torsdag 5 juli 2012

The Higgs is in!

Jag har helt nyligen, sedan några månader faktiskt, blivit lite småintresserad av fysik och kosmologi. Och efter att ha läst Steven Hawking's "A Brief History of Time" så har det intresset blivit ännu lite större faktiskt. Samtidigt har jag sett på lite dokumentärer på ämnen för att ge odjuret sitt rov. Speciellt BBC Horizon:s "The Hunt for Higgs" har sjukt intressant om jakten på Higgsbosonen. Jag kan enkelt säga att jag fattar en bråkdel av vad jag läst och sett hittills, och att andelen kunskap jag fått till andelen blir mindre och mindre ju mer man läser. Men i alla fall:

Igår precenterade representanter för CERN att med stora sannolikhet kan bekräfta existensen av Higgsbosonen, även kallad för Higgsbosonen och "The God Particle". Detta är en enorm stor veteskaplig upptäckt eftersom det är syr samman den samtida teorin (Standardmodellen) om hur universum är beskaffat.

Higgsbosonen är enligt teorin den partikel som ger alla ting dess massa, eller snarare partikeln är den del som bildar ett Higgsfält som i sin tur ger saker och ting dess massa. Problemet med att kunna bekräfta Higgs existens är att den efter sitt skapande snabbt bryts ner till andra partiklar direkt i experiment vilket gör att den är jättesvår att upptäcka. Forskarna vid CERN:s  Large Hedron Collider (LHC) har fått mer eller mindre fått leta efter Higgspartikelns skugga, dess konsekvenser snarare än partikeln själv när man i sin experiment kolliderar sina protoner.

Det är ganska spännande att tänka på att denna partikel varit en teoretisk graal sedan Peter Higgs, tillsammans med sex andra forskare, i vetenskapliga artiklar på 1960-talet lade fram och argrumenterade för sin teori om denna mystiska elementärpartikel. Kritik och spefull kommentarer var det som mötte dessa forskare då. Nu är de mer eller mindre hjältar. Återupprättade hjältar. Det känns som den nu mer 80-årige Higgs sitter rätt bra till för att kunna få Nobelpriset i fysik. Men med tanke på att det har varit så många andra inblandade i det så lär han inte bli ensam om det. Dock återstår ett krux i det att Nobelpriset är konstruerat så att bara tre personer kan tilldelas ett pris för samma insats. Således blir de en diger uppgift att finna ut vilka forskare som ska få en av de två resterande platserna på prispallen.

Så vad innebär då detta för världen i stort? Svårt att säga egentligen. På det rent existentiella planet är det givetvis lite kittlande att forskningen nu kan ta nästa steg framåt och dyka ännu lite djupare i och med att man nu tycks ha en modell att arbeta efter som känns hållbar. Populärkulturen har ju det senaste årtiondet rört börjat inkludera lite svårare och nördigare uttryck där vetenskap har fått en lite, lite större bit av kakan. Det har kanske till viss del i att exempelvis den tekniska utvecklingen har gått i rasande tempo och att nörden (i oss alla) blivit allt mer "användbar". I denna grogrund finns det en skaplig chans att denna nya upptäckt kan få gro och att det kan tänkas att det blir mer av det kollektiva medvetandet. Att människor i ett senare steg börjar intressera sig för just denna del av fysiken. Det blir ju lite lättare att intressera folk för bra och sammanhållen teori än en teori där det finns viktiga delar som inte är bekräftade. 

Anläggningen tillhörande partikelacceleratorn har kostat, och kostar, många miljarder per år (sju miljarder per år i driftskostnader). I dagens värld handlar allt om pengar och vad man får för pengarna. Och att man gärna vill ha så mycket som möjligt så snabbt som möjligt. I inom det ramverket är det ganska svårt att direkt motivera de monumentala kostnader som en partikelaccelerator står för. Men grunden för det som kallas för grundforskning är ju just det att det är forskning för forskningens skull. Att man inte ska titta så mycket på budgetar som vid exempelvis tillämpad forskning. Det låter inte så jäkla sexigt för dagens sifferonanister på kontoren ute i världen. Men i en artikel i SvD beskriver Gunilla von Hall lite grann om vad som faktiskt kommit oss till gagn som spinn-off effekter från själva LHC och arbetet med den. Och det är inte kattpiss. Så då kan man ju tänka lite kring som kommer efter upptäckten/bekräftelsen av Higgs. För det är ju det fina med grundforskningen. Att är så mycket som kommer fram undan för undan som visar sig vara användbart en som inte var intressant när det väl upptäcktes. Grundforskningen tar fram en mängd upptäckter och kunskap var syfte just för stunden inte är uppenbart.men som ändå finns där när alla forskare, offentliga eller privata, är mogna för att ta till sig.

Länktips:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar