Målmedvetna dårar

  I likhet med så många andra tycker jag att det är väldigt fascinerande med extrema våldsdåd. Det låter ju inte så friskt att säga så men jag tror ändå att är nödvändigt att erkänna att så är fallet. Att många känner likadant är heller inget man ska sticka under stolen. Och jag tror att det är en förutsättning för att man ska kunna hitta fram till hur sådana här händelser kommer till stånd.

  Ämnet har aktualiserats återigen med en massaker på i staden Aurora där ung man vid namn James Holmes mejade ner människor på biopremiären för filmen The Dark Knight Rises. Tolv människor dog, 58 skadades. Holmes klädde sig för dådet som som en kommandosoldat, beväpnad med tre vapen. En handling som tycks helt absurd och svår att ta till sig. Det skulle visa sig att detta heller inte var ett dåd, i likhet med exempelvis Breiviks massaker, där gärningsmannen gjorde vad han gjorde i ett vansinnesutbrott. Dådet var planerat, kalkylerat och stategiskt genomtänkt. Holmes gick så långt så att han försåtminerade sin lägenhet för att ge polisen ett synnerligen obehaglig överraskning när de, enligt standardförarande efter Holmes gripande, skulle genomsöka dennes lägenhet. En plan som tycks ha haft många faser som byggde på varandra.

  Den reflexmässiga reaktionen på alla dessa typer av dåd där handelsvapen är del av de instrument för mördande så diskuteras vapenlagars stränghet. Så också i detta fall. Men det är en diskussion som inte kommer att ge speciellt många svar och som inte kommer att lösa speciellt många problem. Det gamla talesättet "finns det vilja, finns det väg" är ganska passande. Holmes köpte sin utrustning enligt lagarnas anda, det är sant. Men om lagarna hade sett annorlunda ut, skulle han då inte kunnat skaffat sig dessa vapen på andra sätt? Det är rimligt att anta att han skulle kunna göra detta. En person med Breivik kunde uppenbarligen skaffa den utrustning han behövde för sitt illdåd utan några större problem. Givetvis med större problem än Holmes hade men fortfarande inte tillräckligt stora problem för att sätta några värre käppar i hjulen för hans planer.

  Den beslutsamme gärningsmannen hittar allt som oftast sätt för att kunna realisera sina planer, på ett eller annat sätt. Men visst vore det både för politiker och samhälle enkelt om man med en relativt simpel lagändring kunna förhindra vansinnesdåd. Tryggt och bra. Men verkligheten ser oftast inte så enkel ut.

Jag lyssnade på ett avsnitt av P3 Dokumentär häromdagen där ämnet dödsskjutningarna på Columbine High School i Littleton, som i likhet med Aurora ligger i delstaten Denver. 20:e april 1999 mördade studenterna Eric Harris och Dylan Klebold tolv elever och en lärare på skolan med skjutvapen och rörbomber. Dådet har blivit närmast mytiskt och kom som något av ett crescendo av ett 90-tal där skolskjutningar som fenomen blivit allt vanligare.

  Genast kom rykten om att Harris och Klebold ingick i något som kallades för "The trenchcoat maffia", en samling där skolans utstötta ungdomar närde sitt hat och förakt mot sina skolkamrater. Gärningsmännen sades också vara inne på hela goth-livsstilen och att Marilyn Manson -som varit Satan i mänsklig skepnad bland kristna fundamentalister sedan ett tid tillbaka - var en inspirationskälla för denna clique.

  Det skulle visa sig när man började undersöka pojkarnas liv att de fanns väldigt lite av denna myt som faktiskt stämde överens med verkligheten. Bilden som växer fram är snarare den av två individer som mådde riktigt dåligt. Båda var sedan tidigare kända av polisen, men var ändå akademiskt ganska framgångsrika. Eric Harris uppvisade ett antal klassiska tecken psykopati medan Dylan Klebold snarare var en självmordsbenägen och introvert person.

  Dock förekommer många rapporter och vittnesmål om att båda var utsatta för trakasserier och renodlad mobbing - fysisk såväl som psykisk. Detta ska vara en av deras anledningar till att man genomförde massakern. Att man hade hämnd att utkräva.

  En mamma till en av pojkarnas mamma vittnar om att Eric Harris extrema långsinthet, en egenskap som ledde till att föräldrarna anmälde Harris till polisen efter att han publicerat dödshot mot sin hemsida riktade mot "vännen". Denna anmälan hade, om den bokförts och behandlats som den borde, kunnat sätta stopp för ynglingarnas mordiska planer. Men polisen gjorde ett antal missar som man sedan försökte mörka genom att hävda att de anmälande föräldrarna ljög när de påstod att de anmält Harris. Många av de dagboksanteckningar och videofilmer som han lämnade efter sig visar på att han härbärgerade agg för alla som kom i hans väg. Han förstod rätt och fel men ansåg att han "hade rätt att göra fel" av den enkla anledningen till att han var bättre än de som han utsatte för sina överträdelser. Ett av de klassiska tecknen för en psykopat. Båda gärningsmännen talade om att man ville bli ökända genom att genomföra det värsta terrordådet i den amerikanska historien. Det finns även dokumenterat att de hade lösa planer/fantasier om att de skulle kapa flygplan och drämma in det i något av New Yorks skyskrapor.

  Vapenlagarna i USA spelade också de sin roll i dramat. En kompis åkte helt enkel till en vapenmässa i en grannstat och visade upp sitt ID-kort för att visa att hon var arton år gammal och fick på så vis köpa mer eller mindre allt som hon orkade bära. Och inte heller denna kompis var någon missanpassad figur, utan en akademikt framgångsrik elev med ett digert engagemang i kyrkans verksamhet. Ännu en liten pusselbit i pusslet.

  I Holmes fall har man ännu inte presenterat några motiv ännu från myndigheternas sida. Spekulationerna är lika många som vilda. Vad man däremot vet är att den 24-årige gärningsmannen var patient hos en psykiatriker som bl a behandlat människor med schizofreni. Än så länge har orsakerna till Holmes kontakt med psykiatrikern förblivit hemliga tystnadsplikten som psykiatrikern har mot Holmes. Vad journalerna kan tänkas innehålla verkar vara lika intressant för både åklagare och försvar, men det är upp till domstol om och när tystnadsplikten kan hävas. Lite eggande verkar det vara för allmänheten att det vara en galenpanna som gjort allt detta onda. Allt detta obegripliga.

  Men vad man slås av om man tittar på alla dessa illdåd är att det verkar vara så många faktorer som spelar in för att skapa och möjliggöra handlingar som i sig känns vara utan logik eller reson. Men man kanske måste se händelsen en länk i en lång händelsekedja. Att ingen ensam orsak kan pekas ut, men att utan någon av länkarna hade det som inträffade aldrig hänt. Eller så hade resultatet blivit ännu mer tragiskt. En annan liknelse om kan vara passande är en valvbro där alla delar faller om bara en enda bit försvinner eller lossnar. Ett sätt att tänka som känns lite skrämmande på ett vis eftersom det blir svårt att förutse när bägaren rinner över. Eller när den gode sonen blir den brutale massmördaren. Men det är svårt att motstå lockelsen att söka efter den stora Faktorn. Finner man inte någon sådan blir det, i alla fall i religiösa länder, att man börjar se ondska och demoniska krafter i handlingarnas natur. Människans mörker är onaturligt och står under påverkan av andra krafter. Det gör det lättare att distansera sig från gärningsmännen och deras handling. I dokumentären om Columbine kommenterar en svensk korrespondent som arbetade i USA när dåden inträffade. Under ett besök i Littleton slogs hon av hur extremt konformistiskt samhället var. Identiska hus, gräsmattor klippta som golfgreener och generell "wholesomeness". Den amerikanska förortsidyllen. Korren sa att detta samhälle aldrig "släppt in ondskan". Den där reflexmässiga förnekelsen att inget är fel, att allt som var annorlunda var ett hot och att onda ting aldrig någonsin kunde hände här. En av dessa amerikanska bastioner av självbedrägeri och illusioner. Är det någonstans som ondska kan frodas och leva tryggt så är det i sådana samhällen. För här ses allt i ett naivt rosa skimmer. Ingen som vågar höra varningsklockorna om det är någon av de egna som utlöser dem. Om någon som har ett par svarta byxor för mycket i garderoben eller verkar tänka tankar som inte harmonerar med alla andras, då kan man tänka sig betydligt värre saker. Allt från djävulsdyrkan till katolicism. Eller i värsta fall homosexualitet.

  Breivik kommer också från relativt ordnade familjeförhållanden. Inget som i sig som känns som den enskilda faktorn bakom dådet. Medelklass till föräldrar som skilde sig när han var ett år. Bodde hos sin mor som sedermera gifte om sig med en arméofficer. Inte ideala förhållanden men ändå bättre än vad man kanske skulle kunna tänka sig hos en man som genomförde ett så horribelt dåd.

  Holmes barndom och bakgrund är fortfarande inte publikt nagelfuren ännu, men det lär säkerligen blir ändring på den saken vad tiden lider.

  Vad alla fyra gärningsmän tycks ha gemensamt är att de tycks ha någon form psykiska besvär. Breivik var redan som fyraåring aktuell för ett omhändertagande då en psykolog reagerade på hans märkliga leende och menade att detta inte var ett äkta empatiskt leende utan ett leende som Breivik lagt sig till som en anpassning till sin tillvaro. För alla gillar ju en leende lintott. Han verkar också ha en del psykopiska drag så som ett stort ego och grandios självuppfattning.

  Eric Harris och Dylan Klebold hade var för sig ganska klara psykologiska problem som, av allt att döma, innefattade psykopati respektive depression.

  Holmes hade som sagt någon form av behov att besöka en psykiatriker så då är det rimligt att anta att någon form psykisk ohälsa finns eller har funnits.

  En annan ska som tycks vara en gemensam nämnare är att de på något sätt upplevt sig kränkta eller uppfattade hot. Utifrån denna kränkning/hotbild kände de sig tvingade att handla mot sina fiender.

  Harris och Klebold var enligt rapporter och deras egna dokumentation mobbade av populärare och fysiskt starkare elever under sin tid i skolan. De upplevde sig kränkta och skamsna. Förolämpade och hånade.

  Det torde vara ganska känt vid detta lag att Breiviks idévärld far fullkomligt nerlusad med hot och människor som faciliterade och underblåste hotet. Islam, muslimer, araber, feminister, kulturmarxister. Alla klandervärda och ytterst farliga. Att han valde att slå till mot alla dessa ungdomar var för att slå undan en ny generation av landsförrädare och femte kolonnare samt att få den nuvarande generationen att lida och vrida sig i plågor av sorg och vrede.

  USA:s historia och massakrer har varit diger och tragisk. Det började för nästan trettio år sedan när postanställda tog med sig vapen till arbetsplatsen och sköt chefer, kollegor, poliser och allmänhet. Det är härifrån termen "going postal" kommer ifrån, alltså att man totalt snedtänder och får en vansinnig härdsmälta. Man fråga sig varför just postkontor blev skådeplatsen för dessa tragisk händelser. Man skulle kunna tro att postkontor var farliga arbetsplatser men forskning har visat att det snarare var så att mordfrekvensen bland postanställda var betydligt lägre än bland många andra yrkesgrupper. Det som snarare verkar ha legat bakom det är snarare det som man brukar kalla för "copy cat"-effekt. Alltså att en händelse utlöser flera liknande händelser. Att det funderar som en slags trigger eller inspiration till personer som befinner sig i mentalt labila sinnesstämningar. Lite grann som att "kan han, kan jag" eller "här har det hänt förr, och då är det okej att göra likadant här igen". Även kultur kan agera trigger. Det mest ökända exemplet är kanske Goethes "Den unge Werthers lidande" där den olyckligt käre huvudpersonen skjuter sig själv av brustet hjärta. Boken utlöste en mängd självmord bland unga europeiska män med kärleksproblem. Klädda som bokens huvudperson och begick självmordet vid sina skrivbord, precis som i boken.

  På något sätt legitimerar tidigare illdåd nya dåd i gärningsmännens ögon. Det behövs liksom någon som tar steget till handling för att det ska bli något. Att någon tar teorin till praktik innan resten följer efter.

  Breiviks dåd påminner både om de klassiska amerikanska dåden såväl som Timothy McVeighs bombdåd i Oklahoma som krävde sammanlagt 168 dödsoffer. Inte bara använde McVeigh också konstgödsel i sin bomb, utan McVeigh tillhörde en tankeströmning av den anti-statliga och högerextrema sorten som såg staten som en förtryckarapparat för en elit. Droppen för McVeigh var när FBI stormade Branch Davidian-ranchen och orsakade en brand som krävde 75 människors liv. Det är svårt att inte se likheterna, utöver valet av sprängmedel, mellan dessa två gärningsmän och deras ideologiska och psykologiska "mindset". Etablissemangets svek och ondska, behovet av att hämnas mot det.

  Ännu en drivkraft som kommer fram i sådana här situationer är en önskan att bli känd. Eller snarare ökänd. Man vill bli ihågkommen i för något i denna ruttna värld och om man kan dela ut en stor smäll mot den och samtidigt låta sitt namn bli inskrivet i historieböckerna - desto bättre.

  Det är svårt att förneka att det finns något kittlande med dessa handlingar. Det som förbryllar och förfasar. Vår västliga kultur är smockfull med allsköns mytbildning kring gärningsmännens liv och gärningar. Hur många kulturella referenser finns det inte till exempelvis en sådan person som Lee Harvey Oswald (för diskussionens skulle antagen som skyldig), Charles Manson,  och så vidare är alla män som det skrivits hyllmeter om. Onda män, kort och gott. Inte i klass med seriemördare kanske men ändå män vars dåd ingen kommer att glömma. 

  Harris och Klebold uttryckte ett stort intresse av att  bli erkända och de skulle göra det genom att ha ihjäl så många människor som möjligt. Och de lyckades, trots att de inte lyckades så många som de hade tänkt sig. Det var faktiskt bara ett fåtal av deras medhavda bomber som utlöstes. Hade deras handhavande med sprängmedel varit lite bättre hade många fler elever och lärare på Columbine dödats.

  Att Breivik hade ambitioner om att bli känd borde vara ställt utom allt tvivel. Skriver man ett manifest på över tusen sidor och publicerar detta på internet för förklara sig så är uppmärksamheten ett stort och motiv. Breivik ser sig som en soldat i ett krig mellan civilisationer, att det är hans uppgift att öppna ögonen på oss och att det är genom honom som detta ska ske. En slags talesman för något större och viktigare. En profet, om man så vill. 

  Med tanke på att James Holmes när polisen frågade honom om hans namn svarare: "Ni kan kalla mig Jokern" kan man tänka sig att det var ett sätt försöka skapa sig ett alias att bilda myt omkring. "The Joker" har lite mer stuns vanliga James Holmes, om man säger så. Men det kan också lika gärna vara så att det är ett utslag av de vanföreställningar som han skulle kunna tänkas lida av.

  Nu blev det alldeles för mycket och alldeles för många dåligt ihopsamlade trådar i detta inlägg, men man kan i alla fall rätt enkelt konstatera att finns mängder av orsaker till varför en del människor väljer att mörda andra människor på stort skala. Det känns inte som om något av dessa faktorer var för sig kan tänkas vara tillräckligt för att förklara "varför" det blev som det blev. Det finns mängder med människor som blivit mobbade under sin skolgång som bär sina ärr både invändigt och utvändigt utan att för den skull börja mörda sina medmänniskor. Det finns också mängder av människor är psykopater eller sociopater som inte bryter mot en enda lag under sina liv, än mindre mördar eller för människor illa. Miljontals människor vill bli kända världen över men det är ytterst få som kommer på tanken att mörda medmänniskor för att nå tidningarnas omslag. Miljontals människor lider också av diverse psykologiska åkommor som kräver ganska omfattande medicinering men inte sitter de i sin källare fullproppade med automatvapen och konstgödsel. Det verkar helt enkelt som att det krävs att betydande antal faktorer som steg för steg leder en människor mot och över gränsen. Hur många människor är det som snuddar vid gränsen men som på av eller annan anledning aldrig passerar den, medvetet eller omedvetet? Som genom en total slump i ett enskilt ögonblick hindras från gå över den under någon del i processen. Vem vet vem av oss om någon av oss eller någon vi känner under någon gång under våra liv   kommer i närheten av linjen eller kanske rent av redan snuddat vid den?

  Min poäng, eller en av dem i alla fall, är att vi borde undvika att försöka distansera oss från dessa så kallade galningar och vettvillingar. De är fortfarande människor som vem som helst och deras logik oftast inte är speciellt märklig eller konstig. Att deras mörker lika gärna kan vara en exponerad del av det kollektiva mänskliga mörker som faktiskt finns, vare sig vi vill eller inte. Bara det att de fallit utanför ramarna lite grann. Det är handlar inte om att ursäkta eller förminska vad de gjort. Det handlar om att försöka förklara och förstå vad de som drivit dem dithän. Kan vi första kan vi lära oss och då kan vi förebygga. Kanske vi också kan nå insikter om oss själva som art, som samhällsindivider och person. Att bara slå ifrån sig och febrigt tala om ondska och monster är i viss mån ett hån mot offren . Jag kan känna att det är vår plikt och förbannade skyldighet att se till att det kommer något positivt eller konstruktivt av all död och förtvivlan.