Motorsågsmassaker!

Om man men träd. För idag har jag röjt friskt med faderns motorsåg i vedhögen! De grövsta stammarna är alldeles för tunga för att man ska orka lyfta dem upp i vaggan på kapan utan att det välter eller att man får dem över sig. Så då får man såga dem i bitar, helt enkelt. Så detta gjorde jag i förmiddags. Mycket roande. Som tur var sken solen idag så det var ingen risk att man skulle frysa om man rörde på sig. Klyvningen fick fadern ta själv eftersom det fortfarande är för kallt för mig att stå vid klyven i skuggan. Cirkulationen är lika med noll i fötterna om jag inte kan gå omkring. Inte lika roande. Blåsten var heller ingen lek, speciellt när man kapar eller sågar vet. Spån yr åt alla håll och kanter. Varenda kroppsöppning som inte är täckt riskerar att invaderas av synnerligen intensiva virvlar av spån. Och när man har en sågklinga i full snurr framför sig eller en motorsåg surrande framför sig vill man inte direkt blunda eller sätta på sig ögonbindel. Så man får helt enkelt kisa och acceptera att folk som går förbi och ser en funderar på varför man ser så skitnödig ut för.

Nåväl, har i alla fall räknat en hel del matte idag. Går rätt skapligt hittills.

Sökte lite jobb idag med. De verkar komma i stim, de där annonserna.

Fick reda på att en före detta arbetskamrat drabbats av aplastisk anemi. Inge kul alls. Det verkar som det är den allvarligare sorten. Vet inte om det är så allvarligt att det fordras benmärgstransplantation men skulle så vara fallet ställer man ju så klart upp. Lite märkligt sammanträffande att jag nyss såg ett avsnitt av House där en arbetsteori de hade var just AA hos en patient. Inte ett speciellt trevligt sammanträffande, men ändå. Men jag tror att min fd kollega kommer att repa sig, ty få människor har hennes jävlaranamma och beslutsamhet.

Såg att man funnit samband mellan inkomst och subjektivt välbefinnande (lycka). Kändes väl inte som om det är någon värre chock direkt. På senare år har man ju faktiskt ansetts sig veta att det inte har något samband, eftersom det inte varit någon skillnad mellan rika och fattiga länder. Däremot har det funnits skillnader inom ländernas befolkning. Men nu har man alltså märkt att det visst har ett samband på alla nivåer. Nyliberaler jublar eftersom det nu helt ju är bevisat att pengar är skitbra! Jo, det är en del av sanningen. Problemet är att det också visar att avsaknaden av pengar är allt annat bra. Och att ju mer klyftorna ökar desto större glapp blir det också av det subjektiva välbefinnandet mellan de som har mycket och de som har lite. Det är det inte riktigt lika intressant att diskutera. För det är det faktum att pengar är bra som är det viktiga här, tydligen. För ingen vill ju höra på en massa gnäll, eller hur? "Bara att ta sig i kragen och börja tjäna pengar! Deprimerad, säger du? Då har jag lösningen, lille vän!" T o m Alliansen har ju ifrågasatt om klyftor är så negativt, att det kanske kan vara till nytta. Inte ens haschtomtarna från 60- och 70-talet tycker att alla ska precis lika mycket. Men att klyftorna ökar kan man inte gärna tycka vara bra. Om man inte hör till, eller vill höra till, gruppen som drar ifrån de andra.

En annan grej som forskningen visar är att det krävs större och större summor för att vi ska ta oss till nästa snäpp på lyckoskalan. Att de första stegen är relativt små rent ekonomiskt men väldigt stora mätt i lycka. Exempelvis från fattigdom till en dräglig tillvaro. Miljardärerna har - i siffror - extremt svårt att ta sig till nästa lyckosteg.

Man undrar ju lite om det demokratiska i det hela. Borde det inte vara en rättighet att känna så stor lycka som möjligt? Eller ska detta vara ännu ett av allt för många privilegium som de med mycket pengar får behålla? Med det rådande politiska klimatet kommer klyftorna att fortsätta öka. Bristen på subjektivt välmående kommer slå om till subjektivt illamående och bli kostsamt för samhället. Men då kommer man väl fortsätta privatiseringen av samhället och på så vis klippa alla ekonomiska band till de som inte klarar av att hänga kvar. Och är det någon stackare som lyckas få tag om kanten med ena handens fingrar kan man vara säker på att Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen ser till att trampa honom på fingrarna. Ingen kommer undan. De som inte inte syns i statistiken kan man heller ställa krav. Vi har ju redan sett Alliansens färdigheter med kreativ bokföring genom att strama upp kraven för att bli sjukskriven och sedan hävda att folk är friskare. Eller hur.

Vi vet också vad det innebär när de snackar ekonomiskt ansvarstagande. Går allt bra är det Alliansens förtjänst. Går det dåligt är det andras fel. Jag kommer så väl ihåg när en moderat (Tomas Tobé) sitter och säger att det var Moderaternas förtjänst att arbetslösheten sjönk. Detta var direkt efter regimskiftet 2006. Ett problem var bara det att den sjönk i samma takt innan Alliansens tillträde. Alltså, moderaternas politik hade inte lyckats förstöra det arbete som Buffel-Persson och sossarna påbörjat under den då rådande högkonjunkturen. Det var alltså Moderaternas förtjänst. Och så kom finanskrisen och konjunkturen tvärdök och sysselsättningen med den. Men nu var Moderaterna inte riktigt lika snara att ta åt sig äran/ansvaret för sakernas tillstånd. Och nu när det börjar vända igen är det så klart Moderaterna som är att tacka. Det är märkligt att allt bra Moderaterna gör följer konjunkturen så slaviskt. Kan det finnas ett samband här kanske?