Send in the clowns!

Ryan och Romney, i matchande klädsel...

De amerikanska republikanerna håller ju på för full med sitt konvent i Tampa. Radarparet som ska leda partiet till seger heter som bekant Mitt Romney och hans tilltänkte vicepresident Paul Ryan. Ett riktigt intressant par faktiskt. Romney som en extremt framgångsrik företagsledare som gjort sig riktigt feta pengar genom att köpa konkursmässiga företag, slakta dem och sälja delarna vidare med rejäl förtjänst. Och det som gör honom ännu mer intressant är att man faktiskt också är mormon. Bara det är ju helt hysteriskt om man läser lite om vad de tror på. Nästan lite granns som ett mischmasch mellan scientologi och kristendom. Romney beskylls ofta för att vara träig och tråkig, allmänt “out of touch” med den vanlige amerikanen. Men samtidigt sticker hans personlig inte riktigt ut heller så det blir inte så mycket att få grepp om heller.

Hans “running mate” Paul Ryan ska svara upp lite med den karisma som Romney själv saknar. Och det kan nog mycket väl lyckas. För mannen har en viss karisma och aura som andas förtroende. Nackdelen med dessa egenskaper är väl att han snabbt kan gå över till slemmig försäljare av begagnade bilar om man inte passar sig. Många tyckte att Ryan såg ut som en ärlig och solid människa. Sanningsenlig och en rakt på sak typ av man. Men detta är alltså en av de många yrkespolitikerna i Washington. Ryans erfarenhet ute i arbetslivet är i det närmsta obefintlig, annat än sommarjobb som säljare. Han har redan från början varit insyltat i politiken. Men han lyckas ändå skaffa sig ett rykte som en ärlig kandidat. Det säger en hel del om Paul Ryans förmåga som projicera fram bilden av sig själv som han själv vill och önskar.

Sedan 1998 har Ryan suttit Representanthuset för sin delstat Wisconsin. Han är där också ordförande för Budgetutskottet. Här har hans syn på ekonomiska frågor klargjort att han är vad man kallar inom amerikansk politik för deficit hawk. Dessa hökar vill att budgetunderskottets storlek med alla tillbuds stående medel minskas och att statens utgifter måste minskas. Paul Ryan och många av de ekonomiskt korkade ekonomerna som satt agendan för EU:s sätt att lösa eurokrisens problem kan alltså ta varandra i hand. Givetvis tycker han att ObamaCare är käpprätt åt helvete.

Andra lite intressanta fakta om denne gemytlige man är att han är ett inbitet fan av den ohjälpligt obehagliga Ayn Rand. Eller i alla fall av hennes tveksamma författarskap och många av de ekonomiska och politiska modellerna och budskapen som ryms inom Rands böcker. Alltså att egenintresse är Gud, staten är dåligt, all form av kollektivism är av ondo, girighet är guld värt och så vidare och så vidare. Ja, det är alltså inget konstigt att republikaner och högerlibertarianer blir alldeles till sig i trasorna är Rands människofientliga filosofi (objektivism) kommer på tal.
  Ryan lade fram en skuggbudget tidigare under året och påstod då att han tagit intryck av Rands vurmande för guldmyntfot. Men i en drakonisk budget var just den delen kanske snarare en pikant krydda i en härva av nedskärningar och åtgärder som få ekonomer – av någon av skolorna – fick riktigt grepp om. Inter mer än att det skulle sparas utan själva fan. Och det var de fattiga, gamla och sjuka som skulle få ta smällen. I sann Randiansk anda med andra ord. Men efter att ha blivit ifrågasatt för sitt vurmande av Rand har Ryan fått krypa till korset och säga att han är minsann en katolik som tar intryck av Tomas av Aquino än Rand. Okej, men visheten att knyta dollarn till guld får han fortfarande ta förklara om han ska bli tagen på allvar.

Häromdagen höll Ryan sitt tal som vicepresidentskandidat. Ett väl genomförtal där han talade med stor pondus och vältalighet. Och som en som straight shooter talade han sanning, hela sanningen och inget annat än sannaning. Eh, nej. Politikern kom fram lite för tydligt där. Och ett par av lögnerna var så onödigt att det var direkt löjligt. Han beskyllde till exempel att det var Obamas fel att en av GM:s fabriker  som många av Ryans skolkamrater tydligen skulle ha jobbat på stängdes. Märkligt att detta skedde 2008, innan Obama hade valt till president och än mindre svurits in. Men Barack Obama – felet är ditt! Jag menar, kom igen, ska du ljuga så kanske det ska röra sig om lögner som inte är så pinsamt lätta att bekräfta som lögner. Vidare attackerade han Obama för att inte gjort tillräckligt för att rädda ekonomin och framför allt då att USA fick sin kreditvärdighet sänkt. För den som har minnet med sig kommer kanske i håg att det var ett gäng med hårdnackade imbeciller från GOP (tillhörande Tea Party-rörelsen) som sade att man hellre såg att staten kursade än att godkänna Obamas budget förslag. Och det är alltså Obamas fel att stolpskotten i Republikanerna inte ville godkänna hand budget. Logik kan inte vara Ryans starka sida, eller om det är ett underskott på intellektuell hederlighet som visar sig. Jag vet vad min röst faller på…
Talet i stort byggde just på det att Obama inte gjort något för att förbättra den knäande amerikanska ekonomin och att han inte kan det fortsättningsvis eftersom han inte gjort det hittills. Det är väl egentligen ganska väntat att det skulle resoneras på detta vis. För det är ju trots allt republikanernas ovilja att förhandla som till stor del bakbundit Obama. Eller man kanske snarare ska säga att det är det faktum att Representanthuset är republikanskt som orsakat Obamas huvudbry. Det finns inte så stort anledning att tro att det skulle bli annorlunda som det vore en republikansk president och ett demokratiskt hus.

