Det känns så otroligt trevligt att vi har en inkompetent regering och hopplös opposition. Det känns ju inte direkt som om det ska bli så mycket bättre heller framöver. Visserligen kan man ha vissa förhoppningar om att det blir en viss förbättring att Jonas Sjöstedt blir ny partiledare för Vänsterpartiet, men han lär knappast kunna vända runt skutan i den utsträckning som man skulle önska.

Det som nästan är mest frustrerande är hur Socialdemokraterna lyckas rycka undan mattan för sig själv hela tiden. Det senaste exemplet är skuggbudgeten som man lade fram häromdan. Man hade ett bra tillfälle att verkligen göra sig till ett alternativ till borgarna, men istället ger man en bild av att vara en lite mer vänsterorienterad variant av moderaterna. RUT och ROT blir kvar, minimala skattehöjningar och långt ifrån tillräckliga satsningar på utbildning och forskning. Waiderlich ursäktar sin fantasilöshet och feghet med att man inte kan göra så mycket så snabbt om man vinner nästa val och att det därför inte är så klokt att gå ut hårt. Snygg men föga trovärdig ursäkt. Borgarna klarade det galant och det finns egentligen ingen anledning till att oppositionen inte skulle klara av det heller. Istället är detta ett rent utslag av det ständigt växande fenomen som kallas röstprostitution.

Och firma Waiderlich & Juholt känns inte som de mest förtroendeingivande politikerna heller. Borgarna måste vara mer än nöjda över att sossarna gör deras jobb åt dem. De behöver ju bara så och upprepa sina trötta floskler alltjämt medan oppositionen fortsätter att irra omkring.

Det som slår en är att sossarna har kapitulerat ifråga om det politiska språket. Nu talar till och med sossar om "vardagspussel", "utanförskap" och "ansvarsfullhet". Och varje gång man nämner dessa ord så blir man påmind om hur förvirrade och identitetslösa sossarna blivit som parti. När man inte ens förmår att skapa ett eget språk och egna slagkraftiga formuleringar. Att man talar den andra sidan språk är bara det en form av erkännande av underlägsenhet. I stället blir man till en ynklig kopia som försöker spela spelet med borgarnas spelbok. "Don't bullshit the bullshitter", som amerikanerna uttrycker saken. Vill man vinna något kan det vara en fördel om man inte gett upp innan det ens börjat.

Det är inte någon större överraskning att det råder förvirring på så många ställen i det svenska politiska landskapet. Det blir så när alla försöker lägga sig i mittfåran. Ideologi och vision får ge vika för makthungrande pragmatism av värsta sort. Det är speciellt tydligt på borgarnas sida där deras samarbete har gjort att både Centern och Kristdemokraterna har drabbats av riktigt risiga siffror och identitetskriser. Och när de små hamnar i kläm ger det utrymme för de stora, i detta fall Moderaterna. Det känns som om det inte kommer att dröja värst länge innan det bara finns två partier kvar. Det vore synd men när det är cynism och pragmatism som styr så är det så det till syvende och sist kommer att bli.

Och som sagt, så länge sossarna inte får arslet ur vagnen någon gång kommer borgarna inte att behöva att lägga två strån i kors för att vinna nästa val också. Då kommer Anders Borgs ekonomiska tillkortakommanden som finansminister aldrig bli riktigt synade och rättmätigt kritiserade heller. För det finns ganska mycket man kan kritisera på det området. Och då behöver man inte ens lite speciellt mycket heller. Känns en smula skrämmande men så är fallet. Jag kan inte för mitt liv förstå varför inte fler hoppar på borgarnas uppenbara lögner och överdrifter. Läser man på diverse bloggar som handlar om nationalekonomi är det förvånansvärt många som kritiserar Borgs åtgärder. Och nationalekonomi är ju inte en "vetenskap" som kan beskyllas för att vara socialistisk, om man ska se till de moderna modeller och teorier som för närvarande styr.