En annan variant av ensamhet

Det finns ensamhet och så finns det ensamhet. Självpåtagen och påtvingad. Och påtvingad kan var den där man är ensam bland andra människor eller så kan det rör sig om en ren och konktret avsaknad av andra människor. En avsaknad som kan uppstå på en annan planet. Bokstavligen på en annan planet som Mars. Jag har läst en väldigt underhållande bok av amerikanen Andy Weir som heter The Marsian (Ensam på Mars heter den svenska utgåvan) som handlar om just denna typ av ensamhet.

Astronauten Mark Watney blir kvar på planeten Mars när hans expedition drabbas av sandstorm. Då utrustningen som registerar hans livstecken inte indikerar att han lever antas han vara död. Hans kollegor måste ta sig själv från platsen för inte göra honom sällskap bland de hädangångna. De blir tvungna att lämna planeten i all hast och lämnar kvar vad de tror är sin kollegas kvarlevor på den röda planeten. Men det ska visa sig att Watneys död är en smula överdriven. Sargad men alltjämt vid liv har måste han nu försöka överleva på denna ännu sparsamt utforskade planet.

Handlingen utspelar sig i en nära framtid där NASA endast ett drygt dussin människor beträtt marsiansk mark. Man får följa Marks strapatser via hans logginlägg parallellt med NASA:s team på jorden i deras strävan att rädda honom när det står klart att han faktiskt överlevt. Besättningen på det rymdskepp som lämnade honom för död kommer också in handlingen vad det lider.

Det är en ganska nördig bok, och är så på ett synnerligen oblygt vis. Detta är det som är lite av den stora behållningen av boken. Det är långa och utförliga beskrivningar av Marks alla projekt, problem och missöden där man får sig lektioner i fysik, matematik, botanik och kemi. Vår hjälte är ingenjör i mekanik och tillika botaniker och vars kompetenser i dessa ämnen var ämnade för expeditionens ändamål. Men nu får han alltså utnyttja allt detta för att överhuvudtaget överleva för dagen. NASA har redan skickat upp alltsköns förnödenheter och material i form av läger och fordon i förväg till planeten. Men det rör sig om knappa resurser för en vistelse som i bästa fall är alldeles för lång för att alla provianter och resurser ska kunna räcka till för nära honom. Det är alltså under dessa förutsättningar som Mark använder sin kunskaper för att kunna rädda sig själv. Men då karaktären i sig har ett stort mått av humor blir alla utläggningar om kemiska reaktioner och beräkningar av hur många dagars mat han har kvar och hur detta står i relation till hur länge det måste räcka blir det aldrig tråkigt på riktigt.

I en intervju i den superba podcasten "Inquiring Minds" berättar Weir om att han alltid stört sig på när science fiction-berättelse tummar på den vetenskapliga korrektheten och att det är det som fått honom att skriva en bok som är så pass ingående och djuplodande i just det vetenskapliga som The Marsian är. Vidare är inte vår hjälte Mark Wotney någon action-hjälte utan en nörd som med sitt intellekt måste ta sig förbi de hinder som läggs i hans väg. Enligt Weir själv är det egentligen bara en enda punkt som hans har fel i sina vetenskapliga utbroderier (värme utveckling i ett kemiskt förlopp) men att det inte hade varit några problem att rätta till det utan att äventyra historien på något sätt. Dock hann detta fel aldrig korrigeras innan boken publicerades.

En sak som är väldigt roligt är att boken 2011 publicerades av författaren själv eftersom ingen förläggare visade något större intresse. Boken blev sent om sider återutgiven av Crown Publishing 2014 och har nu sålts i tusentals upplagor världen över. En filmatisering är redan i görningen med Ridley Scott i som regissör och Matt Damon i rollen som Mark Watney. I slutet av 2015 beräknas filmen mogen för biograferna. Ska bli väldigt spännande att se hur man klarar av att tackla just hur det vetenskapliga hanteras. Weir påstår sig vara nöjd med det manus som presenterats för honom. Men vad ska han egentligen säga annars?

Nåväl, det är en bok jag varmt rekommenderar för alla som gillar sci-fy, spänning, mänskliga öden eller kanske lite grann för den allmänne bokmalen. En riktigt bra och läsvärd bok är det hursomhelst. Men med en viss reservation för att vetenskapsdelen kanske kan vara lite mastig för den som har svårt för detta ämne i övrigt.

Grodor med proteser

Haha! Jaha, ja. Det finns tydligen lite hopp för mänskligheten i alla fall. Eller...nja, kanske en smula överdrivet om men i alla fall. Det blev alltså inget förlängande av det beryktade försvarsavtalet med Saudiarabien. Det trodde jag verkligen inte skulle inträffa. Jag var tämligen tvärsäker på att avtalet mer eller mindre var en "done deal" och att det hela bara var en ren formalitet att det skulle förlängas. Jag trodde faktiskt inte ens på att det skulle omförhandlas. Men tydligen ska det vara lite för besvärligt att fortfarande ha skiten kvar.

Enligt Aftonbladet var det ett avtal inte var så jätteviktigt sett till hur mycket handel som knutit till det. Det kostar alltså Sverige ganska lite i rena kronor och ören här och nu att avbryta samarbetet. Hur mycket det kan tänkas kosta Sverige i anseende och annan handel med saudiska intressen och i regionen i stort verkar inte nämnas. Det är väl rätt klart att det inte kommer att gynna Sverige och svenska företag i regionen. Men det har man i och för sig aldrig förnekat heller. Med det i ena vågskålen så har den andra vägskålen besudlats betänkligt av det faktum att man som regering med en feministisk utrikes politik, eller i alla fall en uttalad sådan, har bedrivit handel med ett land som behandlar kvinnor som knappt mänskliga varelser. Och lägg till det hur dissidenter och religiösa avvikare behandlas så har det luktat allt annat än rosor om hela affären. Det ska enligt en källa varit en annan orsak till att man valt att släppa avtalet som den hög av exkrementer det är.

Löfvén ville inte släppa avtalet med har fått ge vika inför både interna kritiker samt att regeringspartnern Miljöpartiet inte visat sig så smidiga som han nog hade hoppats. Vidare har det inte varit direkt tätt i leden hos de oppositionella påhejarna av avtalet heller så det har väl egentligen inte funnits speciellt många händer för Löfvén att bli klappad på axeln av. Men att avtalet öde blev ett avslut vill man inte under några som helst omständigheter tillskriva Miljöpartiets mostånd. Att det skulle röra sig om en vinst för dem och således ett nederlag för S. MP ser så klart saker och ting på ett lite annorlunda sätt. Inga förlorare, bara vinnare. Eller så kan man bara konstatera att statsminister Löfvén har kapitulerat med, ja kanske inte heder i behåll, men kanske utan en uppenbar förlust och neslig förlust. En viss värdighet har räddats men inte mycket mer.

Lite intressant är att Arabförbundet förbjudit utrikesminsiter Margot Wallström att tala vid deras stundande konferens i Kairo på grund av en del uttalanden som fällts mot Saudiarabien i olika sammanhang. Det påstås inte ha något med vapenaffären att göra men det verkar inte vara mer än småaktigt handlande kryddat med mustigt skitsnack.

Länge leve idealismen! Eller de misstag som går dess ärenden...

Det hade säkert kunnat vara värre, fråga mig inte hur.

Det är intressant när teorier som omhuldas får ta stryk. Inom ekonomi är det väl inte allt för ovanligt att just detta inträffar. Den som denna gång har fått sig en rejäl törn är Alliansens sänkta arbetsgivaravgift för unga. Handels chefsekonom Stefan Carlén har i en rapport visat på att denna säkning inte ökat anställningarna bland unga. De har tvärtom minskat. Det är ganska anmärkningsvärt, måste man ändå säga. Titeln på rapportern är ganska tuff - "Sju förlorade år".

18 miljarder svenska riksdaler ur skattkistan som alltså inte verkar ha haft en effekt som ens går att kalla medioker. Visst, man skulle kunna hävda att det skulle vara ännu värre för ungdomar om den inte införts men det känns inte så värst trovärdigt. Dessa skattemiljarder hade kunnat finansier ett rejält antal tjänster inom den offentliga sektorn som knappast har problem att veta var de ska göra av sina budgeterade slantar. Enligt Carlén hade det räckt för att 40 000 tjänster med en lön på 25 000 i månaden. Det är siffror som får en att blir lite... förbannad är väl ett ord som inte riktigt beskriver vad jag personligen känner, men man bör i alla fall höja på ett ögonbryn eller två oavsett över detta ganska usla resultat.

Vad Carlén rapport vidare pekar på är att denna subventionering av företagare har gett större vinstmarginaler istället för att man anställt de unga människor som man skulle hjälpa in på arbetsmarknaden genom för förbilliga deras ansällning. Det är ett mönster som klingar, obehagligt, bekant på något vis. Ja, just det ja. Det var den där krogmomsen som också skulle hjälpa arbetslösa in i "värmen". Gick väl heller inte så där lysande heller, om man säger så. Då var det 4 000 jobb man räknade på att ha skapat för en reform som kostat skattebetalarna fem miljarder om året. Det vill säga att varje arbetstillfälle ytterligare kostade 1,25 miljoner. Och nej, de anställda har inga månadslöner som överstiger de dryga 100 000 i månaden som hade betytt att denna reform faktiskt skulle kunna påstås betala sig. 

Borgerliga politiker och väljare brukar ha en, ska vi säga negativ, inställning till minsta satsning med skattemedel där man inte ser en klar och tydlig vinning med den för staten. Slöseri med skattemedel gillar väl ingen men högern har väl nästan gjort det hela till en av sina mest välridna käpphästar runtom i hela världen. De svenska brukar väl inte särskilja sig på denna punkt. Men när man nu lyckats med konststycket att försnilla sådana enorma summor skattemedel på sådana här högprofilerade förändringar borde man skämmas. Och jag är tämligen säker på att det är många av de borgerliga som faktiskt och uppriktigt känner skammens låga inuti sig. Men detta är också ännu ett bevis för hur risig Alliansens politik varit under sitt styre. Att vi kanske ska vara glada över att saker och ting inte är värre än de faktiskt är. Och lägg till detta den pinsamma och provocerande usla affären med införskaffandet av Nuon. 

Om historien dömer människan så skulle jag som allianspolitiker, och väljere, innerliggen hoppas och be de som sitter i domarställning inte har de medeltida instrumenten för bestraffning att tillgå som påföljd.

Ett utslag av kvalitativ TV

Idag var det en dag där jag avnjutet lite av allt det som är bra med SVT och public service. SVT har ju gjort lite halvskumma val av produktioner under senaste tiden, då i synnerhet det svårslagna lågvatten märket "Under samma tak". Sällan har ett så skitnödigt försök att skapa motsättningar visats i TV. Och kritiken har varit välförtjänt och välförtjänt hård. Men minst lika mycket måste man rosa SVT för program som "Uppdrag Granskning" som har sin beskräda del av belackare men som ändå alltid lyckas hamna på plus om man ska jämföra dåliga och bra program. Jag gillar visserligen inte Janne Josefsson speciellt mycket, men det är väl kanske inte speciellt många som gör. Kanske är det det som gör att han kan göra de program han gör. Dock märks han inte så mycket i rutan och i inslagen som han gjort tidigare. Varför har jag inte luskat i och känner inget större behov i att göra det heller.

Nåväl, jag såg idag onsdagens (gårdagens) program av UG där man återigen tog upp soppan med Migrationsverkets användande av de konstroversiella språkanalytikerna för att kunna verifiera asylsökandens påstådda härkomst. Man sände någon gång före jul ett program där man verkligen grävde ner sig i hela denna härva där man kunde påvisa att speciellt en av dessa analytikerna som man användes av de svenska myndigheterna var allt annat än vad han utgav sig för att vara. Genom företaget Språkab fick han i egenskap av expert på afrikanska språk och dialekter i uppdrag att genom intervjuer bedömmma om asylsökandes berättelser. Om de var trovärdiga eller ej. Ofta visade det sig att handläggare på Migrationsverket använde sig av analytikerns bedömning som enda underlag för att avslå eller godkänna en ansökan. Det i sig känns rätt risigt, givet att analyserna i sig är av tillräcklig kvalitet. Dessvärre visade det sig att analytikerns analyser var fullkomligt felaktiga. Inte bara rena misstag utan rena jävla lögner. En italiensk språkexpert fick göra en bedömning både av analytikerns påstådda kompetens och den rent faktiska kompetensen i hans analyser. Låt oss konstatera att "sågad" fick helt ny betydelse. Den som vill se två avnitt av ypperligt grävande journalistik kan med fördel beskåda detta i UG:s granskningar.

Sedan blev jag också verkligen glatt överraskad över att "Debatt" lyckades med konststycket att ha bara seriösa ämnen på agendan. Det brukar nästan alltid vara något ämne som inte känns värdigt en plats i programmet med tanke på vilket dignitet som programmets andra debattämnen haft eller skulle kunna haft om de bara fick lite mer utrymme. Det första ämnet som avhandlades av allt detta flygande som vi svenskar ägnar oss åt. Det är ju inte direkt det färdmedel som tillhör kategorin "miljövänligt", om man så säger. I dessa tider av överhängande undergång på grund av föröreningarnas inverkan på klimatet är det alltid en välkommen diskussion att föra. Ska man satsa på att flyga mindre eller ska man satsa på miljövänligare tekniker för själva bränslet. En kombination? Tja, det är ett ämne som kan stöpas och blöta i rätt många och långa timmar. Skatter, kampanjer, attitydsförändring osv. Andra ämnet som fick tid var det faktum att regeringen nu vill det så länge helgade överskottsmålets för stadsbudgeten åt sidan för en mer offensiv politik på den ekonomiska arenan. Min specielle hjälte Göran Greider brakade samman med den moderata riksdagsledamoten Ida Drougge. Greiders argument var som vanligt rätt yviga men i sak oftast korrekta. Han är knappast någon vän av överskottsmålet då det med rätt stor sannolikhet har bromsat sysselsättningen rätt rejält till fördel för att minska statsskulden. Greider förordade att man nu när ränten är låg ska låna rejält med slantar för att investera i långsiktiga projekt som rör infrastruktur och välfärd. Drougge menade då raka motsatsen att det är jättedumt att ta bort överkottsmålet eftersom det är detta gjort att vi klarat krisens många vågor så bra som vi gjort. Att vi vore i samma sits som grekerna nu befinner sig i om vi inte haft detta mål. Det sista ämnet som avhandlades av kvinnorlöner där den KD:s förmodade nya partiledare Ebba Busch Thor och Vänsterpartiets skarptungade Rossana Dinamarca utbytte sina inte helt förenerliga ståndpunkter. Det är ett ämne som är aktuellt alla dagar i veckan. Den omotiverade löneskillnaden där likvärdiga arbeten ställs motvarandra minskar men det finns fortfarande problemet med att kvinnoyrken är så gravt olikt värderade än mansyrken. Där kan man börja diskutera hur man ska hantera detta. Är det kvinnors egna val eller är det något mer strukturellt som gör att att det ser ut som det gör. Dinamarcas åsikter klingar mest sant i mina ögon, mn det har ju sina förklaring.

Jag vill ändå säga att det är dagar som dessa som jag känner att allt som har med public service att göra känns relevant och underskattat. SVT har faktiskt en jäkla massa små guldkorn som aldrig får en rad i media. Serier, dokumentärer och liknande som man kan snubbla över om man tar sig en titt på SVT Plays site. Och när det gäller Sveriges Radio finns det nästan ännu fler små juveler som sällan nämns överhuvudtag. Problemet är väl att de som gnäller över public service, röreande utbudet eller av principiella skäl, inte låter charmas av dessa program.

Att se eller att inte se.

Det är skillnad på TV och TV. Eller snarare tv-program och då i synnerhet serier. Sverige har en svårslaget usel kvalité på det mesta som har med tv-serier och filmer som är av den fiktionella typen. Jag tycker att det dokumentärerna som värkts fram ur svenska skaparsinnen är allt som oftast bra och håller en fullkomligt acceptabel nivå. Spelfilm och serier är det då lite värre ställt med.