Och när Romney själv skulle tala, efter ett sällsynt bisarrt uppvärmningstal av självaste Clint Eastwood, så var det ju inte direkt nerlusat av saker man blev till sig i trasorna över. Mitt Romney är verkligen riktigt tråkig att höra och se på.

• Det var det sedvanliga patriotiska dravlet om att man vill ha något stort och viktigt gjort här i världen ska man anlita är det en amerikan man anlitar för detta uppdrag.
• Det var en del om hans föräldrars tydligen nära och ömma relation. Vad det har med politik att göra blev inte klarlagt.
• Romney räknade upp en massa saker som Obama gjort fel och att amerikanerna förtjänar bättre, underförstått Romney och Ryan.
• 12 miljoner jobb skulle skapas med ingen hint om hur denna behjärtansvärda ambition skulle realiseras.
• Att folk som flytt från Kuba kysser amerikansk mark när de flyter i land. Det torde vara en ganska allmänmänsklig reaktion om man befunnit sig i en region med instabilt väder och vatten fulla med hajar, paddlandes i en innerslang.

Med andra ord sades det lite om ganska mycket utan att säga något alls. Abortfrågan undveks, smart nog, i största möjliga grad. När intellektuellt hämmade representanter för det egna partier som Todd Akin och Tom Smith hoppas jämfota i klaveret, hand i hand,, i abortfrågan gör man nog bäst i att vara väldigt, väldigt tyst i denna fråga. Och i synnerhet när en kandidat till vicepresidentsposten är en fundamentalistisk katolik och en själv en mormon. Då är det i sanning guld värt att hålla snattran när det gäller kvinnors rätt till sina kroppar.
  Känslan man fick av hela talet var att Romney stora trumfkort är – han är inte Barack Obama. Nej, och det ska vi nog vara glada för. För det vore inte helt lyckat att ha en president som Mitt Romney.

För resten av världen kan det vara intressant, ja rent bekymmersamt, att veta vare sig Romney eller Ryan är speciellt bevandrade inom utrikespolitiken. SVT:s expertkommentator gick så långt som att kalla dem båda för “utrikespolitiska blåbär” i morgonsoffan under veckan som gick. Romney har då valt att omge sig med folk bekanta från George W. Bush:s presidentskap för att backa upp sina brister, så som exempelvis Condoleezza Rice. Det är väl både bra och lite oroande. Bra att han vet brister men problematiskt att de människor som ansvarat för USA:s utrikespolitik inte direkt stabiliserat stämningarna i områden knökfulla fundamentalister och kärnvapen på rymmen.
  Den utrikespolitiska valhäntheten har dessvärre redan börjat visa sig. Tittar man på GOP:s valplattform så kan konstatera att man surnar till på Kinas militära upprustning och vill hjälpa sina vänner i området att också rusta för sin egen trygghet. Exempelvis nämns att Taiwan bör utrustas med nya och fina vapen (amerikanska då förstås). Ämnet Taiwan är inte helt förvånande ett ämne som är lite känsligt för Kina av historiska och prestigemässiga skäl. Och att då påpeka att Taiwan behöver få mer muskler för att klara sin säkerhet är ju att indirekt säga att USA inte tänker låta Kina göra några militära insatser mot Taiwan. Alltså att USA lägger sig i vad som ska ske på en annan supermakts bakgård. Känns inte jäkla slipat att uttala sig i dessa termer. Man frågar ju sig om USA verkligen är i behov av att skapa ännu fler fiender i världen. Inte för USA och Kina är vänner direkt, man är ju konkurrerande supermakter och Kina äger ganska stor del av USA:s statsobligationer, men att röra om i grytan känns som om man orsakar fler problem än man löser. Men i kristider behöver man ju fiender, gärna yttre sådana, och då är det väl ganska enkelt att börja mopsa sig mot Kina. Det amerikanska folket är ju redan ganska misstänksamma mot kinesiska intressen eftersom det är så mycket av jobben som vanliga amerikaner tidigare gjorde outsourcats sedan 90-talet och blivit lite av en boogie-man. Sedan är de ju kommunister också. Vi har alltså en skön fiende mot är både asiatiskt (minns Japan och Vietnam) och kommunistisk (Ryssland, Kuba, Nordkorea någon?). Och de äger också en massa saker (judar och frimurare).  Känns som om manegen för ett nytt kallt krig är krattad och klar. Nu krävs det bara någon som är korkad nog att starta det. Som två utrikespolitiska blåbär med krigshetsare som rådgivare.