Moralpanik i kubik

Det är inte utan att man börjar bli lite trött på hur mycket det ska snackas runt saker och ting. Det händer egentligen ytterst lite eftersom alla de åtgärder och debatter som dyker upp egentligen inte leder till ett skit. Inte i positiv mening i alla fall. För de har en svårslagen förmåga att lyckas dölja de verkliga problemen.

Det senaste exemplet på detta är den lite smått pinsamma debatten om Fazers chokladgodis "Kinapuffar". Det ska tydligen ha varit någon typ av rasism att det finns godis som heter Kinapuffar. Det är fortfarande lite oklart. Alltsammans började med att journalisten Patrik Lundberg - en kille med asiatiskt ursprung - bland annat var trött på att bli kallad "kinesjävel" på gatan Det kan man förstå. Så han skrev en krönika i Helsingborgs dagblad Det finns en utbredd vardagsrasism därute och den är lika unken som den är underskattad. Men istället för att det blev debatt om den så blev det alltså en debatt om hurvida en godisförpackning med en gladlynt kines var rasistisk eller inte.

Jag kan personligen inte orka bry mig så speciellt mycket om den problematiken. Mest för att jag inte tycker att det är så mycket att hetsa upp sig över. Precis som jag inte orkar bry mig så värst mycket om debatterna som varit kring negerbollar, Nogger Black eller 88:an och allt vad det nu varit. Eller den unkna rasismen i Tintin i Kongo (som också varit på tapeten i samband med denna debatt). Det blir ganska fort lite lätt väderkvarnsbekämpning om alltihop.

Men det är väl lätt så det blir. Varje liten sak i sig kanske inte är värd att kritisera och jaga upp sig över. Men "många bäckar små", som det heter. Och om man får uppleva verkliga övergrepp pga sin etnicitet kan det säkerligen bli svårt att sortera ut de slag man borde ge sig in i när man väl fått nog och vill börja slå folk på käften. Och det är väl inte det att jag inte kan tycka att det finns folk som skulle förtjäna en rejäl knogmacka men frågan är väl snarare om vem som ska få den och när det är mest lämpligt att utkräva sin rättmätiga hämnd.

Jag vet av egen erfarenhet att det är lätt att bli överkänslig och ta åt sig av saker och ting. Ibland med rätten på min sida men minst lika ofta har det inte funnits av anledning  att ta åt sig. Men har man komplex för något så frågar man inte efter.

Just därför är det så lätt att man väljer fel saker att attackera. Och det är väldigt olyckligt. För då spiller löjets skimmer över på de verkliga uttryck för  - i det aktuella fallet - diskriminering och fördomar mot asiater. Nu blev Patrik Lundbergs  krönika kallad en attack mot Kinapuffar. Kapad av massmedia när det fanns fullt rimliga exempel på rasism i krönikan i övrig. Godisförpackningen nämndes i förbigående. Men det blev ett väldigt konkret "mål" för debatten och ett problem där lösningen var lika enkel och konkret. Fazer åtgärdar sin produkt. Problem solved. Som om det aldrig hänt.

Inte helt olikt debatten kring hurvida man ska få publicera Hergés "Tintin i Kingo" eftersom infödingarna i boken inte direkt framställs som de skarpasta pilspetsarna i kogern. Och Astrid Lindgrens eldfängda rebell Pippi Långstrump får sig av sleven också eftersom Pippis far är "negerkung i Söderhavet". Det är svårt att argumentera emot att det finns rätt problematiska skildringar av afrikaner i båda fallen. Men finns det inte ett värde i att bevara alstren som representationer av tidsandans rasism? Jag tycker att det kan vara riktigt värdefullt för oss alla att veta dagen upplysthet är morgondagens okunnighet.

Men det här är ju inte unikt för debatten kring rasism. Efter Anders Breiviks massaker på Utöya var det många som hellre ville diskutera hur vapen och sprängmedel fann sin väg till hans ägo än varför han gjorde det han gjorde. Som om stränga vapenlagar och spårning hårdare övervakning kring konstgödsel skulle kunna förhindra det inträffade. Det kanske skulle kunna sätta käppar i hjulen för en person som bara snedtänder. Men i detta fall rörde det sig om en ytterst kalkylerad och genomtänkt plan. Det torde vara ganska rimligt att anta att Breivik hade kunnat ta sig runt eventuell lagstiftning ganska enkelt med tanke på att han tycks ha haft en enorm beslutsamhet att genomföra det han skulle genomföra. "Finns det vilja, finns det väg". Det kryllar av automatvapen på den östeuropeiska svarta marknaden och kemikalier för bombtillverkning är knappast något man behöver leta efter. Breivik valde den enklaste vägen för att maximera det han ville uppnå. Men att inbilla sig att det lagstiftningsförändringar skulle ha förhindrat massakern är skapligt naivt. Men det är ett simpelt sätt att verka handlingskraftig om man är politiker. Men man låter svaret komma före frågan lite grann tycker jag.

Jag kan ju bara nämna att jag inte skulle klaga så värst mycket som vapenlagstiftningen skulle skärpas men det har andra bevekelsegrunder. Vill man förhindra brott och massakrer är det kanske andra saker som man ska titta på. Vad är det som får en annan människa att begå denna typ av illdåd? Och det är väl en fördel om man inte tillåter sig att låta frågan förbli retorisk. Det finns inga enkla svar, men man bör i alla fall försöka
nysta i varför.

Kinapuffar och massakrer kanske inte har så mycket gemensamt. Men det finns gemensamma beröringspunkter. Man diskuterar inte den verkliga problematiken i frågorna. Man tillåter sig inte att gå till roten när man ska problematisera företeelserna. Man frågar sig hurvida Kinapuffar är rasistiskt mot asiater när man borde ställa sig frågor kring den djupt rotade rasismen i samhället. Man frågar sig vilka vapenlagstiftningsförändringar man bör genomföra när man borde ställa sig frågor kring vad som får en människa att slakta sin medmänniskor.

Mönstret är att man ställer frågor som är relativt enkla att besvara och lösa. Att ta sig an rasism och fördomar är en rätt stor uppgift att ta på sig. Lika så att försöka närma sig människans mordiska impulser. Alltså låter man saker och ting förbli precis som de är genom att skapa pseudoproblem och pseudodebatter. Det är illa nog att man inte tar tag i rätt problem på rätt nivå, dessvärre tror jag att man förvärrar samma problem på längre sikt genom att inte ta tillfällena i akt att ta tag i dem när de väl uppstår. Man skapar indirekt förutsättningar för upprepningar i framtiden. "De som inte lär sig av historien är dömda att upprepa den."