Det här med sysselsättningen är ju en ganska het potatis rent generellt i dagens politiska klimat. Det finns så många olika saker och aspekter inom och runt begreppet. Det är enkelt att dela in det i arbetslösa och de som har jobb. Men i varje kategori finns det olika grupper man kan dela in efter ålder, utbildning, kön, etnicitet och så vidare. När det gäller gruppen arbetslösa använder man ofta dessa ganska statiska etiketter för att se strukturer och tendenser. Men man missar så ofta en ganska viktig aspekt av denna grupps verklighet. Alltså hur länge individerna inom grupperna som saknar arbete. Jag kan själv säga att det är två olika verkligheter efter en kort tids arbetslöshet kontra en längre. Ett annat sätt att vara, att tänka och handla. Och de flesta förändringar man upplever under en längre period är väldigt sällan av godo. Man värderar ju sig i rätt stor utsträckning efter om man har jobb eller inte. Om man är en av de bärande eller tärande. Det är så klart till allas bästa, bortsett från de företag och verksamheter som utnyttjar FAS-poolen av gratis arbetskraft, om man kan minimera långtidsarbetslöshet. Ekonomen Andreas Bergh har ett inlägg som visar en del intressanta tendenser.
Grafen baseras på OECD:s data över arbetslöshet som sträcker sig över 12 månader.
Liksom Bergh kan man inte annat än att reagera på USA:s riktigt usla utveckling. Från att ha gått från en låg långtidsarbetslöshet till en rejält hög som höll på att gå om OECD:s genomsnitt 2010. Man kan anta att det är det totala utbudet på arbetstillfällen som minskat samt att vissa branscher drabbats hårdare än andra. Det kan också bero på att de som drabbats arbetslöshet tillhör en grupp som normalt inte finns i samma utsträckning på arbetsmarknaden och därmed är svår att fasa in. Lågutbildade, s.k. working poor, brukar oftast klara att få jobb genom att ha flertalet deltidsarbeten. Omsättningen på anställda i de branscher som anställer lågutbildad arbetskraft i USA brukar vara ganska hög. Omsättningen på mer kvalificerad arbetskraft brukar inte var så hög och det kan vara denna grupp som nu hamnat utanför den amerikanska arbetsstyrkan.
För Sverige ser det ganska bra ut. En klar ökning sedan krisen som planat ut en smula. Men man är inte bäst i klassen (hör och häpna). Före oss har vi i tur och ordning: Kanada, Norge, Nya Zeeland, Mexico och Korea (Sydkorea, antar jag). Men vi är i alla fall före Danmark.
Lite mer problematiskt är det för länder som Estland och Irland vars höga långtidsarbetslöshet fortfarande är hög och som i det närmsta tycks skena ytterligare. Båda länderna drabbades väldigt hårt av krisen och man riskerar att få en ny underklass av arbetslösa om den nuvarande eurokrisen vänder. För inget av länderna har någon större inhemska marknad att hoppas på utan är väldigt beroende av export och således av att det finns en efterfrågan på deras produkter som de kan tillgodose.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar