Ingenting

Det känns som om den svenska politiken är på väg att lösas upp. Suddas ut. Vittra bort. I alla fall om man ska se till ideologiskt inriktad svensk politik. Det är så totalt befriat på innehåll att man inte vet om man ska skratta eller gråta åt eländet.

En del partiet som Socialdemokraterna och Centern har totalt tappat bort sig i sin ideologi men Miljöpartiet och Moderaterna medvetet gjort sig av med stora delar av "det ideologiska oket". Centern har visserligen en ny partiledare i Annie Löf men hon är djävulskt svår att komma åt. Hon brinner för både det ena och det andra, men man kommer aldrig riktigt till någon slutsats vad är hon egentligen brinner för. Kan prata i flera minuter utan att egentligen sagt något av substans. Det verkar som om hon försöker bygga sig en trovärdig image att sedan fylla med eventuellt innehåll. Sossarnas motsvarighet i Håkan Juholt är en själva personifikationen av ett politiskt ankare. Han kommer aldrig någonsin att bli mer populär än den dag han tillträdde som partiledare. Det känns nästan bättre om han hade blivit åtalad eftersom han då svårligen skulle kunna sitta kvar som partiledare för sossarna. Men nu åker han istället runt på vad som skulle kunna liknas vid ett segertåg. Problemet är att ingen annan ser det som ett sådant.

Miljöpartiet och Moderaterna däremot har rört sig mot mitten på ett synnerligen beslutsamt vis. Den image och förtroende man i Moderaterna lyckats bygga upp ska fungera som någon slags garant för framtida framgångar. Väldigt lite innehåll men det ser ju bra ut på håll i alla fall. Man blir lite fundersam på om folk är så korkade som man kan tro när man inte kan genomskåda den uppenbara lögnen om ansvarsfullhet. Handlingsförlamning och feghet är inte samma sak som ansvarsfullhet. Att vara aktiv eller passiv är inte synonymt med oansvarig och ansvarsfull. Det är att vara aktiv eller passiv i förhållande till situationen man befinner sig. Just nu behövs det satsningar och visioner som får människor att känna hopp, inte en massa floskler om budget utrymme och så vidare. Våra svenska finanser är goda så då kan man mycket väl gå med underskott under dessa svåra år. Det har man råd med. Ekonomin kollapsar inte för att man är aktiv i detta läge. Tvärtom. Det handlar om att gå stärkte ur problemen och göra det bästa av situationen. Befinner man sig inför ett enormt antal pensioneringar och samtidigt har en stor arbetslöshet är det rätt logiskt att man kanske ser till att denna övergång går så smidigt som möjligt genom att man utbildar den arbetskraft som kommer att behövas. Att så där utan den rätta kompetensen när väl saker och ting vänder är så oändligt mer kostsamt än vad utbildningsplatserna kostar. Samtidigt som det är ett enormt slöseri med både pengar och mänsklig existens att bara existera utanför arbetsstyrkan. Men enligt den moderata logiken är detta inte ansvarsfull politik. Att bara vänta in och låta problemen drabba en är däremot ansvarsfullt. Mycket märkligt.

Men för det handlar ju också så otroligt mycket om att ha en fungerande opposition också. Och det har vi knappast i skrivande stund. Vänsterpartiet står inför val av ny partiledare, Socialdemokraterna håller på att implodera och Miljöpartiet låter sig uppvaktas av Moderaterna. Det gör att man i någon sorts morbid nyfikenhet undrar hur det kan tänkas se ut i Sverige om ett år eller två.