Olympiska spel

  En vecka återstår av OS i London. Stämningen har inte riktigt vela infinna sig på allvar ännu, och lär väl inte gör det heller vad det lider. Men en hel del imponerande prestationer har man faktiskt fått se men också en hel ganska risiga sådana.

  Fotbollsdamerna började bra men föll igenom ju längre turneringen led. Riktigt bra om Sydafrika men sedan blev slutade det med ett snopet urträde genom en ganska blek insats i kvartsfinalen mot Frankrike. Dennerbys taktik har ifrågasatts och det är väl inte svårt att inte hålla med. Schelin som ensam spets blev alldeles för ensam. På tok för enformigt anfallsspel. Vidare var spelet vid de försvarande fasta situationerna ganska svagt, för att inte säga direkt dåligt. Bättre förberedelser hade varit att önska. Kanske dags för ett byte av förbundskapten skulle vara på sin plats, någon med lite fräscha idéer. Pia Sundhage kanske skulle kunna vara något?

  För att fortsätta att gnälla på damer som utövar bollsport att turen kommit till handbollsdamerna. Detta skulle bli ett mästerskap där de skulle ta nästa steg mot att etablera sig på allvar. Men det blev inte alls så. Fem raka förluster, där bara förlusten mot Spanien med lite god vilja skulle kunna betecknas som en hedersam sådan. Inställningen har varit usel, rent ut sagt. Det saknas inte kvalitet på något sätt i laget, men det saknades verkligen den där mentala stridslusten som måste finnas där. Alldeles för mycket gamnacke och - i bästa fall - halvhjärtade försök att återerövra tappade bollar. Vidare hade de svenska målvakterna inte något speciellt bra mästerskap. Inte direkt usla men heller inte speciellt bra. Även här känns en byte av ledarskap motiverat

  Stort medaljhopp hade satts till Therese Alshammar och Sara Sjöström. Det talades om guld. Men Alshammar åkte på ett diskbråck i nacken en månad innan OS och kunde bara simma 50 meter fritt. Där slutade hon sexa. Och jag tycker nog att det är ett resultat som är riktigt bra med tanke på alla skadebekymmer. Verkligen synd att hon inte fick med sig en medalj från sitt sista OS. En stort idrottskvinna är hon i alla fall.

  Stjärnskottet Sara Sjöström stack inte under stolen med sina ambitioner och förmåga innan OS. Och supertalangen har resultaten innan OS har vittnat om att det inte bara var tomt prat. Men är det väl vankades final på 200 meter fritt så blev det en snöplig fjärdeplats. Det fanns både ursinne och sorg hos Sjöström efter. Men som det skulle visa sig så hade Sara varit sjuk strax innan OS och därmed var inte heller hon förmögen att förbereda sig som hon hade hoppats. Kanske kan vara en nyttig erfarenhet för den kaxiga Sjöström. Något säger mig att hon lär ta medaljer av ädlare valörer i Rio 2016.

  De svenska handbollsherrarna har varit upp och ner. Slaktede senast Argentina men föll ganska snöpligt mot Island. Liksom för damerna har man visat lite risig inställning, i synnerhet till det defensiva hemjobbet vid bollförluster. Det måste absolut bli en bättring om det ska bli någon större framgång längre fram i turneringen.

  Men ett silver i dubbeltrap fick Håkan Dahlby genom en finalrunda som rent magisk. De halvrisiga väderförhållandena från kvaltävlingen gav Dahlby ett ganska taskigt utgångsläge men Dahlby gjorde det bästa av en besvärliga situation. Det var också kul att se hur otroligt glad han blev för silvret, det är sådant som värmer!

  Sveriges första OS-medalj bärgades av Sara Algotsson Ostholt i fälttävlan. Hon gick ut som ledare inför sista ritten och höll på att klara av det men rev i sista stund och fick nöja sig med ett silver. Snöpligt att det var så nära men det var ändå en fin insats. Och det säger jag som någon som inte ser på fälttävlan och som upprepar vad experterna säger.

  Ett tredje silver fixade Lisa Nordén i triathlon. Hon var bara några hundradelar från att ta guld men i en sällsynt rafflande spurtduell fick hon se sig slagen av brittiskan Nicola Spring. Triathlon är en sport som jag inte har bra koll på och blev därför överraskad över silvret men faktum är att Lisa Nordén innan OS sade sig vara en medaljkandidat. Och hon var ju inte helt fel ute.

  Och idag så fick så Sverige sitt första guld genom Fredrik Lööf och Max Salminen vann finalen i starbåt mot en brittisk och en brasiliansk besättning. Eftersom finalen bara innehöll tre båtar så var såklart en medalj mer eller mindre garanterad (förutsatt att ingen blev diskad). Britterna hade guldläge men tog ett par felbeslut, vilket bäddade för svenskarnas guld. Och det här var sista gången som starbåt finns med som OS-gren vilket gör att Lööf och Salminen inte kommer att kunna/behöva försvara sitt guld i Rio. Grattis hur som helst!

  En liten skräll höll på att inträffa när Michel Tornéus höll på att sno åt sig en medalj i längdhoppsfinalen. Men han fick se sig slagen med minimala en centimeter (!) och hamnade till slut fyra. Amerikanen Will Claye slog Tornéus 8.11 med den där snöpliga centimetern. Inte helt förvånande var Tornéus inte helt road av utgången i finalen. Han var kanske inget uttalat medaljhopp men har man ändå haft en medalj inom räckhåll och förlorat den med den där ynkliga marginalen så är det inte svårt att förstå att det är ganska bittert att sluta på den alltid lite nesliga fjärdeplatsen. När Rio går i gång är Tornéus fortfarande i en bra ålder (30) så kan han bara få hålla sig frisk kan det finnas goda chanser att han kan revanschera sig.

  I övrigt kan man bara konstatera att USA är helt outstanding i simbassängen. De har tagit hälften av alla medaljer i simgrenarna! Det är ruskigt imponerande! Men så har man ju två synnerligen skickliga herrar vid namn Michael Phelps och Ryan Lochte. Phelps är den mest framgångsrike olympiern genom tiderna med alla sina guld. Belackare vill förminska hand prestationer genom att påstå att det är för många distanser inom simningen för att Phelps guldsamlingen ska tas på allvar. Men jag vill tro att simning handlar om lite mer än att bara sätta fötterna i blöt och plaska runt lite. Det är att pissa lite på alla de andra som kämpar och sliter men som inte når ända fram i simtävlingarna.

Och under dagen fick vi se en ganska imponerande insats av britten Andy Murray när han slaktade Roger Federer i tennisfinalen. 3-0 i set. Bara sådär. Det var verkligen inget snack om saken. Federer såg seg ut och tycktes inte alls på hugget medan Murray spelade som om han vore i trans. Allt som inte Federer klarade av fixade Murray tillsynes utan anstängning. Framburen av en extatisk hemmapublik kunde han hämta hem ännu ett brittiskt guld.

  En av de skandalerna (det måste ju alla finns sådana) under OS var när fyra badmintonpar diskades eftersom ingen av dem vill vinna och gjorde inga större ansträngningar att mörka sin intentioner. Varför vill man förlora matcher kan man fråga. Jo, i dessa pars fall var det att få en lättare match vid nästa omgång genom att förlora gruppspelets sista match. Genierna som lade upp spelschemat valde att sin köra samtliga matcher i den avslutande omgången samtidigt vilket gjorde att de fyra paren hade tidigare matcher från den avslutande omgången att gå på. Hade man valt att köra alla matcher samtidigt hade inte denna lite penibla situation uppstått. Sedan kan ju tycker att det strider mot spelens anda att inte alltid för så gott man kan, men det handlar också som strategi. Hur många löpare är det inte som halvjoggar i mål i kvalheat eftersom de inte behöver göra mer än tillräckligt för att ta sig vidare? Men badmintonlirarna blev diskade för att man inte gjorde sin ovilja att förlora tillräckligt snyggt. Det är lite svårt att göra det snyggt när ingen i de båda matcherna vill vinna. Hade man varit lite smidigare när man lade upp planeringen av matcherna hade hela historien kunnat undvikas. Man kan tycka att de borde kunna erkänna sin del av skulden, men det lär förmodligen inte hända innan jorden går under...

  Även simhopperskan Anna Lindberg gör sitt sista OS. Hon har varit med och tävlat i världstoppen sedan hon var 14 år och är nu 30 år (31 i november). 16 år, det är inte dåligt. I OS-sammanhang saknar hon medalj, men har en femteplats från Sydney 2000 som bästa merit från de olympiska lekarna. I Peking 2008 hamnade hon på sjätte plats. Vissa medaljförhoppningar har ställts på henne men i finalen var hon inte alls med. Hoppade dessvärre utan den önskade skärpan och tekniken. Det räckte till en tiondeplacering till slut. Hon började med tre direkt svaga hopp för att avsluta med tre betydligt bättre. Tror inte att hon innerst inne är helt nöjd. Men hon har en sjukt imponerande karriär bakom sig, det kan ingen någonsin ta i från henne.

  Och så till något att OS lilla höjdpunkt. Final 100 meter herrar. Ujujuj, Usain Bolt - vilken mästerskapslöpare! På tiden 9.64 (olympiskt rekord) vann den fantastiske Bolt finalen relativt ohotad. Landsmannen Yohan Blake sades vara hans största hot mot guldet och mycket riktigt var det Blake som var tvåa men nästan en tiondel efter. Efter Jamaicas dubbel kom det ett koppel med tre amerikaner med Justin Gatlin som den som knep bronset. Amerikanerna hade i sin sedvanliga ödmjuka framtoning sagt att de minsann skulle ta tillbaka sprinttronen till USA. Hmm, det blir nog till att dra sig tillbaka till ritbordet för att klara av den planen. 

  Men det är ändå svårt att inte gillar Bolt med hans avslappnade stil. Det är svårt att hitta en annan idrottsman som samtidigt kan vara så kaxig men samtidigt vara det på ett så otroligt avslappnad och ofarligt sätt. Ska man kontrastera det med amerikanerna så känns de istället ganska dumdryga när de talar om sina förtjänster som atleter. Kanske beror på att det känns lite som att de verkligen försöker övertyga alla om det och Bolt verkar vara ganska bekväm med att agera som om han struntar i om folk tror på vad han säger eller inte. Det är ändå på löparbanan som arbetet utförs.

  Nåväl, en vecka med en massa intressant sport kvar av spelen. Det är lite tråkigt att behöva arbeta när det mesta av det roliga händer men man får väl vara nöjd med sammandrag och radiosändningar i alla fall.