Det är inte så lite jävla tragiskt att behöva se och läsa all skit om Håkan Juholt och hans satans bostadsaffärer. Man kan bli innerligt trött för så oändligt mycket mindre.
Det är det är ju inte bara Juholt som krisar. Det är hela den svenska arbetarrörelsen som återigen är satt i gungning av sina företrädares ofattbart dåliga omdöme. Det verkar inte som om den senaste härvan är kriminell i någon juridisk mening med tanke på att förundersökningen lagts ner. Men det är ett ganska klart brott mot alla regler som brukar betecknas som oskrivna.
Det som jag personligen reagerar på i sådana här personer är att ofta är så korkade grejer som uppdagas. Det känns som om personer som för det första har tillräckligt stor inkomst till att börja med inte ska behöva fiffla och sno åt sig pengar och fördelar till att börja. Och sedan är detta personer som antas besitta en visst mått av intelligens som den vanlige väljaren skattar som något högre än den egna. För ingen sätter väl rimligen personer som anser vara idioter till makten om man kan undvika det. Med andra ord känns dessa överträdelser och excesser så otroligt osannolika. Det ska inte behöva hända.
Om jag själv vore en riksdagspolitiker och blev utsatt för potentiell granskning skulle min självbevarelsedrift göra att jag skulle undvika allt som ens skulle kunna påstås vara omdömesmässiga gråzoner. Hur kul kan det egentligen vara att vara i Juholts skor i dessa dagar? Att behöva bli sedd som ännu en av dessa iglar som berikar sig själv och de egna. Och det borde väl inte komma som någon direkt nyhet att detta är rena julafton för all typ av media. Och inte minst för de politiska motståndarna. Och än värre om man företräder ett parti som ska verka för den vanliga människan.
Vilket leder oss in på den andra anledningen till varför man som normalt funtad människa i liknande situation skulle undvika gråzoner. Att man har ett uppdrag och ämbete att hedra. Man är vald till något och med det kommer det ett stort ansvar. Och i allra högsta grad om man är en statsministerskandidat. Då bär man ganska många människors förhoppningar och förtroende på sina axlar. Varje sak man gör, varje stavelse som kommer från dig berör en stor mängd människor. Och att i ett sådant förhållande inte se till att ens affärer är i ordning är bara patetiskt.
Men samtidigt känns det som om de olika partierna måste se till att undersöka och skärpa kontrollen av sina företrädare innan det blir sådana här tråkigheter. Om en reporter utan värre problem kan uppdaga dylika allvarliga missförhållanden så borde det verkligen inte vara svårare för en partifunktionär att kunna hitta problemet och kunna avvärja en skandal genom att påtala det för sina överordnade. Och jag tycker inte att en seriös politiker inte skulle kunna säga nej till att underkasta sig en sådan kontroll heller. För man bör rimligen sätta partiet framför sig själv i en sådan situation.
Och i Juholts fall är det bara en av många rätt knepiga saker om hänt sedan hans tillträde som partiledare för Socialdemokraterna. Han har gjort en mängd yviga utspel men har nästan fått ta till reträtten varje gång efter ett par dagar. Det senaste är den härdsmälta där Imar Reepalu och Morgan Johansson kom med det sällsynt korkade förslaget att man i praktiken skulle ge invandrare ett slags B-medborgarskap som i princip innebär att man blir utvisad om man blir dömd för ett allvarligt brott. Detta förslag skulle tydligen fått grönt ljus från någon i Juholts läger men nu nekar Juholt att han personligen skulle ha gett detta förslag sin välsignelse. Inte direkt förtroendegivande beteende från ett parti som vill vara regeringsmässigt valet 2014.
Problemet med hela denna förbannade sörja är att det inte finns någon enkel och uppenbar lösning. Att Juholt skulle avgå är inte så självklart om man ser till vad som finns att sätta i hans ställe. Och det säger mer om än hur dåligt ställt det är med kandidater än allvaret i hans felande. Hade det funnits ett alternativ till Juholt hade jag välkomnat hans avgång med glädjetårar i mina ögon, men nu känns det som det blir skit hur man än vrider och vänder på det. Man måste ju komma ihåg att Juholt stod rätt långt ner på listan av de personer som faktiskt tillfrågades om de kunde ställa upp som partiledare efter att Mona Sahlin avgick. Och det är väl inte så värst sannolikt att de har ändrat uppfattning i denna fråga. Man hoppas ju att någon av dem känner att partiet behöver dem nu och man ser till att "ta en för laget". För som det är nu så är Håkan Juholt en belastnings för partiet. Det är en lång väg för honom att vandra innan man ens med god vilja kan se honom som en tillgång igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar