Inga telefonsamtal från fabriken. Ungefär som förväntat. Den egotrippade delen av själen är lite smått sur men den lite mer sansade delen gäspar lite smått ointresserat. Orka bry sig. Det blir vad det blir. Tror det är de som har anledning att vara betydligt besvikna över att inte fått något samtal. Många som med stor kompetens och som varit med mer eller mindre från starten och inte hört ett knyst. Enligt ryktet är det en hel del yngre vilket genast gör att slutsatser dras om de ekonomiska fördelarna med dessa val på grund av den sänkta arbetsgivaravgiften. En blandning av bitterhet, avundsamhet blandat med cynism/realism. Kan tänka mig att det kan bli spänt mellan en del som varit vänner, och där nu den ene fått erbjudande om anställning och den andre inte. Det kommer märkas vad människor verkligen är gjorda av i de där situationerna. Nåväl, bara att lyckönska både de som fått och inte fått samtalet som stort "S".
Har börjat kolla på sjukhusserien House. Har i det längsta (nåja...) undvikit att kolla på serien. Jag är ju en hypokondriker. Var visserligen värre förr. Mycket värre. Hade minst fem olika typer av cancer. Samtidigt. Serien är i alla fall bra. Kan inte låta bli att känna någon typ av själsligt frändskap med den svårt misantropiske Dr Gregory House. Skillnaden är väl att jag bara tänker det han säger. Och att jag totalt saknar slutledningsförmåga. När man tittar på flera avsnitt per dag blir det rätt ganska förutsägbart när det gäller själva dramaturgin. Patienten blir dålig, bättre, sämre, bättre, riktigt dålig, bättre, döende, frisk. Oftast. Det väl resan mot slutet som är det intressanta egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar