Mindfuck...

Drömde att jag träffade en gammal arbetskamrat som liksom jag genomgått en GBP. Har haft honom lite grann som mall för mig själv eftersom vi haft ungefärligt likartade ätmönster som lett till övervikt. Jag jobbade också med honom samtidigt som han genomgick sin operation och tappade vikt så jag såg med egna ögon vad det innebar. Men i alla fall, jag drömde som sagt att jag träffade honom igen och till min fasa hade han gått upp en hisklig massa i vikt. Jag är tämligen övertygad om att denna dröm är en sammanvävning av två ting. Dels att jag sökt sommarjobb till mitt gamla jobb och att jag har åt en del godis igår kväll. Jag har haft julgodis kvar i ett par helger och jag hade tänkt att jag skulle äta upp det mesta av det och slänga det som blev kvar. Och jag klarade av att äta det allra mesta utan att vare sig hetsäta eller må jätteilla. Hade kunna äta mer men jag började känna mig lite "off" så det som var kvar i godisskålen fick helt enkelt göra sällskap med tomma youghurtförpackningar i soporna. Det kändes faktiskt rätt bra att kunna göra en sådan symbolisk handling av kontroll över mitt eget ätande. Jag vet att godis inte är bra, men jag väljer ändå att äta eftersom det är gott. Men jag äter precis den mängd jag själv vill ha. Inte mer. Inte mindre. Men ändå ger det mig ångest av någon anledning. Det betyder väl att det finns en del att jobba med, rent mentalt. Vikten verkar ju inte röra på oavsett vad jag äter eller inte äter.

Tänkte jag skulle ta mig en promenad i solskenet. På med knäskydd och hela baletten. Jag var rätt på det klara med att det inte skulle bli något rekordtempo med tanke på halka och skadeläge men jag hade ändå tänkt mig ta den vanliga rundan. Men det tog väl kanske en knapp kilometer innan jag märkte att det inte skulle bli tal om någon längre promenad. Det kändes som om knäet brann stundtals. Förmodligen har det blivit någon typ av hyperextension i knäleden som irriterat resten av skiten. Jag använder förmodligen en gångteknik som lederna inte pallar med. Jag försöker medvetet använda svikt i ben och fötter för att få ut mest kraft ur stegen. Kroppens ovana för det normalviktiga rörelsemönstret och definitivt inte van att bli pressad av under långpromenader. Det är väl därför som ljumskarna spökat ända sedan våren/sommaren när jag var som mest vidlyftig med träningen. Det väl bara att vara tålmodig och låta kroppen anpassa sig och ha varierad träning så att ingen del blir överbelastad. Trekvarts promenad blev det till slut, kanske fyra fem kilometer på sin höjd. Så istället har jag kört lite styrketräning för armar, axlar och rygg hemmavid. Har funderat på att köra lånpromenader mån-ons-fre och styrketräning tis-tors så det får väl bli en lite uppvärmning inför morgondagens pass. Med fuckat knä blir det inte utfall eller knäböj i alla fall, med andra ord mer fokus på överkroppen.

Har gjort lite intressekollar på lite företag för anställning, men det har inte helt fövånande inte blivit några värst positiva svar. Men det är i alla fall skönt att känna att man gör något åt sin situation, även om det är ganska lite. Ett par av dem var i alla fall inte negativt inställda till att jag skulle skicka in betyg och annat till dem. Åker förmodligen ner i papparskorgen per automatik men om man hamnar i rullorna för framtida anställning på ett av företagen är det ju lätt värt det. Det har varit jäkligt tunt på annonsfronten efter jul. Kanske en handfull jag som tyckt att jag kunnat söka på kompetens och erfarenhet, annars är nästan allt på tjänstemannanivå och således en bra jävla bit bortanför min horisont. Skulle vara så djävulskt skönt om den tänkte utbildningen hade börjat nu på våren istället istället för hösten. Känns lite sådär att söka jobb som om man vill jobba där tillsvidare. Tror inte man blir så värst attraktiv som arbetssökande om man klargör att man sticker efter sommaren. Menmen, jag skiter i pengarna - det är att få något vettigt att ta sig för som är viktigt. Samtidigt det att jag inte vill ha pengar jag inte tycker att jag tjänat ihop till. Jag har rätt till ersättning men det betyder ju inte att man nödvändigtvis vill ha pengar om man kan välja. En arbetare arbetar. Svårare är det inte.

Vet inte vad det beror på men nätet har varit rejält svajigt under dagen. Har en krypande känsla av att det är den här versionen av W7 som jävlas men hoppas så klart på att det är det idoga blåsandet om är boven i dramat.

Kom fram till att jag behöver en massa fler förvaringslådor för skafferiet. Städade ur och sorterade ut och slängde ut grejer jag inte riktigt vetat varför jag överhuvudtaget köpt det till att börja med. Vet inte vart jag ska köpa grejerna men det råder ju inte någon direkt brist på affärer som säljer förvaringlådor, dock är jag rätt petig med sådana där grejer.

KS i morgon. Har läst igenom handlingarna ett par gånger som hastigast och lagt på minnet det som jag finner av intresse. Verkar inte bli någon maratonsession i alla fall, om man ska döma av antalet punkter i planeringen. Men det är ju inte alldeles ovanligt att blir någon typ av redovisning innan de utsatta punkterna gås igenom. Budget, betyg eller något annat i den stilen. Tyckte det var brutalt tråkigt med sådan där sifferonani i början, men nu börjar det faktiskt bli snudd på intressant. Antar att man med min ringa erfarenhet börja fatta vad som är viktigt och mindre viktigt av kolumnerna i pappersluntorna.

Kollat klart på Burn Notice nu. Spännande slut. Inte en typisk cliffhanger men ändå. En del obesvarade frågor kvar. Ska kolla klart nu på The Closer. Har ett avsnitt kvar på den sjätte och avslutande säsongen. Lite synd faktiskt. Det har en rätt klassisk ton i stil med The Comish och liknande serier. En hel del galghumor och polisjargong blandad med allvar och svärta. Men denna gång med en påstridig "southern belle" i Kyra Sedgewicks tolkning av kommisarie Brenda Lee Johnson. En roll som gör med bravur. Det är ett riktigt skönt galleri av karaktärer i hennes grupp "Major Crimes". Den genomcyniske och buttre Provenza, snuten Flynn, det unga svarta stjärnskottet Gabriel, tekniske Tao ända till J.K Simmonds (Oz, Law & Order) gestaltning av biträdande polischef Pope. Konflikterna mellan Pope och Johnson är lika många som de är minnesvärda. Som extra krydda har dessa två ett romantiskt förflutet som bygger upp spänningen dem emellan. Serien är väl ganska bred egentligen. Det är de klassiska mordfallen men att Johnson i egenskap av closer löser genom att spela på olika sidor av sin kvinnlighet, vare sig det är som lite korkad blondin till isdrottning. Whatever it takes. Greppet att huvudpersonen efter mycket om och men kan lösa allt i slutändan är lika klassiskt som kan vara provocerande. Men serien lyckas påfallande ofta hålla sig flytande. Det är väl kanske en av anledningarna till att den läggs ner, att den fortfarande funkar och därför kan avslutas med ett visst mått av heder.

Ska kolla klart på Rizzoli & Isles i morgon. Har två avsnitt kvar på första säsongen där. Tydligen är det klart med en andra säsong också. På sätt och vis stereotyp serie om två motsatta poliskaraktärer som på något sätt skapa dynamik och komik tillsammans. Men det finns en viss egenskap som skiljer serien ifrån sina föregångare - det är två kvinnliga poliser det rör sig om. Frågan är om det räcker för att serien ska få tittare och inte minst kunna producera en story som är någon som helst kvalité. De första avsnitten jag sett är av blandad kvalité, för att kunna bli långvarit måste man nog balansera ingredienserna lite bättre och hitta det där som gör att serien kan bli riktigt bra. Att ha två snygga poliskvinnor kan rätt snart bli rätt intetsägande och ihåligt om man inte hittar någon mer att hänga upp serien kring.