Tröga skator…

Gael Bigirimana, framtidsman för NUFC

Kollade på mitt Newcastle igår när man mötte Aston Villa på hemmaplan. På det hela taget en besvikelser eftersom man bara fick 1-1. Det märks att laget inte spelar riktigt som man skulle önska, vare sig offensivt eller defensivt.

Det defensiva problemet märktes under större delen av matchen och speciellt väl när Kieran Clark kunde nick in Villas 1-0 totalt ohotad mellan Coloccini och Taylor som både missade markeringen totalt. Så var det lite grann under hela matchen, att försvaret kändes väldigt svajigt och faktiskt lite grann som det var under säsongerna där det var som sämst. Stirrigt, panikartat och hysteriskt. Inte riktigt så illa då förr, men tendenserna fanns där.

Offensiven var inte direkt så solid som man skulle önska heller. Periodvis såg det skapligt ut i andra halvlek med läckra kombinationer och individuella prestationer. Men oftast blev det väldigt mycket långa bollar mot Ba och Cissé, vilket visade sig vara ganska meningslöst då ingen av dem vann speciellt många nickdueller eller kunde springa ifrån sin uppvaktning när långbollen gick bakom försvaret. Antingen behöver Cabaye befinna sig närmare sina forwards eller så behöver Ben Arfa skär in mer så att man får en rättvänd spelare som kommer i fart mot motståndarnas backlinje. Nu var det ett enormt hav centralt mellan anfall och mittfält som Aston Villa, givetvis, inte hade några problem att dominera. Och när väl det övriga passningsspelet krackelerade och bollen tappades högt uppe på Villas planhalva kunde med med sin omställningar alltid anfalla mot en kollapsad svartvit backlinje som fick falla eftersom mittfältarna var på fel sida bollen när bollen förlorades. Samtidigt kom inte backarna tillräckligt högt upp för att kunna ställa offside eller bryta det raka passet till forward. Att förlora boll på rätt stället är faktiskt en ganska viktig del i spelet. Men när en del spelare i mentalt i anfall och det andra mentalt i försvar blir det vare sig bra anfallsspel eller försvarsspel.

Men en kvittering av Guds nåde fick vi i alla fall beskåda. Den alltid lika sevärde Hatem Ben Arfa stod för en individuell aktion som mycket väl kan vara med som säsongens mål när säsongen avslutas. 30 meter från mål, på vänstra sidan av offensiv planhalva tog fransmannen emot boll i lugn och ro. Petade den en liten bit i sidled mot mitten och klippte till bollen som borrade sig upp i bortre krysset. En blixt från klar himmel! Villas målvakt Brad Gusan, som var riktigt bra, var chanslös att kunna göra ett jota mot Ben Arfas högerkanon. Ben Arfa är en av få spelare som övertygat i den svartvita dressen och det bådar onekligen gott för resten av säsongen. Matchen mot Tottenham visade exempelvis att spelare med Ben Arfas kvalitéer är helt oumbärliga.

Newcastle fick en fin möjlighet att avgöra när Cabaye lossade högersläggan på frispark i slutminuterna men Gusan fick sträcka ut ordentligt för att kunna freda sitt mål. En riktigt bra frispark och en ännu bättre räddning. Gusan gjorde även en riktigt vass räddning på Papaiss Cissés skott i första halvlek där han lyckades reflexrädda skottet med fötterna och samtidigt få bollen till hörna. Ska Villa tacka någon för säsongens första poäng så är det helt klart Brad Gusan.

Efter att Danny Simpson fick sälla sig till skaran av skadade spelare i Newcastles backlinje fick det 18-årige förvärvet Gael Bigirimana göra sin debut i ligaspelet när han fick ta plats på mittfältet. Och det var i sanning en debut som gav mersmak. Som defensiv mittfältare gjorde han en gedigen insats med få misstag och många löpningar i defensiven. Speciellt en insats av hemjobb kommer mig till minnes när Darren Bent, i en av Villas många och farliga omställningar, fick ett gyllene läge att från straffområdesgränsen att avsluta. Men där kommer den lille intensive ynglingen Bigirimana med en uppoffrande glidtackling och kunde blockera Bents läge. Det bådar väldigt, gott för framtiden med en så pass ung spelare visa så fina karaktärsegenskaper. Extra viktigt nu när Tioté varit skadad i säsongsupptakten.

Alan Pardew fick idag sitt straff för att han i säsongspremiären mot Tottenham knuffade till den assisterande domaren när Newcastle gick miste om ett inkast. Måste säg att jag tycker att han kom ganska lindrigt undan. Bara två matchers touchline ban och £20 000 i böter. Inte för att knuffen var så väldigt hård eller att Pardew i övrigt var betedde sig aggressivt utan för att man normalt sett tar väldigt allvarligt på alla typer av fysiska övergrepp mot funktionärerna. Men FA godtog tydligen att Pardews ovillkorliga ursäkt. Man kanske ska ge Pardew viss cred att han inte försökt skylla ifrån eller förminska knuffen, det är möjligt att det har gjort att FA väljer en ganska mjuk linje mot honom.

Borg tror när han egentligen bara hoppas

"Spåkulan säger att allt kommer lösa sig,!"

Så nu har Anders Borg varit och skådat i sin ömt vårdade spåkula ännu en gång. Och liksom ett barns ofullkomlighet är helt osynligt för en förälder, är spåkulan ofelbar i Anders Borgs ögon trots att den inte visat sig vara mer korrekt än slantsingling.

Anders Borg spår en tillväxt 2,7% för 2013 och hela 4% för 2014. Fina siffror som han Finansdepartementet tagit fram. Frågan är vad det är för magiskt välsignade data som de har tagit del av för de är skapligt ensamma, bortsett från SBAB, om att komma fram till liknande siffror. Kanske är den lokale langaren en och samma för dem.
  Handelsbankens siffror visar på en till växt på 1,7% för 2013 och efterföljande år 1,9%. De kommenterar den svenska ekonomin som att den “knappt har styrfart”. Swedbank menar att det handlar om ett “hanka sig fram-scenario”.
  Konjunkturinstitutet (KI) är ännu försiktigare och spår en tillväxt på väldigt minimala 1,3% för 2013 och 1,8% för 2014. Verkligen ljusår från de siffror som Anders Borg kommer dragandes med.

Arbetslöshetens utveckling går en liknande behandling till mötes. Regeringen tror att den kommer att minska från årets 7,8%. 7,7% 2013, och  nere på 6,9% 2014. Och så fortsätter det med 5,7% 2015 och 5,2% 2016 . Men de flesta andras prognoser menar att utvecklingen går åt motsatt håll. KI menar att det skulle kunna nå 7,9% för 2013. 7,7% för 2014, 7,0% 2015 och 6,6% 2016. Så KI och Borg är överens om att arbetslösheten kommer att sjunka, vilket väl får ses som en liten poäng för Borgs spåkula i fråga om trovärdighet.

Det känns lite märkligt att Borg inte ser de uppenbara riskerna som eurokrisen utgör för ett exportberoende land som Sverige. En rapport för augusti gällande inköpschefsindex* för industrisektorn visar att det sjunkit från julis 50,6 till 45,1 för augusti, vilket torde vara ett ganska klart tecken på att verkligheten börjar hinna ikapp en svenska industri som tidigare varit väldigt motståndskraftig i förhållande till omvärlden. Oron i omvärlden är givetvis den stora orsaken till att det ser ut som det gör. Värmlands Folkblad har en väldigt bra ledare både om problematiken med Borgs märkliga prognoser och om lite av de orosmoln vi har på vår himmel, både i Sverige och i världen i övrigt.

Nu ska det bli intressant i eftermiddag att se vad Riksbanken har tänkt göra med räntan. Presskonferens vid 15:00. Be there or be…ja, vart man nu befinner sig när man har ett liv.

*=orderingång, produktion, sysselsättning, leveranstider och lager av inköpt material.

Lärandets skändade helgd

Logik enligt Jan Björklund

Puh, vilken tur att man inte fortfarande är kvar i grundskolan och gymnasieskolans efterblivna vardag. Visserligen pluggandes, men inte utan att vår nuvarande borgerliga samling stolpskott till regerings allt för stora inblandning.

I valfrihetens underbara värld få alla gå den utbildning de vill och alla bli nöjda och glada. För bara tillgång och efterfrågans gyllene principer får gälla också på skolfronten bara kan det inte fel. Eller? Eh, visst kan det bli lite fel. Eller ja, riktigt jävla fel om man ska vara riktigt uppriktig.
  Vad Jan Björklund föraktfullt kallade för flumskola kan man ha ganska mycket att säga om, och långt ifrån allt gott. Men faktum är att denna flummiga skola har visat sig varit ganska uppenbart överlägsen allt det som Björklund och hans lakejer mäktat med. Måste vara rätt skämmigt. Tidigare har Björklund kunnat skylla på tidigare socialdemokratiska  regeringars (ill)dåd men ju längre sossarna har kommit från makten tidsmässigt desto värre har det blivit. Borde inte trenderna gå åt motsatt håll, om nu flumskolan var så usel? Borde inte Björklunds visionära genialitet på skolområdet ha visat sig nu? Hmm, visst är det märkligt?

Björklund har menat att kommunaliseringen varit en stor del av problemet. Det går det nog inte att förneka. Men problemet är at Folkpartiet är ganska ensamt att ens överväga ett återförstatligande bland de andra borgarna. Och har vi ju det där med att de åtgärder Björklund de facto fått igenom inte påverkat kommunala skolors undermåliga resultat. Tvärtom. Problemen har fördjupats och har gjort att resultaten försämrats ytterligare. Det är väl bara att gratulera då.

En artikel från Arbetet har belyst problematiken på intressant sätt. Sverige halkar hjälplöst efter i jämförelser med andra OECD-länder. Sverige hade en framskjuten position tidigare där man var skillnader jämnades ut mellan olika grupper i samhället när det kom till skolan. De som gick  i den svenska skolan hade bra förutsättning att nå dit de önskade. Men nu är Sverige inte ens över genomsnittet längre. Skolorna blir allt mer segregerade, och resultaten blir därefter. Skolans elitsatsning gör att draghjälpen som starka elever kan bidra med indirekt till resten av klassen försvinner. Motsättningarna i samhället förstärks genom att få svenska familjer vill sätta sina ungar i samma skola där det finns många elever dom inte har svenska som modersmål. Det fria skolvalet orsakar detta, enligt Skolverket.

Frihet är ju fint. Men att få vad man vill ha är inte alltid det som kanske är det som är mest gynnsamt. Det är givetvis vackert och progressivt att tro att människor själv vet vad som är bäst för dem själva. Men ska sanningen fram så är det rent generellt skitsnack. Det är paradoxalt nog så att det faktum att vi måste inse att vi inte är fria som kan göra oss fria. Vad gör mest för mitt barn om hen går i en skolan som enbart stimulerar de rent akademiska aspekterna av hens skolgång eller kan det faktiskt vara av nytta för hen att umgås med elever från andra delar av samhället? Och är dessa alternativ nödvändigtvis motsatta? Och ska man ens behöva göra denna avvägning som förälder? En massa småretoriska frågor kan man tycka, men det är nåväl värt att ta i beaktande.
  Paternalismen är kanske inte alltid så attraktiv, speciellt inte inte en värld där man vill tro – och itutad – att man vet allt och vet bäst. Men ibland kanske man får lov att vara en smula ödmjuk, även som förälder. Det bästa för samhället i stort och för individen är, vill jag påstå, en och samma sak i detta fall.
  Och det är här som hela det här med friskolor och fritt skolval kommer in i den lite jobbiga ekvationen. Detta system som faktiskt inte genererar de kunskaper som man påstår att de ska göra. De kunskaper som de borde leverera. Det går inte längre att komma ifrån att att detta system inte levererar ett skit för de som det är tänkt för. De enda part som faktiskt tjänar på detta system är se stora utbildningsföretagen som håvar in mängder med pengar. Staten får inte den kompetenta arbetsstyrka som vill ha, föräldrar kan inte ge sina barn den framtid de vill och eleverna får definitivt inte den chans och möjlighet som de förtjänar att få. Som de har rätt till.

Och hur var det nu med Björklunds yrkesprogram? De som inte ger eleverna högskolebehörighet? Mjo, det visade sig inte vara så populärt. 31,5% sökte valde ett program med yrkesprogram framför högskoleförberedande´program. Sämre ministrar skulle ha visat sig en smula oroliga över detta, men inte Jan Björklund. Allt är som sig bör, ty teknikprogrammet och ekonomiprogrammet har snott åt sig stort intresse från de kommande gymnasieeleverna. Det är alltså inte det att man inte kommer att kunna söka till högskola eller universitet som skulle ha kunnat skrämt bort eleverna. Icke, det är de jätteintressanta nya programmen, som av en ren händelse, är högskoleförberedande som ligger bakom minskningen av sökande till yrkesprogrammen. Okej, så länge Björklund tror på sin egna sagor, så…

Och så har vi det där med lärarlegitimationen. Man blir trött bara man tänker på den härvan. Lägga ut utfärdandet av legitimationen på bemanningsföretag… Att det blev skit av den lösningen är väl kanske inte något som man direkt höjer på ögonen över. Däremot så blir det väldigt, väldigt tydligt hur man ser på lärarens status i lärandets hierarki. Ett försök att förändra lärarutbildningen har gjorts. Resultat? Färre har sökt till platserna. Det är inte riktigt på det viset man lockar kompetenta människor till vad som kanske är ett av de allra viktigaste yrkena som finns. Samhällen som inte sätter stort värde och stor stolthet i lärandet och utbildandet kommer aldrig komma speciellt långt. Ribban ska sättas högt. Resurser ska finnas till hands. Resultat ska krävas av alla ansvariga i alla led. Det är de samhällen som sänder budskap om att man verkligen vill någonting. Att man verkligen tror på sina barn och sin framtid. Björklund sänder budskap som är precis tvärt om. Batong, betong och bortförklaringar. Heja Sverige…

Send in the clowns!

Ryan och Romney, i matchande klädsel...

De amerikanska republikanerna håller ju på för full med sitt konvent i Tampa. Radarparet som ska leda partiet till seger heter som bekant Mitt Romney och hans tilltänkte vicepresident Paul Ryan. Ett riktigt intressant par faktiskt. Romney som en extremt framgångsrik företagsledare som gjort sig riktigt feta pengar genom att köpa konkursmässiga företag, slakta dem och sälja delarna vidare med rejäl förtjänst. Och det som gör honom ännu mer intressant är att man faktiskt också är mormon. Bara det är ju helt hysteriskt om man läser lite om vad de tror på. Nästan lite granns som ett mischmasch mellan scientologi och kristendom. Romney beskylls ofta för att vara träig och tråkig, allmänt “out of touch” med den vanlige amerikanen. Men samtidigt sticker hans personlig inte riktigt ut heller så det blir inte så mycket att få grepp om heller.

Hans “running mate” Paul Ryan ska svara upp lite med den karisma som Romney själv saknar. Och det kan nog mycket väl lyckas. För mannen har en viss karisma och aura som andas förtroende. Nackdelen med dessa egenskaper är väl att han snabbt kan gå över till slemmig försäljare av begagnade bilar om man inte passar sig. Många tyckte att Ryan såg ut som en ärlig och solid människa. Sanningsenlig och en rakt på sak typ av man. Men detta är alltså en av de många yrkespolitikerna i Washington. Ryans erfarenhet ute i arbetslivet är i det närmsta obefintlig, annat än sommarjobb som säljare. Han har redan från början varit insyltat i politiken. Men han lyckas ändå skaffa sig ett rykte som en ärlig kandidat. Det säger en hel del om Paul Ryans förmåga som projicera fram bilden av sig själv som han själv vill och önskar.

Sedan 1998 har Ryan suttit Representanthuset för sin delstat Wisconsin. Han är där också ordförande för Budgetutskottet. Här har hans syn på ekonomiska frågor klargjort att han är vad man kallar inom amerikansk politik för deficit hawk. Dessa hökar vill att budgetunderskottets storlek med alla tillbuds stående medel minskas och att statens utgifter måste minskas. Paul Ryan och många av de ekonomiskt korkade ekonomerna som satt agendan för EU:s sätt att lösa eurokrisens problem kan alltså ta varandra i hand. Givetvis tycker han att ObamaCare är käpprätt åt helvete.

Andra lite intressanta fakta om denne gemytlige man är att han är ett inbitet fan av den ohjälpligt obehagliga Ayn Rand. Eller i alla fall av hennes tveksamma författarskap och många av de ekonomiska och politiska modellerna och budskapen som ryms inom Rands böcker. Alltså att egenintresse är Gud, staten är dåligt, all form av kollektivism är av ondo, girighet är guld värt och så vidare och så vidare. Ja, det är alltså inget konstigt att republikaner och högerlibertarianer blir alldeles till sig i trasorna är Rands människofientliga filosofi (objektivism) kommer på tal.
  Ryan lade fram en skuggbudget tidigare under året och påstod då att han tagit intryck av Rands vurmande för guldmyntfot. Men i en drakonisk budget var just den delen kanske snarare en pikant krydda i en härva av nedskärningar och åtgärder som få ekonomer – av någon av skolorna – fick riktigt grepp om. Inter mer än att det skulle sparas utan själva fan. Och det var de fattiga, gamla och sjuka som skulle få ta smällen. I sann Randiansk anda med andra ord. Men efter att ha blivit ifrågasatt för sitt vurmande av Rand har Ryan fått krypa till korset och säga att han är minsann en katolik som tar intryck av Tomas av Aquino än Rand. Okej, men visheten att knyta dollarn till guld får han fortfarande ta förklara om han ska bli tagen på allvar.

Häromdagen höll Ryan sitt tal som vicepresidentskandidat. Ett väl genomförtal där han talade med stor pondus och vältalighet. Och som en som straight shooter talade han sanning, hela sanningen och inget annat än sannaning. Eh, nej. Politikern kom fram lite för tydligt där. Och ett par av lögnerna var så onödigt att det var direkt löjligt. Han beskyllde till exempel att det var Obamas fel att en av GM:s fabriker  som många av Ryans skolkamrater tydligen skulle ha jobbat på stängdes. Märkligt att detta skedde 2008, innan Obama hade valt till president och än mindre svurits in. Men Barack Obama – felet är ditt! Jag menar, kom igen, ska du ljuga så kanske det ska röra sig om lögner som inte är så pinsamt lätta att bekräfta som lögner. Vidare attackerade han Obama för att inte gjort tillräckligt för att rädda ekonomin och framför allt då att USA fick sin kreditvärdighet sänkt. För den som har minnet med sig kommer kanske i håg att det var ett gäng med hårdnackade imbeciller från GOP (tillhörande Tea Party-rörelsen) som sade att man hellre såg att staten kursade än att godkänna Obamas budget förslag. Och det är alltså Obamas fel att stolpskotten i Republikanerna inte ville godkänna hand budget. Logik kan inte vara Ryans starka sida, eller om det är ett underskott på intellektuell hederlighet som visar sig. Jag vet vad min röst faller på…
Talet i stort byggde just på det att Obama inte gjort något för att förbättra den knäande amerikanska ekonomin och att han inte kan det fortsättningsvis eftersom han inte gjort det hittills. Det är väl egentligen ganska väntat att det skulle resoneras på detta vis. För det är ju trots allt republikanernas ovilja att förhandla som till stor del bakbundit Obama. Eller man kanske snarare ska säga att det är det faktum att Representanthuset är republikanskt som orsakat Obamas huvudbry. Det finns inte så stort anledning att tro att det skulle bli annorlunda som det vore en republikansk president och ett demokratiskt hus.

Och när Romney själv skulle tala, efter ett sällsynt bisarrt uppvärmningstal av självaste Clint Eastwood, så var det ju inte direkt nerlusat av saker man blev till sig i trasorna över. Mitt Romney är verkligen riktigt tråkig att höra och se på.

• Det var det sedvanliga patriotiska dravlet om att man vill ha något stort och viktigt gjort här i världen ska man anlita är det en amerikan man anlitar för detta uppdrag.
• Det var en del om hans föräldrars tydligen nära och ömma relation. Vad det har med politik att göra blev inte klarlagt.
• Romney räknade upp en massa saker som Obama gjort fel och att amerikanerna förtjänar bättre, underförstått Romney och Ryan.
• 12 miljoner jobb skulle skapas med ingen hint om hur denna behjärtansvärda ambition skulle realiseras.
• Att folk som flytt från Kuba kysser amerikansk mark när de flyter i land. Det torde vara en ganska allmänmänsklig reaktion om man befunnit sig i en region med instabilt väder och vatten fulla med hajar, paddlandes i en innerslang.

Med andra ord sades det lite om ganska mycket utan att säga något alls. Abortfrågan undveks, smart nog, i största möjliga grad. När intellektuellt hämmade representanter för det egna partier som Todd Akin och Tom Smith hoppas jämfota i klaveret, hand i hand,, i abortfrågan gör man nog bäst i att vara väldigt, väldigt tyst i denna fråga. Och i synnerhet när en kandidat till vicepresidentsposten är en fundamentalistisk katolik och en själv en mormon. Då är det i sanning guld värt att hålla snattran när det gäller kvinnors rätt till sina kroppar.
  Känslan man fick av hela talet var att Romney stora trumfkort är – han är inte Barack Obama. Nej, och det ska vi nog vara glada för. För det vore inte helt lyckat att ha en president som Mitt Romney.

För resten av världen kan det vara intressant, ja rent bekymmersamt, att veta vare sig Romney eller Ryan är speciellt bevandrade inom utrikespolitiken. SVT:s expertkommentator gick så långt som att kalla dem båda för “utrikespolitiska blåbär” i morgonsoffan under veckan som gick. Romney har då valt att omge sig med folk bekanta från George W. Bush:s presidentskap för att backa upp sina brister, så som exempelvis Condoleezza Rice. Det är väl både bra och lite oroande. Bra att han vet brister men problematiskt att de människor som ansvarat för USA:s utrikespolitik inte direkt stabiliserat stämningarna i områden knökfulla fundamentalister och kärnvapen på rymmen.
  Den utrikespolitiska valhäntheten har dessvärre redan börjat visa sig. Tittar man på GOP:s valplattform så kan konstatera att man surnar till på Kinas militära upprustning och vill hjälpa sina vänner i området att också rusta för sin egen trygghet. Exempelvis nämns att Taiwan bör utrustas med nya och fina vapen (amerikanska då förstås). Ämnet Taiwan är inte helt förvånande ett ämne som är lite känsligt för Kina av historiska och prestigemässiga skäl. Och att då påpeka att Taiwan behöver få mer muskler för att klara sin säkerhet är ju att indirekt säga att USA inte tänker låta Kina göra några militära insatser mot Taiwan. Alltså att USA lägger sig i vad som ska ske på en annan supermakts bakgård. Känns inte jäkla slipat att uttala sig i dessa termer. Man frågar ju sig om USA verkligen är i behov av att skapa ännu fler fiender i världen. Inte för USA och Kina är vänner direkt, man är ju konkurrerande supermakter och Kina äger ganska stor del av USA:s statsobligationer, men att röra om i grytan känns som om man orsakar fler problem än man löser. Men i kristider behöver man ju fiender, gärna yttre sådana, och då är det väl ganska enkelt att börja mopsa sig mot Kina. Det amerikanska folket är ju redan ganska misstänksamma mot kinesiska intressen eftersom det är så mycket av jobben som vanliga amerikaner tidigare gjorde outsourcats sedan 90-talet och blivit lite av en boogie-man. Sedan är de ju kommunister också. Vi har alltså en skön fiende mot är både asiatiskt (minns Japan och Vietnam) och kommunistisk (Ryssland, Kuba, Nordkorea någon?). Och de äger också en massa saker (judar och frimurare).  Känns som om manegen för ett nytt kallt krig är krattad och klar. Nu krävs det bara någon som är korkad nog att starta det. Som två utrikespolitiska blåbär med krigshetsare som rådgivare.

Amerikanska Söderns gamla demoner

“The South shall rise again!” Ett stridsrop från den amerikanska Södern som är lika kärt som föraktat. Nu när de amerikanska republikanerna har samlats i Tampa i delstaten Florida blir detta mantra återigen aktuellt.

Men under konventet visade sig den klassiska rasismen som fortfarande lever och frodas i södra USA på ett obehagligt sätt. Två konventdeltagare tog sig rätten att kasta nötter efter en afroamerikansk kamerakvinna från TV-kanalen CNN och skrika:

“This is how we feed animals”

Detta sker alltså år 2012. I världens ledande demokrati. Visst, dårar finns alltid inom alla grupperingar men om man ser till hur den politiska kulturen utvecklats i USA det senaste decenniet kan inte bara vifta bort en engångsföreteelse. I min omåttlig naivitet trodde jag att media skulle dra upp det här riktigt rejält. För det är verkligen en grej som måste tas upp, kan man tycka. Men så fel jag hade. Inte ens CNN har utnyttjat detta alldeles lysande tillfälle att få ett präktigt scoop att plåga politikerna med. Republikanernas representanter har kort förklarat att det rasistiska påhoppet var vidrigt och fel och därmed jämnt. Gott nog. Men varför nöjer sig journalisterna med det detta? Är det inte nu man ska följa upp och ifrågasätta om det finns fler rasistiska element inom GOP?

Grejen är att detta med ras hela tiden funnits med i republikanernas kampanj mot Obama sedan dag ett. Man har ifrågasatt Obamas medborgarskap, man har kallat honom för “The Food Stamp President” (många fattiga svarta tvingas leva på dess matkuponger), man har anklagat honom för att vara muslim (ja, anklagat!). Det är bara det som Obama själv fått utså för att han är svart. Vad alla andra etniska minoriteter fått utstå ska man inte en börja diskutera.

Senast var det Texas som ville införa en vallag som  - av “en ren slump” – skulle göra att minoriteter skulle diskrimineras i valsituationer. Detta genom att kräva att man måste ha godkända ID-kort för att kunna utnyttja sin rätt till att rösta. Kruxet med detta är att sjuka, äldre, unga och minoriteter i större utsträckning saknar sådana här kort. Och många dessa grupper tenderar att stödja demokrater snarare än republikaner så är det för högern naturligtvis välkommet om man kan försvara att de ens tar sig till valurnorna. Något som är svårt redan i dagens USA. Och det så klart heller inte gratis för den enskilde individen. En engångssumma till delstaten måste betalas, man måste skaffa den dokumentation som ska ligga till grund för utfärdandet av kortet där födelseattesten kostar mellan $500 till $2 500 beroende på vilken delstat man bor i, foto ska tas, hela försändelsen ska skickas in och i vissa fall måste man personligen lämna in dokumenten till myndigheten. Myndigheter som bara finns på vissa ställen i delstaten. I Texas fall var deras lagförslag så pass hårt att den federala domstolen såg det tvunget att giltigförklara lagförslaget eftersom det skulle slå för hårt mot delstatens fattiga och etniska minoriteter. Men åtta andra delstater har redan genomfört dessa lagar, och det ska i sanning bli intressant att se hur valdeltagandet påverkas i dessa delstater både i helhet och på gruppnivå.
Manuel Ferrer har skrivit en riktigt intressant debattartikel med lite fler exempel på de rätt “spännande” sätt delstater försöker sätt den demokratiska processen i kvarnen.

Rasismen och det demokratiska underskottet som råder i den amerikanska högern är beklämmande. Lika beklämmande är att det när det nu uppstått helt uppenbara exempel på detta är helt tvärtyst bland media om det. Utvecklingen är inte helt förvånande, om man ska vara helt ärlig. Som komikern Bill Maher har resonerat som saken, att GOP har gått “…from far right to bat shit crazy”.

El Clasico #2

Igår var det retur möte mellan Barcelona och Real Madrid i den spanska Supercupen. Barca hade med sig 3-2 från sin hemma seger förra veckan och hade således ett ganska bra utgångsläge i returen.

Men det märktes rätt snart att Real, under Mourinhos ledning, inte hade några som helst tankar på att låta Barca gå vinnande från denna giganternas kamp. De satte ett ursinnigt tempo direkt från start med en extremt hög press samtidigt som man matade djupledsbollar till en Higuain som ständigt låg på rulle och gjorde liver riktigt surt för Barcas mittbackspar Pique och Mascherano. Och det märktes rätt snabbt att Barca var illa ute. Det dröjde inte länge innan Higuain runnit igenom och tvingat Valdez till en kvalificerad räddning. När Mascherano missade en mottagning av en av de många djupledsbollarna mot Higuain så kunde inte Valdez förhindra att argentinaren från att ge Real ledningen med 1-0. Detta i blott i matchminut elva.

Efter ännu en krossboll från djupet, denna gång från Khedira, som Ronaldo och Piqué hamnade i löpduell med varandra. Bollen var hög och Pique låt Ronaldo hinna först till bollen så att han själv skulle kunna placerar sig mellan portugisen och målet. Men Ronaldo löste detta problem synnerligen elegant genom att klacka bollen över sig själv och en Piqué ståendes på hälarna. Här han sedan tar ner bollen från sin klack missar han mottagningen en smula och hamnar lite ur vinkel mot Valdez som kommer ut för att möta honom. Men det stoppar inte Ronaldo från att – via Valdez högra hand – öka på Reals ledning till 2-0 i minut 19. Om Mascherano får ta på sig det första målet får Valdez ta på sig det detta. Det ska inte gå att sätta en boll mellan målvaktens arm och kropp. Där måste det vara tätt.  I detta fall hade det till och med varit bättre om han släppt Ronaldos skott förbi sig helt och hållet efter som Piqué stod bakom honom på mållinjen och i skottets ursprungliga bana. Nåväl, man ska nog hellre njuta av Ronaldos fantastiska fantasi och teknik än att gnälla på Valdez, men ändå.

Saker och ting blev inte lättare för Barcelona när ännu en snabb djupledsboll mot Ronaldo tvingade högerbacken Adriano att gå så hårt åt Ronaldo i löpduellen att han drog ner honom. Som siste utespelare i Barca var de bara för Adriano att syna det röda kortet och med sänkt huvud gå av planen mot en allt för tidig dusch. Matchuret stod nu på dryga 28 spelade minuter.

Men det finns ju en viss argentinskt spelare i Barcelona som heter Lionel Messi. Och det var denne trollgubbe som skulle göra matchen spännande igen. Med en helt utsökt frispark från knappa 30 meter bände han in en ack så viktig reducering. Lyckades få en jäkla fart på bollen men ändå runt muren och precis innanför stolpen. Trots att Casillias i Reals mål tog ett riktig ett riktigt pantersprång kunde han inte neka Messi och Barcelona ett psykologiskt viktigt reduceringsmål. Totalt 4-4 men Real hade två bortamål gjorda mot Barcas enda och således satt Los Galacticos i förarsätet.

I andra halvlek blev det periodvis lite mer avvaktande spel. Båda lagen hade hade chanser att göra mål men båda målvakterna lyckades freda sig målburar med ganska kvalificerade räddningar. Bästa möjligheten hade Barcelona när den illersnabbe Pedro löpte i djupet och fick en boll att arbeta på som han tog emot i steget med vänstern och avslutade i nästa steg med högern. Men då fick Iker Casillas verkligen visa varför han är Spaniens landslagsmålvakt genom en vacker parad.

2-1 slutade matchen och Mourinho tog den första segern mot Barcelona som Real Madrid-tränare. Efter alla kontroverser och förluster mot katalanerna måste denna seger vara otroligt skön, och givetvis att vinna Supercupen så klart. Mourinho kunde också presentera sitt prestigeförvärv Luca Modric för sin hemmapublik. Och Modric lär passa in fint i Reals redan tekniskt skickliga lag. En mer pålitlig och bollfördelande spelare än Özil som han bytte av. Özil är tyvärr lite för ojämn ännu, förhoppningsvis är det något han kan med lite arbete kan förbättra. För en Özil på spelhumör är fotboll när den är som bäst.

På lite längre sikt

Det här med sysselsättningen är ju en ganska het potatis rent generellt i dagens politiska klimat. Det finns så många olika saker och aspekter inom och runt begreppet. Det är enkelt att dela in det i arbetslösa och de som har jobb. Men i varje kategori finns det olika grupper man kan dela in efter ålder, utbildning, kön, etnicitet och så vidare. När det gäller gruppen arbetslösa använder man ofta dessa ganska statiska etiketter för att se strukturer och tendenser. Men man missar så ofta en ganska viktig aspekt av denna grupps verklighet. Alltså hur länge individerna inom grupperna som saknar arbete. Jag kan själv säga att det är två olika verkligheter efter en kort tids arbetslöshet kontra en längre. Ett annat sätt att vara, att tänka och handla. Och de flesta förändringar man upplever under en längre period är väldigt sällan av godo. Man värderar ju sig i rätt stor utsträckning efter om man har jobb eller inte. Om man är en av de bärande eller tärande. Det är så klart till allas bästa, bortsett från de företag och verksamheter som utnyttjar FAS-poolen av gratis arbetskraft, om man kan minimera långtidsarbetslöshet. Ekonomen Andreas Bergh har ett inlägg som visar en del intressanta tendenser.

Grafen baseras på OECD:s data över arbetslöshet som sträcker sig över 12 månader.

Liksom Bergh kan man inte annat än att reagera på USA:s riktigt usla utveckling. Från att ha gått från en låg långtidsarbetslöshet till en rejält hög som höll på att gå om OECD:s genomsnitt 2010. Man kan anta att det är det totala utbudet på arbetstillfällen som minskat samt att vissa branscher drabbats hårdare än andra. Det kan också bero på att de som drabbats arbetslöshet tillhör en grupp som normalt inte finns i samma utsträckning på arbetsmarknaden och därmed är svår att fasa in. Lågutbildade, s.k. working poor, brukar oftast klara att få jobb genom att ha flertalet deltidsarbeten. Omsättningen på anställda i de branscher som anställer lågutbildad arbetskraft i USA brukar vara ganska hög. Omsättningen på mer kvalificerad arbetskraft brukar inte var så hög och det kan vara denna grupp som nu hamnat utanför den amerikanska arbetsstyrkan.

För Sverige ser det ganska bra ut. En klar ökning sedan krisen som planat ut en smula. Men man är inte bäst i klassen (hör och häpna). Före oss har vi i tur och ordning: Kanada, Norge, Nya Zeeland, Mexico och Korea (Sydkorea, antar jag). Men vi är i alla fall före Danmark.

Lite mer problematiskt är det för länder som Estland och Irland vars höga långtidsarbetslöshet fortfarande är hög och som i det närmsta tycks skena ytterligare. Båda länderna drabbades väldigt hårt av krisen och man riskerar att få en ny underklass av arbetslösa om den nuvarande eurokrisen vänder. För inget av länderna har någon större inhemska marknad att hoppas på utan är väldigt beroende av export och således av att det finns en efterfrågan på deras produkter som de kan tillgodose.

På lite längre sikt

Det här med sysselsättningen är ju en ganska het potatis rent generellt i dagens politiska klimat. Det finns så många olika saker och aspekter inom och runt begreppet. Det är enkelt att dela in det i arbetslösa och de som har jobb. Men i varje kategori finns det olika grupper man kan dela in efter ålder, utbildning, kön, etnicitet och så vidare. När det gäller gruppen arbetslösa använder man ofta dessa ganska statiska etiketter för att se strukturer och tendenser. Men man missar så ofta en ganska viktig aspekt av denna grupps verklighet. Alltså hur länge individerna inom grupperna som saknar arbete. Jag kan själv säga att det är två olika verkligheter efter en kort tids arbetslöshet kontra en längre. Ett annat sätt att vara, att tänka och handla. Och de flesta förändringar man upplever under en längre period är väldigt sällan av godo. Man värderar ju sig i rätt stor utsträckning efter om man har jobb eller inte. Om man är en av de bärande eller tärande. Det är så klart till allas bästa, bortsett från de företag och verksamheter som utnyttjar FAS-poolen av gratis arbetskraft, om man kan minimera långtidsarbetslöshet. Ekonomen Andreas Bergh har ett inlägg som visar en del intressanta tendenser.

Grafen baseras på OECD:s data över arbetslöshet som sträcker sig över 12 månader.

Liksom Bergh kan man inte annat än att reagera på USA:s riktigt usla utveckling. Från att ha gått från en låg långtidsarbetslöshet till en rejält hög som höll på att gå om OECD:s genomsnitt 2010. Man kan anta att det är det totala utbudet på arbetstillfällen som minskat samt att vissa branscher drabbats hårdare än andra. Det kan också bero på att de som drabbats arbetslöshet tillhör en grupp som normalt inte finns i samma utsträckning på arbetsmarknaden och därmed är svår att fasa in. Lågutbildade, s.k. working poor, brukar oftast klara att få jobb genom att ha flertalet deltidsarbeten. Omsättningen på anställda i de branscher som anställer lågutbildad arbetskraft i USA brukar vara ganska hög. Omsättningen på mer kvalificerad arbetskraft brukar inte var så hög och det kan vara denna grupp som nu hamnat utanför den amerikanska arbetsstyrkan.

För Sverige ser det ganska bra ut. En klar ökning sedan krisen som planat ut en smula.

Silly Season - T-2 days

Med blott ett par dagar kvar av Silly Season börjar det hända en hel del grejer:

  I kölvattnet av Luca Modrics flytt till Real Madrid så har Tottenham genomfört två stora affärer. Man har tagit in Fulhams belgiske landslagsman Moussa Dembélé för runt £15 M. Belgaren är en spelare som funkar väldigt fint i "hålet" mellan mittfält och forwards tack vare sin teknik, storlek och mycket fina speluppfattning. 

  Samtidigt så har Tottenham skickad den holländske stjärnan Rafael van der Vaart till Bundesliga och Hamburger SV för den ganska blygsamma summan av £6 M. Med tanke på att man nu fortfarande står på minus när det gäller offensiva mittfältare så torde det betyda att det är fler spelare på denna position på väg in. Ryktet gör gällande att Douglas Costa i Shakhtar Donetsk ska vara på Villa Boas radar, vilket sannerligen är en spännande värvning om den blir till verklighet.

  Andres Villa Boas verkar har avsikt att rensa truppen på en del spelare med ganska hög profil. Mest anmärkningsvärt är att notera att både Scott Parker och Aaron Lennon inte verkar vara önskvärda längre. Eller i alla fall är Spurs beredda att lyssna på anbud från intresserade klubbar. Lite märkligt att Parker inte anses vara en viktig del av truppen efter den fantastiska säsongen han hade förra året. Kanske är det för att Parker nått trettiostrecket och sitter på ett ganska fett kontrakt. Att Lennon inte heller ingår är också lite knepigt, men den snabbe yttern har dock en förmåga att försvinna ur matcherna lite för ofta.

  Vidare har Milan gjort två forwardsförstärkningar med framtiden i åtanke. Bojan Krkic har länge varit en supertalang men är nu 22 år fyllda och borde kunna nästa steg i karriär. Efter att varit på lån i Rom verkar han nu vilja pröva lyckan i Milan.

  Den andre ynglingen är ett franskt superlöfte på blott sjutton år. Mbaye Niang heter han och kommer närmast från franska Caen. Everton såg ut att sno åt sig talangen men när väl Milan visade sitt intresse är det svårt för de flesta klubbar att konkurrera. En ganska rejäl föryngring om man betänker att både Zlatan Ibrahimovic och Antonio Cassano lämnat Milano-klubben.

  En annan Milano-koppling hittas i att f.d Inter-målvaktaren Julio Caesar skrivit på för QPR av alla klubbar. En riktigt intressant affär måste sägas. Brassen lär ha en hel del kvar att ge, sina 32 år till trots. Hoppas att det kan ge QPR ett par poäng extra under säsongen. Julio Caesar lär inte stå sysslolös i alla fall.

  Real Madrid verkar vara på jakt efter en högerback till. De namn som nämnts är först och främst brassen Maicon som inte längre är aktuell för nytt kontrakt med Inter. Men också Mathieu Debouchy lär vara av intresse för Mourinho. Ska Newcastle-fan är jag så klart måttligt road över att Debouchy nämns i dessa sammanhang då jag är ganska säker på att Real Madrid lär vara lite mer flexibel än Newcastle när det gäller övergångssummor och därmed blidka Lilles krav.

  Scott Sinclair var mer eller mindre klar för Man City. Sades det. Nu verkar det inte alls vara någon deal på gång. Swansea hävdar att de och Man City inte har någon överenskommelse angående övergånssummor och således kommer ingen övergång att ske. Ännu.

  Såpan med Javi Martinez flytt från Atletico Madrid till Bayern München tar ständigt nya vändningar. Nu verkar som om spelaren helt enkel tagit sitt pick och pack och dragit till Tyskland för att tvinga sig till en flytt. Hans spanska klubb är så klart allt annat än glada. Det börjar kännas som om de borde svälja sin stolt och låta Martinez få sin vilja igenom. Men jag misstänker att det finns en smula prestige i det hela.

  Ett ganska spektakulärt rykte dök upp under dagen som hävdade att Arsenal hade krävt av Theo Walcott att krita på ett nytt kontrakt eller så säljer man honom innan fredag. Det är vad man skulle kunna kalla för ultimatum det. Senare rapporter hävdar detta ultimatum kanske inte var riktigt så brutalt som först hävdats och att det nu skulle vara så att Gunners behåller Walcott fram till nästa transferfönster i januari och man då hoppas ha fått en acceptabel lösning till stånd tills dess.

  Manchester Citys innermittfält är ju som bekant ganska trångbott. Inte minst efter Jack Rodwells övergång från Everton. Således ser de spelare som får sparsamt med speltid över sina alternativ för framtiden. Och en av dessa lär vara tuffe holländaren Nigel de Jong som attraherat Milan till se över möjligheter till att stärka upp sitt mittfält med lite muskler och tuffhet.  Känns som en  logisk och för alla inblandade bra transfer om den går igenom.

  Fler spelare i frysboxen i Manchester, men denna gång United, är Dimitar Berbatov. Den gamle målkungen fick sparsamt med speltid av Six Alex Ferguson förra säsongen och lär inte få fler matcher nu när van Persie anslutit från Arsenal. Då ser Fiorentina sin chans att knyta till sig "The Count". Serie A torde passa den stundtals letargiske men synnerligen elegante bulgaren ganska bra. 

  De brittiska öarnas största mentalfall Jeoy Barton tycks ha gjort sig omöjlig på de brittiska öarna. Efter psykbrytet förra säsongen när QPR mötte Man City verkar nu engelsmannen bara på väg till den franska toppfotbollen och Olympique Marseille. Barton är ju en spelare som när han är vid sina sinnens fulla bruk en riktigt skicklig spelare och skulle inte alls göra bort sig i League 1. Men med tanke på att franska ligan vare är känd för sina gemytliga spelare eller känsla för fair play funderar man på hur länge det dröjer innan det slår slint för Barton i sin nya tillvaro. Men det är på sätt och vis en pikant liten detalj som kan göra en övergång värd att genomföra.

Mitt skålpund gäldat...

Tools of the trade

Gah! Åkte till sjukhuset med en förkylning och kom hem med en njure mindre! Det tamejfan skandal! Eller inte. Var faktiskt till sjukan idag och fick två födelsemärken borttagna. Var väl lika bra om nu läkaren (inte samma som befriade mig från hudflikarna) tyckte att det var lika bra att vara på den säkra sidan.

Tyckte jag tajmade min ankomst riktigt bra, men det visade sig att det redigt dåligt med parkeringsplatser. Det var en dryg handfull bilar som surrade som bålgetingar för att få en plats. Men jag testade en beprövad teknik - leta längst bort. Och denna teknik sviker mig sällan, och gjorde heller inte detta idag. Och väl i receptionen visade det sig att det var drygt trettio (!) personer framför. Jag hade en kvart innan jag skulle vara inne hos doktorn. Det som tidigare verkade kunde vara en riktigt bred marginal kändes helt plötsligt ganska snålt. Men med tre receptionister som visade en imponerande effektivitet plöjdes trettio patienter igenom med sådan snabbhet att jag visade mig ha fem minuter till godo när jag väl satt mig i väntrummet på kirurg och stomimottagningen. Gött imponerande av receptionen.

Själv ingreppet var ganska okomplicerat, vad jag förstod. Bedövning kring den i mellangärdet, bedövning kring den uppe i ljumsken. Rengöring av områdena. Skära bort den i mellangärdet, sy ihop såret med fyra stygn. Skära bort den i ljumsken, sy ihop såret med två stygn. På med stora plåster och presto! Det hela var över på en knapp halvtimme. Effektivt.

Både läkaren och sköterskan var riktigt trivsamma och trevligt. Det är alltid välkommet för någon som jag som inte vill vistas på sjukhus en sekund längre än nödvändigt, oavsett om jag är där för egen eller annans skull. Jag vet inte riktigt varför. Det smyger sig nästan på en känsla av att alla sjukdomar och lidande på hela sjukhuset kryper under skinnet på mig. Tänker på hur många det är som ligger vettskrämda i våndor. Dödsångest och oro. Men så möter man ibland ett någon eller några som kommer och skjuver ett bylte i en omisskännlig vagn framför sig och de har något drömskt i blicken. Också en viss lättnad och slitenhet, sådär som att man kommit igenom något som oroat och att man nu är på andra sidan. Livets extremer möts i en och samma byggnad, i samma korridorer, i samma minut.

---

Efter sjukhusbesöket var det dags att sätta sprätt på lite pengar. Köpte ett paket med tofupålägg på Life. Köpte det en gång förut och det smakade mer, men de har varit slut de senaste gångarna jag varit där. Sedan bar det av till Kjell & Co för att köpa en kontakt att löda på sladden till mina hörlurar. Den gamla kontakten om sladden genomled en ganska brutal skiljsmässa i söndags när jag fastnade med kabeln i sitsen på trucken när jag skulle gå av. Det blev tvärtyst i lurarna, och där i den ände där det skulle ha suttit en kontakt fanns nu bara en rejält sargad sladdände. Kontakten satt kvar i jacket på telefonen. Inte helt optimalt utfall. Sedan strosade jag in på Siba för att ta mig en titt på en läsplatta. Det kliar rejält i köptarmen efter en sådan. Och just den modell jag just nu ser som mest sannolikt att jag införskaffar (iRiver Story HD) var en av de få modeller Siba hade hemma. Så det blev några minuters tryckande och klämmande och pillande på det demo-ex man hade framme. Besöket fungerade inte direkt som salva på klådan, om man så säger.

Så nu är det bara att ta det lugnt resten av dagen. Bedövningen har släppt nu och det svider lite grann i ljumsken men det gör inte alls så ont som jag fruktat. Bytte förbanden efter duschen förut och kunde konstatera att såret i ljumsken inte riktigt har slutit sig. Det är kanske inte så konstigt med tanke på dess placering. Det drar ju i det när man går och rör på sig, och riktigt så utsatt är inte huden på magen. Stygnen blir det till att vänta tio dagar innan de kan kan tas bort. En smal sak.

--

De senaste dagarna har det blivit en hel del pill med datorer, både egna och andras. Hade en period för runt fem år sedan då jag nästan dagligen hade nävarna nerkörda någon burk som inte fungerade och vars ägare ville att jag skulle "ta mig en titt på". Jag gillar att hjälpa till om någon har problem, men det till slut blir det för mycket. Jag har nästan konsekvent sagt nej eller låtit bli att erbjuda andra hjälp eftersom jag svårt att hitta en bra balans för hur mycket tid jag kan och vill lägga ner på det. Men nu var det en arbetskamrat som ville ha hjälp med en laptop som inte funkade. Tja, ledig i två veckor så varför inte. En rökt hårddisk är felet, vilket var ganska uppenbart rätt snabbt men jag ville göra det riktigt ordentligt tvärsäkert. Så tvärsäkert att jag bröt upp min egen laptop (som jag knappar på nu) för att plocka ut den hårddisken för att se om den felande datorn öht hittade den. Det gjorde den. Bra nog. Men att ta sig in min egen hårddisk var fan ingen barnlekt. Det är en väldigt kompakt och slimmad modell men med rejält med kräm i. Den kompakta och slimmade egenskaperna gjorde det fan rent omöjligt att komma in i den för att få ut hårddisken, för det fanns ingen lucka på undersidan som det gör på de flesta andra laptops. Nej, det är för enkelt. Så efter att - med maximal möda - prånglat ut disken, testat den i den andra laptopen (med lucka på undersidan) och satt tillbaka den startade jag upp datorn igen. Allt verkade funkade. Trodde jag. När jag skulle använda touchpaden var den stendöd. Jaha, det får man för att man ska vara hjälpsam. Så det blev bara att skruva ur alla jävla skruvar och bända upp den igen. Då lade jag märke till en liten, sketen konstakt som dinglade retsamt från tangentbordssidans undersida. En jättetunn kabel med en lövtunn plastskiva satt i andra änden visade sig vara en kontakt, Och på botten sidan - under moderkortet - satt en millimeterstor springa en liten svart låda. Tydligen hade kontakten ålat sig ur lådan under operationen med att ta ur hårddisken. Och att få tillbaka kontakten igen - inte lätt. Sladden var verkligen inte en jävla millimeter för lång och kontakten var inte nämnvärt styv och springan som gjuten efter kontaktens storlek. En och annan svordom kan ha tagit sig över mina läppar. Vore inte så konstigt med tanke på att kraftord och en besvärande mängd obsceniteter for runt i mina tankar vid tillfället. Men till slut så slank den lilla lömska biten in där den hörde hemma. Så nu funkar allt som sig bör igen. Återstår att se vad min "klient" vill göra åt saken nu. Har meddelat vad som är fel och vad det kostar med en ny hårddisk men har inte fått svar om det ännu. Jag vet inte om han tror att jag kommer att ta hutlöst betalt för min så kallade expertis men det kommer jag inte göra. Jag har aldrig tagit betalt (fast jag i vissa fall borde) för något jag hjälpt någon med och kommer inte börja nu.

Och idag märkte jag att en av fläktarna på min stationära dator skurit ihop. Eftersom fläkten kyler en av lådorna där tre av hårddiskarna befinner sig så fick jag offra en av de fläktarna som sitter i sidan på chassit. Får bli att köpa en till när jag gör nästa beställning från Webhallen. Funderar nästan på att fylla alla fläktplatser i chassit. Har fem platser lediga. Men det får nog vänta tills datorn blivit såpass slö att jag måste klocka den och bara måste förbättra kylkapaciteten på riggen.

Intermission

Så! Två veckors ledighet innan det vankas skolbänk igen. Ganska gött, faktiskt. Hade visserligen inte klagat om jag fått jobba ett par veckor till för att dryga ut kassan något ytterligare, men det är ändå på det stora hela ganska skönt att ta det lite lugnt och räta ut lite frågetecken om en del saker.

Sista skiftet blev riktigt trivsamt efter att de tidigare sex skiften varit riktigt högintensiva skift. Då hann man knyta ihop säcken med med arbetskamrater, äta tårta och göra lite andra ting som att lämna in nycklar, städa ur skåp och sånt. Min kära mamma var vänlig nog att göra en mycket välsmakande tårta baserad på jordgubbar och jordnötter. Tårtan fick motta rättmätigt beröm genom vällustiga adverb under flertalet serveringar.

Tog mig tid att baka lite bröd idag. Fortsätter med att testa varianter på filmjölksbröd. Denna gång sötades brödet med banan istället för sirap/honung. Det lev lite större volym på det eftersom bananerna tar lite större fysisk plats än sirapen och honungen så det kan hända att det kommer krävas lite mer mjöl om banan ska få agera sötningslivsmedel. Jag vill helst att det ska sötas med någon naturligt livsmedel med en egen karaktär istället för sådant som rent socker eller lite sliskigare saker som honung och sirap. Brödet har ännu inte svalnat helt så det återstår att se hur dess textur och smak slutligen blir.

  En annan aspekt av smaken är kryddningen. Första brödet hade jag i anis och fänkål, vilket var ganska gott men smakade extremt mycket. Andra brödet använda mig av kanel istället, vilket också var gott men kanske hade behövt något mer. Denna hoppas jag att bananen kan tänkas bidra samt att jag också hade i lite ingefära utöver kanelen. Nästa bak av filmjölksbröd kommer jag kanske testa en blandning mellan de två första baken, men med lite mindre av fänkål och anis.

Väntar fortfarande på att hör från den lokale bilviskaren. Bara gått ett par dagar, men i alla fall.

När det gäller träning så har jag kommit underfund med en lite fel jag gjort. Jag har gått lite för fort fram i viktprogression vilket har gjort att de senaste ökningarna varit nådda med lite tveksam teknik och form. Det har jag märk av genom att jag att "fastnat" på en del nivåer och att träningsvärken uteblivit. När jag nu har gott ner något steg i vikterna så blir det bättre form och bättre form ger bättre kontakt med musklerna vilket ger träningsvärk. Det är så lätt att glömma bort en ökning med kass form inte är en ökning överhuvudtaget värd vatten. Alltid skönt med sådana insikter om de kommer av sig själv.

Och i övermorgon ska till sjukhuset och plocka bort leverfläckar. Det var tydligen ett par som doktorn bedömde som att de kunde bli problematiska när jag blev äldre och det är lika bra att ta bort dem innan det blir otrevligheter i dem. Eftersom jag inte solar/solat så att leverfläckarna skulle kunna utsatts för ohälsosam UV-strålning och att de inte förändrats på något vis - som jag kan bedöma - kändes det lite onödigt att ta bort dem först. Men det är väl egentligen lika bra utifall att, man vet aldrig. Sedan är det knappast något större företag att ta bort dem heller, rent praktiskt alltså. Med tanke på storleken på dem känns det nästan lite överdrivet om det skulle bli ett stygn i dess ställe. Jag vet inte. Får se vad det blir.

Fotbollsfanatism

Dessvärre hann jag bara med att kolla på två matcher under helgen. Eller snarare en match räknat i minuter efter som jag bara så matchernas båda halvlekar. Jobbade ju sista helgen på sommarjobbet och grejer så...

I alla falla fick jag se mitt Newcastle bli besegrade av Chelsea på ett tämligen svårdiskuterat vis. Chelsea         var helt enkelt alldeles för bra och Newcastle hade stora problem med att kunna hota med ett eget spel. Ska jag se något positivt från matchen så är det att faktiskt försvarare sig ganska skapligt och att man spelade 0-0 i andra halvlek. Och att inhoppare Sylain Marveaux gjorde en insats som gav mersmak. Får innerligt hoppas att han kan hålla sig frisk så att man får se den lille fransmannens framfart på vänsterkanten fler gånger.

För Chelsea kan man konstatera att Fernando Torres verkar ha börjat på att ta sig ur sin långa dvala av måltorka och i bästa fall mediokra insatser. Inköpet av Eden Hazard tycks ha gett spanjarden en lekkamrat som förstår honom på ett sätt som ingen annan i Chelseas lag har gjort tidigare. Deras samspela ledde fram till ett synnerligen vackert 2-0 på övertid av första halvlek. En höger yttersida strax till höger om mitten på straffområdeslinjen letade sig upp Tim Kruls vänstra kryss. Detta möjliggjordes av att Hazard med en delikat klack skapat Torres den minimala yta han behövde för att avsluta. 

Många har hånat och kritiserat Torres för han oförmåga att göra de mål han förväntats göra, både i Liverpool och Chelsea, och att han varit osynligt i matcherna i stort. Det har varit ganska uppenbart för vem som helst att Torres verkligen saknat självförtroende, nästan plågsamt tydligt. Men jag vill ändå hedra honom för att han fortfarande kämpat på. Trots att hans övergånger kostat de köpande klubbarna stora summor, Liverpool £25 M och Chelsea £40M, har han inte levererat det som alla vet att han kan. Jag tror att alla dess enorma transfersummor faktiskt kan vara en del av orsakerna till att han inte presterat på nivå som förväntats. Men, som sagt, han har kämpat på och han har inte gnällt på någon annan utan har fortsatt med att försöka och försöka. Det måste man ge honom en enorm credit för. Det finna alldeles för många stjärnspelare som hittar ursäkter och syndabockar för deras dåliga spel och tveksamma form. När Torres under perioder hamnat på bänken till förmån för Didier Drogba har det med en gång ryktats om flytt till en ny klubb, men Torres har konsekvent fortsatt kämpa för sin plats och nu när Drogba inte finns kvar i laget så verkar han äntligen våga ta steget fullt ut. Det kändes lite grann redan i slutet av förra säsongen och under EM att Torres kanske började på att hitta tillbaka till det spel som tog honom till de brittiska öarna till att börja med. Detta känns än mer troligt med hans säsnongsinledningen, där 2-0 målet mot Newcastle visar prov på att han har skakat av sig stora delar av sin tveksamhet och ersatt det med minst lika mycket självförtroende och beslutsamhet. Hoppas det fortsätter på detta vis.

Och Man City mot Liverpool var verkligen en jäkla resa! Ett tidigare vacklande Liverpool spelade den fotboll som alla 'pool fans drömmer våta drömmar om. Och ett City som såg trögt och fantasilöst ut under väldigt stora delar av matchen. Ändå blev det en delat poänpott för de båda lagen.

Det fina med sport är hur snabbt man kan gå från hjälte till syndabock - och tvärt om. Detta är Liverpools mittback Martin Skrtel ett halvtragiskt exempel på. Den tjeckiske landslagbacken gav sitt Liverpool ledningen med en nick på hörna med en nick vars hastighet säkerligen slår de flesta skott. Joe Hart var chanslös mot den ballistiska missil som kom från tjeckenspanna. När sedan ställningen var 2-1 till Liverpool, efter kvittering av Yaya Touré och ledningsmål av Luis Suarez, så gjorde Skrtel det synnerligen ödesdigra misstaget att passa hem bollen till Pepe Reina. Misstag efter passningens riktning var slagen framför Reina istället för rakt mot eller bakom och dels för att den var alldeles för löst slagen. Den tredje faktorn i ekvationen heter Carlos Tevez. En världsanfallare som enkel läste vad som skulle hände och var redan på väg mot Reina när Skrtel slog sin passning. En munsbit i fråga om nedtagning och en promenad i parken när det gäller avslut för Tevez. Det är svårt att tänka sig en mer olämplig spelare att friställa mot sitt eget mål än den argentinske stjärnanfallaren. En simpel rundning av Reina och en simpel bredsida för i öppet mål och Skrtels fall från hjälte till förtvivlad syndabock var ett bistert faktum. Detta tveeggade svärd är en av de stora tjusningarna med sport i allmänhet och lagsport i synnerhet.

Kul att Liverpool spelmässigt verkar ha något riktigt intressant på gång. Nye Swanseatalangen Joe Allen fick Man of the Match Award genom att dominera mittfältet offensivt, en sjuttonåring supertalang vid namn Raheem Sterling fick förtroende från start och tog tillvara på tillfället på absolut bästa sätt. Samtidigt lite imponerande att Man City klarade av att få med sig poäng trots att man var utspelade. Visst, det går att skylla på Skrtel missade passning och att Reina totalmissade en utboxning i samband med Tourés kvittering men det är samtidigt typiska för ett riktigt topplag att man kan förvalta sin chanser när de väl kommer. Det är stort. Det är något som tycks vara synonymt med mästare. Manchester United har länge haft denna egenskap, speciellt under de år de tagit sina titlar, där man får med sig poäng utan att man egentligen spelmässigt gjort sig förtjänta av det. Men med det inte allt för imponerande spelet i övrigt och en knapp vecka kvar av transferfönstret börjar det med en gång komma krav och rykten gällande nya inköp till City. Tränare Mancini ironiserade över det och sade att han nu skulle köpa in nästan två startelvor. Swanseas Scott Sinclair ser ut att visserligen vara så gott som klar men den affären har varit i vardande ett tag så det har minimalt med matchen mot Liverpool att göra. Men med tanke på hur mycket City har handlat de senaste säsongerna jämför med denna sommar så är det kanske inte helt ologiskt att förvänta sig en viss aktivitet på transfermarknadens sista dagar.

-

Just dessa sista dagar av fönstret kommer att blir sjuk intressant. Det brukar bli alltid bli en hel hög med mer eller mindre lyckade värvningar.En del ganska geniala också, men jag vill nog påstå att de övergångar där störst överpris på spelarna betalas är blir högre ju närmare man kommer deadline.

För mitt Newcastle krigar man med Fulham för att knyta till sig Twentes massive mittback Douglas. Transfern har varit lite av och på hela året känns det som. Vore skönt om det kunde bli ett definitivt avgörande här.

  En annan transfer som varit av och på är den som ska ta Mathiu Debouchy från Lille till Newcastle och som enligt rykten fått en liten injektion av adrenalin efter att ha verkat vara totalt stendöd i ett par veckor. Det ska tydligen vara så att Newcastle höjt sitt senaste bud en smula. Löst rykte eller realitet? Fan vet.

  Lite mer oroande, men samtidigt ganska rimligt, är att både Newcastles mittfältsgiganter Chiek Tioté och Yohan Cabaye kan vara på väg bort. Både har placerats i Arsene Wengers söndersålda Arsenal. Fransmannen har tappat både Alex Song och Robin van Persie på relativt kort tid. Och det är Song som verkar vara den mest angelägna spelaren att ersätta. Ingen av spelarna lär göra bort sig i Arsenal heller. Får bara hoppas att det bara är rykten och spekulationer. Men kommer ett rimligt bud så kommer Newcastle att sälja - ty det är den, för oss fans, en obekväm baksida av den transferpolicy som tagit dessa spelare till klubben från början. Lite grann i periferin har också Manchester United nämnts som alternativ för Tioté och Tottenham . som nu officiellt tappat Modric till Real Madrid - för Cabaye.

  Som ännu en konsekvens av ovanstående rykten är den hårt uppvaktade talangen Yann M'Vila hamnat också på Newcastles radar, då som ersättare för någon av, eller båda, Tioté eller Cabaye.

  Och rykten som spår en returbiljett till Newcastle för Andy Carroll fortsätter att komma. Liverpools manager Brendan Roger har bytt inställning till Carroll från tidigare i somras då han menade den gängliga geordien inte längre ingick i hans planer för Liverpool. Nu verkar något ha hänt som gjort att Carrolls egenskaper kanske inte är så umbärliga som Rogers tidigare gjort gällande. Det lär krävas runt £20 M för att få denna deal ska bli realitet. Carroll har hela tiden gjort det fullt uppenbart att han inte lämnar Liverpool för något annat lag än för Newcastle så det verkar bara vara klubbarna som måste komma överens. Men det är rätt osannolikt att ägare Ashley kommer att lätta på plånboken för dessa summor.

En annan av många tröttsamma soppor är den affär som skulle ha tagit Atletico Madrids mittfältselegant Javi Martinez till Bayern München verkar rinna ut i sanden. Spelaren vill bort och tyskarna är beredda att hosta upp med runt €35 M för spanjoren, men Madrid tokvägrar.Till och med Martinez föräldrar vädjar till klubbledningen att släppa deras son till fjolårets Champions League-finalister. Lite tragiskt...

En annan spelare som vädjar till sin klubb att släppa honom är Shaktar Donetskts brasse Willian. Den tekniske mittfältaren är högt placerad på Tottenhams önskelista som en ersättare till Luka Modric ska ha lagt ett par bud som samtliga avvisats. Willian menar att kan under sina fem år i den ukrainska storklubben vunnit tillräckligt för att förtjäna att få gå vidare i sin karriär. Vore en väldigt intressant värvning i för Tottenham om den blir av.

  Tottenham verkar också vara på G att knyta till sig den franska landslagsmålvakten Hugo Lloris från Lyon. Man fick ju dryga £30 M från Real för Modric och har gått ut med att i alla fall en hel del av dessa pengar ska spenderas och att ett målvaktsinköp är prioriterat. Går affären med Lloris igenom får man en av de allra bästa linjemålvakterna i världen.

Arsenal verkade ligga närmast till hand för att knyta till sig den turkiske spelfördelaren Nuri Sahin från Real Madrid på lån. Men det visade sig att Liverpool skulle gå vinnande ur striden om den 23-årige talangen som under sin tid i Dortmund blev framröstad till Bundesligas bäste spelare. Ett riktigt intressant förvärv som gör Liverpools redan imponerande mittfält ännu lite bättre. Synd för Arsenal som kanske är den klubben av de två som faktiskt är i störst behov av en spelare med Sahins färdigheter. Och så skulle så klart Newcastle inte behöva oroa sig för att Arsenal skulle försöka sig på att värva Cabaye eller Tioté. Bara en sådan sak...

Tuvor många

För att forsätta att yra och snacka smörja om fotboll tänkte jag bara skriva av mig lite om första omgångens mest intressanta tendens. I mina ögon i alla fall. Vad är denna tendens i så fall? Ja, det är ingen direkt dold sådan men jag reagerar ändå lite på hur nykomlingarna i Premier League spelar sin fotboll. Efter att ha sett Reading, Southampton och West Ham spela i år och hur Norwich, Swansea och QPR spelade förra året.

Man spelar allt som oftast efter en tydlig modell och allt oftare en modell som är byggd kring att spela boll efter backen och klara av att spela sig till sina lägen. Förr om åren har det varit sluggerlag som kommit upp och krigat sig till nytt kontrakt. Mycket långbollar och spring. Ett mittfält med mer muskler än talang. Problemet har då ofta uppstått när man efter att ha överlevt sin första säsong börjar på att pilla med och justera strategin för att anpassa den till Premierships mer tekniska spel. Det har sällan fungerat så jättebra, man får anta att förändringen gör att tryggheten försvinner lite grann och de nyförvärv som oftast görs i dessa lägen är av mer tekniska spelar som inte riktigt passar in bland de lite mer hårdföra spelarna. Pannkaka, kort och gott.

