Grekisk sallad

Greklands ekonomiska trångmål fortsätter att vara i fokus i media. Med all rätt. Att ett land riskerar kursa är så klart inte några småpotatisar. Speciellt inte när det finns länder som Spanien, Irland och inte minst Portugal som ser ut att ha liknande men inte lika allvarliga problem som Grekland. Men man kan ju fundera på om hur stor risk det är att det blir en sorts dominoeffekt om Grekland väl faller. Bristerna i hela EMU-projektet har visat sig vara ganska uppenbara. Speciellt när man tar med länder som har både tveksamma mekanismer i samhället med framförallt korruption och lågt förtroende för staten bland landets invånare. Grekland är ju ett praktexempel på just denna problematik. Landets invånare hyser sådana starka känslor av misstro att myndigheterna har fullt sjå med att få in sina skatter. Att få in skatter är liksom en förutsättning för att få hela statsapparaten att fungera. Om man sedan har en massa korruption och överdrivet generösa villkor för statsanställda blir det så klart ännu svårare att få saker och ting att fungera som det ska. Det ger i sig missnöje från folkets sida som blir ännu mer obenägna att betala skatter. Och så vidare och så vidare. En skapligt ond spiral har skapats.

De skandinaviska länderna har alltid haft ett stort förtroende för sina institutioner och därför har det oftast varit lätt att kunna ha ett högt skattetryck. Folket känner att de får valuta för sina pengar både när det gäller utbud och kvalité i tjänsteutbudet från de gemensamt finansierade verksamheterna. Det har också funnit en bred uppslutning kring en solidarisk anda med ett system som ska skydda de som behöver skydd och hjälp. Dessvärre är ju saker och ting på väg ifrån denna mentalitet men det är i detta sammanhang en bisats.

Ett annat problem som det grekiska haveriet belyser lite grann är hur otroligt olika EU:s länder är till karaktär både i kynne och i ren praktik. Och man kan säga vad man vill om alla EU:s länder och deras olikheter, det är inte det intressantaste i denna soppa. Problemet är att olikheterna tycks vara allt för stora för att det gemensamt valutasamarbete ska kunna fungera på ett tillfredsställande sätt. En viss grad disciplin och pålitlighet måste man kunna förvänta sig av alla som är med i uppgörelsen. Men man inte ett speciellt träffsäkert system för att straffa/korrigera de medlemmar som av en eller annan anledning inte följer reglerna. För det måste man så klart ha. För faller ett land riskerar alla inom valutaunionen att drabbas oerhört hårt. Att samarbetet i sig riskerar att förintas torde vara uppenbart. Men alla som trillar i sjön ska överleva i vattnet också. Kass liknelse men jag tror det framgår ungefär vad jag menar.

Vad som också försvårar för EU är uppsegligen av högerpopulistiska och nationalistiska partier runtom i Europa. Senast fick Finlands motsvarighet - Sannfinländarna - stora framgångar i det finska valet. Sedan tidigare har liknande partier haft framgånger i princip de flesta europeiska länder. Inte minst i Sverige har Sverigedemokraternas framgångar i det senaste valet ritat om det politiska landskapet i smula. Och att dessa typer av strömningar försvårar EU:s mål om att minska avstånden mellan kontinentens medborgare. Även om det är muslimerna som får klä skott i allmänhet bland dessa högerpartier så går det inte att komma ifrån det faktum att det ökar avståndet mellan Europas människor också. För det är ju så nationalism fungerar. Att de med gemensam kultur, språk, historia på ett visst landområde ska var tillsammans. Väldigt sällan talas det om en gemensam europeisk kultur eller att det är det geografiska Europa som ska enas. Det är djupt beklagligt att nationalismen återigen ska göra intåg i politiken. Vi kan se hur det gick på Balkan när nationalismen där visade sig från sin mest vedervärdiga sida. Motsättningarna inom de europeiska gränserna finns definitivt. Det råder en ganska dåligt dold rasism mot polacker och balter. De är som andra klassens européer som tar skitjobben. Eller så används de som slagträn mot exempelvis transportbranchens inhemska chaufförer och får därmed utstå ännu mera kritik. Men vem kan klandra dessa människor egentligen? De gör vad de kan och vad de måste för att överleva. Baltländerna genomför enorma liberaliseringar av sina samhällen med fattigdom och armod som sina ständiga följeslagare. Inte konstigt då att man söker arbete i andra länder där man kan få hygglig löner. Man kan ju se samma fenomen mellan Sverige och Norge där mängder av svenskar pendlar till sina norska arbetsplatser. Det är bra betalt och svenskars rykte är gott där. Lite grann är det ju med arbetarna från Öst också. Har inte hört så mycket som ett knyst om att de skulle vara lata eller arbetsskygga. Om man får en duglig arbetare till en lägre penning, varför välja ett dyrare alternativ? För det är ju så företagen resonerar när de anställer utländsk arbetskraft. Det är så det är tänkt att de ska resonera enligt EU:s regelverk. Det är en del av den europeiska andan. En andra som gör vissa nationaliteter till underklass och som kan utnyttjas för direkt profit och indirekt genom att man underminerar de rättigheter som de inhemska arbetarna kämpat sig till. Det är som upplagt för bråk och tjiv mellan de europeiska brödrafolken.

Man frågar sig lite hur länder som Grekland och Portugal egentligen ens var aktuella som medlemmar från början av samarbetet. Grekland har en diger historia med allvarliga ekonomiska bekymmer. Portugal har väl heller inte direkt varit något föregångsland på den ekonomiska scenen. Givetvis ska fattiga medlemsländer uteslutas, men det kanske kan vara på sin plats att deras institutionella stabilitet borde blivit utsatt för betydligt hårdare granskning. Men någonstans finns det en gnagande känsla av att man ville ha med så många länder man bara kunde och sedan bara hoppas att det skulle gå vägen. Och vägen gick det knappast. Jag antar att det är en massa överbetalda och självsäkra nationalekonomer som förläst sig på makroeknomiska modeller som har givit grönt ljus hela vägen. Samma lallare som inte hade framsyntheten att förutse finanskraschen utan tvärtom hejade på de flesta av de beteenden och beslut som till slut fick hela det finansiella systemet att få spatt. Ekonomins prästerskap. De har ju hela tiden framhållit Irland och Island som ett praktexempel på hur man vinner eknomisk mark här i världen. Nu är båda dessa länder praktexempel, eller snarare skräckexempel, på hur omhämmad girighet och okritisk profithysteri leder till smärre katastrofer.