Stolthet

  Det är Pridetider nu. Ganska fascinerande fenomen det här med Pride. Men ändå ett oerhört viktigt sådant för att människors var livsstil och sexualitet avviker från normen ska kunna träffas och mötas. Diskutera och resonera kring just det som gör dem olika bland alla andra men som under Prideflaggan blir en av alla andra, eller i alla fall mer så än annars.

  Men det är också viktigt att hbtq-samhället visar sig starka gentemot resten av samhället. Att man inte sticker under stolen med vem man är och att man kräver respekt och värde precis som alla andra. Men samtidigt kan man visa på den stora bredd av personer och personligheter som finns inom hbtq-rörelsen. Det är inte bara schlagerbögar och transor med ofattbart långa ögonfransar. Att det finns mängder av intressanta erfarenheter eftersom avvikande sexualitet tycks finnas i alla samhällen, i alla samhällsskick och inom samtliga trosuppfattningen.

  Men vad som nästan är ännu bättre är att det lockar fram så många fördomar mot denna grupp i samhället. För det är synnerligen gott om fördomar och förutfattade meningar ute i samhället. Jag vet, för jag hyser dessa fördomar själv till viss del. Det är inget jag skäms för eftersom jag är medveten om dem och gör vad jag kan för att låta verkligheten utmana dem och tillrättaställa dem. En del kanske inte vill kännas vid sina fördomar. Andra låter dem styra och diktera deras inställning och bemötande till andra människor.

  Beklämmande är det att se hur representanter från ungdomsförbund som KDU och SDU skämmer ut sig genom att verkligen låta sina fördomar visa sina fula trynen. Alltid lika lärvärda Alliansfritt Sverige har här listat Kristdemokraternas dumheter på ämnet. Ett av Sverigedemokraternas bidrag till listan av oblyg idioti kommer från två representanter från deras ungdomsförbund när de såg till att bli utkastade av vakter från ett seminarie för icke-svenska hbtq-personer om deras upplevda otrygghet i samhället. Självklart är det SDU som är offer. Offer för vad frågar man sig? Jo, rasism. Smaka på den. Mensakandidaterna passade även på att filma det hela och lägga ut det på Youtube. Tidigare har man haft seminarier där bara kvinnor ägt tillträde för att diskutera svåra ämnen som rör just denna grupp, men då har man inte gjort några undercover-insatser i jämställdhetens namn. Men det är inte första gång de nationella skämt ut sig i samband med Pride. Och det lär knappast bli sista gången.

  Inte så att man tappar hakan av att det är så här de två mest värdekonservativa partierna som klargör sina åsikter på detta sättet heller. Det tråkiga är att deras åsikter inte är så speciellt ovanliga heller. Det är kanske inget som människor direkt skyltar med, men om man kommer på ämnet med någon märks det rätt snabbt vad personen har för attityd. Och det är fler gånger än jag orkar räkna som fördomarna kommer fram. Det har inte varit fräcka skämt utan plumpa och hånfulla sådana. För skämta måste man kunna men det är ju som bekant en stor skillnad mellan att skämta och skämta.

  Precis som främlingsfientligheten står åsikterna ofta att finna bland LO-anslutna, om jag får använda mina egna erfarenheter som grund. Det krävs inte alls mycket för att en person ska få sin sexualitet ifrågasatt. Och då är det alltså ifrågasatt till förmån mot något negativt - från heterosexuell till homosexuell. Det behövs inte mycket för att misstankens frön ska sås mot någon. Lite för mån om sitt utseende och hälsa. Skrattar inte åt, eller drar inte, skämt som är lika pubertala som korkade. Jag har själv fått frågan själv om jag är bög eftersom jag är feminist, vegetarian och inte raggar hejdlöst på krogen. Och inte heller gillar jag grova skämt om de kvinnliga medarbetarna eller tjänstemännen på min arbetsplats. Oftast klargör jag att jag inte är bög och frågar vad de drar de slutsatserna utifrån. Men ibland kan jag faktiskt låta bli att svara rakt ut och låta dessa stackare sväva i ovisshet. På samma sätt har jag sett och hört andras läggning ifrågasättas när jag själv antagits varit en av de "rättrogna" i gruppen. 

  Men jag ska inte slå mig själv för bröstet med allt för stor självrättfärdighet. Jag gjort mig skyldig till en del ganska korkade kommentarer själv angående homosexualitet. I yngre dagar i ren okunskap. När jag blev äldre och mer obekväm med attityderna sade jag aldrig ifrån. Jag var tyst. Men det är i princip som att säga det själv. Tystnad är en form av acceptans för det sagda. Det är en synd som är allt för vanlig när det gäller sådana här saker och frågor. Fega och rädda för att svärdseggen ska sättas mot våra egna halsar, att vi själva ska bli kallade för bögar och flator. Men man kanske ska se det som att personer som fäller idiotiska kommentarer inte är personer vars aktning och respekt man ska söka. Att vissa människor har större värde som innerlig fiende än som falsk vän.

  Själva ordet Pride är egentligen ovanligt passande. Man tar ingen skit och man kräver vare sig tillåtelse eller söker någon annans tillåtelse att vara precis den man är. Ett lite vänligare och livsbejakande alternativ än den gamla trotjänaren "långfingret". (Personligen hade jag valt långfingret minst sju dagar i veckan - gärna två gånger på söndagen - men så är jag också både cyniker och misantrop.) Lite mer schlager, lite mindre punk. Men jag tycker mig kunna skönja både uppror och protestvilja under all feststämning och dansande. Lite lagomt med uppkäftighet. 

  Ser man hur situationen för Pride-rörelsen ser ut i de forna öststaterna förstår man att detta fan inte är på låtsas för de människorna. Där både högerextremister, religiösa kötthuvuden och konservativa politiker gör allt de kan kväsa dekadensen och de depraverade livsstilarna. Det är med livet som insats om de går på gatorna för att kräva sin rätt att ens existera. Att erkännas som grupp utan att behöva bli mördade och förföljda. I solidarisk anda är det därför viktigt att Pride också tas på allvar här i Sverige, i länder som anses vara lite mer upplysta och där strävan för jämlikhet nått längre än på andra hörn av världen.

  Musiken må vara totalt värdelös och kläderna precis hur hemska som helst, men jag inte låta bli att tycka att det är hur festligt som helst. Allt som kan tänkas ge de konservativa och reaktionära moralivrarna rejält med utslag på ställen som inte låter sig klias måste uppmuntras och stödjas. Även som det är rör sig om två grovhånglandes medelålders bikers med slokmustascher och assless chaps i lack. Lust, kärlek och allt annat som hör till är i sig större än alla normer och tankar om moral och etik. Är det inte viktigare att människor är lyckliga och kan vara sig själva? Att "normlösheten" i sig är en form av frihet?

  Jag tror inte så mycket på att det handlar om att det saknas normer, utan att det snarare handlar om det handlar om ett flertal normer som inte är lika lätta att särskilja från det dominerande normerna i samhället i stort. Fenomenet med homosexualitet kanske inte är direkt optimalt sett ur ett rent fortplantningsperspektiv men det gör det vare sig rätt eller fel eftersom moral inte går att applicera på naturen. Med tanke på att homosexualitet finns inom 1500 andra djurarter torde det vara rätt korkat att försöka påstå att det skulle gå att det skulle vara onaturligt och därmed fel. Det är fullt möjligt att det kanske går att förtrycka sin läggning och tvinga in sig i en heteronormativt livsstil i ganska stor utsträckning. Det är så många människor har levt. För att överleva, inte av fri vilja. Och att tvinga någon att förtrycka en del av dem själva som är så stor och grundläggande för de flesta människor är i sig djupt omoraliskt. Bara för att man själv inte kan förmå sig att se sig själv i, en eller annan form av, relation med en människa av samma kön som sig själv får man inte anta att ingen annan heller kan eller ska det.

  Men faktum kvarstår. Människor förföljs, mördas, hånas, förlöjligas, skambeläggs, misshandlas och diskrimineras för att deras sexualitet avviker från normen. Så mycket mer konkret kan det inte problematiseras. Och deras krav och självklara förväntningar på jämlikhet är något vi alla måste sträva efter tillgodose. Kampen är parallell med många andra demokratiska strävanden för jämlikhet och mot diskriminering. Det bakåtsträvande och konservativa tankegodset hos de som försöker mota utvecklingen måste krossas och smulas till grus. Allt annat är ett svek mot oss som samhälle.