker och ting. Hellre att staten kursar än att skattemedel skulle gå till stimulans av ekonomin. Då spenderar staten i alla fall inte pengar och kan man vara jävligt säker på att det inte förekommer något slöseri med skattebetalarnas surt förvärvade slantar. Eftersom man inte spenderar. Ja, det är ju uppenbart ganska skärpta lirare - tepartajarna.

Obama anses - helt felaktigt - vara en vänsterradikal. Detta till stor del tack vare den kontroversiella sjukvårdsreformen som kallats för Obama-Care. Jag har själv träffat på en amerikan som är fullkomligt övertygad om att Obama är kommunist och är en ledare helt i Hitler, Mussolini och framför allt Stalins anda. Mannen var helt seriös. Trots att jag inte kan vara säker på att jag saknar fördomar om amerikaner så kände till och med jag att denna retorik var svår att kunna ta på allvar. Men efter lite research så verkar denna hållning kring Barack Obama inte vara så ovanlig som man skulle kunna tänka sig. Och med det enorma motstånd mot Obama funderar man ju lite hur ett alternativ skulle kunna se ut. Vissa experter menar att presidenter som Bush och Reagan var förhållandevis moderata republikaner. Vi icke-amerikaner kanske känner att detta är en smula skrämmande. Men nu när man kan följa republikanernas kamp för att finna en lämplig presidentkandidat att utmana Barack Obama. Man blir en smula mörkrädd när man hur resonemanget från kandidater som Rick Santorum vars kärnväljare är som karikatyrer av kristna fundamentalister. Man kanske kan bli en smula lugnad av att höra av republikankännare att Santorum är en liten parentes. Att det är kampen står mellan Newt Ginrich och den förhandstippade Mitt Romney. Ingen av dem känns speciellt intressanta. Romney har ingen större genuin kärnväljare. Det handlar mer om att han är tillräckligt höger för att appelera till stora delar av högern men samtidigt inte allt för höger för att skrämma bort de så hett eftertraktade mittenväljarna. Men hela processen har ändå visat på givit en inblick i en ganska obehaglig del av det amerikanska samhället. Så obehaglig att det förefaller som orealistiskt att detta samhälle skulle kunna enas om ett skit. Och med det oförsonliga förhållningssättet mot sina respektive motståndare känns det som det kan komma att bli riktigt obehagligt framöver.

Hur ska någon president kunna sammanföra sådana extremt olika befolkningsskikt? Hur hanterar man det skriande behovet av offentliga investeringar samtidigt som man måste hålla de statsfientliga Tea Party-falangen stången? Hur kan ett så oljeberoende land hantera de stigande oljepriserna? Visserligen ligger priset i USA betydligt lägre än den svenska nivån men man måste samtidigt betänka att det åks betydligt mycket mer bil i USA än i resten av världen. Kollektivtrafiken är ju inte direkt lysande på de flesta orter. Således är landets arbetare i extremt stor del beroende av bilen för att ta sig någonstans överhuvudtaget. Hur kan man få ett folk där bilbrukandet är lika naturligt som att överhuvudtaget andas att åka mindre bil och mer kollektivt?

Hur kan ett land som är så beroende av svart och underbetald arbetskraft från söder klara av att stävja invandringen från just dessa sydligare breddgrader? Stora summor läggs på gränspatruller och den beryktade muren som varit på tapeten länge. Pengarna har redan börjat sina och Obama har tvingats frysa murbygget till förmån för att punkinvestera på den partiella murens existerande partier. Ytterligare ett aber är att en president inte kan gå allt för hårt fram med tanke på att det bor stora mängder legala/naturaliserade syd- och centralamerikaner i delstaterna längs den mexikanska gränsen. Den president som går allt för hårt fram på denna front riskerar att förlora en stor del av de presumtiva väljarna. Den en chansen man har att kunna sälja in en hårdare linje är att fokusera på droghandeln i området och kanske nerprioritera klappjakten på den illegala invandrarna som egentligen bara söker sig till USA för att skapa ett drägligt liv på ett hederligt sätt. Men då är frågan om de andra amerikanerna är beredda att släppa in fler "bruna" människor.

Och det kanske störta utmaningen är den utmaning som kanske är svårast att kontrollera. Nämligen den kinesiska ekonomins enorma expansion. Det råder väl egentligen inte någon tvekan om att Kina kommer att överträffa såväl Europa som USA i ekonomisk kraft. USA har spenderat mängder av pengar på militär medan kinesiska tillgångar investerats i europeiska och amerikanska företag. Det är en ironi större och beskare än något annat. Att ett "kommunistiskt" land lyckas slå ett hyperkapitalistisk land som USA på deras egna spel. Den förutsägbara girigheten har skapat en snara som slutits kring den amerikanska halsen. Pengar är pengar vart de än kommer i från. Den kortsiktiga jakten på vinster har slutsligen bitit amerikaner och européer rejält i ändan. Som ett brev på posten kommer då frågan om USA kan finna sig i att man inte längre är världens dominant? Man har i skuggan av kriget mot terrorismen valt den snälla vägen med Kina och bara sett fördelar med att de kan erbjuda en massa billiga arbetare som i sin tur genererar fina vinstmarginaler för ägarna av de amerikanska företagen. Nu kan man snart vara omsprungen ekonomiskt men fortfarande vara den största militära makten. Hur ska man hantera den situationen? Kinesernas stridsvilja är förhållandevis okänd men man är en kärnvapenmakt så det torde vara osannolikt att man kommer attackera varandra direkt. Risken finns för ännu ett kallt krig, men där Mellanöstern kan komma att bli skådeplatsen för båda parters tuppfäktning. Hur som helst så lär USA:s storhetstid vara över för inom en inte allt för snar framtid.

Landet lär inte kollapsa. Det är väl mer sannolikt att man helt enkelt stagnerar på det ekonomiska planet. Det kommer hur som helst inte bli vackert. Om USA ser sig tvingat att dra tillbaka sitt ekonomiska och militära stöd till exempelvis Israel och Sydkorea kan saker och ting börja röra på sig i dessa områden. Och inte nödvändigtvis i en en trevlig riktning.