Mindfucked!

Ack, det mänskliga djuret. Lika fascinerande som obeskrivligt frustrerande. Ändlösa är motsatserna som vi ska navigera genom för att hålla våra vätskor sunda.

Man ömsom förundras, ömsom förskräcks av en del av människans självbild. Ena sidan ser människan som det effektivaste och bästa rovdjuret som finns. Att det är naturligt för oss att leva efter djungelns lag och alla det är något positivt att hänge sig till alla våra djuriska impulser och nycker. I den andra extremen är människan något som står utanför och bortanför alla djuriska kvalifikationer, eller i alla fall tillräckligt många villkor för att vi ska vara något mer.

Eftersom jag är en ganska motvillig misantrop, en humanistisk misantrop om ni så vill, skulle jag vilja påstå att både sidor har sina klara poänger. Men man har en tendens att underskatta hur det djuriska och det rationella interagerar med varandra. Jag se en stor potential hos mänskligheten. Men den driver mig ofta till randen av mordisk ilska.

Det som jag ser som hoppfullt är att människan har en enorm kapacitet för skapa och utveckla tankar och ting. Att kunna vara altruistisk och generös mot sina medmänniskor. Det finns utrymme för att kunna bygga något som är större än något annat tidigare skapat.

Det som däremot gör mig nipprig är människans tendens att föra sig själv bakom ljuset. Att ständigt överskatta sig själv och sin betydelse för världen. Att vi ser oss själva som bättre på punkter där vi inte alls är så fantastiska som vi vill göra gällande. Vi saknar helt enkelt ödmjukhet.

Jag vill hävda vår tro att vi är fria för alltid kommer att innebära att vi aldrig kan bli fria. För om vi i vårt högmod tror oss vara rationella och logiska varelser kommer vi aldrig kunna komma åt de underliggande processerna i vårt psyke. Och om vi reducerar oss till att existera i enlighet till djungelns lagar kommer vi aldrig att komma vidare. Då kommer vi bara att ge apan bättre och bättre vapen att döda sig själv med.

Vi bör inse att vi har mängder av processer som ständigt ligger i vårt omedvetna och "hjälper" oss med våra liv. Vårt inre skapar ständigt automatiserade tankemönster utöver de vi har med oss från födseln. Dessa är till för att hjälpa oss kunna sortera intrycken som vi hela tiden utsätts för i vår vardag. För att vi inte ska behöva värdera och sortera dessa genom den medvetna processen sköter vårt omedvetna detta åt oss. Fobier och fördomar är kanske de mest klassiska exemplen på detta. Och ska man kunna bryta fobier och fördomar är det en grundförutsättning att man medvetandegör sig själv av hur de automatiska tankeschemana är konstruerade. Alltså, man riktar sitt medvetande på tankeprocessen när man utsätter sig för det stimuli som orsakar den överdrivna rädslan. Först därefter kan man bryta ner och skapa nya scheman så att man reagerar på ett rimligt sätt på samma stimuli som tidigare gjorde oss rädda.

Det är precis samma principer som gäller för allt annat i våra liv. Vi har det djuriska som fungerar per automatik och så har vi det medvetna "mänskliga" som vi förnimmer själva. Gränserna mellan de två processnivåerna är inte helt åtskilda från varann men man måste ibland tvinga dem att samarbeta. Det lite finurliga är att vi kan vaccinera oss mot vissa tankar, eller lägga in filter mot vissa stimuli.

Man kan ta reklam och propaganda som ett exempel. Man vill gärna tro och tycka att båda dessa informationstyper ska vara sakliga och korrekta i sina försök att övertyga om oss att ju deras budskap är bättre än andra budskap inom samma kategori. Men så fungerar det så klart inte. För reklammakare och propagandister vet att om man vill ge sitt budskap genomslag måste man påverka sin målgrupp genom att man använder känslor. Att man går "bakvägen" förbi förnuftet. Människor fattar tycke för en produkt eller ställningstagande trots att förnuftet ensamt skulle ha valt samma. Men när så många produkter och åsikter är så pass svåra att värdera just där och då blir det den vi "gillar" bäst. Alltså, den som vi knyter an till mest på ett känslomässigt plan. Det kan vara som något så irrationellt som att personen i en reklamkampanj påminner en om ens flickvän. Det är totalt irrelevant för hurvida en produkt är bra eller om man egentligen sympatiserar med en viss åsikt. Självklart är detta en förenkling, vi låter oss kanske inte förledas så enkelt med det går inte att förneka att det påverkar. Och ju mindre vi är medvetna om att det är så här saker och ting fungerar desto större påverkan har det på oss. Den som är fullt medveten att den person du talar med försöker övertala dig att rösta på en viss kandidat använder känslomässiga knep för att få din röst, kommer att ha större chans kunna göra en rationell bedömning av kandidatens lämplighet. I vårt samhälle där vi hela tiden inbillar oss om att vi minsann är fria och ingen reklam kan påverka oss eller att vi är så brutalt individualistiska och självständiga kan man istället se det totalt motsatta. Hade det här varit fallet hade inte miljarder och åter miljarder satsats på reklam och propaganda. Man hade inte satsat på feta reklamkontrakt för att vissa artister eller idrottsstjärnor ska representera just deras produkt. Rent rationellt vet man att deras framgång inte har speciellt mycket med att göra vad de gillar att dricka eller vilken rakhyvel de använder. Men de utnyttjar det faktum att vi gör positiva associationer mellan produkter och personer vi beundrar. Alltså blir vi mer benägna att köpa dessa produkter eftersom vi gör en positiv koppling.

Tar man sig en titt på varje självuttalad individualist som hävdar att ingen reklam kan påverka dem så märker man ganska klart att de är klär sig misstänkt likt den där kändisen som är med i den stora reklamkampanjen som säljer samma kläder som individualisten råkar ha på sig. Märkligt sammanträffande, eller hur? Skulle man vilja riskera sin hälsa kan ju påpeka detta samband. Till svar får man att kändisen i fråga faktiskt här bra smak. Men tittar man efter kan se osäkerheten i blicken att deras svar är mer för att övertala dem själva än dig.

Problemet i detta är inte att personer tar efter andra personer. Det något som alltid funnits, förmodligen kommer det alltid att finnas - inget att lägga värde i. Men som däremot är ett problem är att man inte vill erkänna att det faktiskt är så. Att vi hellre stoppar huvudet i sanden för att bevara vår inbillade individualism gör att vi förblir cementerade i mental ofrihet. Vår envisa vägran att våga komma till insikt om att vi har vårt djuriska arv i det omedvetna faktiskt påverkar oss, vårt beteende och vår beslutsprocess. Det är en smula ironiskt att ju längre vi går i vår strävan att komma bort från vårt arv desto större makt ger vi just detta animalistiska arv.

Det är som om det är skulle finnas någon typ av skam i att vi kommer från djurriket. Jag kan ärligt säga att jag inte riktigt förstår vad denna skamkänsla kommer ifrån. Det är ett faktum och det är ett faktum vi inte kommer att kunna undvika och blunda för hur mycket mycket vi än skulle vilja det. Och som med allt annat så är inte fakta något att försöka belägga med moral och etik. Det är som det är. Kom över det. Det är vilka beslut och vilka handlingar som kommer ur detta faktum som är intressant, vårt förhållningssätt till oss själva som art.

Våra samhällen idag är byggda utefter hur vi vill och tror oss vara. Inte baserat på förutsättningarna vi har. Det säger sig självt att det inte är hållbart, att det kommer att rämna förr eller senare. Med tanke på de ekonomiska kriserna de senaste åren känns det som att det är förr snarare än senare. Och då är inte miljöproblemen inräknade i den ekvationen. Allt går mycket snabbare, kraven ökar, människor kämpar ännu hårdare för att överleva. Det är lite egendomligt att vi kämpar hårdare och hårdare för att få något som vi får mindre tid och energi att kunna njuta av. Nu finns det på vissa arbetsplatser förväntningar att man ska arbeta trots att man här hemma för vård av sjukt barn. Det säger en hel del.

Jag kan känna att det är rätt meningslöst att driva ett samhälle som är uppbyggda på falska grundvalar framåt. Att det bästa vore att bara låta skiten självdö i ett stort dammoln och ur ruinerna bygga ett nytt från grunden. Men jag tror att vi är långt bortanför den gränsen nu. Det är helt enkelt för sent. Som om det någonsin var möjligt. Nej, det enda som kan rädda mänskligheten (och planeten) är att vi ger upp den patologiska självgodheten och börjar bli lite ödmjuka inför våra egna, fatala, brister. Först då kan alla våra positiva och konstruktiva sidor till sin rätt. När vi på ett bättre sätt kan integrera vårt omedvetna och vårt medvetna.

Det finns dessvärre en tendens bland många att se människor som allt för fyrkantiga. Att vi är rationella och förutsägbara. Det är underförstått något positivt. Den som är rationella låter inte sina känslor påverka hen gör. Hen beter sig korrekt och enligt manus. Känslosamhet är irrationellt och därmed allt annat än positivt. Problemet blir att vi då agerar och lever som om vi skulle vara rationella, vilket som sagt är skitsnack i den högre skolan. Men om vi inbillar oss att vi är rationella och därmed gör kloka och genomtänkta val så hamnar vi i klorna på krafter som har allt annat än vårt bästa i tankarna. Jag vill återknyta till resonemanget ovan angående propaganda och reklam. Man kopplar förbi förnuftet genom att försäkra förnuftet att inget fuffens sker bakom ryggen. Då är det bara att spä på med känslomässig manipulation eftersom allt som det omedvetna viskar i örat på det medvetna kommer att kännas och upplevas som något legitimt. Det är en mörkare och mer sinister variant  av kejsarens nya kläder.