Kan inte fatta det men en gång i tiden tyckte jag faktiskt rätt bra om Marcus Birro. Det var när han var gäst i Canal+ helgsändningar med Premier League och Serie A-fotboll som jag gillade honom som mest. Kan aldrig påstå att jag gillat hans poesi nämnvärt. Och som bisittare i TV4:s Kvällsöppet var han helt okej. Men nu har också jag tröttnat.
Tendenserna har väl egentligen alltid funnits där. Det är väl få offentliga som varit lika snabba att spika upp sig själv på korset för så lite som Birro. Visst, alkoholism och missfall är inga små grejer. Men det är väl inget som man kanske ska få igenom offentligt om man slipper. Lika lite som jag känner sympati för Kicki Danielssons enorma bekräftelsebehov och desperata sökande efter ömhet och kärlek. Inte så att jag inte tycker att de olika problemen i sig kan vara värda sympati och stöttning. Det är när man försöker casha in sympatier med personliga tragedier i offentligheten som i alla fall jag drar öronen åt mig.
Och nu har alltså Birro skitit rejält i det blå skåpet. Denne distanslöse poet hade tydligen tänkt tanken att han skulle kandidera till ny partiledare för Kristdemokraterna. Jag vet inte i vilken ände man ska börja om man ska kommentera detta. Och TV 4 blev sura och gav honom foten, trots att Birro drog tillbaka sin ansökan. Och nu är det så synd, så synd om Birro. Igen. Frun gråter och vräkningen tycks bara vara en fråga om tid.
Utan att försvara TV 4:s handling, så kan man inte annat än undra hur Birro egentligen hade förväntat sig att saker och ting skulle förlöpa. Det känns väl inte allt för orimligt att hans arbetsgivare skulle ha vissa synpunkter på en dylik kandidatur. Om jag inte missförstått hans roll i Kvällsöppet så ska den vara personlig men ändå obunden och fri från partipolitiska kopplingar. Och nu är det väl rätt knepigt att kunna hävda någon typ av frihet när han deklarerat ganska tydligt var någonstans han har sin politiska hemvist. Att han sedan drog tillbaka sin kandidatur är väl i sammanhanget ganska ointressant. Det går liksom inte att få den ringda klocka orungen igen.
Jag tror herr Birro skulle må bra av lite självdistans. Det allvaret han tar fotbollen på var rätt charmigt men problemet är att han tycks ta sig själv på minst lika stort allvar. Han är fortfarande "bara" en poet, och knappast en som kommer att läsas om hundra år med speciellt stor vördnad. Marcus Birro tycks inget hellre vilja än att vara en poesins Björn Ranelid. Tyvärr saknar Birro både Ranelids känsla för ord och uppriktiga patos.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar