Mellandagsrea madness...

Mmm, var in till Bergvik en sväng med pärona. De skulle köpa sig en ny TV (tjock-TV är sååå ute...). Jag hade fått i uppdrag före jul att hitta en lämplig TV för dem. Och sagt och gjort hittade jag en 50" plasma från LG i en lagom prisklass. Så när vi väl fick tag på en expedit på Siba för att köpa TV:n börjar den lille tomten att försöka pracka på mina föräldrar en LCD-LED eftersom plasman är sååå känslig och att blir sååå lätt inbränningar i skärmen. Jo, tjenare. Tur att lillgrabben var insatt i saken. Plasma ger fortfarande bäst prestanda och ska man få tag på en LCD-LED som kan mäta sig i kvalité får man hosta upp i minst det dubbla i pris jämfört med en plasma. Och att LCD-LED har problem med eftersläpningar visste han inget om. Något säger mig att han mycket väl vet om det, men det är bara det att han trott att det var ett gäng analfabeter som ramlade in och att han såg sin chans att sälja skit-TV som man ville bli av med. Till saken hör att den TV jag hittat åt dem inte fanns med i rean. Av någon märklig anledning fanns det väldigt få plasma-TV:er med bland rean. Hade plasman varit så kass så hade det säkerligen funnits betydligt fler av dem bland de utreade produkterna. Jag höll mig själv i bakgrunden och lät honom försöka övertala mina föräldrar att köpa den undermåliga TV:n men när min moder vände sig om för mitt råd, kunde jag inte låta bli att med ett litet hånflin i ena mungipan säga: Plasman. Som vi talade om från början. Ansiktsuttrycket hos den lille expediten var värt pengar att skåda! Nåväl, nu är den mäktiga maskinen monterad och fungerar finfint. Lite avundsjuk är man när man själv "bara" har en ett par år gammal 42" plasma. Men jag unnar mina föräldrar nöjet att ha en sådan fin TV alla dagar i veckan. Jag är glad att de fortfarande vill unna sig själva små (enorma, rent fysiskt!) lyxer. Det är så jävla tragiskt när äldre människor väljer att inte leva full ut.

Filmatiseringar av spel brukar aldrig funka speciellt bra. Det brukar tvärtom bli katastrof. Resident Evil serien är väl kanske en litet undantag. Visuellt riktigt sköna filmer, men är i fråga om hållbar storyline inte i närheten av hållbarhet. Inte heller när det gäller trogenhet mot spelet det orginerar ifrån. Likadant med Tomb Raider. Fixeringen på huvudrollsinnehaverskan är förvisso intakt men i övrigt väger filmerna ganska lätt. Däremot funkar filmatiseringen av Max Payne förvånansvärt bra. Knappast något som kommer gå till världshistorien som något cineastiskt mästerverk eller nå någon typ av kultstatus bland oss som gillar spelen. Men det är ändå en habil skapelse. Mark Wallberg spelar Payne med den äran. Men vi ska så klart komma ihåg att det knappast är en roll som är allt för krävande, vilket borde vara precis perfekt Wallbergs inte allt för breda register. Filmen estetiskt intagande, med mycket av spelets kalla och dystopiska värld intakt. Det lite märkliga snöandet, det skapelsefientliga gränderna till de kalla sinnen som ryms i stadens ruvande kvarter. Får små men enträgna vibbar av Sin City några gånger. När spelet kom fanns det då revolutionerande konceptet med det som kallades för Bullet Time. Detta innebar att spelet under kritiska ögonblick kunde gå i slow-motion vilket gav spelaren möjligheten att kunna döda ett större antal av sina fiender i en enda sekvens. Detta grepp fördes till den stora massan i och med Matrix-filmerna där Neo och co kunde försätta världen och fiender i slo-mo. I filmen Max Payne används Bullet time mer som en visuell stimulant snarare än knep som karakträren Max Payne har att ta till mot sina fiender. Själva storyn är lika gammal som Fan själv. En polisman söker hämnd för ett otänkbart brott mot hans familj - Bronsonskt så det skriker om det. Kasta in lite maffiosos, ondskfulla företag och en fyrkantig poliskår så har man finns det inte så mycket mer att nämna. Ta det för var det är.