Tårar av blod

Jag såg på en riktigt bra dokumentär igår. Tears of Gaza, eller Gasas tårar som den heter på svenska, är en norsk dokumentär av norska Vibeke Løkkeberg från 2010. Filmen skildrar kriget på Gaza 2008/2009 från palestinska kvinnor och barns perspektiv. Israel döpte operationen till "Operation: Cast Lead". Bilderna och berättelserna som man får berättad för sig är rent vidriga. Spekulativa skulle många säga, vilket säkert är rätt till viss del. Det är faktiskt något som regissören inte heller sticker under stolen med så till vida att hon menar att filmen de facto är en anti-krigsfilm.

Filmen säger ingenting om att kriget initierades av Hamas eller att att ca  hälten av de runt 1 400 människor som strök med på den palestinska sidan var motståndsmän (i brist på bättre namn) och att dessa gömde sig bland den palestinska civilbefolkningen och på så vis drog på sig den israeliska beskjutningen.  Men då återstår lik förbannat 700 människor, varav nästen 300 barn, som dog. Antalet israeler som dog under perioden upp fick till 13, varav 3 civila och 10 militära (och fyra av dessa gick åt när de träffades av "friendly fire"). Hursomhelst så koncentrerar man sig helt på den palestinska sidans förluster och man gör ingen hemlighet av det, det måste man ge Løkkeberg credit för på ett vis. För så länge som man är öppen för det kan betraktaren ta det med sig när hen ser filmen

Men samtidigt blir det en partiska dokumentär eftersom israelerna inte kommer till tals för att beskriva sina motiv för att man - omedvetet eller medvetet - har ihjäl civila palestinier. Då kan man, med viss fantasi, få uppfattningen att Israel är barbariska barnamördare. Och det är väl, rent tekniskt, vad den israeliska militären är också eftersom man har beskjuter "Hamaskrigare" som man vet gömmer sig och opererar bland civila. Dokumentärens vinkling gjorde bland annat att Lisa Abramowicz anmäla Gasas tårar till granskningsnämnden. Abramowicz är generealsekreterare för den pro-israeliska lobbyorganisationen/intresseorganisationen Svensk Israel-informaion. Hon menar att just denna "enögdhet" ger en skev och felaktig bild av kriget under vintern 2008/2009.

Filmen blev kritiserad av Granskningsnämnden för ensidighet men blev ändå friad i slutänden efter som Vibeke Løkkeberg trots allt klargjorde innan filmen att hon ämnade att visa eller diskutera konflikten i sig utan visa lidandet hos krigets offer - de civila. Men det har helt klart varit så att filmen rört upp många och starka känslor hos väldigt många människor. För bilderna som visas är oerhört starka, historierna hjärtskärande och hoppet skändat. 

Tre barn följs och få tala om sin syn på sin vardag och sin syn på framtiden. Det är ingen hoppfull bild dessa barn ser framför sig om vad som väntar dem framöver. Framför allt så kan de inte förstå varför de utsätts för beskjutning, varför deras grannar, släkt och familj tas av daga. Och det är svårt för oss utanför och av mogen ålder att förstå. Då kan man bara tänka sig hur svårt det måste vara att befinna sig mitt i denna humanitära skärseld och vara barn och kunna få någon sorts rätsida på kaoset.

Barnens berättelser varvas med bilder från exempelvis när människor febrilt letar igenom rasmassor alldeles efter ett raketattack och plockar fram livlösa kroppar från döda barn. Inte alltid kompletta kroppar heller. Folket som samlas runtomkring dessa platser för massaker och vansinne ömsom bara tittar på i fasa, ömsom ropar och skriker ut sin vrede när något av männen som river igenom oredan hittar ännu en kropp och lyfter upp den och ropar "Gud är stor". Det finns både ursinne och förtvivlan i scenen.

En annan scen visas från ett sjukhus. Tre små barn ligger på en brits. Alla tre döda, skjutna av skadorna att döma. Två av dem i huvudet. Den äldste av dem, uppskattningsvis 7-9 år, har ett skottsår i bröstet. Enligt en av männen som inte syns i bild hävdar att det var rena avrättningar och att skottetsåret i bröstet på pojken har en blånad omkring kanterna som tyder på att det skedde på nära håll. Om det är sant eller inte kan man så klart inte veta, och bör heller inte dra några slutsatser ifrån. Men tanken att det skulle kunna vara möjligt är besvärande. Denna pojke har fortfarande sina ögon öppna. Den blicken kommer inte låta sig försvinna på länge från mitt inre. En annan scen från sjukhuset visar en man som får ett vansinnesutbrott, de omkring försöker lugna ner honom men de många döda barnens öde blir för mycket för honom.

Man kan också konstatera att Israel använde sig av det ytterst försåtliga vapnet av vit fosfor. Eller snarare, det blir det ett försåtligt vapen. Fosforn används för att skapa rökridåer för att skydda truppers framryckningar, men det blir riktigt otrevligt när den kommer i kontrakt med syre och den orsakar fruktansvärda brännskador levande vävnad. Fosforn får användas så länge som den inte används över tätbefolkade områden. De mesta tyder på att Israel i de flesta fall varnat civila upp till ett dygn innan attacken att snarligen bör evakuera området. Således har användningen varit legitim, även om användandet av vit fosfor generellt känns lite tveksamt.

Inte helt förvånande blir många av de pro-israelitiska organisationerna väldigt upprörda av filmens bilder. För det är oerhört känslosamt att beskåda denna slakt. Den vansinniga verkligheten låter sig inte påverkas av de realpolitiska förhållandena som existerar. Civila slaktas som djur i alla fall, mellan Hamas minst sagt moraliskt tveksamma strategi att låta skjuta sina risiga raketer från civila områden och Israels militär som bombar dessa fästen sönder och samman oavsett om det bor civila där eller ej. Det den verklighet som denna människor levde, och delvis fortfarande lever, sina liv i. Att nästan med en gång börjar hagla försvar för Israels bombkampanj är ytterst besvärande. I Abramovicz debattartikel på Newsmill ovan gör hon i princip samma misstag som dokumentären själv, då hon bara med en mening nämner barnen och då betecknar dem som "Gaza-barnen". Alltså, i princip helt ensidigt försvar av Israels anfall under "Operation: Cast Lead" och kritik mot en film som visar dess konsekvenser för de civila. Till yttermera kommer hon med de sedvanliga anklagelserna filmen är en attack mot judar (vilket i så fall gör den till antisemitisk) istället för att se det som att det är en kritik mot en stat som i sina anfall har ihjäl civila. Svepskäl och ohederligt debattörskap. Men det är så det oftast blir när det blir diskussion om Israels övergrepp mot palestinierna.

Oavsett var man står i konflikten i Mellanöstern är filmen definitivt sevärd. Man får ta det för vad det är. Det är en film som får en att nyktra till och ifrågasätta en hel del och är med andra ord ytterst nyttig.