Kollade igår på Chelsea mot Reading och blev återigen imponerad av hur orädda nykomlingarna var. Slutresultatet fick visserligen skrivas till 4-2 för Chelsea men faktum är att Reading faktiskt ledde med 2-1 i halvtid utan att det var speciellt orättvist. Det märktes väldigt tydligt att Reading hade tydliga mönster i hur man ville anfalla, hur man ville vända spelet osv. Dessvärre har man kanske inte ännu lyckats sammanföra ambition och förmåga ännu men man lyckades ändå ge Chelsea lite halsbränna genom att ta sig igenom deras försvar mer än en gång med dessa målmedvetna anfall.

En del i detta fenomen är att många av de spelarna som är framträdande i dessa lag är har ofta varit med i Championship vilket torde vara en liten indikator på vilka dolda juveler som gömmer sig för toppklubbarna där. Kanske vore slugare att leta där än att kasta enorma summor på utländska spelare som är oprövade i den brittiska toppfotbollen. Även om karaktärerna av ligorna ganska blivit lite mer homogena de senaste åren så är Premier League ganska unikt med sitt enorma tempo och fysiska spel men som numer också rymmer allt fler spelare med utsökt teknik och förfinat spelsinne.

Men det kanske handlar lite om den nya typen av tränare också som låter sina spelare spela en lite mer uttrycksfull men samtidigt systematiserad fotboll. Britterna har ju en tendens att vara ganska konervativa på sina håll och vad är mer heligt och omhuldat än den brittiska fotbollen? Jag skulle vilja vara så hädisk att jag vill påstå att det brittiska kungahuset står sig ganska slätt i sammanhanget.

Sömnen gäckar mig...

Trött som en gnu men ändå vid relativt gott humör. För att vara mig. Med andra ord ett par steg längre från postal mode än vanligt. Kanske är för trött för att den modulen i min lilla gråa hög av neuroner och blodkärl.

Är inne på sista veckan av jobb innan skolan drar igång. Kommer att få två veckors ledighet mellan jobb och skola, vilket ska bli rätt skönt. Skulle visserligen inte säga nej till att jobba de veckorna också med tanke på att man som student oftast tar emot varje extra slant man kan. Har lite andra arbetsuppgifter än tidigare vilket på ett sätt är stimulerande men samtidigt så blir jag "drabbad" genom att vissa delar av fabrikens verksamhet drar i gång efter en gemensam semester. Alla ska igång samtidigt vilket gör att man kan räkna de lediga stunderna på sina fem fingrar. Egentligen är det kul att man får testa sig under stress, men problemet är att jag inte hinner äta och dricka det jag vill och behöver när jag behöver och vill. Men det är bara att bita ihop och försöka hitta lösningar och knep för att skapa sig lite utrymme.

Igår lämnade jag in bilen hos den lokale bildoktorn. Lite tveksam inför det då jag får vibbar av honom som jag inte vet riktigt hur jag ska tolka. Men inget är betalt, inget arbete är utfört. Vad som ska hända nu är att han ska titta lite på bilen och sedan ska han ta reda på lite info om en växellåda som han hade hittat. Jag har en som jag själv hittat på nätet som känns som det bästa alternativet just nu av det jag hörde om den låda han hade hittat. Den jag hittat var något billigare och jag är tveksam att miltalet på den jag hittade är lägre än "hans". När han fått tag på mer info så ska han komma med ett kostnadsförslag på det arbete han ska utföra och då blir det slutligen (läs: äntligen!) dags att besluta vilken låda det blir. Har hört mig för på en annan firma om den rena arbetskostnaden så att jag har någon referens om bildoktorn skulle komma med hutlöst fordringar. Det ska bli så skönt när den här härvan blir utredd.

Blev inte riktigt ett så långt träningspass som jag tänkt idag. Trött och sliten kände jag mig, så det fick bli en handfull övningar som jag lade allt krut på. Köpte fler vikter förra veckan så nu kan jag äntligen börjar på och mata på med marklyften. Känns att jag fortfarande har en bit kvar till min prestationsgräns, men jag ska öka fem kg per vecka tills det tar stopp på riktigt allvar. En sak som jag är väldigt glad för är att jag klarar av att göra ordentligt med armhävningar numer. Ligger just nu på 70 per träningspass (25-25-20). Det är lite skillnad mot när jag klarade kanske ca 10 totalt. En del har väl säkert att göra med att jag fått en bättre teknik men jag känner inte alls av den smärta på framsidan av min högra axel som alltid uppstod förr. Det är precis den typen av framsteg som jag vill åt. Rent prestationsmässiga framsteg, men framför allt den välsignade avsaknaden av den där illavarslande smärtan. Viss smärt hör ju till träningens innersta natur men den här andra smärtan är en helt annan best helt och hållet. 

Ska köpa en billig träningsbänk till veckan. Sedan ska jag sätta upp en chin/pull-up-stång. Filar också lite på en liten anordning för att göra knäböjsövningen lite säkrare, utifall att man vinglar till eller failar och tar sig upp hukställningen. Jag har varit när någon gång och det är ganska rejält med panik som sprider sig på nanosekunder genom kroppen. Så jag har fegkört lite grann för att inget sådant ska hända. Och det blir ju inte kanske så stor utväxling på träningsresultaten med den varianten heller.

Omgång 1 - dag 2

  The Premierships andra dag av premiäromgången bestod på pappret två ganska klara vinster för två av topplagen. Först fjolårets Champions League-vinnare Chelsea som började borta mot Wigan. Den andra matchen för dagen var den mellan de regerande mästarna Manchester City som på hemma plan tog emot nykomlingen Southampton.

  Chelsea presenterade sin prestigevärvning Eden Hazard redan från start. Den lille belgaren var rent magisk förra säsongen för sitt Lille där han från sin fria mittfältsroll noterades för 20 mål i League 1 och nästan lika många assist där till. Imponerande. Inte mindre imponerande med tanke på att han är blott 21 år fyllda.

  En intressant krydda i mötet var att Wigans snabbe ytter Victor Moses uppvaktats flitigt och oblygt av just Chelsea under sommaren. Det är fortfarande inte klart om Moses lämnar eller inte, det lär vara en fråga om pris klubbarna emellan.

  Chelseas tränare Roberto Di Matteo fick ta över på interimbasis efter att Andres Villa-Boas fått sparken i slutet av förra säsongen. Men efter att laget under Di Matteos ledning gjorde en stark avslutning av ligan och bärgade Champions League-bucklan mot Bayern München så blev italienaren till slut officiellt ny manager för Chelsea. Ett synnerligen välförtjänt öde. Inte bara för att hans förjänster som mananger är fina, utan också för att han är en väldigt sympatisk person som tar allt för stora ord i sin mun vare sig om sig själv eller sina motståndare.

  Hans tränarkollega i Wigan Roberto Martinez tillhör en av de mer respekterade tränarna numer. Inte för att Wigan skördar stora framgångar utan för att de trots att de är ett bottenlag som nästan varje säsong måste dansa en dödsdans på lina kring nedflyttningsstrecket så fortsättar han och hans lag att spela en positiv fotboll. Alltså en fotboll där man vill spela bollen efter backen och inte bara backa hem och kötta, där det är långbollar och bök är det som signifierar spelet.

  Nåväl, Eden Hazard lät inte sin presentation för den brittiska publiken vänta på sig. I matchens första minut fick Chelsea en spelvändning där Hazard vid mittcirkeln kom ned för att möta ett uppspel. Med en back tätt i ryggen men med stora ytor däromkring vända han enkelt runt på en femöring och var vips helt rätt vänd mot ett vettskrämt Wigan-försvar. Fernando Torres gav sig av på en offensiv löpning vilket tvingade backarna att falla och ge Hazard några tiondelar extra och upptäcka en framstörtande Branislav Ivanovic på högerkanten. Ett precist pass till denne och den mångsidige försvararen fann sig i ett ypperligt läge för avslut. Ett hårt och distinkt avslut betydde således 1-0 till Chelsea.

  En knapp handfull minuter senare fick Hazard bollen på sin högerkant och utmanade två av Wigans backar. Han pilade iväg på deras yttersida ner mot sidlinjen för inlägg. Wigans nye spanske mittförsvarare Rami gjorde en grov missbedömning av situationen och såg riktigt klumpig ut när han fällde Hazard solklar i straffområdet. En straff som veteranen Frank Lampard på kraft forcerade in under en frustrerad Al Habsi i Wigans mål.

  Hazard byttes ut i andra halvlek mot ett av Chelseas andra stora nyförvärv i den talangfulle brasilianska  mittfältaren Oscar. Oscar såg trots sin medverkan i OS väldigt pigg ut och hade ett riktigt vass avslut strax utanför stolpen efter att ha visa prov på en imponerande explosivitet och snabbhet i sina djupledslöpningar.

  En ganska odiskutabel seger för Chelsea med en mersmak, om man säger så. Hazard lär bli sevärd. Trots att han blev riktigt brutalt kapad av Wigans kapten Gary Caldwell i första halvlek reste han sig upp och spelade vidare utan klaga nämnvärt. Caldwells tackling var nästan värt ett rött kort men det stannade bara vid ett gult.

  Wigan gjorde som vanligt ett tappert försök att spela sitt spel och var inte på något sätt förnedrat. Man klarade av att faktiskt spela vad som skulle kunna ses som anfallsfotboll.

--

  Matchen mellan fjolårets mästare Manchester City och Southampton började programenligt med att City tog ledningen genom en oerhört fin avslutningar av Carlos Tevez som rann igenom gästernas försvar och serverades med en synnerligen delikat passning av David Silva.

  Dessförinnan var Silva i mycket fin läge att kunna ge City ledningen på straff efter att Tevez fälts. Men efter en av de senaste säsongernas svagaste straffar kunde bollen räddas av Southamptons burväktare Davis rädda enkelt, ack så enkelt.

  Lite tråkigare var att Kun Agüerro fick utgå med en förmodad knäskada av den allvarigare typen. Efter en löpduell med Nathaniel Clyne som slutade med att Clyne glidtacklade bort både boll och spelare verkade det i detta moment som om Agüerros knä vrida sig på ett olycksbådande sätt. Det kan verkligen bli kostsam för City framöver med tanke på vilka kvaliteter och egenskaper som Agüerro besitter.

  Southampton har lärt sig av tidigare nykomlingars framgångsrecept med att faktiskt försöka spela sig igenom matcherna. Detta förräntade sig verkligen för dem i andra halvlek. Man hade från start valt att starta med det nya anfallsvapnet Jay Rodriguez på topp istället för publikfavoriten och lagets skyttekung lagets från förra säsongen Ricky Lambert. Men tidigt i andra halvlek blev den ene bytt mot den andre. Resultat? Jo, Lambert placerade in kvitteringen för sitt Southampton från straffområdes linjen efter att bollen trillat ner vid hans fötter från City-försvaret.

  Ett annat förvärv är Steven Davies från det problemtyngda - och nedflytade -  Glasgow Rangers. Kapten med stor rutin från skotskt landslag. Resultat? 2-1 till Southampton! Också detta ett placerat skott i Joe Harts bortre burgavel. Hemmapubliken i Manchester visste inte riktigt vad de skulle tro.

  Hursomhelst så kom nu en inte helt oväntad City-forcering för kvittering och ledningsmål. Den forna ineffektiviteten som City haft problem med är något som man arbetat bort nu. För nu fyller man på med massor med folk i straffområdet och matar in bollar samtidigt som man varvar med smarta och sluga instick. Efter ett inlägg och det kaos som Citys press åsamkade Southampton försvar, hamnade bollen hos Edin Dzeko på bortre stolpen som rutinerat tryckte upp bollen i nättaket. Publiken var nu i rena upplösningstillståndet.

  Och efter ännu ett en period av press kunde en förlupen boll förpassas i mål av en för dagen superb Samir Nasri. Inlägg nära mål och en boll en hamnade i ytan runt straffpunkten där Nasri kunde möta och sätta den i krysset för 3-2. Publiken var inte direkt mer behärskad efter detta.

  Nåväl, ett rättvist resultat sett till matchens helhet men man måste, bara måste, ge Southampton och deras manager Nigel Adkins en enorm eloge för sättet se genomförde matchen på. De möter alltså mästarna på en fullsatt arena på bortaplan och håller först 1-1 och sedan 2-1 ett bra tag. Otroligt starkt jobbat!

  City ska också få sin beskärda del av ros. De visar på en stor lagmoral och tålamod när det orkar ta sig tillbaka från ett på förhand synnerligen osannolikt scenario. De bara matar och nöter tills de får hål på sina motståndare. Man har den skicklighet med bollen som andra lag som Arsenal har men man har också spelare som kan hävda sig i straffområdet för att kunna vinna dueller och kampmoment i dess lägen.

---

I morgon kompletteras första omgången med en rent löjligt intressant match mellan Manchester United och Everton. Får vi se Robin van Persie göra sin debut? Everton har å sin sida tappat spelare som Tim Cahill, Joseph Yobo och inte minst Jack Rodwell (till Man City). Hur de klarar dessa förluster kommer att bli ytterst spännande.

En vunnen, bara 37 kvar

  Newcastle tog ikväll en viktig 2-1 vinst i sin hemmapremiär mot Tottenham. Tottenham är en klubb som skatorna i öst förväntas konkurrera med om en CL-plats i säsongens skymning så att ta poäng mot dem, inte minst tre poäng, är av stor nytta för säsongens framgångar. 

  

  Men man kan inte påstå att det spelmässigt är ett rättvist resultat, men det är målen och inte spelet som räknas. Hursomhelst så måste spelet bli bättre om det ska bli en tillräckligt riklig poängskörd mot lagen som är lite sämre, i matcher där det kommer att krävas att man för spelet.

  Tottenham hade första halvleks tveklöst bästa chanser. Jermaine Defoe kom i karaktäristisk still en mot en mot Steven Taylor i en kontring och vände in i precis innan för straffområdet och fick i väg ett skott som tog i stolpens insida och ut. Taylor bildade för dagen mittlås med en pånyttfödd James Pearch då Fabricio Coloccinis hälsa inte tillät hans medverkan i dagens match. 

  Jättechans nummer två kom efter att den ständigt verksamme Aaron Lennon slog ett inlägg från sin högerkant som Gareth Bale nickade över Krul och klockrent i ribbans bortre halva. Hade inlägget varit lite hårdare och Bale kunnat möta bollen istället för att behöva backa till den hade säkerligen walesaren gjort mål. 

  Newcastles enda chans kom när Papiss Cissé styrde ett distansskott från Demba Ba strax utanför. Ganska klart övertag för Tottenham i första halvlek med andra ord. 

  Den enda som utmärkte sig i de svartvitrandiga var Hatem Ben Arfa som verkligen var på lekhumör. Så pass att han lyckades få båda Tottenhams innermittfältare varnade när de medelst regelvidriga glidtacklingar så sig nödgade att hämma fransmannens framfart.

  Men i andra halvlek till andra halvlek ryckte Newcastle upp sig lite grann. Inget speciellt ordnat anfallsspel men ändå lite större bollinnehav lite högre upp i banan orkade man ändå med att skaffa sig.   Ett inlägg från Danny Simpson på hans högerkant mot Demba Ba i bortre delen av straffområdet blev något valhänt hanterat av Kyle Walker genom att han nickade bollen rakt upp samtidigt som han sjönk tillbaka mot sin egen målvakt. Ytan som då blev till Ba gjorde att Ba kunde ta ner bollen och på ren instinkt smeka in ledningsmålet i bortre burgaveln bakom en chanslös Brad Friedel i Tottenhams mål. Detta var Demba Bas första mål sedan i februari, och det var inte att ta miste på senegalesens lättnad över att ha brutit sin måltorka i ligaspelet.

  Efter en situation där bollen gått över sidlinje på Newcastles sista tredjedel och domarna inte ansåg bollen ute blev Newcastles manager Alan Pardew så upprörd att han i ett rent och skärt hjärnsläpp knuffade till den assisterande domaren. Pardew fick givetvis lämna planen och sätta sig på läktaren. Sedan följde en liten följetång där man fick följa alla möjliga kommunikationsproblem som Pardew hade med diverse tekniska apparater för att kunna kommunicera med sin bänk från sin förvisning. Det hela fick lösas med att kurirer fick springa upp och ner i trapporna för att förmedla informationen mellan tränare och bänk. Mycket lustigt att se faktiskt.

  Nåväl, Tottenham fick till slut sin chans att kvittera. Efter ett nytt inlägg från Lennon, denna gång från vänster, kunde en helt fristående Jermaine Defoe tvinga Tim Krul till en fotparade som via stolpen gick rakt ut. På returen hann varken Krul eller Davide Santon fram i tid. Defoe kunde från nära håll slå in sin egen retur via stolpens insida i den 75:e minuten. En mer än välförtjänt kvittering sett till matchens karaktär i sin helhet.

  Men Hatem Ben Arfa skulle till slut få betalt för sina många räder och dribblingsnummer. Efter en kort hörnvariant där han vände och vred på vänsterkanten blev den liten yta mellan van der Vaart och Lennon som Ben Arfa var snar att smita in i. De både offensiva Tottenhammittfältarna  försökte både hindra fransmannens genombrott. Dessvärre befann de sig strax innanför straffområdet och dessvärre var deras tacklingar var och en för sena och de träffade inget annat än franska ben. Domaren hade inget val än att döma straff.

  Ben Arfa tog tämligen omgående hand om bollen och viftade bort Bas erbjudanden om att lägga straffen. Det brukar sägas att den som blir fälld är den siste som ska lägga en straff. Som det är en regel så är Ben Arfa ett undantag för när signalen från domaren ljöd var Ben Arfa iskall när han satte bollen i fel hörn för en chansande Friedel.

  Det lilla momentum som Tottenham hade börjat sno åt sig efter målet hann bara bli fem minuter långt. Efter ledningsmålet hade Tottenham ett par giftiga inlägg som Krul fick sträcka ut ordentligt på när han boxade bort bollarna. Det blev aldrig mer än så.

  Newcastles senaste nyförvärv Vurnon Anita fick komma in i 70:e minuten när han ersatte Yohan Cabaye på mittfältet. Holländaren så ut som om han kan komma att bli riktigt värdefull. Tappade någon boll här och där men Anita tog en löpningar både i hemjobbet på ett förtroendeingivande sätt och på slutet av matchen började han också ta sig uppåt i plan när det började bli lite ytor mellan Tottenhams backlinje och deras mittfält. 

  Det såg ett tag ut som om Anita skulle få göra sin hemma debut redan i tidigt i första halvlek när Chiek Tioté såg utan att ha sträckt sig i ljumsken efter en sedvanligt helhjärtad glidtackling. Men dessbättre verkade Tiotés besvär antingen övergående eller uthärdliga och Anita fick ge sig till tåls ett tag till. Med tanke på att både Tioté och Cabaye haft en del skador på försäsongen var det säkert uppgjort innan match att Anita skulle få göra mer än några symboliska presentationsminuter i matchens slut.

  För Newcastle väntar nu närmast Europa Leaguekval mot grekiska Atromitos på torsdag. Sedan på söndag blir det en riktigt svår nöt att knäcka när man åker till London och möter Chelsea på Stamford Bridge. Chelsea begår ligapremiär i morgon mot Wigan.

-

  Säsongens första omgång kan stoltsera med ett antal intressanta resultat. Liverpool skulle idag upp påbörja en pånyttfödelse med sin nya manager Brendan Rogers mot ett nederlagstippat W.B.A. Det gick inte riktigt som planerat. Jonas Olsson och hans lagkamrater lyckades att ta en mycket, mycket meriterande 3-0 seger mot Liverpool. Liverpool fick också sin danske mittback Danny Agger frilägesutvisad tidigt andra halvlek. Ingen direkt en start som det nya Liverpool önskat. I övrigt kan man konstatera att Zoltan Geras 1-0 förmodligen kommer vara med och konkurrera om säsongens mål när det är dags att summera säsongen i maj nästa år. Ett oerhört vacker volleyskott som var lika vackert som tekniskt avancerat.

  Arsenal utan Robin van Persie. Inte några större löften om mål, med andra ord. Och mot Sunderland hamma på Emirates blev det heller inga mål gjorde för något av lagen. Den nye anfallaren Olivier Giroud  kom in i andra halvlek för Gunners och fick en lysande chans att göra mål men missade ganska grovt. Giroud såg annars ut att kunna ge Arsenal en helt annan dimension med sitt sätt att röra sig i offensivt straffområde. Får hoppas att han får ett stort förtroende från Wenger och att han kan förvalta det. Arsenal är verkligen i behov av en målskytt.

  Förra säsongens överraskning Swansea blev ju, som bekant, av med sin tränare Brendan Rogers och sin mest lovande spelare Joe Allen till Liverpool. Detta utöver sin bäste offensive spelare Gylfi Sigurdsson förlorad till Tottenham. Men med Michael Laudrup som ny manager så fullkomligt slaktade man sina motståndare QPR med 5-0. Två tvåmålskyttar fick man i den nya spanske anfallen Michu och den hypersnabbe Nathan Dyer.

  En annan av fjolårets nykomlingar som gjorde bra i från sig då, och som även de tappat sin tränare, är Norwich. Tränare Paul Lambert basar numer över Aston Villa och att han saknades märkes i dagens match mot Fulham. Martin Jol och hans mannar körde över Norwich med sin nye tränare - och tillika Newcastle-bekante - Christ Houghton med 5-0. Mladen Petric och gjorde två vackra mål och assisterade även den nyblivne svenska landslagsmannen Alex Kacaniklic med en vacker klack till dennes första mål i Premier League.