Läste att Anders Borg tror att arbetslösheten kommer att nå 80-talets låga siffror. Jah! Det är känns verkligen betryggande, speciellt med tanke på det är vårt nya prästerskap Ekonomerna som smekt varandras spåkulor och kommit fram till detta. Det har snackats om full sysselsättning och så vidare. Termen full sysselsättning betyder inte riktigt samma sak som tidigare, tydligen. För i den ekonomiska diskursen har det betytt att full sysselsättning var en ekonomisk prioritering där inflationen var den andra. Eller kanske snarare en prioritering av att hålla inflationen nere genom att använda räntan som dämpare genom att höja den. Och höjer man räntan blir det som resultat en höjd arbetslöshet. Och själva arbetslösheten blir som en ytterligare inflationsdämpare så till vida att hotet om arbetslöshet leder till lägre krav om löneförhöjningar, förmåner och trygghet. Detta tycker arbetsgivarna är alla tiders eftersom det sparar dem en massa pengar. De negativa sidorna av saken är dessvärre långsiktiga (och där med negligerbara) och mjuka. Alltså så som exempelvis försämrad hälsa pga av sämre arbetsförhållanden, lägre levnadsstandard och en otryggare anställningsvillkor. Kortsiktighet är sällan något som gynnar någon annan än de som vill ha snabba och stora vinster. Att tänder ljuset i båda ändar spelar ingen roll eftersom man redan sitter i maktposition där man kan med enkelhet kan ta in nya ljus att lysa upp världen åt dem. Slit och släng. Vanligt folk kan inte låta sig vara humankapital längre. Skulle inget hellre än att beskylla Alliansen för allt men ska man vara ärlig började detta redan för tjugo år sedan. Och under denna tid har det suttit både socialdemokrater och moderater vid rodret. I långa loppet hotas LAS av denna utveckling eftersom det i det nuvarande klimatet är de unga som drabbas extra hårt av dessa regler. Det skulle inte vara några problem om man verkligen hade full sysselsättning som prioriterad väg, eftersom de unga som blir av med jobbet inte skulle några värre problem att få nya jobb. Men nu när man är så rädd om inflationen blir de unga som en andra klassens arbetare eftersom de aldrig tar sig in på arbetsmarknaden annat än som inhyrda och i pissiga serviceyrken där de systematiskt nävknullas av vedervärdiga arbetsgivare som inser att de har ett B-lag de kan behandla precis som de behagar. För ungdomar vill så klart försörja sig själva, ty så pass mycket moralisk fiber har de, så då får man ta de jobb man kan tänkas bli erbjuden. Förr var det bara de allra mest korkade och arbetsskygga som hamnade på jobb i stil med McDonalds och liknande. Nu är det de drivna och kompetenta som jobbar där. För nu är det inte frågan om bra eller dåligt jobb. Nu är det frågan jobb eller arbetslöshet. Och vad händer? Inte mycket, för de är de medelålders medelklass som redan sitter säkra både med ekonomi och trygghet på arbetsmarknaden. De tänker bara på sig och sitt, röstar för skattesänkare och välfärdsslaktare (och i vissa fall rasister). Tycker att ungdomarna är lata och att de får se till att arbete lite hårdare så ska de se att de nog får jobb. Och politikerna då? Jo, de fortsätter sjunga de parasitära arbetsgivarnas lovsång eftersom de ger ungdomarna jobb. Att de blir behandlade som kreatur och i värsta fall som ett disponibelt kugghjul som kan bytas ut som det inte passar (oliktänkande) eller går sönder (utsliten), det är minsann inte deras problem. Eller rättare sagt, det är inte deras målgrupp som blir själsligt och fysiskt skändade, så varför bry sig? Man blir fan mörkrädd för mindre...
Tror jag börjar får känningar av magkatarr. Magen har inte varit sig lik på snart en månad. Känns i sidan och får en massa gaser i höger och vänstervarv. Det är väl någon del i tarmsystemet som är osynkat med helheten. Märks och på att toalettbesöken blir väldigt slumpmässig från att ha varit väldigt förutsägbara innan. Tror inte det mina dietexperiment som är orsaken. Känner igen en del av symptomen sedan sist jag hade katarr. Får bli en tur till apoteket i morgon så jag kan införskaffa lite Omeprazol.
Höll på att få en smärre hjärtinfarkt när jag fick ett bra på posten från min gamla arbetsgivare. Eller kuvertet var i alla fall därifrån. Till saken hör att det gått ut information om att de innan nästa veckas slut ska ha gått ut brev till alla som är av intresse för att anställas på nya modultillverkningsföretaget. Men jag kom rätt fort på vad det var i kuvertet innan jag öppnade det. Det var ett presentkort jag fått för mina insatser i fackklubben. Hade nästan glömt att facket hade tillåtits gå lös på kontorets frankeringsmaskin innan fabriken slog igen. Men ett presentkort är aldrig ovälkommet. Speciellt då jag ska in till stan i morgon och handla. Vem vet, kanske man får användning av kortet...
Testade Keldas Soul in a cup (Mild tomatsoppa m. krutonger) till kvällsmat. Det var inte värst mycket protein i soppan så jag hade i 50g vegetarisk färs. Det, tillsammans med krutonger, utgjorde en riktigt god soppa. Det blev väl drygt 3 dl ren soppa plus dryga 70g färs och krutonger. Mätt blev jag på ett behagligt sätt, var lite nyfiken på hur det skulle bli med tanke på att det rent volymmässigt är mycket mer än vad jag annars äter men soppan hann väl rinna undan tillräckligt. Mycket bra. Och gott!
Kollade på Debatt i kväll. En bloggerska vid namn Kissie medverkade i egenskap av ung bloggare och de värderingar de skapar och hurvida de är förebilder osv. Kan ju inte påstå att hon var speciellt förtroendeingivande. Är det personer som henne som unga tjejer ser upp till kommer det bli en rätt efterbliven generation unga kvinnor på väg upp. Av någon anledning var hennes bror med också. Hade tydligen också någon typ av blogg. Han lär väl inte skrapa ihop så värst många högskolepoäng framöver annat en hand full A-kurser, om man säger så. Och så var Big Brother på tapeten igen. Tydligen är det någon stackare som fått någon sorts psykbryt efter att ha medverkat i programmet. Känns väl som om man är en kandidat för en handfull olika diagnoser om man ens söker till det där spektaklet, så det är väl ingen värre chock att det är någon av deltagarna som klappat ihop. Och produktionsbolagen skrattar hela vägen till banken. Gråter kanske en passande skvätt om någon journalist korsar deras väg.
Retards unite!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar