 |
| Logik enligt Jan Björklund |
I valfrihetens underbara värld få alla gå den utbildning de vill och alla bli nöjda och glada. För bara tillgång och efterfrågans gyllene principer får gälla också på skolfronten bara kan det inte fel. Eller? Eh, visst kan det bli lite fel. Eller ja, riktigt jävla fel om man ska vara riktigt uppriktig.
Vad Jan Björklund föraktfullt kallade för flumskola kan man ha ganska mycket att säga om, och långt ifrån allt gott. Men faktum är att denna flummiga skola har visat sig varit ganska uppenbart överlägsen allt det som Björklund och hans lakejer mäktat med. Måste vara rätt skämmigt. Tidigare har Björklund kunnat skylla på tidigare socialdemokratiska regeringars (ill)dåd men ju längre sossarna har kommit från makten tidsmässigt desto värre har det blivit. Borde inte trenderna gå åt motsatt håll, om nu flumskolan var så usel? Borde inte Björklunds visionära genialitet på skolområdet ha visat sig nu? Hmm, visst är det märkligt?
Björklund har menat att kommunaliseringen varit en stor del av problemet. Det går det nog inte att förneka. Men problemet är at Folkpartiet är ganska ensamt att ens överväga ett återförstatligande bland de andra borgarna. Och har vi ju det där med att de åtgärder Björklund de facto fått igenom inte påverkat kommunala skolors undermåliga resultat. Tvärtom. Problemen har fördjupats och har gjort att resultaten försämrats ytterligare. Det är väl bara att gratulera då.
En artikel från Arbetet har belyst problematiken på intressant sätt. Sverige halkar hjälplöst efter i jämförelser med andra OECD-länder. Sverige hade en framskjuten position tidigare där man var skillnader jämnades ut mellan olika grupper i samhället när det kom till skolan. De som gick i den svenska skolan hade bra förutsättning att nå dit de önskade. Men nu är Sverige inte ens över genomsnittet längre. Skolorna blir allt mer segregerade, och resultaten blir därefter. Skolans elitsatsning gör att draghjälpen som starka elever kan bidra med indirekt till resten av klassen försvinner. Motsättningarna i samhället förstärks genom att få svenska familjer vill sätta sina ungar i samma skola där det finns många elever dom inte har svenska som modersmål. Det fria skolvalet orsakar detta, enligt Skolverket.
Frihet är ju fint. Men att få vad man vill ha är inte alltid det som kanske är det som är mest gynnsamt. Det är givetvis vackert och progressivt att tro att människor själv vet vad som är bäst för dem själva. Men ska sanningen fram så är det rent generellt skitsnack. Det är paradoxalt nog så att det faktum att vi måste inse att vi inte är fria som kan göra oss fria. Vad gör mest för mitt barn om hen går i en skolan som enbart stimulerar de rent akademiska aspekterna av hens skolgång eller kan det faktiskt vara av nytta för hen att umgås med elever från andra delar av samhället? Och är dessa alternativ nödvändigtvis motsatta? Och ska man ens behöva göra denna avvägning som förälder? En massa småretoriska frågor kan man tycka, men det är nåväl värt att ta i beaktande.
Paternalismen är kanske inte alltid så attraktiv, speciellt inte inte en värld där man vill tro – och itutad – att man vet allt och vet bäst. Men ibland kanske man får lov att vara en smula ödmjuk, även som förälder. Det bästa för samhället i stort och för individen är, vill jag påstå, en och samma sak i detta fall.
Och det är här som hela det här med friskolor och fritt skolval kommer in i den lite jobbiga ekvationen. Detta system som faktiskt inte genererar de kunskaper som man påstår att de ska göra. De kunskaper som de borde leverera. Det går inte längre att komma ifrån att att detta system inte levererar ett skit för de som det är tänkt för. De enda part som faktiskt tjänar på detta system är se stora utbildningsföretagen som håvar in mängder med pengar. Staten får inte den kompetenta arbetsstyrka som vill ha, föräldrar kan inte ge sina barn den framtid de vill och eleverna får definitivt inte den chans och möjlighet som de förtjänar att få. Som de har rätt till.
Och hur var det nu med Björklunds yrkesprogram? De som inte ger eleverna högskolebehörighet? Mjo, det visade sig inte vara så populärt. 31,5% sökte valde ett program med yrkesprogram framför högskoleförberedande´program. Sämre ministrar skulle ha visat sig en smula oroliga över detta, men inte Jan Björklund. Allt är som sig bör, ty teknikprogrammet och ekonomiprogrammet har snott åt sig stort intresse från de kommande gymnasieeleverna. Det är alltså inte det att man inte kommer att kunna söka till högskola eller universitet som skulle ha kunnat skrämt bort eleverna. Icke, det är de jätteintressanta nya programmen, som av en ren händelse, är högskoleförberedande som ligger bakom minskningen av sökande till yrkesprogrammen. Okej, så länge Björklund tror på sin egna sagor, så…
Och så har vi det där med lärarlegitimationen. Man blir trött bara man tänker på den härvan. Lägga ut utfärdandet av legitimationen på bemanningsföretag… Att det blev skit av den lösningen är väl kanske inte något som man direkt höjer på ögonen över. Däremot så blir det väldigt, väldigt tydligt hur man ser på lärarens status i lärandets hierarki. Ett försök att förändra lärarutbildningen har gjorts. Resultat? Färre har sökt till platserna. Det är inte riktigt på det viset man lockar kompetenta människor till vad som kanske är ett av de allra viktigaste yrkena som finns. Samhällen som inte sätter stort värde och stor stolthet i lärandet och utbildandet kommer aldrig komma speciellt långt. Ribban ska sättas högt. Resurser ska finnas till hands. Resultat ska krävas av alla ansvariga i alla led. Det är de samhällen som sänder budskap om att man verkligen vill någonting. Att man verkligen tror på sina barn och sin framtid. Björklund sänder budskap som är precis tvärt om. Batong, betong och bortförklaringar. Heja Sverige…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar