Hursomhelst betyder det för oss som frossar i brittisk fotboll att det brittiska ligasystemen går in i sin allra mest intensiva fas. Spanjorer och italienare tar det lugnt över helgerna. Men britterna gör alltså precis det motsatta. Och för detta är vi britterna evigt tacksamma! Under dagen har jag sett Premier Leaguejumbon West Ham slå Fulham med 3-1 på bortaplan. Jag har också sett mitt älskade Newcastle torska mot Man City på hemmaplan med 3-1. Nu halvkollar/lyssnar jag på Aston Villa - Tottenham. Och i morgon blir det Arsenal mot Chelsea! Jäspallt anåda, vad mycket bra fotboll! Ändå har det blivit en drös med matcher som ställts in pga av kyla och snö(o)väder. Och kvällen är inte slut ännu. För snart är det dags att avnjuta utomhusmatchen i Karlstad mellan Färjestad och Förlunda. Och den ska jag njuta av i soffan. Jag hade en del funderingar på att åka in och se den på plats, men jag kom dessbättre på klokare tankar. Det hade blivit gött kallt att stå där och huttra.
Igår kollade jag filmen Gamer. Sci-Fi action med Gerald Butler och Michael C. Hall i huvudrollerna. Av någon anledning har jag dragit mig för att se filmen. Butlers filmer har en tendens att bli lite väl enkelspåriga och alltför actionpackade. Filmen har visserligen drösvis med actionscener med explosioner och kulor och höger och vänstervarv, men den gör i alla fall en ansats till att kritisera den ökande våldsglorifieringen och profitörerna av den samma. Kritik mot cynismen i det ständigt föränderliga reality-genren förekommer också. Utsatta människor som lockas med löften om bättre liv om de ger upp delar av sina privata sfär/kropp i utbyte mot en svårdefinerad språngbräda mot ett bättre liv. Nu går det ju så klart att kritisera Gamer för att vara skapad just för att profitera på våldstörsten i samhället, men jag tycker ändå att filmen lyckas lands vissa delar av sin kritik på ett trovärdigt sätt. Och till det måste man ju också tillstå att filmen är ruskigt snygg! Den utspelar sig några år fram i tiden där Butlers karaktär Kable / John Tillman får en chans att omvända det dödsstraff han tilldelats till frigivning genom att gå med på att bli en hi-tech-marionett i ett spel kallat Slayers. Kable styrs från en sjuttonårings pojkrum genom nanosändare inne i Kables hjärna som ger ynglingen kontroll över sin soldats kropp. Skaparen av detta spel är Ken Castle (Hall), som även skapat en variant av Second Lifekallat Society som bygger på samma princip som Slayers. Men med den skillnaden att marionetterna i Society är vanliga arbetare som går hem till sina lägenheter efter att främlingar lekt klart med deras kroppar. Kable har i en dotter och fru på andra sidan murarna som han helst av allt vill träffa igen. Speciellt eftersom hans dotter som myndigheterna omhändertagit och adopterats bort. Till Kables / Tillmans hjälp kommer en motståndsrörelse kallade Humanz som genom att befria Slayers poster boy Kable kan dela ut ett symboliskt slag mot deras fiende Ken Castle. Summa summarum? En film som är betydligt bättre än jag hade befarat. Knappast något mästerverk men helt klart sevärd. Uppenbara paralleller kan dras till filmer som The Condemned (Gamer minus sci-fi) och Schwarznegger-rullen The Running Man. Men jag tycker nog att Gamer kan svara upp för själv på egen hand. Mycket bra musik dessutom. Marilyn Mansons tolkning av Eurythmics gamla dänga "Sweet Dreams".
Såg också på The American. George Clooney i ett betagande Italien. Mmm, typ. Spionthriller av den mer lågmälda och stämningsfulla typen. Baserad på boken A very private gentleman avMartin Booth. Filmen börjar faktiskt i Sverige (!) av av alla stället. Ett gäng fulingar vill döda Clooneys karaktär Jack/Edward av då okänd anledning (en av fulingarna spelad av ingen mindre än Lars Hjelm). Edward flyr då hals över huvud till Italien där han får i uppdrag att tillverka ett gevär åt en kurvig femme fatale till yrkesmördare (Thekla Reuten) samtidigt som han inleder en romans en av de lokala glädjeflickorna (Violante Placido). Medan han sysselsätter sig med sitt uppdrag försöker han komma underfund med vilka det var som försökte ta honom av daga i Dalarna och varför dessa hejdukar nu befinner sig i den pittoreska stad han själv bevistar. För regi står Anton Corbijn. Alltså ingen van filmregissör på något vis. Den första film han regisserade vad Control som är en biografi om den framlidne Joy Division-sångaren Ian Curtis, som tog sitt eget liv vid den ringa åldern av 23. Annars är Corbijn mest känd som musikfotograf. Det märks. Det är en väldigt snygg film rakt av. En hel del lite udda vinklar och grepp här och där. Inget som har fokus från filmen, tvärtom bättrar den på stämningen ytterligare. På det hela taget sen mycket sevärd film! Clooney(också medproducent av filmen) gör en habil insats med små men effektiva medel. Välkommet med ett lite annat skådespelargalleri än de vanliga man skulle kunna förvänta sig. IMDB ger filmen 6,6/10 vilket är i underkant i min blygsamma mening.
Matångest och nojiga tankar. Så kan man nog sammanfatta min upplevelse av att min första riktiga (förra inföll under puréperioden) jul som gbp-opererad. Inför julen tänkte jag att ätandet skulle vara så naturligt som möjligt för högtiden. Alltså, äta som man gör på jul men i gbp-tappning - mindre och långsammare. Inget kaloritänk och liknande. Och hur har det gått? Tja, ångest och nojor har det blivit. Jag har ätit så gott som jag kunnat av allt som julen har att erbjuda. Kakor, godis, rödbetssallad, julmust och vörtbröd. Allt har ätits med blandade känslor. Att äta saker som inte är bra ger mig fortfarande obehag och oro i själen, även om det kanske inte gör någon större skada på vikten. Men det är ändå lite grann som att hoppa i den djupaste delen av bassängen för första gången. Lite sjukt är det att jag faktiskt finner en liten förnöjsamhet i att jag känner att magen inte är så värst förtjust i allt socker och fett som den tvingas omhänderta. Och godiset jag köpt? Tja, jag skulle tro att 75% av det är kvar fortfarande. Jag har helt enkelt inte haft tid, ork, lust att sätta i mig det. Mat är fortfarande mer intressant än godis och godisätandet blir i den mån som matätandet tillåter. Att försöka jämka mellan de två vågar jag inte ens tänka på! Tidigare under veckan samlade kroppen på sig vätska av någon anledning. Förstoppning och liknande är ju ett tecken på det så jag vägde i onsdags 82 kg. Eftersom jag har mitt uppfuckade förhållande till vikten kände jag mig livrädd att gå in i julhögtiden. Men efter att i fredags pissat tre gånger mer än det vanliga (tre ggr om dagen) har nu vikten dalat mot det normala 81 - julkosten till trots! Nåväl, det kan säkert bli någon typ av backlash under veckan men då får det bli det. Då vet jag mer om hur sådanhär mat påverkar mig på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar