The Red

Hade väntat mig en klang och jubelföreställning när jag satte mig ner skulle se på Chelsea - Man City igår eftermiddag. Men icke. Tråkigare match får man leta efter. Chelsea vann rättvist med 2-0 med underhållningsvärdet var under alla kritik. Jag hade att välja på att kolla på engelsk toppfotboll och sjunde och avgörande match i SM-slutspelets kvartsfinaler i hockey. Jag valde fotbollen och jag måste utan omsvep erkänna att jag det var ett misstag av episka proportioner. Jag fick i alla fall se Robin Jonsson göra det avgörande målet för sitt Luleå och därmed slå ut Djurgården. Det hade varit rätt coolt om DIF hade vunnit och blivit det första laget som hämtat upp ett underläge med 3-0 i matcher. Men eftersom det var just DIF var det bra att åkte ut i alla fall. Hatet mot dem sitter i sedan gamla tider. Plus att det lär bli sjukt bra matcher mellan Skellefteå och Luleå. Norrlänningarna brukar ju inte vara kända för sin brist på kamplusta direkt. Jag tror FBK slår ut Gnaget, men med vissa problem.

Såg på två halvbra filmer igår. Först ut var Season of the Witch med Nicholas Cage och Ron Pearlman. Jag har fortfarande svårt att förstå hur i helvete Cage lyckas få roller fortfarande. Hans enda min är ju den bekymrade! Och han gör inte rollerna speciellt övertygande, inte ens när man förväntar sig att han ska vara bekymrad. Pearlman är som alltid sevärd. Har komisk timing och en skräckinjagande fysik. Filmen går ut på att två deserterade tempelriddare (Cage och Pearlman) ska transportera de förmodad häxa från en stad till en annan. I denna stad finns ett gäng munkar som genom någon obskyr besvärjelse ska döda häxan och därmed bli kvitt bygdernas härjande farsoter. Strapatser och faror i höger och vänstervarv. Det vanliga upplägget. Halvseriös kritik mot kyrkans handlande i dessa tider framförs, om än övertydligt och föga engagerat eller engagerande. Häxbrännartider som det var.

Den andra filmen var Cyrus. Komedi med bl a John C Reilly, Jonah Hill, Marisa Tomei och Catherine Keener. Reilly spelar John som är en självupptagen frånskild man som inte riktigt kommit ifrån skilsmässan med sin ex-fru Jamie (Keener). Detta till trots är de två fortfarande bästa vänner. På en fest träffar John Molly och de två fattar omedelbart tycke för varandra. Romans inleds ganska omgående. Men det hela har en delikat twist. Mollys son Cyrus. 22-åring som bor hemma hos mamma fortfarande. Det visar sig att mor och son har extremt (ohälsosamt) nära relation till varandra. Rätt snart visar det sig att Cyrus ser John som ett hot mot relationen med sin mor. Ett knipslugt krig inleds så snart John inser vad Cyrus har i kikaren. Filmen ger inte speciellt många gapflabb, men ett och annat leende. Filmens humor är mer av den pinsamma och skämmiga sorten som man känner igen så väl från The Office. Bra skådespel rakt över. Storyn är helt okej också, lite klyschig på sina håll men det kan man ha överseende med.

Lyssnat lite på The Haunteds nya skiva The Unseen lite grann. Redan på förhand har det aviserats att det rör sig om en stilomläggning i stil med The Dead Eye. Alltså inte så mycket ilsken thrash utan lite mer introvert och experimentellt. The Dead Eye är en bra platta, inte så bra som debuten eller rEVOLVEr, men ändå. The Unseen känns som om man tagit ett steg ännu längre bort från den klassiska thrashen. På gott och ont. Musikpressen är naturligtvis alldeles till sig i trasorna så fort ett band börjar bli lite suddiga i konturerna. Det brukar betyda att bandet faktiskt har gjort ett riktigt intressant verk eller att det är ett pinsamt misstag av den typ som för tankarna till en kejsare med garderobsproblem. Ingen journalist vill ju vara den som dissar det som är det nya svarta. Inte för att speciellt många av dem ser någon skillnad men om alla tycker lika är man ju skyddad av det kollektiva förtroendet skribenterna åtnjuter från sina läsare. The Unseen, ja... Kan inte säga att jag är direkt imponerad av den, inte ännu i alla fall. Hade det varit något annat band hade jag nog avfärdat och förkastat skivan, men tack vare deras högkvalitativa backkatalog är jag beredd att ge skivan en vecka eller två till att sätta sig.

Ett band jag upptäckte av en ren slump är Sylosis. Ett brittiskt thrash-band med väldigt mycket potential. Melodisk thrash med moderna -coreelement men också med en imponerande känsla för melodi och teknik. Jag är inte gitarrist i någon större utsträckning, men jag tror mig känna igen krångliga och tekniska riff när jag hör dem. Och det fina med Sylosis riff är att de inte känns krånglig men att de definitivt är det. För det är låtarna som är det som man lägger märke till, mer än de kluriga ackordföljderna. Sådant gillas! Är det något jag hatar är det när det oblygt ska briljeras med tekniska nummer bara för sakens skull. Förmodligen är det därför jag inte är nämnvärt intresserad av Dream Theater. Sjukt skickliga musiker, men betydligt sämre låtskrivare. Symphony X ligger precis rätt sida den gränsen. Det är ibland lite väl mycket gitarronani och solon, men samtidigt djävulskt starka låtar. Sylosis har lite grann av den varan också. Bra låtar, framförda av skickliga musiker. Musiken i centrum. Alltid. Vissa partier i Sylosis musiker får mig att tänka på svenska Darkane. Flyhänt gitarrarbete, kreativt slagverk men framför allt starka låtar.