Tomhylsa ur!

Jaha ja, då var offerlammet förbrukat i Reinfeldt-regeringens kris med den saudiska vapenfabriken. Den som fått ikläda sig lammskruden är inte helt förvånande försvarsminister Sten Tolgfors.

Våra politiska experter har inte varit nämnvärt förvånade i annat än tidpunkten för Tolgfors avgång. Att han förr eller senare skulle försvinna var is inget att orda om. Det har trots allt varit på Tolgfors bakgård som denna affär haft sin gång. Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt har varit den enda från oppositionen som krävt att Tolgfors skulle befrias från sina uppgifter. MP har velat vänta på en utredning innan man göra något mer, och Socialdemokraterna har avvaktat. Att sossorna inte så talföra i frågan har naturligtvis att göra med att sossarna själva var i regeringsställning när samarbetet, som mynnat ut i denna härva.  De har väldigt lite att vinna på att försöka plocka poäng på försvarets minst sagt egendomliga handlande i denna fråga. För de vet att ju mer skit som kommer att hamna på regeringen så kommer också de få sin beskärda del. Och taktiken att hålla sig tysta och lugna när Reinfeldt & Co lyckas trassla till det sig för sig själva har fungerat mycket väl hittills.

Frågan i sig är inte över. Den mest akuta och omedelbara frågan har ser ut finnas i sin slutfas, som kommer att nå sin fullbordan när man väl fått en fullvärdig försvarsminister i Tolgfors ställe. Den moraliska problematiken med att exportera vapen till diktaturer finns alltjämt kvar och får inte släppas. Kruxet är att både Moderaterna och Socialdemokraterna är väldigt förtjusta i den svenska försvarsindustrin. De lär således inte göra några väldiga förändringar i brådrasket om man anar minsta oråd om att industrin kommer att hotas.

Ännu en gång fick sig det beryktade mediadrevet en känga. Skillnaden är att detta mediadrev faktiskt gjorde vad det skulle - grävde fram sanningen. Med Juholt var det inte riktigt lika rätt ute som nu. Då var det lite för mycket privata aspekter som drogs fram. Men samtidigt var mycket av det privata knutet till problemet att Juholt hade ett ganska besvärligt förhållande till sanningen på alla möjliga plan. Men i fallet med Tolgfors har det drevet hållit sig till sakfrågan och då får han faktiskt tåla att det blåser snålt omkring honom. Tolgfors har varit undvikande och vad vilket är som att ringa i middagsklockan för ett hajstim.

När Birger Schlaug i Nyhetspanelen i Gomorgon Sverige menar att problematiken är mer övergripande har han poäng. Att kniviga avvägningar och moraliska tveksamheter går hand i hand med vapenexport. skillnaden i fallet med Saudiarabien är väl att det är ovanligt uppenbart olämpligt att idka handel med om man vill värna mänskliga rättigheter.

Den svenska vapenexporten har ökat varenda år under 2000-talet. 2011 uppgick den till 13,9 miljarder kronor.Tar man sig en till över de största svenska kunderna av vapen blir man inte direkt speciellt glad om trodde att Sverige säljer pangpang till helylleländer. I tur och ordning är det Thailand, Indien, Saudiarabien, Pakistan och Storbritannien som Sverige exporterar mest till. Inte ens Storbritannien kan sägas vara helt vita i denna skara. Tvivelsutan en demokrati, men har under åren med kriget mot terrorismen fläckat ner sitt rykte på fronten för mänskliga rättigheter betänkligt. Man kan utan värre omsvep konstatera att det finns fallet Saudiarabien inte är en liten avvikelse utan den samarbetspartner som befinner sig längst ut på skalan, så att säga.

Vi får väl se vad de igångsatta utredningarna och granskningarna kommer att visa framöver. Det finns onekligen ett och annat som behöver komma fram i ljuset. Och det finns definitivt ett och annat som politiker och tjänstemännen på försvarsdepartementet gärna vill begrava så djupt det bara går.

Det känns inte som att de kommer att hända så mycket. Det som ifrågasatts på det rent strukturella planet är om det politiska exportrådet fortfarande ska beläggas med den så omfattande tystnadsplikt som man i dagsläget har. Öppenheten från detta råd sägs vara allt för liten. Insatta menar att informationsmässigt tillknäppta länder som USA har betydligt större öppenhet när det gäller de militära samarbeten som landet är involverat med. De flesta som har lite koll på USA vet att de normalt sett inte brukar kunna anklagas för att vara lösmynta i försvarsfrågor. Och då har de ändå större och fler orsaker att inte yppa mer än nödvändigt i dessa spörsmål än lilla sketna Sverige.

Katter och hermeliner

Något som alltid fascinerat mig. Förr kanske mer frustrerade mig. I alla fall. Företeelsen jag refererar är när man bryter mot någon av de absolut självklara normerna. Hur de flesta person som agerar enligt normen i fråga reagerar när någon har fräckheten att bryta mot normen.

Jag vill först påpeka att det inte är för att söka sympati eller något liknande som jag skriver detta utan att det är något som jag noterat som känns intressant att ta upp. I egenskap av både vegetarian och straight edge:are som kommer från bruksort och arbetat inom industrin så har man fått uppleva hur det är att verkligen vara en avvikare. Förr var det, som sagt, frustrerande men numer har jag trygg i det. Men det är inte utan att man ändå tänker på fenomenet i sig och varför en del reagerar som de gör.

Vissa personer blir av någon anledning väldigt provocerade av att man väljer att ha ett förhållningssätt som skiljer sig från deras eller normen. Att om man väljer ett annat alternativ så måste det normerande alternativet vara dåligt och därmed är personer som väljer detta alternativ dåliga personer. Det är ganska många antaganden som görs utan egentlig - rationell - grund.

Ska jag utgå från mig själv så har de val jag gjort väldigt lite med andras val att göra. Att jag väljer att inte äta kött innebär inte nödvändigtvis jag tycker illa om de människor som väljer att äta kött. Det betyder inte att jag tycker att jag är bättre än någon annan eller att min diet är så mycket bättre än någon annan diet på något objektivt sätt. Valet jag gjort är ett val jag gjort för att det känns rätt för mig. Att andra väljer att äta som de gör är inte något jag reagerar på annat än att konstatera att de äter som de gör. Jag har inte något större lust att står där och föreläsa om hur dumma de är. Är någon intresserad av att diskutera vegetarisk kost kontra köttbaserad diet så är det helt okej med mig. Då går man in med samma insatser. Men att predika och pracka på någon mina åsikter och värderingar rakt upp och ner är inget som intresserar mig. Men det är nästan som om vissa människor direkt går in i försvarsställning när de står klart att de finns en avvikare mitt ibland dem. Och att avvikaren måste rättfärdiga sitt ställningstagande inför gruppen.

Det är inte utan att man funderar lite över vad detta kan bero på. "Dumma människor" kan vara en betryggande slutsats, men egentligen inte allt för slug. Precis som alla andra typer av beteenden så har det sina bakomliggande orsaker. En snabbanalys av det skulle kunna vara att det är något ytterst allmänmänskligt och detta är något som existerar över hela världen. Det skulle i så fall betyda att det ligger något som vi är programmerade för bakom. Förenklat skulle man då kunna anta att det är för att gruppsammanhållning är viktigt och att personer som hotar den genom att bete sig på ett sätt som går stick i stäv med gruppens beteende utgör ett hot. Enighet är styrka är väl inte en helt felaktigt slutsats egentligen. I alla fall om man befinner sig i en miljö där det råder stridigheter så som det gjorde på stenåldern osv. Men nu lever vi inte på stenåldern och då är inte detta beteende riktigt lika nödvändigt längre. Uppenbarligen ser vi det ändå som nödvändigt. Men jag skulle tro att det är något som ligger i det omedvetna hos oss.

Konformitet brukar oftast se som något som kommer inifrån individen själv. En önskan att bli accepterad och att det därför är motiverat att frånsäga sig en del av sin självständighet för att få en tillhörighet. Grupptrycket skulle i så fall vara den tvingande formen av konformitet där det samlingen kommer från gruppen riktat mot individen. Individen blir dragen mot gruppen istället för att individen dras till gruppen själv.

En sak jag tycker mig också har märkt att det finns grader av upprördhet när det gäller vilka motiv man har till inte äta kött. Det är mindre upprörande om man säger att det är av hälsoskäl. Det av någon anledning mer legitimt att välja bort kött om man gör det för att det handlar om hälsan. På vilket sätt det är mer känsligt att säga att man gör det av etiska skäl vet jag inte. Skulle jag ge mig på en gissning (vilket jag så klart ska) så finns det två tänkbara orsaker:

• att vi värderar vår hälsa över djurens lidande. Det kommer knappast som någon chock att det förmodligen är så. Men vi har samtidigt en tendens att inte vilja veta hur vårt kött har hamnat kyldisken i affären. Den enda väg som intresserar oss är den från kyldisken till vår mage via tallrik och mun. Intellektuellt kan de flesta rättfärdiga sina val med att äta kött. Men det är ofta med den lilla brasklappen att det ju är bra att om djuren levt ett bra liv och inte plågats. Att den industriella djurhållningen är otäck. Men väldigt få människor gör något åt det, väljer att köpa närproducerat eller från någon av de lokala gårdarna. Priserna skiljer sig inte så mycket men man kanske måste hitta mindre affärer för att kunna köpa köttet. Det är lite för mycket besvär. Och blir man på påmind om att vi faktiskt värderar vår hälsa över djurens och att detta ställningstagande inte är ett smärtsamt sådant blir det problem.
• att vår syn på personliga etik och moral ligger närmare vårt "jag" än vad vår syn på vår egen hälsa gör. Vi vet redan att vi säkert skulle kunna äta bättre och röra på oss bättre. Det är inte många som inte skulle kunna göra någon förbättring på den fronten. Men det är inget som direkt chockar oss eller vår självbild. Men råkar man komma åt någons etik och moral blir det genast mycket värre. Vi ser oss själva som goda människor, kanske osunda, men i alla fall goda människor. Komplicerar man bilden med att introducera motstridiga insikter blir det som utlösa en bomb. Det blir en inre disharmoni när den gode människans vita beklädnad får fläckar. Jag tror inte att det är en speciellt medveten reaktion men det är heller inte en reaktion som är gynnsam för någon inblandad. 

När det gäller alkohol gäller det nästan samma sak. Alla "vet" att alkohol kan innebära hälsorisker och att man kan göra bort sig om man blir lite på lyset. Och om man väljer bort alkoholen och kanske t.o.m. hela grejen med uteliv så blir det till ett ställningstagande mot kroglivet och alla som gillar att gå ut på krogen för ta sig en öl eller två. Jag har mött mer än min beskärda del av personer som tycks tro att min val att inte leva som dem är det samma som att jag anser att deras val är fel. Men det är inte riktigt så det tankarna går hos mig. Och inte som tankarna går hos de flesta jag känner som inte heller gillar uteliv eller alkohol. Vad jag väljer och vad någon annan väljer har inte speciellt mycket med varandra att göra. Den som väljer att dricka får ta sina konsekvenser av det - de goda som de onda. Den som väljer att inte dricka får också ta sin konsekvenser - även de goda och onda. Jag har inte några problem med att ta mina konsekvenser eftersom de goda vida överstiger de onda. Jag utgår ifrån att de som väljer uteliv och/eller gör det de gör för att de tycker att de goda konsekvenserna är fler större onda. Allt annat vore rent korkat. Det är där det börjar och slutar för mig. Jag vet inte om det är för att jag gått igenom alla tankegångar så många gånger som jag gjort som gör att jag inte bryr mig. Eller så har jag helt enkelt blivit äldre.

Okej, det är lätt att bli lite dömande. Det vet jag. Jag kan själv känna mig lite besvärad av människor som förvisso delar min syn på droger och köttkonsumtion men som har en egenhet att vilja predika sina val för andra. Det finns få saker som är så enerverande som att höra någon hur dum du är för att du lever som du gör att och ifrågasätter varför du inte lever så som hen själv gör. Bland det värsta som finns är när man inte kan respektera varandra val, man måste inte gilla valet i sig och man kan, t.o.m bör kunna, diskutera det specifika valet. Men man bör klara av att hålla i sär sak och person. Ha lite ödmjukhet och gå in i diskussionen med ett kallt huvud. Att blir förbannat och het lär bara förvärra situationen och mer eller mindre garantera personliga påhopp. Trivs man med sina egna val och principer finns ingen större anledning att springa och predika eller idiotförklara någon som inte kommit till samma insikter som en själv.

Flip the switch

Det har varit jäkligt intressant att följa den språklig kalabaliken som kommit ur det faktum att en del människor vill införa ett personligt pronomen som är könsneutral. Alltså hen. Alla har väl hört någon tycka något om saken någonstans.

Allt började med att Jesper Lundqvist släppte barnboken "Kivi och Monsterhunden" där huvudpersonen fått pronomenet hen. Då tog det hus i helvete. Det brkuar bli så när man dristar sig att röra om i grytan. Allt som handlar om kön i någon mening har en förmåga att få människor att tappa koncepterna helt. Men det är samtidigt bra att det blir lite hetta för det är ett ämne som är djävulskt viktigt. För det är någonstans så när kärnan vi kan komma oss själva eftersom så mycket av våra liv dikteras utifrån vilket kön man tillhör. Utifrån det kommer högvis med förväntningar, krav och normera att följa. Och börjar man ifrågasätta och utmana detta tankegods så blir det i regel en del oväsen.

Det intressanta är att Jesper Lundqvist inte själv har varit speciellt delaktig i debatten. Den har förts på kultursidor, ledare och bloggar av människor som är oerhört bestämda i sin åsikter om ordets betydelse. Det är få som faktiskt diskuterar boken i sig, hur barn reagerar på den.

Det är verkar också som om många drar extremt förhastade slutsatser i av fenomenet hen också. Som att det skulle rör sig om att man skulle ta bort han och henne för att ersätta dem med hen. Men tar man sig lite tid att läsa vad som skrivs av de som är positivt inställda till bruket av hen så handlar det snarare om att man vill göra ett tredje personligt pronomen, inte införa ett enda. Med andra ord att man vill ge brukarna av de svenska språket ännu ett verktyg i verktygslådan. Det finns i och för sig redan sådana alternativ i vederbörande och personen i fråga, men de används mer i formella sammanhang. Ett mindre stelt alternativ skulle då vara hen. Jag ser detta som den största behållningen med hen.

Sedan finns det stora politiska sakfrågor som kommer upp till ytan nu också. För transpersoner är ju detta något som är en extremt viktigt. Att de tillkommer ett personligt pronomen där de kan få plats också. Det kan man ju själv tänka sig hur det känns att vara utanför på ett sådant här grundläggande vis som i språket. Då är det så klart en form av upprättelse och indirekt bekräftelse av deras identitet.

Det tycks finnas stor rädsla för att hen ska hota könsrollerna. Det är inget som jag personligen ser som något problem. Hela konceptet kring kön är allt för överdrivet i min mening, jag tycker att det vore bra om man kunde om inte lösa upp så åtminstone luckra upp dem en smula. Jag vill hävda att det skulle ge människor en större frihet att leva ett friare liv om man inte var så styrd av könsrelaterade normer. Men jag tror inte att hen kommer att befria oss från könsrollernas kedjor, kan på sin höjd vara en mindre del i en mer nyanserad syn på kön.

Och detta med ett neutral personligt pronomen finns ju i mängder av språk. Ett exempel är ordet hän som våra finska grannar i öst använder. Mig veterligen har inte könsrollerna försvunnit där heller p.g.a. ett ord på tre bokstäver.

Mindfucked!

Ack, det mänskliga djuret. Lika fascinerande som obeskrivligt frustrerande. Ändlösa är motsatserna som vi ska navigera genom för att hålla våra vätskor sunda.

Man ömsom förundras, ömsom förskräcks av en del av människans självbild. Ena sidan ser människan som det effektivaste och bästa rovdjuret som finns. Att det är naturligt för oss att leva efter djungelns lag och alla det är något positivt att hänge sig till alla våra djuriska impulser och nycker. I den andra extremen är människan något som står utanför och bortanför alla djuriska kvalifikationer, eller i alla fall tillräckligt många villkor för att vi ska vara något mer.

Eftersom jag är en ganska motvillig misantrop, en humanistisk misantrop om ni så vill, skulle jag vilja påstå att både sidor har sina klara poänger. Men man har en tendens att underskatta hur det djuriska och det rationella interagerar med varandra. Jag se en stor potential hos mänskligheten. Men den driver mig ofta till randen av mordisk ilska.

Det som jag ser som hoppfullt är att människan har en enorm kapacitet för skapa och utveckla tankar och ting. Att kunna vara altruistisk och generös mot sina medmänniskor. Det finns utrymme för att kunna bygga något som är större än något annat tidigare skapat.

Det som däremot gör mig nipprig är människans tendens att föra sig själv bakom ljuset. Att ständigt överskatta sig själv och sin betydelse för världen. Att vi ser oss själva som bättre på punkter där vi inte alls är så fantastiska som vi vill göra gällande. Vi saknar helt enkelt ödmjukhet.

Jag vill hävda vår tro att vi är fria för alltid kommer att innebära att vi aldrig kan bli fria. För om vi i vårt högmod tror oss vara rationella och logiska varelser kommer vi aldrig kunna komma åt de underliggande processerna i vårt psyke. Och om vi reducerar oss till att existera i enlighet till djungelns lagar kommer vi aldrig att komma vidare. Då kommer vi bara att ge apan bättre och bättre vapen att döda sig själv med.

Vi bör inse att vi har mängder av processer som ständigt ligger i vårt omedvetna och "hjälper" oss med våra liv. Vårt inre skapar ständigt automatiserade tankemönster utöver de vi har med oss från födseln. Dessa är till för att hjälpa oss kunna sortera intrycken som vi hela tiden utsätts för i vår vardag. För att vi inte ska behöva värdera och sortera dessa genom den medvetna processen sköter vårt omedvetna detta åt oss. Fobier och fördomar är kanske de mest klassiska exemplen på detta. Och ska man kunna bryta fobier och fördomar är det en grundförutsättning att man medvetandegör sig själv av hur de automatiska tankeschemana är konstruerade. Alltså, man riktar sitt medvetande på tankeprocessen när man utsätter sig för det stimuli som orsakar den överdrivna rädslan. Först därefter kan man bryta ner och skapa nya scheman så att man reagerar på ett rimligt sätt på samma stimuli som tidigare gjorde oss rädda.

Det är precis samma principer som gäller för allt annat i våra liv. Vi har det djuriska som fungerar per automatik och så har vi det medvetna "mänskliga" som vi förnimmer själva. Gränserna mellan de två processnivåerna är inte helt åtskilda från varann men man måste ibland tvinga dem att samarbeta. Det lite finurliga är att vi kan vaccinera oss mot vissa tankar, eller lägga in filter mot vissa stimuli.

Man kan ta reklam och propaganda som ett exempel. Man vill gärna tro och tycka att båda dessa informationstyper ska vara sakliga och korrekta i sina försök att övertyga om oss att ju deras budskap är bättre än andra budskap inom samma kategori. Men så fungerar det så klart inte. För reklammakare och propagandister vet att om man vill ge sitt budskap genomslag måste man påverka sin målgrupp genom att man använder känslor. Att man går "bakvägen" förbi förnuftet. Människor fattar tycke för en produkt eller ställningstagande trots att förnuftet ensamt skulle ha valt samma. Men när så många produkter och åsikter är så pass svåra att värdera just där och då blir det den vi "gillar" bäst. Alltså, den som vi knyter an till mest på ett känslomässigt plan. Det kan vara som något så irrationellt som att personen i en reklamkampanj påminner en om ens flickvän. Det är totalt irrelevant för hurvida en produkt är bra eller om man egentligen sympatiserar med en viss åsikt. Självklart är detta en förenkling, vi låter oss kanske inte förledas så enkelt med det går inte att förneka att det påverkar. Och ju mindre vi är medvetna om att det är så här saker och ting fungerar desto större påverkan har det på oss. Den som är fullt medveten att den person du talar med försöker övertala dig att rösta på en viss kandidat använder känslomässiga knep för att få din röst, kommer att ha större chans kunna göra en rationell bedömning av kandidatens lämplighet. I vårt samhälle där vi hela tiden inbillar oss om att vi minsann är fria och ingen reklam kan påverka oss eller att vi är så brutalt individualistiska och självständiga kan man istället se det totalt motsatta. Hade det här varit fallet hade inte miljarder och åter miljarder satsats på reklam och propaganda. Man hade inte satsat på feta reklamkontrakt för att vissa artister eller idrottsstjärnor ska representera just deras produkt. Rent rationellt vet man att deras framgång inte har speciellt mycket med att göra vad de gillar att dricka eller vilken rakhyvel de använder. Men de utnyttjar det faktum att vi gör positiva associationer mellan produkter och personer vi beundrar. Alltså blir vi mer benägna att köpa dessa produkter eftersom vi gör en positiv koppling.

Tar man sig en titt på varje självuttalad individualist som hävdar att ingen reklam kan påverka dem så märker man ganska klart att de är klär sig misstänkt likt den där kändisen som är med i den stora reklamkampanjen som säljer samma kläder som individualisten råkar ha på sig. Märkligt sammanträffande, eller hur? Skulle man vilja riskera sin hälsa kan ju påpeka detta samband. Till svar får man att kändisen i fråga faktiskt här bra smak. Men tittar man efter kan se osäkerheten i blicken att deras svar är mer för att övertala dem själva än dig.

Problemet i detta är inte att personer tar efter andra personer. Det något som alltid funnits, förmodligen kommer det alltid att finnas - inget att lägga värde i. Men som däremot är ett problem är att man inte vill erkänna att det faktiskt är så. Att vi hellre stoppar huvudet i sanden för att bevara vår inbillade individualism gör att vi förblir cementerade i mental ofrihet. Vår envisa vägran att våga komma till insikt om att vi har vårt djuriska arv i det omedvetna faktiskt påverkar oss, vårt beteende och vår beslutsprocess. Det är en smula ironiskt att ju längre vi går i vår strävan att komma bort från vårt arv desto större makt ger vi just detta animalistiska arv.

Det är som om det är skulle finnas någon typ av skam i att vi kommer från djurriket. Jag kan ärligt säga att jag inte riktigt förstår vad denna skamkänsla kommer ifrån. Det är ett faktum och det är ett faktum vi inte kommer att kunna undvika och blunda för hur mycket mycket vi än skulle vilja det. Och som med allt annat så är inte fakta något att försöka belägga med moral och etik. Det är som det är. Kom över det. Det är vilka beslut och vilka handlingar som kommer ur detta faktum som är intressant, vårt förhållningssätt till oss själva som art.

Våra samhällen idag är byggda utefter hur vi vill och tror oss vara. Inte baserat på förutsättningarna vi har. Det säger sig självt att det inte är hållbart, att det kommer att rämna förr eller senare. Med tanke på de ekonomiska kriserna de senaste åren känns det som att det är förr snarare än senare. Och då är inte miljöproblemen inräknade i den ekvationen. Allt går mycket snabbare, kraven ökar, människor kämpar ännu hårdare för att överleva. Det är lite egendomligt att vi kämpar hårdare och hårdare för att få något som vi får mindre tid och energi att kunna njuta av. Nu finns det på vissa arbetsplatser förväntningar att man ska arbeta trots att man här hemma för vård av sjukt barn. Det säger en hel del.

Jag kan känna att det är rätt meningslöst att driva ett samhälle som är uppbyggda på falska grundvalar framåt. Att det bästa vore att bara låta skiten självdö i ett stort dammoln och ur ruinerna bygga ett nytt från grunden. Men jag tror att vi är långt bortanför den gränsen nu. Det är helt enkelt för sent. Som om det någonsin var möjligt. Nej, det enda som kan rädda mänskligheten (och planeten) är att vi ger upp den patologiska självgodheten och börjar bli lite ödmjuka inför våra egna, fatala, brister. Först då kan alla våra positiva och konstruktiva sidor till sin rätt. När vi på ett bättre sätt kan integrera vårt omedvetna och vårt medvetna.

Det finns dessvärre en tendens bland många att se människor som allt för fyrkantiga. Att vi är rationella och förutsägbara. Det är underförstått något positivt. Den som är rationella låter inte sina känslor påverka hen gör. Hen beter sig korrekt och enligt manus. Känslosamhet är irrationellt och därmed allt annat än positivt. Problemet blir att vi då agerar och lever som om vi skulle vara rationella, vilket som sagt är skitsnack i den högre skolan. Men om vi inbillar oss att vi är rationella och därmed gör kloka och genomtänkta val så hamnar vi i klorna på krafter som har allt annat än vårt bästa i tankarna. Jag vill återknyta till resonemanget ovan angående propaganda och reklam. Man kopplar förbi förnuftet genom att försäkra förnuftet att inget fuffens sker bakom ryggen. Då är det bara att spä på med känslomässig manipulation eftersom allt som det omedvetna viskar i örat på det medvetna kommer att kännas och upplevas som något legitimt. Det är en mörkare och mer sinister variant  av kejsarens nya kläder.

Kvinnoförtrycket i USA muteras

För att fortsätta att klaga på de amerikanska stolligheterna på den politiska arenan tänkte jag att vi skulle ta en titt på kvinnornas situation "over there". Debatten kring abort och kvinnans rätt till sin egen kropp har alltid varit en väldigt, väldigt het potatis i det stora landet i Väst. Abortmotståndare går i sin extremaste tappning så långt så att de mördar läkare som utför aborter, bombar deras kliniker och trakasserar deras patienter. Och i nästan samtliga fall är förövarna kopplade till någon av de många religiöst fanatiska grupperingarna, som det finns rätt många av.

Läste en krönika av Soraya Chemaly i Huffing Post som gjorde att min panna sattes i synnerligen djupa veck. Man kan lugnt konstatera att många män med makt i USA har ett märkligt behov att kontrollera och reglera amerikanska kvinnors kroppar, då framför allt det som rör deras livmoder. Och mycket av det är rent hårresande att behöva läsa.

Ett exempel är att statsmyndighetern i Georgia antog ett förslag som innebär att man kapar av veckor av de 26 veckor som kvinnor har på sig för kunna välja en frivillig abort. Alltså nu får inte fostret vara äldre än 20 veckor eftersom foster påstås kunna förnimma smärta vi just 20 veckor och att man därmed har ett intresse av skydda fostret. Över 20 veckor ska aborten genomföras på ett sätt som gör att fostret kan tas ut levande. I praktiken innebär det att mödrar kan bli tvingade att fullborda graviditeter där fostret är dödfött p.g.a. medicinska orsaker.

Vidare finns det förslag, som är under behandling, som vill förhindra hälsoförsäkringar till statsanställde inte ska innefatta aborter. Skulle en statsanställd alltså bli våldtagen och blir bli gravid av övergreppet så måste alltså offret pynta för att slippa sin våldtäktsmans avkomma. Illamående har jag blivit för mindre och jag hoppas innerligt att den förkastas.

En ung tjej blir gravid vid 15 år ålder. Efter 36 veckors graviditet förlorar hon barnet. Men eftersom myndigheterna fick reda på att flickan var beroende av kokain så menade man att droganvändandet föranledde missfallet. Det är att se som ett mord, enligt myndigheterna i Missippi. Detta trots att det inte är fastslaget att moderns drognyttjande orsakat missfallet. Nu hotas hon av livstids fängelse.

En annan gravid kvinna försökte att begå självmord. Självmordet misslyckades men föranledde kvinnan att förlora sitt barn. Barnet föddes en vecka efter självmordsförsöket men dog fyra dagar senare. Myndigheterna i Indianapolis har nu åtalat henne för mord och mordförsök på foster.

Man vet att kvinnor dör i tusental världen över eftersom man inte har möjligheter eller rättigheter till aborter, främst i världens fattigare länder. Men vad som är inte så lite skrämmande är att de konservativa extremisterna vill göra allt vad man kan så för att förhindra att aborter inte ska få kunna finansieras med federala medel genom att utesluta abort från sjukförsäkringarna helt och hållet. Det kommer alltså innebära att det kommer att dö ännu fler kvinnor i en ekonomisk stormakt som USA för att de inte har råd att genomföra nödvändiga aborter. Och det kommer således också födas fler barn som inte är önskade av sina mödrar. Då kan man således fundera på hur bra dessa barn kommer att får  i en sådan situation och inte minst kan man fråga sig hur en moder som inte har råd med en abort ska kunna ta ekonomiskt ansvar för ett barn. Och det är ju inte direkt så att abortmotståndarna är beredda att se till att de barn de så gärna vill rädda ska få ett bra och drägligt liv.

Ytterligare en företeelse som är rent groteskt är att en hel del delstater vill införa en lag som innebär att varje kvinna som vill genomföra en abort också måste genomgå en ultraljudsundersökning. Det kanske låter rimligt, om det inte hade varit för det faktum att ultraljudsproben är 12 - 16 cm lång och ska föras in i kvinnans underliv. Syftet är att läkaren ska verbalt beskriva vad som kan ses på ultraljudet och kvinnan ska även tvingas höra fostrets hjärtslag om tekniken så erbjuder. Kvinnan ska också ges möjlighet att själv se bilden. Detta medicinska förfarande är förekommande i sjukvården men då är det dels i samråd mellan patient och doktor och dels när det gäller att bekräfta och datera en graviditet. Men nu ska det alltså bli obligatoriskt för de kvinnor som vill göra abort under lagen om "informed consent" som gäller för medicinska ingrepp - i detta fall aborten.

Det är bara en liten del av allt dravel som kvinnor i USA står inför. Det är egentligen svårt att fatta hur det kan vara möjligt att ett land kan drabbas av den här sortens anti-humanistiskt förtryck. Ett gäng välbeställda vita män som tror att de har Gud på sin sida bestämmer över alla kvinnors kroppar utan att blinka.

Det som rör aborter är så klart inte utan etiska och moraliska betänkligheter. Tanken på att man faktiskt dödar foster som kan vara livskraftiga är inte något man direkt jublar över. Men man kommer aldrig ifrån att det som sker inuti en kvinnas livmoder i alla fall måste vara hennes beslut. Abortmotståndare menar att livet börjar vid befruktningsögonblicket. Men varför sluta där? Varför inte gå hela vägen? Jag menar, man skulle ju med samma logik kunna hävda att både spermier och ägg skulle kunna ses som början av livet eftersom de ju onekligen bildar det befruktade ägget. Vad är det som gör befruktningsögonblicket så satans speciellt? Med den här skapligt rangliga logiken skulle man kunna ställa varenda tonårig grabb inför rätta för massmord för varje gång han idkat självbefläckelse.

Men vad vi kan konstatera är att vi kommer att få ytterligare diskussioner i frågan för att hitta rätt definitioner. För vi vet rent intuitivt att även befruktningsögonblicket innehåller fler mindre steg, flera underögonblick eller delögonblick om man så vill. Och då måste ju gränsen finnas mellan något av dessa delögonblick, eller hur? Och då kan man ju fråga sig vilket av dem som är? Vart går gränsen för fosterfördrivning och preventivmedel? Man kan kallt räkna med att debatten lär fortsätta på just denna punkt.

Vad som också känns lite egendomligt med just den amerikanska debatten är att det är ju de högervrida konservativa som är så ivriga med att låta staten lägga sig i kvinnors hälsa på detta vis. Dessa individer brukar traditionellt vara nästan patologiskt misstänksamma och kritiska mot allt form av överstatlighet och förmynderi. Men när det gäller aborter är helt plötsligt  staten ett alldeles ypperligt instrument för att förhindra "dumma kvinnor" från att mörda ofödda människor. Det är väldigt svårt att inte se hyckleriet och de uppenbara motsägelserna i den kristnas högerns argument och handlingar. Och man gör inte bara intrång på kvinnans rättigheter till sin egen kropp utan man klampar även in och detaljstyr hur läkare ska göra sitt jobb. Staten går gärna lägga sig i vad som sker i kvinnors kroppar, men vill man lägga sig hur amerikaners handelsvapen ska hanteras, då har man gått över gränsen. "Them be fightin' words!"

Man kan inte låta bli att se att det finns ett extremt kvinnofientligt tankegods bakom alltihop. USA är på sina håll väldigt långt efter i sitt sätt att se på familjen och rollerna där i. Kvinnorna är på många ställen förväntade att mer eller mindre vara den klassiska husmoran. Mannen försörjer hela familjen medan hon stannar hemma och ser till att maten står på bordet när mannen kommer hem. På andra håll i USA finns det betydligt mer progressiva strömningar gällande detta men de tycks vara i en klar minoritet. Kvinnorna ska skaffa sig utbildningar som intresserar dem så som lite psykologi eller litteraturhistoria eller nåt i den stilen. Eventuellt något inom ekonomi eller administration. Mannen däremot ska vara den som ska sikt på utbildningarna där man kan göra sig skapliga summor pengar. Så då får man hushåll där en av dem utnyttjar sin skolning och den om den andre skulle utnyttja sin skulle de få betydligt sämre betalda jobb. Således kan man enkelt konstatera att det råder en ganska ned maktfördelning. För vilka fördomar man än kan tänkas ha om kvinnors beskaffenhet i samband med hushållet men det går inte att komma ifrån att det råder en beroendeförhållande inom relationen.

Det är ingen tillfällighet att delar av landet där dessa typer att familjeupplägg också har en klar kristen och framför allt värdekonservativ världsåskådning. Kvinnor är av ett annat- underförstått sämre - virke än män. De är lite hönsiga och lite känslomässigt labila. De behöver kort och gott någon som ser till att de inte göra något dumt och som kan styra upp saker och ting om de nu skulle råka ställa till det ändå. Och i den fållan faller, givetvis, saker och ting som aborter. En kvinna ska givetvis inte tror sig kunna ta beslut om stora frågor som liv och död. Det bli kan väl en massa äldre vita män göra bättre, eller hur?

Ska man skruva ner sarkasmen några snäpp så kan inte annat än att förfaras för hur överjävligt cyniskt som de konservativa politikerna går till väga för att minska antalet aborter. Man ägnar sig att försvåra aborter genom att ta bort dem ur olika försäkringar, man fängslar och åtalar mödrar som anses orsaka sina fosters död till att mer eller mindre bli våldtagna av en penisstor ultraljudsprob för att få genomföra en abort. Kan man inte få till ett totalt förbud mot aborter så verkar man vara fast beslutna att göra ingreppet till en så jävlig upplevelse som möjligt. Vissa menar att kravet på ultaljudsundersökning vid aborter är att likställa med statssanktionerad våldtäkt. Det är faktiskt inte en så långsökt liknelse.

Ignorance IS bliss!

Ja, ibland är det så att man måste nypa sig i armen. I alla fall när man läser hur en del amerikanska politiker resonerar kring saker och ting. Det är så lätt att avfärda amerikaner som korkade och intellektuellt på de flesta vis underlägsna de flesta andra människor. När dessa tankar kommer an får man se till att rätta sig själv och säga till sig själv att det är fördomar. Och som ett bra på Posten dyker det upp något stolpskott saboterar arbetet med att vara öppensinnad och tolerant

När jag läste detta inlägg på den Nobelprisbelönade Paul Krugmans blogg fick jag ta och läsa det igen. Och ännu en gång efter det. Ingen som har den minsta koll på amerikansk politik kan undgå att konstatera att många av republikanska väljare och politiker är djupt troende. Och man kan inte nog betona hur djupt troende många av dem är. Att klassa dem som fundamentalister är förmodligen korrekt om man ser till ordets egentliga mening. Man tror alltså bokstavligt på Bibeln och allt som det innebär.

Men ibland kommer detta faktum fram på ett sätt som gör att man tappar all eventuell respekt för deras ställningstagande. Det amerikanska samhället har varit ovanligt noga med att satsa på utbildning med stora universitet och högskolor som så Harvard, M.I.T och Stanford som själva förkroppsligandet av upplysning och bildning. Även om dessa lärosäten varit mer eller mindre till för de som haft råd med det, eller som lyckats kvalificera sig för något stipendium. Men många har ändå klarat av det ekonomiskt genom att jobba vid sidan av skolan för att betala sin utbildning eller i alla fall delar av den. Men trenden som varit gällande ett tag är att terminsavgifter höjts rejält samtidigt som lämpliga studentarbeten minskat (och de befintliga blivit sämre betalt).  Med andra ord blir det allt svårare för de som inte kommer från rika familjer att ta sig in på de bättre utbildningarna.

Ett problem av en diger karaktär, skulle man kunna påstå utan att överdriva. Men bland republikanernas två presidentkandidater ser man inte några problem med detta. Den lite mer moderate Mitt Romney tycker att de kommande studenterna ska nöja sig med att plugga vid något av de sämre och billigare lärosäten. Då kan man, förhoppningsvis, hitta en sådan utbildning:

“Don’t just go to one that has the highest price. Go to one that has a little lower price where you can get a good education. And, hopefully, you’ll find that. And don’t expect the government to forgive the debt that you take on.” 

Och den andre kandidaten - Rick Santorum - har även han sina orsaker till att inte se detta som något problem. För det är nämligen så att universitetsväsendet är fientligt inställda till hela konceptet kring tro. Alltså ska dessa Djävulens egna tankesmedjor undvikas:

“I understand why Barack Obama wants to send every kid to college, because of their indoctrination mills, absolutely. The indoctrination that is going on at the university level is a harm to our country" 

Nästan alla professorer är ändå bara en massa gudlösa liberaler. Santorum har en poäng i det, med tanke på att det går nio demokratiska professorer på varje republikansk dito. Man kanske ska ta hinten att personer som pysslar med vetenskap kanske inte tycker att den republikanska läran är helt hyvens. Och att vetenskap kanske inte alltid är de bästa av vänner. Inte alls varandras totala motsats men man kan heller inte bortse från de uppenbara friktionsytorna. Man kan tillägga att Santorum själv har tre examer från högre utbildningar.

Rick Santorum tycker att det måste underlättas för föräldrar att få hemundervisa sina barn. För barnakrakarna blir ju så brutal utsatta för omoralisk teorier som hotar den kristna värdegrunden. Sådana där irrläror så som allas lika värde och evolutionsteorin.

Det är rätt intressant att dessa två män lyckas täcka in den amerikanska konservatismens sociala och ekonomiska strömningar så väl. Men det är ännu mer besvärande att dessa båda sidor hos konservatismen hotar det amerikanska utbildningsväsendet, ett utbildningsväsende som sedan ett bra tag tillbaka är satt på pottkanten av både ekonomiska såväl som bakvänd politik. Det får den svenska debatten om friskolor och obehöriga lärare att verkar som ett lyxproblem. Jag vet inte om det säger mer om den svenska eller den amerikanska skolan egentligen.

Och vad är ännu mer skrämmande är att både dessa arma satar skulle kunna vara världens mäktigaste individ inom en inte allt för avlägsen framtid. Personligen föredrar jag Romney över Santorum även om jag skulle ta Obama varje dag i veckan över den. Och då är jag och Mr. Obama på ganska radikalt olika sidor av de politiska axlarna. Men han är onekligen "the lesses of two evils" på det sällsynt talande sätt. Obama beskylls av sina motståndare för att vara allt från marxist, socialist, radikal till rätt och slätt ondskefull. Men jag tror inte att speciellt många utanför de amerikanska gränserna ens skulle komma på tanken att göra den typen av jämförelser. Fan, Reinfeldt står ju till vänster (!) om honom och ingen skulle komma på tanken att kalla Fredde för att vara marxist.

Och orsaken till att Romney är den bättre av de två är för att det är betydligt enklare att förhålla sig politiskt och ekonomiskt med en person som diskuterar politik och ekonomi. Med Santorum lär det bli en massa hänvisande till Gud och Tro i höger och vänstervarv. En person som utgår från religion i sin politiska övertygelse lär blir svår att komma åt med sakliga argument. Jag menar, hur ska hans politiska motståndare kunna attackera en person som på allvar menar att Gud kallade honom till att sälla upp i racet till USA:s presidentpost.  Och att USA attackera tron i sig ger sällan några poäng. Parallellerna är många till andra fundamentalisters sätt att argumentera och bete sig. Fast de predikar ett evangelium till hörande en profet vid namn Muhammed och benämner sin gud Allah. Men de är inte vita och de är inte klädda som en slipad affärsmän. Det är med andra ord en helt annan grej. En hyfsat intelligent person kan så klart se igenom dessa ytligheter och detaljer och känna igen fundamentalisten när de se en.

För hur ska man egentligen kunna argumentera med en person som tror att jorden är 6 000 år gammal och menar att klimatförändringarna är en bluff. Och varför är det en bluff? Jo, för Gud sade minsann till Noak att han inte skulle låta jorden bli översvämmad en gång till. Så då betyder det ju att isen vid våra poler inte kommer att tina och dränka oss alla. Sade alltså Gud. Till Noak. Ja men då så!

Om något är behovet att bildning snudd på övertydlig när man läser människor som Rick Santorum egentligen står för. Och man förstår också varför de är livrädda för allt vad vetenskap heter. Logiken är lite grann som att en yrkeskriminell vill skära ner på polisutbildningarna och rättsväsendet. Nu är det visserligen inte kriminellt att vara en religiös dåre, och de kriminella lever oftast efter en logik som är betydligt mer...logisk.

Så, även om Obama har sin beskärda del av belackare så känns det ändå som om de republikanska kandidaterna kommer att få det svårt att hota hans andra mandatperiod som president. Och till den största delen beror det på att republikanerna inte lyckats få fram någon vettig kandidat.

Stöveltramp

The Olden Days

Läste en synnerligen intressant artikel i dagens Värmlands Folkblad som handlar om Svenskarnas Parti. Ett parti som väcker vissa minnen från begångna ungdomssynder. På den tiden hette partiet Nationalsocialistisk Front och var väl inte allt för ideologiskt slipade, om man säger så. Efter lite mickelmangel bytte de namn till Folkfronten innan man blev det som idag heter Svenskarnas Parti. De har tagit viss lärdom av Sverigedemokraterna och försöker framstå som mer seriöst parti i sin framtoning.

Det är inte längre de stridslystna skinnskallarna som man vant sig vid som propagerar för "nationalism". Det är lite mer städade individer och i Värmlands fall är det Madicken Petersson Fridén som är gruppledare och partiets talesperson utåt.

Det är ganska klart att Svenskarnas Parti faktiskt gjort en ansats till att tänka över sina åsikter lite grann. Att de sedan skulle behöva tänka över dem igen är en annan sak. Men det säger lite grann om deras beslutsamhet och seriositet med sin politik. Det innebär i sig ett allvarligt problem för samhället i stort.

SP vill utvisa alla icke-svenskar ur Sverige under principen "sist in först ut" (fyndigt...). Kriminella reserveras speciell förtur i kön till respass ut ur landet. För att säkerställa att inga invasiva gener lyckas gömma sig kvar den svenska genpoolen ska man kunna DNA-profilera personer var genom misstänks vara av icke-svensk karaktär.

Demokrati är heller inte något man är så värst intresserad av. Petersson Fridén gör en lätt förbryllande liknelse med tre båtar (diktatur, demokrati, nationalism) och valet av kaptener på dessa skutor. I SP:s fall är det då nationalismbåten som gäller. Och kaptenen på båten är vald av partiet under hen, för att hen är den mest kompetenta. Och det kommer bara finnas ett parti med makt. Andra partier är tillåtna men har ingen makt. Ja, det är inte utan att man funderar på om de läst på om Lenins partiteori och "brunat" till den ganska rejält.

Även om stödet för Svenskarnas Parti minskat nationellt så har de växt sig ganska starka på en hel del områden, varav Värmland är ett av dem. De lokala förmågorna har jag ganska bra koll på sedan många år tillbaka så jag vet ganska bra vad det är för typer som rör sig i dessa kretsar. Men det är heller inte någon värre chock för någon att det är personer som tidigare varit öppna nazister som nu städats till en smula. En bekant jämförde fenomenet med att det är som sminka en gris. Inte så långt bort, faktiskt.

Men det är ändå för jävla illa att dessa ideologier fortfarande lever och frodas på sina håll. Det är väl i sig inte helt förvånande med tanke på det starka och bruna högervindar som dragit fram i Europa de senaste 10-15 åren. Och att partier som Sverigedemokraterna lyckats blir någorlunda rumsrena är givetvis bevis på detta fenomen. Med ett allt större demoniserande av muslimer och islam så man spela på människors fördomar och rädslor för de på det alla sätt och vis olika. Afrikaner är inte så farliga längre, de har ju inte en överordnad "ideologi" att skrämmas med. Hudfärg känns lite mesig som hot jämfört med självmordsbombare och hedersmord. Och på den vägen är det.

Man får inte glömma att Svenskarnas Partis politik har samma beröringspunkter som man hade tidigare. Man har bara valt att göra sin ideologi mindre kantig genom att man gjort det som tidigare var explicit implicit. Man har lär sig att om man ska ta sig in genom en dörr med en fem meters bräda bör man lämpligen inte försöka bära den på bredden.

Dä rullar på

Studierna puttra på så sakterliga. I de avslutade kurserna har jag hittills fått bra betyg, tror att jag har bra chans att få fortsatta betyg i de flesta kurserna. Med min knepiga läggning känner jag mig inte nöjd, jag behöver mer. Känner att jag vill lära mig ännu mer än kurserna innehåller. För jag har nått mina resultat till dags dato utan att jag kommer i närheten av att lägga ner mig hundra procent. LIA-rapporten var väl den del jag lagt ner mig mest på men jag vet att jag skulle kunnat gjort den ännu djupare, men jag valde att korta ner den lite grann ändå. Gillar inte att känna så.

Så, jag funderar på att läsa in ytterligare matte och kanske lite biologi, fysik och kemi under sommaren och hösten. Man vet aldrig, man kanske känner för att hoppa på någon ingenjörslinje efter att jag blir klar med denna utbildning.

Känner att jag inte är på riktigt samma våglängd som merparten av mina klasskamrater. Det blev extra tydligt i veckan när "majoriteten" (my ass...) tjatade till sig att få ett prov framflyttat en vecka för "att de inte var tillräckligt förberedda". Jo, men tjenare... Provet vart uppsatt tre veckor innan. Och materialet? Lära sig svaret på drygt 70 frågor som i princip varenda en kan besvaras med en handfull ord. Det var nästan så att jag kunde blivit lite lätt småförbannad eftersom jag hade förberett mig utan att bli speciellt svett på det. Och jag är tämligen säker på att jag inte den klipskaste i skaran. Men det är bara att hålla käft och släppa det. Det är deras problem om de tror sig klara sig på professionell basis med den inställningen till saker och ting.

Hur som helst så fick jag, på något märkligt vis, högsta betyg i Ellära. Det var inte helt väntat. Jag hade inte väntat mig att bli kuggad eller så men att det gick så pass bra var ändå en smula förvånande. Men jag ifrågasatte absolut inte detta utan tackade och tog emot.

En annan kurs som nyligen avslutats var den i projektmetodik. En riktigt surrealistisk resa om sanningen ska fram. Det var en kurs som de flesta av oss verkligen såg framemot. Personligen var psykologin inblandad i arbetet med att få ett projekt att fungera som tänkt som var det som jag tyckte var allra mest spännande att lära sig. Men den psykologiska aspekten avhandlades på kanske en kvart, tjugo minuter på sin höjd. Och jag tror att läraren var den i särklass tröttaste läraren som beträtt en lokal där någon form av utbildning förväntas ske. Och då inte den där tröttheten i att det pedagogiken gick på slentrian och från ryggmärgen. Nej, detta var långt bortanför allt vad ambitioner och ansatser kan liknas vid. Vår käre lärare hade väldigt få illusioner om att han skulle kunna visa någon som helst entusiasm för det han skulle undervisa. Bara några år kvar till pension och att han under dessa år inte skulle göra ett piss som skulle kunna misstas för arbete. Samtidigt som jag kände en smula frustration komma upp till ytan tillsammans med den totala affekten, så kunde jag inte låta bli att tycka att lärarens provocerande likgiltighet var lite skön också. Dessutom lyckades han reta upp ett par av mina kära kurskamrater så till den milda grad att jag trodde att de skulle flyga på honom och se till att han sista år som lärare skulle bli år spenderade som sjukskriven. Ska bli kul att se vad det blir för betyg...

Även STF-kursen har avslutats. Kände mig lite smått frågande till att börja med hur vida denna kurs verkligen var relevant för vad utbildningen. Men så smått har det börjar bli allt mer klart för mig hur den kan vara till nytta för de fortsatta studierna och i arbetslivet. Vår lärare var också riktigt bra. En total motsats till liraren vi hade i projektmetodik. På alla tänkbara sätt. Väntar fortfarande på mitt betyg på denna kurs också. Tror att det blir ett högt betyg, men jag vårar inte ta ut något i förskott.

All fucked and ready to...yawn

Ju mer man tänker efter ju mer konfunderad blir man. Att samtidigt som vi har både mycket större kunskap och möjligheter att kunna ge alla människor ett drägligt liv så verkar det bli i praktiken ännu svårare att realisera detta.

För i den hysteriska effektiviseringsivern som präglar västvärldens samhällen så är verkar det som om toleransen för allt som avviker är mindre än tidigare. Visst vi har ett större utbud på många sätt och vis att välja hur vill leva våra liv. Men om man tittar lite närmare på alternativen så är de faktiskt inte så speciellt olika som man kanske först skulle kunna tro.

Det skillnader som finns är snarare kosmetiska än något annat. Och det är kanske också det som är lättast att skapa också. Stilar och livsstilar som på ytan skiljer sig åt på rätt klara punkter. Men ser man på djupet är de påfallande lika.

Man ska bo på rätt ställe, man ska jobba med rätt saker, äta enligt rätt diet, träna på rätt gym, köpa möbler på rätt affärer. Listan kan göras lång. Men detta är för människor som i de flesta fall inom de allt snävare ramarna för vad som är normalt. Och allt som är normalt är också önskvärt eftersom normalt är bra. Jepp, den naturalistiska felanalysen slår till igen.

Vill man verkligen analysera det där med individualismen och detta förmådda smörgåsbord av vägar till det ack så eftertraktade självförverkligandet så kan man ta sig en titt på vad människor har för sig. På ytan finns det, som sagt, en hel del skillnader. Men skalar man bort de där kosmetiska lagren så märker man rätt snart att skillnaden är försumbar. Man kan ta en enkel sak som helger. Det är i princip samma aktiviteter som gäller för alla olika grupperingar inom respektive åldergrupp. De yngre hänger på sin egna klubb eller krog. Anpassad efter just deras egna specifika preferenser från allt vad gäller drycker, mat och musik. Det sociala spelet på dessa inrättningar ter så i allra högsta grad identiskt. Man kanske gör det till en annan musik, i andra kläder, med andra drycker i magen. Men sakerna man i sig gör, är precis de samma. Alla dessa människor följer huvudsakligen precis samma utveckling när det gäller familjeliv, utbildning och livsval.

Om man inte följer det förväntade manuset blir man ofta sedd som rent galen. En del blir mer eller mindre provocerade av att någon har fräckheten att inte göra som förväntat. Det är som en del människor drabbas av svår ångest när de märker att man inte alls måste allt det man måste. Men det har ett högt pris att bryta upp och kravla sig ur de avgrundsdjupa hjulspåren. Och ju hårdare konkurrensen blir desto svårare blir att göra vad man vill, desto högre pris blir det att betala både socialt och inte minst ekonomiskt.

Men ser man på människor som avviker på ett djupare plan från mallen, så har blir de i allt högre grad bortgallrade. Förr fanns det mängder av vad som kallades för ”original” på många håll. Personer som var lite speciella men som bidrog med sitt ändå och kunde därför accepteras. Idag ingår sällan dess original i den produktiva fåraskaran. Oddsen är snarare att de befinner sig i något av de gudförgätna arbetsmarknadsprogrammen för människor som har ”problem”.

Människor som kanske har någon typ av diagnos i forma av ADHD eller Asperger. Eller som bara inte känner sig bekväma i den brutalt konkurrensutsatta verklighet vi lever i. Men att vi hela tiden bygger vidare med ett tankegods redan från tidig skolålder som bygger på att exkludering snarare än inkludering. Att man ska försöka hitta problemen snarare än att hitta möjligheterna. En elev som har stora mängder energi är ett problem. En elev som har en förmåga att hyperfokusera på de saker hen tycker om är ett problem. En elev vars beteende avviker är ett problem i största allmänhet.

Det är fullkomligt horribelt. Varför ska man försöka tvinga in elever i mallar som de inte är skapta för? Varför i stå fall inte bredda mallen – allra helst avskaffa – så att den kan inkludera alla? För hur stor är chansen att en människa som får problemstämpeln slagen i pannan någonsin kan komma till sin rätt i vårt samhälle? Inte så speciellt stor. Och hur hanterar man de som inte passar in i mallen? Särklasser och medicinering. Hur sjukt är egentligen inte det? Hellre än att ge dem möjlighet att komma till sin rätt på sitt sätt så tvingar man in dem mallen där de aldrig någonsin kommer att kunna utnyttja sin potential.

Ett samhälle där det bara finns ett sätt att vara. Där det finns skuggsamhällen där de avvikande tillåts existera. Marginaliserade och i händerna på välmenande men inkompetenta myndigheter. Diverse boenden och åtgärdsprogram som egentligen bara har en förvaringsfunkion. Hålla dessa avvikare borta från samhället till minsta möjliga kostnad.

Det är rätt korkat att man inte ser till att alla kan bidra på sitt eget sätt. För tänk om en person med ADHD tillåts rikta all sin energi åt något som gynnar både individ och sammanhang. Tänk dig en person med denna energi som en säljare eller lobbyist. Det skulle förmodligen vara en rätt bra yrkesroll för en person som har förmågan att brinna för något och som har lätt att ta kontakt med människor

Sedan har vi de som har Aspergers syndrom. Ofta överintelligenta och med en stor förmåga till logiskt tänkande. Men eftersom personer med AS inte fungerar riktigt som andra i det sociala blir de ofta bortsållade. Om de överhuvudtaget tar sig till en position där de kan bli bedömda. Men tänk vad en intelligent person med förmåga till att bli uppslukad av vad de pysslar med. Det låter som en person som skulle kunna vara ingenjör eller programmerare av något slag. Eller arbeta som korrekturläsare då många med AS också är språkligt begåvade.

Men när vårt samhälle är styrt av normer som gör att man värderas av hur väl man passar i enlighet med dessa normer så faller man bort som avvikare.  Att passa in i enligt normerna är en grundförutsättning för att ens komma med i racet. Om man ens ska kunna få ett arbete som är någorlunda värt besväret. Detta trots att en person som har alla de specifika kvalifikationerna som behövs för att klara av arbetet, kanske till och med briljera inom det, inte en är en tänkbar kandidat eftersom de inte följer den givna mallen på ett eller annat sätt. Och då betyder det inte att det är personer som inte sköter sin hygien eller kommer nakna till jobbet. I stället kanske det är en person som behöver lite extra lugn och ro omkring sig när de arbetar och har ett större behov av struktur och framförhållning.

Nu kanske någon frågar sig varför dessa individer ska särbehandlas för att få arbeta när alla andra måste rätta in sig i ledet? Ja, det är en full rimlig fråga. Men varför inte gå ett steg längre, varför inte fråga sig varför inte alla människor ges möjlighet att få anpassa sin vardag i högre grad? Det finns en individuell frihet att ta om de kollektiva snarorna lossas på.

Vem är det som säger att man måste vara så jäkla socialt kompetent? Den här artikeln menar exempelvis att de sociala inte alls behöver vara de som gör en arbetsplats bättre än de som inte är lika sociala. Att de som väljer att hålla sig på sin kant faktiskt kan minst lika värdefulla som de som är vän och kompis med allt och alla. Det borde läggas betydligt större förmåga på den yrkesrelevanta kompetensen än det gör. Eller i alla fall ha personliga egenskaper som gör att personen har förutsättningarna att klara sitt arbete på ett bra sätt. Men när allt ska vara precis som mallen så blir det så här. Fel, kort och gott.

I dessa tider av global konkurrens minskar också toleransen i de breda folklagren för allt som inte är som det ”borde” vara. När man ständigt måste vara inställd på kamp och konflikt så försvinner nyanserna i mer eller mindre allt. Man ska bara tid och ork för att kampen för överlevnad, tid för eftertanke och funderingar kring sakers tillstånd är definitivt olämpliga aktiviteter. Fenomenet är välkänt sedan många år. Men man brukar oftast använda det när man ska analysera motsättningar mellan olika etniska grupper, då främst nyanlända och inhemska. Men modellen behöver vidgas för att förstå den fullt ut och kunna uppskatta dess skadeverkningar. Problemet med detta är i så fall att man riskerar att intellektuellt ogiltigförklara hela det moderna samhället eftersom det idag är byggt kring konkurrens mellan folk och företag. Att människor inte orkar slåss för att bygga ett samhälle som ger alla människor möjligheter att vara med och bidra. Men har häcken full med att se till att man fortfarande har ett jobb att gå till nästkommande dag. Att köra med avledningsmanövrar är ett gammalt beprövat sätt se till att saker och ting är och förblir som man vill ha dem.

Gnäll om film

Tänkte jag skulle fortsätta gnälla om dåligt filmer. För det känns som om de bara blir fler och fler. Tänkte jag skulle kolla på Legion i går. Hade fått för mig att filmer med Dennis Quaid och Paul Bettany inte kunde vara så dålig. Det kunde den. Hade förväntat mig lite apokalyptisk stämning med tunga religiösa anslag. Men det var inget annat än dussinaction med en mer än lovligt kass story. Jag måste verkligen lära mig att inte vara så satans naiv och godtrogen.

Men jag ska balansera gnället lite med att säga att jag också kollade på "Black Book" efteråt. Ett ytterst välproducerat holländska drama om motståndsrörelsen i Nederländerna under andra världskriget. Man får följa judinnan Rachels väg från att med nöd och näppe klarar sig från att bli summarisk avrättad av nazisterna och hennes snåriga väg i nazisternas högre kadrer som agent för motsåndsmännen. Carice von Houten gör rollen som Rachel med stor förtjänst, ger karaktären ett rejält djup. Jag gillar också att filmen, trots att den är från 2006, har en lite vintagekänsla över sig på något vis. Det gör att den känns äldre och därmed lite mer trovärdig. Det är intressant att se film om detta trauma från ett annat land än de som vanligtvis avhandlas.

Såg också på "The Nines" för inte allt för länge sedan. Blev rekommenderad att se den via en blogg. Den skulle vara lite annorlunda och rätt smart. Men jag kan inte säga håller med. Annorlunda var den definitivt. Uppbyggd i allegoriska episoder men dessvärre klarar inte filmen att få ett bra flyt i dem. Skarvarna är lite för tydliga och de olika episoderna är lite för disparata för att helheten ska bli tilltalande. Ryan Reynolds, Hope Davis och Melissa McCarthy gör visserligen knappast bort sig men i sammanhanget kan jag inte låta bli att gäspa lite grann. Så detta är inget annat än en besvikelse. Det hade på förhand kunnat bli mycket mer än det som det faktiskt blev. Ansatsen uppskattas betydligt mer än resultatet i sig.

En annan film som kändes tudelad så var "Special Forces". Handlingen utspelar sig i Afghanistan där en där en reporter blir tillfångatagen av talibaner. Då sätts en specialstyrka in för att rädda hennes liv. Det som funkar är delarna som har med journalisten och hennes story om hur jävligt kvinnorna har det under talibanernas förtryck. Det som inte funkar lika väl är delarna som har med specialstyrkan att göra. Trots att filmen är fransk så brottas den med en hel del av den där bredbenta och testosteronstinna jargongen som filmer med amerikanska soldater allt för ofta dras med. Inte riktigt lika illa som många amerikanska motsvarigheter men tillräckligt för att det ska bli en allt för bjärt kontrast mot den mer existentiella parallellberättelsen om journalisten. Och dessvärre är det mer militär än journalist i filmen.

Jag hade stora förhoppningar på filmen "J. Edgar" som handlar om den legendariske FBI-chefen J. Edgar Hoover. Och att Leonardo Di Caprio spelar huvudrollen gjorde mig inte mindre intresserad av att se filmen. Den mannen gör inte speciellt många filmer som inte är sevärda nu för tiden. Hoover är en otroligt intressant personlighet. Hans förmåga att lyckas styra den amerikanska politiken med hjälp av ett stort och synnerligen detaljerat register med snedsteg och tvivelaktigheter begångna av människor med makt och inflytande är lika skrämmande som det är fascinerande. Så med detta i åtanke var det med en barnslig förtjusning som jag satte mig ner för att beskåda filmen. Men man fick rätt snart en känsla av att det var något som inte var riktigt bra. Det blir inget riktigt djup i filmen, berättelsen plågas av att denna ytlighet. Man försöker pressa in en så pass komplex individ som Hoover i ett format som inte alls lämpar sig för att göra detta försök rättvisa. Hade man valt att göra en längre miniserie på kanske 6-8 avsnitt hade omfånget varit acceptabelt. Men i detta fall blir det bara ytligt och splittrat. Speciellt när man i filmen rör sig över längre tidsperioder också. Och det är rätt märkligt att man inte kunnat få till sminkningen när karaktärerna ska porträtteras under ålderns höst. Det är verkligen under alla kritik. Skulle man ha gjort J. Edgar Hoovers liv rättvisa borde man ha riktat in sig på en speciell vinkel och låta de andra aspekterna av honom komma fram inom ramen för den berättelsen. Riktigt, riktigt synd.

Asken med maskar på glänt

Ibland kommer man över rätt intressanta saker på internet. Alla gillar att kolla på när folk får härdsmältor och gör bort sig. Youtube är knökat med exempel på detta fenomen. Men dessa ögonblick av förnedring är sällan av någon större relevans. Sedan finns härdsmältor som är av en annat dignitet. När väl bägaren har runnit över för någon.

Detta är fallet med Greg Smith. Han valde att skriva ett brev där han beskriver varför han säger upp sig från den legendariska investmentbanken Goldman Sachs. Och mr. Smith är ingen obetydlig liten skrivbordsryttare. Greg Smith var verkställande direktör och chef för Goldmann Sachs amerikanska aktiederivathandel i Europa, Afrika och Mellanöstern. Låt oss då bara konstatera att han inte skräder med orden. Det är en fullkomlig slakt av kulturen inom företaget. Att investerarna ser sina klienter som idioter som de skulle göra allt de kunde för att klå dem så mycket pengar som möjligt.

Vi är nog en och annat som tänker: "Och det skulle vara en nyhet?" Nu har jag i och för sig aldrig arbetat inom Goldmann Sachs eller investmenmentbranschen överhuvudtaget, så jag kanske har närt en och annan fördom om deras ganska klena moraliska kompass. Men ändå.

Men det är ändå uppfriskande att se att det finns de på insidan som reagerar på den katastrofala bristen på respekt och moral på finansmarknaden. Många ju så klart vädrat sitt missnöje sedan finanskrisens begynnelse men det är inte så många av dem som kommer inifrån dessa verksamheter. Men samtidigt tycker man att någon som varit så pass högt uppsatt som Smith knappast kan frånsäga sig det egna ansvaret för vad han uppfattar som kortsiktig och föraktfull inställning till pengar och klienter.

Men han sätter ändå fingret på många av de kända avarter inom kapitalismen. Kortsiktigheten och den gränslösa girigheten är en cancersvulst. Att man bränner sina broar om man inte ser till att framtidens verksamhet sätts i första rummet. Hur lätt blir det att som investerare hitta kunder om ens rykte säger att man är beredd att göra precis vad som helst för sko sig själv. Att man utan ett ögonblicks tvekan skulle kasta sin klient under bussen om det gick att tjäna en krona eller två på det.

Många stora maktspelare på Wall Street väljer nu att hellre försöka skjuta ner Smith genom att håna honom och hans försöka att offentliggöra uppenbara problem. Det är ganska uppenbart att Smith har trampat till rejält på ganska många och stora tår genom sitt avskedsbrev. Och vad gör då Goldman Sachs? Jo, man försöker dränka varenda medial kanal med PR om att man visst bryr sig om sina klienter. Jag tror inte att så många går på det, men det räcker i och för sig att de rätta personerna låter sig övertygas om att de bryr sig om sina klienter.

Men det verkar som om en del av de lite större klienterna inte är speciellt oroade. De är i regel av samma virke själv och vet bättre än att vända ryggen till investerarna. Man litar inte på dem, men man låter dem hållas så länge låter dem hållas där man har uppsikt över vad de pysslar med. De mindre och/eller oerfarna kunderna ligger desto risigare till. De som inbillar sig att det ligger i investmentbankernas intressen att alla är nöjda och glada. Den typen av klienter är precis vad som investerarna drömmer våta drömmar om.

Men opinionen i USA är just nu inte allt för positivt inställd till giriga banker. Fyra år av ilska och frustration mot de som orsakat alla dessa människors problem. Människor som förlorat jobb, förlorat hem, förlorat sin värdighet. Och så ser man de stora rika klipparna på Wall Street. Goldman Sachs har klarat krisen i princip utan skada. Dessa välmående människor som tycks vara immuna mot den vanliga människans problem. Dessa välmående människor som orsakat så mycket lidande. Dessa välmående människor som till och med tjänat pengar på andra människor olycka. Och nu lyfter någon på locket och bevisar det som en disillusionerad allmänhet innerst inne vetat men inte kunnat bevisa.

Det är nu det märks i vilka skilda vägar som samhället är indelat i. Maktens elit som New Yorks snorrike borgmästare Michael Bloomberg ställer sig på Goldmans Sachs sida när det blåser upp till storm. Han hade kunnat kritisera den eroderade moralen som lagt grunden för de senaste åren ekonomiska moras. Visat att han förväntas sig att de som har makt beter sig korrekt. Istället håller han girighetens avant garde om ryggen. Man kan bara hoppas att New Yorks väljare ser till att göra sin röst hörd. Att de visar Bloomberg att de lever i en väsenskild verklighet.

Så, hade jag haft en hatt hade jag lyft den till ära och vördnad mot Greg Smith för att han har låtit oss skåda den vidriga ruttnad som ryms i kapitalismens hjulhus.

Osämja, ack undersköna osämja

Silkeshandskarna har kastade! Kristdemokraterna ger sig nu på Moderaterna eftersom barnfattigdomen ökat, enligt Rädda Barnen. Siffror från RB visar att fattigdomen ökat med 13% och att det är de områden som redan är ekonomiskt utsatta som nu drabbas ytterligare. Detta är något som KD nu är tar ton över. Ska man bortse från skadeglädjen i att Alliansens fogar knakar, så måste man ge KD cred för att de faktiskt står upp för en redan utsatt grupp. Det är, precis som man säger i sin debattartikel, synnerligen opassande att den svenska ekonomin är hälsosam samtidigt som det blir fler och fler fattiga i landet. Samtidigt är det lite synd att det ska krävas att KD dinglar på riksdagsspärren för att de ska ta bladet från munnen i denna fråga. Det blir allt mer klart att regeringens omvända fördelningspolitik har fått genomslag på precis det sätt som vi var många som förutsåg. Det är en svag tröst att vi hade rätt när man ser till vad det egentligen innebär för de som drabbas. Detta är ännu ett bevis på att att hela principen med att straffa de svaga för att de är svaga inte fungerar. Istället befäster det deras situation i allt större grad. Det finns inte längre så många ekonomer som på allvar menar att supply-side-economics/trickle-down-economics fungerar speciellt bra. Alltså att det genom att genomföra skattesänkningar på bred front, som framförallt gynnar de rika, uppstår nersippringseffekter av skattelättnader för rika och näringslivet i stort. Det hela är mer en teoretisk önskedröm än något som har någon direkt framgång i verkligheten. Och i Sverige har det inte visat sig ha någon större effekt heller.

Genom att systematiskt gynna näringslivet med rätt korkade lösningar så som att sänka arbetsgivaravgifterna för olika grupper har man förflyttat skattemedel från det allmänna till det privata. Inom forskningen kan man konstatera det inte finns något stöd för att sådana här reformer har någon större effekt och att om det finns en effekt är den med största sannolik liten. Alltså en svindyr reform vars eventuella effekter är synnerligen kostnadsineffektiv. Det finns ännu inga klara studier för resultaten i från de svenska sänkningarna men det är inte speciellt många nationalekonomer och myndigheter som förväntar sig att att regeringens åtgärder skulle få effekter skiljda från de som forskningen tidigare visat. Alla dess ofantliga summor pengar skulle kunnat gå till satsningar på att göra skolorna bättre, riktade utbildningar och tryggad social trygghet. Alla saker som var och en skulle kunna bidra med att minska barnfattigdomen. Men regeringen har valt att satsa pengar på de som redan har det gott ställt och nu får samhällets svaga ta smällen.

På annat håll passar Centerpartiet, regeringens andra krisparti, på att ge arbetslinjen en känga. Sveriges alldeles egna Thatcher Annie Lööf kritiserar arbetslinjen för att ha alldeles för rigida regler och en för karg arbetslöshetsförsäkring. Istället efterlyser hon en flexiblare arbetsmarknad samt en tryggare arbetslöshetsförsäkring. Hon lindar in det rätt snyggt med att ge arbetslinjen beröm för att ha skapat fler jobb och så vidare. Men sedan kommer den lömska pungsparken. Lömsk så till vida att den kommer lite så där ur det blå. Men att attackera den heliga trosatsen om arbetslinjen genom ett frontalangrepp hade varit ett synnerligen osmart sätt att närma sig frågan, så det lömskheten är välgrundad. För vad Lööf ger sig på är några av grundbultarna i arbetslinjen. Dels att ingen ändring av anställningstryggheten ska göras (LAS) samtidigt som att villkoren för arbetslösa ska förbli dåliga. Mantrat över alla andra, "det ska löna sig att arbeta", blir av Lööf utmanat. Nu har det i och för sig alltid lönat att arbeta för den stora majoriteten av människor, men det är lite av ett sidospår.

Man kan ju bara konstatera att det börjar bli lite småjobbigt för regeringen Reinfeldt när nu samtliga av de andra partierna på kort tid vänt sig emot honom och den politik han drivit igenom. Regeringen Reinfeldt är ett bygge konstruerat på ett sätt som ger Moderaterna ett järngrepp om politiken. Moderaterna är de facto det största partiet och då är det kanske rimligt att anse att de i så fall borde ha större inflytande. Problemet har blivit att eftersom Reinfeldt och Anders Borg drar upp riktlinjerna för ekonomin så blir det bara för de andra partierna att rätta sig efter det moderata ramverket. I det läget är det inte alldeles enkelt att kunna profilera sig som parti. Allt som allmänheten ser är bara moderaternas statsminister, finansminister och massmediala stjärnstatus. På någonstans blir det som om Alliansen är samma sak som Moderaterna. Det verkar som om de andra partierna insett att deras stöd till Moderaterna gjort att de förlorat mer än de kanske hade kunna räkna med. Skulle Centerpartiet eller Kristdemokraterna ligga så risigt till som man nu gör om man inte hade vunnit valet och då med största sannolikhet skrotat konceptet med ett så när samarbete? Det är givetvis svårt att, för att inte säga omöjligt, att säga hur det skulle ha blivit. Men jag är tämligt säker på att de skulle legat bättre till eftersom de då fortfarande skulle ha haft kvar sin profil.

Känsloladdningar

Ibland undrar jag om det inte är våra känslor som förhindrar oss att förstå våra känslor. Men utan känslor skulle det inte finnas något behov av att komma underfund med dem. Kommer vi då någonsin att komma underfund våra känslor?

Man behöver kanske komma fram till vad känslor egentligen är och framför alla varför de är. Jag sällar mig till de som menar att emotioner egentligen bara är psykisk energi och bör egentligen inte värderas. Det tror jag är en klok ansats. För om man värderar något kan det bli svårt att egentligen någonsin förstå det i sig självt.

Om man vill förstå något så måste är det kanske bäst om man kan förstå dess ursprung och sedan följa dess väg till varande och eventuella konsekvenser.

Det är så mycket som man ska känna skam inför och som ses som något negativt. Man ska inte vara arg. Man får inte vara ledsen. Man ska inte känna hat. Inte känna bitterhet. Svartsjuka. Allt detta är negativa känslor, om man ska se till hur de värderas i vårt samhälle. Så hur reagerar vi oftast på dessa negativa och oönskade känslor? Vi försöker allt som oftast förtränga dem, tryck ner dem, ignorera dem i hopp och förnekelse. Vi vill inte kännas vis de negativa känslorna. De dåligt känslorna. För om man känner dåliga känslor så gör det oss till dåliga människor.

Jag tillhör dem som tror att känslor i förmedlar något. Att de har en specifik orsak. Det betyder då att för att slippa dessa känslor så måste man se till dess rot. Man måste utgå från känslor inte uppstår ur det blå. Man måste då ställa en fråga bestående av ett enda ord: "Varför?" Alltså, varför känner jag så här? Vilka orsaker har mitt nuvarande känslotillstånd? Vad betyder det för mig just nu att jag känner så här?

En känsla av oro kommer av att det är något som känner på sig är fel, som inte är bra. Något som är obehandlat som man behöver ta tag i för att slippa oron. Oron är ett symptom, men vi se det som ett problem istället. Och problem kan behandlas på olika sätt. Och då blir det ju lite som att behandla en hjärntumör med huvudvärkstabletter eftersom man har problem med huvudvärk.

I dagens samhälle lider mängder miljontals människor av olika känslomässiga tillstånd som hanteras genom att man helt enkelt försöker hantera symptomen snarare än att man hanterar problemen bakom symptomen. Personer som är nedstämda och deprimerade får antidepressiva medel. Personer med oro och ångest får lugnande och ångesthämmande preparat. Dessa mediciner hjälper många till en drägligare tillvaro, de kan vara till hjälp för att ta människor igenom svåra perioder i livet. De kan göra problemens symptom hanterbara, men det löser sällan problemen vid dess rot.

Ytterligare ett problem med att man inte går på djupet med sina känslomässiga problem är att man försöker döva smärtan på olika sätt. Det är få missbrukar som inte en gång började sitt missbruk för att komma bort från något eller märkte att de hade hittat något som lindrade smärtan och obehaget en liten stund. Förstår man inte varför man känner som man gör eller inte är mogen att ta sig ner i sin egna själsliga avgrund är det lätt att man tar till de medel man kan hitta för att slippa känna.

Det är så lätt att bli fördömande mot människor som trillar dit i missbruk för att de en gång försökt bli kvitt sina negativa känslor. Men jag tror inte att man ska göra sig den otjänsten. För det kan vara enklare än att faktiskt inse att vi alla i en eller annan mån nöjer oss i stor grad med att begränsa symptomen i stället för att ta tag i dess underliggande orsaker. Hur många är det inte som tycker att det är skönt att ta sig ett glas med någon alkoholhaltig dryck eftersom det tar av topparna av vardagens stress? Alkohol är samtidigt den mest accepterade medicinen för att lugna sig men samtidigt den som är en av de mest stigmatiserade missbruken. Detta trots att missbrukaren ofta börjat på precis som de flesta andra någon gång, bara det att det vid något tillfälle blivit lite för mycket. Marginalerna är små, mycket mindre än vi kanske skulle vilja erkänna. Men det är ingen som vill tala om dess problem. Och om man som jag inte dricker alkohol så blir det ännu svårare att få någon typ av diskussion om problematiken utan att verka vara moralist eller liknande.

Problematiken är inte att människor dricker sig berusade. Problemet är att alkoholen ibland används för att lindra problem på ett sätt som på sikt förvärrar dem. Exempelvis är det många som normalt sett känner sig osäkra och obekväma i sociala situationer som tar alkoholens lugnande egenskaper till hjälp för att kunna för sig bland folk med större självförtroende. På det sättet kommer den sociala osäkerheten aldrig att minska. Tvärtom. Istället riskerar alkoholen att bli problemlösaren för alla situationer. Om det från början vore accepterat att man är osäker i sociala situationer hade kanske dessa personer kunnat få hjälp med att komma till roten av osäkerheten och kanske fått lära sig strategier för att bli tryggare bland annat folk utan att använda alkohol som smörjmedel.

Vårt civiliserade samhälle är inte speciellt intresserade av känslor. I synnerhet inte känslor som ilska och vrede. Man får inga större bonuspoäng i sociala sammanhang om tappar humöret. Om egentligen har allt rätt i världen att bli förbannad är ointressant. Ofta är det så tabubelagt att man bannar sig själv för att ens känna ilska över något. Och som alla vet är ilska och vrede oerhört mäktiga känslor. Mycket energi som kommer väldigt fort. Dessvärre är det inte speciellt många som får möjlighet att få utlopp för de där explosiva känslorna när de kommer farande. Ofta försöker man bara trycka undan dem, bita ihop och gå vidare. Då blir de fortfarande kvar och förblir ohanterade. Det blir en oerhörd stress för den drabbade att behöva gå och bära på denna känsla.

Det vore bättre om människor antingen finge bli förbannade ibland utan att bli klassade som presumtiva yxmördare. Jag tror att en annan välgärning skulle vara om man i större utsträckning fick lära sig att dessa hätska känslor går att kanalisera till något som faktiskt kan vara till gagn för oss och vår närhet. Att ilskan som uppstår är en reaktion mot något som vi ogillar och att vi genom att kanalisera ilskan vidare kan kämpa för att nå en förändring av det vi ogillar. Tänk om Nelson Mandela eller Martin Luther King valt att låta ilskan sjuda inom dem utan att göra någonting åt känslan. Eller att människorna som deltagit i den Arabiska våren låtit ilskan och vreden mot förtrycket förbli bli blott en knuten näve i var och ens ficka. Jag är av åsikten att man mår bättre om man tillåter sig att säga ifrån. Man  får ofta en direkt respons mot det som gjort en upprörd och då kan man snabbare få en lösning till stång jämfört med om man bara tigit. Med detta menar jag inte att man måste skrika och gorma för full hals utan snarare att man låter orsaken som utlöser känslan behandlas med en gång.

Men det handlar också om att se de känslor som vi har som anses ha en mer positiv karaktär som lika "värdelösa" som de som anses vara negativa. Kärlek, hopp och glädje har en särställning bland känslor. Det är upphöjda över det mesta som har med mänskligheten att göra. Men ska man se nyktert på saken så är kärlek precis som hat - en stark mental energi som kan förvrida sinnet på människor. Människor kan göra förödande misstag under påverkan av kärlek. Oavsett om det är till andra varelser eller till något så abstrakt som ett fädernesland. Kärlek till de sina kan snabbt leda till hat och grymhet mot andra. Steget är sällan speciellt långt. Och eftersom det är så mycket kortare än vi tror det vara så kan denna ta en lång tid för oss att märka när det väl händer. Mycket otrevligt kan hinna hända på den korta tiden. Men det är det inte så populärt att påpeka. Man får inte attackera dessa heliga kor.

Man kommer aldrig någonsin kunna komma undan sitt känsloliv. Man kan påverka det men hur man än vrider och vänder på det kommer alltid finnas där. Allt som man aldrig tar tag i kommer att finns kvar där man lämnat det. Visst, det kan (lär) säkert komma preparat för att anpassa och styra våra känslor. Den som sett filmen "Equilibium" vet ungefär vad jag menar. I filmen måste människor injicera ett medel för att känslorna ska hållas i schack. Känslorna är farliga, farliga för överheten. Känslor gör människor oberäknerliga och beräknerliga människor är svåra att styra och kontrollera. Alltså kontrollerar man deras känsloliv.

Och det är ytterligare en aspekt av hur vi bemöter vårt känsloliv. Det finns en aspekt av makt över det hela. Om vi inte kan kontrollera vårt eget känsloliv riskerar vi att överlåta den kontrollen till andra människor med allt annat än nobla motiv. Se hur politiska argument utformas. Man gör allt man kan för att använda känslor för att sälja in både budskap och kandidater. För man vet att människor har sämre kontroll och inflytande över sitt känsloliv än det rationella. Man kan liksom slinka in bakvägen genom det omedvetnas grovmaskiga nät. Och kan man koppla samman känslor med intellekt har man ett vinnande koncept. Hur hade exempelvis Hitler kunnat övertyga sina medmänniskor om sin politik om den inte haft sin grund i att appellera till människors känsla av förnedring och revanschlusta efter den svårsmälta Versaillesfreden. Hade fler människor i Tyskland varit medvetna om sina känslor och hur Hitler utnyttjade dem hade han säkerligen inte blivit lika framgångsrik som han blev.

Så jag tror att det skulle vara fördelaktigt om vi försökte oss på att vara mer accepterande av våra känslor. Att det är okej att känna vad vi än känner, oavsett hur obehagligt det än må vara att behöva förlika sig med hela sitt känsloliv. Det intressanta är egentligen vad vi känner utan varför vi känner som vi känner. Om vi kanske kan förhålla oss mer öppna och låta nyfikenheten styra oss kanske vi börjar förstå oss själva lite bättre. Om vi gör det kanske vi också kan bli friare i den mening att de som försöker påverka oss genom känslor får ett betydligt mindre inflytande om vi tvingar dem att i större utsträckning än in tidigare gå genom vårt intellekt istället för våra känslor. Att vi vaccinerar oss själva mot det värsta av deras irrationella delar av argumenten. Och inte minst kan vi genom att ta kontrollen över våra känsloliv leva med hela delen av våra liv.

Osammanhängande svammel om kultur

I dessa tider av Melodifestivals-frossa är det inte utan att man reflekterar lite över musikens tillstånd. Och då menar jag inte specifikt musiken i Melodifestivalen i sig.

Jag har inte nu inte tittat på någon av deltävlingarna eller finalen, så jag ska kanske inte göra något generellt uttalande om kvaliteten på bidragen. Men jag har ändå på omvägar (radio...) hört en hel del av bidragen. Blir alltid lite smått deprimerad över hur intetsägande många av låtarna är. Loreens bidrag är egentligen inte något större undantag annat än att den kanske är en av de mer kvalitativa av i den intetsägandes skara. Det verkar också som om Loreens dans ska ha varit passande. Om detta vet jag inget om då jag inte sett det. Dock verkar Top Cats rockabilly-låt vara förhållandevis "egen", stilmässigt. Och så har vi Dead By April. Refrängen är precis lika intetsägande som man skulle kunna förutsäga. De hårdare partierna är i sammanhanget onekligen lite ovanliga men som hårda partier räknat är de högst ordinära. Som helhet kan man inte annat än att gäspa. Och så har alla skriverier kring Björn Ranelids medverkan. Kan inte påstå att jag gillar låten, men det är välkommet att det är någon som försöker spränga gränserna för Melodifestivalens ramar. Övriga bidrag känns i rätt meningslösa att kommentera ytterligare.

Det är väl egentligen ingen som kan hävda att man kan tävla i kulturella gärningar på detta sätt. Det handlar trots allt om popularitet och har inget med kvalitet att göra. Det måste man ha klart för sig och det är som det är. Det stora problemet kommer när man ska försöka göra gällande att dessa saker är samma sak. Det vore önskvärt om så vore, men man måste minnas att kultur avnjuts på olika sätt av olika människor. En del människor föredrar kulturella bagateller eftersom de får vad de vill ha av dessa verk. Vissa kan gilla lite djupare verk, medan en del vill grotta ner sig fullständigt i ett kulturellt verk. Och så finns det de som kan avnjuta samtliga kulturella gärningar.

Jag tillhör de som gillar när saker och ting är skapade av en lite djupare orsak. Att det är skapat av orsaker där finansiella vinningar inte är en bakomliggande orsak. Att det är skapat i "ärlighet" och "äkthet". Att reda ut de begreppen är definitivt inte lätt. Men ska man ändå försöka sig på en ytligare förklaring kan man väl säga att den som skapat det inte har haft andras reaktioner i åtanke när man skapade sitt verk. Att det inte är skapat av för att passa in i en mall fastställd av andra. Och detta gäller oavsett om musiken kommersiell eller inte. Att man tillåter sig begränsas av sin "scens" begränsningar är egentligen lika illa. Det är faktiskt beklämmande vanligt. Inte bara inom den så bespottade mainstreamkulturen. Eftersom musik är den kulturform som ligger mig närmast om hjärtat så har jag stött på detta fenomen fler gånger än jag skulle önska. Då punk och hårdrock är mina främsta gift så får man definitivt sin beskärda del av tvärsäkra gränsdragningar mellan vad man får och vad man inte får göra. Och då talar jag inte om gränserna inom grupperingarna punk och hårdrock. I stället menar jag vad som är tillåtet och icke tillåtet inom alla de under kategorier av dessa stilar. Ännu lite mer problematiska blir det när det inom samma genre finns ytterligare schatteringar med hänvisning till geografisk och/eller tidsmässiga skillnader. Tar man dödsmetall är det enorma skillnader mellan vad som är okej för amerikansk dödsmetall från östkusten och vad som är okej för polsk dödsmetall av modernt snitt.

Det lite lustiga är att om man inte passar in i någon specifik kategori så existerar man mer eller mindre inte överhuvudtaget. Så skoningslösa är gränsdragningarna. Så skoningslös är konformiteten. Så korkade är människor.

Man kan fundera lite på varför subkulturer som hårdrock och punk egentligen bygger sina interna regler på samma principer som den så förhatliga mainstreammusiken gör. En del kanske hävdar att det är skillnad eftersom mainstream bygger på vad som säljer bäst. Men samma mekanism är till stor del aktiv i alla musikstilar. Man enkelt konstatera detta om man ser till vad som händer de som gud förbjude bryter mot konventionerna. En del blir kanske populära, en del bryter mot konventionerna blott genom att bli framgångsrika bortom sin genre, men de flesta faller bort och in i glömska. Det finns helt klart ekonomiska incitament att inte vandra utanför inhägnaden. För det är fortfarande allt för många som definierar vad som är bra och vad som är dåligt utifrån om det ryms inom den genre man gillar. Alltså kan man genom att hålla sig inom genren och sälja en del skivor, förutsatt att man är en anständig artist. Det är många band som först efter att ha etablerat sig inom sin genre börjar våga ta ut svängarna ordentligt. Då har de i regel redan en lojal skara fans som är beredda att köpa den nya skivan och gå konserterna, även om de inte nödvändigtvis kan förlika sig med en ändrad inriktning på musiken. Fans inom de marginaliserade kulturerna är allt som oftast extremt lojala när de väl tagit ett band till sitt hjärta. Inom mainstreammusiken finns sällan någon sådan motsvarighet. Men att artister måste bygga ett slags förtroendekapital innan man börjar utmana gränserna visar på att principerna och mekanismerna mellan mainstream och musik utanför mainstream gäller för båda. De ser bara lite annorlunda ut och kanske rör sig på en mindre arena.

Det är inte tillräckligt många människor som förmår att lägga intellektet och egot åt sidan och bara låta konsten tala med sitt inre utan störningar från internaliserade regelverk. Jag har själv varit en av dess människor som lät överintellektualiserade tankar reglera min musiksmak. Den dagen jag började släppa på dessa meningslösa begränsningar blev jag så oerhört mycket rikare. Det är långt kvar till dess att jag kan hävda att jag är fördomsfri på något sätt men jag kan nu känna musiken på ett annat sätt än tidigare. Att inte på förhand behöva avfärda musik av en eller annan anledning. Det är klart att det är mycket jobbigare att inte ha ett fasta regler över vilken musik jag tillåter mig att lyssna till. Men samtidigt är det rätt skönt att kunna erkänna att något man tidigare hellre skulle ha dött än att erkänna att jag lyssnade, nu faktiskt inte är så dumt ändå. Kanske inte speciellt bra eller något som jag skulle kunna lägga pengar på men vars värde hos andra man ändå kan förstå.

Det finns alldeles för mycket bra musik ute i världen för att godtyckliga regler ska få diktera vad som är rätt eller fel. Och det finns på tok för mycket skit som man måste lyssna på om man vill följa reglerna. De enda reglerna som känns relevanta är egentligen bara vad man gillar och vad man ogillar. Utan filter. Utan censur.

There goes the neighbourhood!

Mellanöstern se ovanligt mörk ut. Den arabiska våren blev på många sätt och vis en stor framgång för den demokratiska andan med att länder som Libyen, Tunisien och Egypten på olika sätt kunde bli av med sin despotiska ledare. Många hade så gärna sett att också Syrien skulle kunna ställas till skaran av länder som kastat av sig en diktators ok. Men där har istället upprorets baksida blivit blottlagd.

Slakten och förföljelsen av upprorsmakare och deras familjer har varit skoningslös. Tusentals människor har förlorat sina liv i en desperat kamp för frihet. Men president Bashar al-Assad tycks inte dra sig för något för kväsa varje tillstymmelse av opposition i sitt land.

Dessvärre är världsamfundet, återigen, inte överens om en väg framåt i frågan. Kina och framför allt Ryssland vill inte ställa sig bakom en FN-resolution mot Syrien. Kina har visat en något hårdare ton än Ryssland genom att öppet fördöma Syriens regim för sin övergrepp, men längre än så vill man inte gå. Ryssland däremot sträcker sig inte längre än till generell kritik av konflikten i sin helhet.

Varför är Ryssland så motsträvigt i denna fråga? Svaret är på den fråga har två tänkbara orsaker. Dels är Syrien en stor kund till den ryska vapenindustrin motsvarande i rundas slängar 4 miljarder dollar. Ungefär samma storlek på den del försäljning som försvann när Libyens ledare Moammar Gadaffis regim störtades. Således skulle ytterligare en storkund kanske försvinna. Något ett Ryssland på frammarch inte kan acceptera. En annan del av svaret kan finnas i att Ryssland inte gärna vill att upproret ska sprida sig ytterligare norrut - mot Ryssland självt. Landet har gång på gång visat sin vilja beredskap att attackera gamla sovjetrepubliker som missköter sig (exempelvis Georgien). Man accepterar inte bråk i sin närhet.

Runt Syrien har man Iran, Irak, Turkiet, Israel och Libanon. Det sistnämnda landet är inte stabilt på något sätt ännu, även om de värsta stridigheterna tycks ha lugnat ner sig betänkligt sedan Gadaffi togs av daga. Snarare är det den mer bekanta oroshärden Israel är intressant här. Och då är det den väldigt fräna hållningen som den israeliska staten har mot Iran för att iranierna håller på med att slutföra sitt kärnkraftsprogram. Israel är oroliga för att Iran egentligen bara använder kärnkraftsprogrammet för att dölja att man i dess skugga utvecklar kärnvapenkapacitet. Det finns inga offentliga bevis för att någon av de iranska kärnanläggningarna har någon sådan funktion, enligt IAEA. Men detta är ingen som mildrar de israeliska hökarnas vrål och krav på ett militärt ingripande mot Iran. Med tanke på att Israel själva lyckades gömma sitt eget kärnvapenprogram väldigt länge så känns deras kritik en smula hycklande. Man startade sitt program redan 1958 eftersom man kände sig - med all rätt - trängda av sina inte allt för vänligt sinnade grannar. Och utifrån den generella inställningen till kärnvapen då så kan man ha en viss förståelse för att Israel vill ha ett potent avskräckningsmedel.  Men vad som är problematiskt för Israel och deras trovärdighet på området får sig en törn med tanke på att man hårdnackat vägrar att skriva på ickespridningsavtalet. Det är inte en handling mot fred och reson.

Sedan kan man heller inte komma ifrån att det faktum att Iran sagt att man vill förinta den israeliska staten. Det hjälper inte i sin tur den iranska trovärdigheten speciellt. Det ger ju definitivt Israel en stor och svårignorerad käpphäst som krigsivrarna gärna och ofta använder för att stärka sitt ställningstagande för en militär intervention.

Ytterligare en aspekt på Israel och Irans osämja är att USA inte vill utesluta en militär intervention. En majoritet stödjer ett amerikanskt angrepp om det skulle visa sig att Iran de facto har kärnvapen till sitt förfogande. Ännu fler amerikaner är positiva till ett angrepp och det är Israel som står för det militära. Den potentiella republikanska presidentkandidaten Rick Santorum har kommenterat Irans kärnkraftsprogram med orden: If Iran doesn't get rid of nuclear facilities, we will tear them down ourselves." Precis hur sannolik Santorum är som president kan diskuteras men det är ändå lite bekymmersamt att det är det tonläget som republikanerna förmodligen kommer att ta med sig i valkampanjen till presidentposten.

Grannlandet Turkiet är drivande i en organisation som heter "Syriens vänner". De stödjer den syriska oppositionen men man motsätter sig ett militärt ingripande. Man ser hellre ett maktskifte där al-Assad ställs inför ett ultimatum som säger: "Spelet är slut, avgå och rädda ditt eget skinn medan du fortfarande kan." Den typen av lösning fungerade när jemenitiska regimen lämnade i från sig sin makt till folket. Turkiet är heller inte känt som ett land som drar sig för att använda våld.

Så för att återknyta till Rysslands motstånd till aktioner mot Syrien handlar till stor del att man inte vill ha en utveckling där Israel eller Iran råkar i luven på varandra. Skulle Syrien attackeras av exempelvis Turkiet eller NATO kommer så klart alla konflikter i området att bli ytterligare spända och därmed ökar risken för att något allvarligt händer och utlöser en riktigt stor konflikt i området. Och allt detta i ett område där det finns olja. Väldig mycket olja i en tid då oljepriset stiget. En konflikt lär inte sänka oljepriserna, direkt.