Till och med de mer embarmliga serierna från USA gör min själ mindre skada än svenska motsvarigheter. Och då vet vi att det görs många skitserier i USA. Men det är oftast från USA som det kommer riktigt högkvalitativ underhållning också. Oftast, inte alltid, är det kabelkanalerna HBO och Showtime som har de finaste exemplaren men nättjänster som Netflix kan numer mönstra ett synnerligen sevärt seriebibliotek.

Nu ska jag villigt erkänna att jag väldigt positivt överraskad av den svenska serien "Blå ögon" som inte bara var extremt obehagligt dagsaktuell med högerextremism och smygbrun främlingsfientlighet inom svensk politik. Det var ett sant nöje att kunna avnjuta en svensk serie utan att känna sig smutsig och förolämpad. Men när jag i ren eufori satte mig för att kolla på filmatiseringen av Arne Dahls "En midssommarnattsdröm" hade jag av någon anledning glömt hur illa det faktiskt är ställt med manus, skådespeleri och regi svensk film. Jag orkade med 41 minuter (ja, var tvungen att se efter...) av smörjan. Sedan var gallan och yrseln i raskt antågande.

Efter att jag nu sett klart på senaste säsongen av House of Cards kan jag nu bara konstatera att det vattnats på min kvarn. Jag skulle nästan vilja gå så långt som att säga att den är helt lagd under vatten. Kvalitet rakt igenom. Det enda jag skulle vilja gnälla om är att det är remake på en engelsk förlaga. Men att se Kevin Spacey och Robin Wright som amerikanskt presidentspar får mig att förlåta denna lilla detalj fullständigt och totalt. Och britterna i sig har ju ett antal ogenerat geniala serier på sitt samvete. "Broadchurch" för att ta ett exempel av högkvalitativt kriminaldrama.

Jaja, det är dags att försänka sig i den mycket lovande serien "How to get away with murder". Den är inte svensk så den borde ha alla möjligheter att i värsta fall vara värd att ha på i bakgrunden när man slösurfar, vilket är mer än man kan säga om svenka produktioner.

Mental slaktmask

Ännu en ”skandal” eller kanske snarare ett avslöjande om utländskt kött har dykt upp. Det är de ack så barbariska danskarna som är i farten igen. Danska grisuppfödare avlivar griskultingar som inte håller måttet genom att drämma dem i betonggolv. Det är inget unikt för danskar att man gallrar bland kultingarna och tar livet av de som inte anses livsdugliga, det gör även svenska grisbönder men inte riktigt i samma utsträckning tydligen. Danska bönder tar livet av, i runda slängar, en halv miljon individer på detta sätt årligen. Detta av rent och skärt ekononomiska skäl. Man har medvetet ökat kullarnas storlek vilket medför att den generella kvalitén sänkts, vilket då ökar antalet individer som blir odugliga. Samtidigt ökar antalet livsdugliga individer och renderar på så vis större mängder kilo kött att sälja.

Låter ju inte så trevligt direkt. Men faktum är att det faktiskt dör en större andel kultingar ute bland svenska grisbönder än i Danmark. Ca 18% av kultingarna dör inom fyra dygn från födseln. Den huvudsakliga dödsorsaken är att de kläms ihjäl av suggan. Andra orsaker är att de fryser ihjäl om de inte kommer under värmelamporna eller att de dör svält eftersom de inte kommer åt att dia suggan. Nåväl, hur ligger danska till på denna punkt? Strax under 14% av kultingarna stryker med, vilket är något under genomsnittet inom EU på dryga 14 % Vadan denna skillnad? Jo, i Sverige tillåts suggan vandra omrking i halmen själv medan man i andra länder binder fast suggan  just för att förhindra att kultingarna ska krossas under sin moderna vikt.

Jag vet personligen inte riktigt vad jag ska tycka om systemen i sig. Jag är mer häpen över att det ens kommer som en chock att köttindustrin faktiskt fungerar som vilken annan industri som helst. Pengar trumfar alltid etik och moral. Det handlar om att maximera vinster och då får blir man nödgad att pressa allt vad regler och praxis heter. Det är inte så att svenska grisbönder ser det som ett problem att deras danska kollegar nackar griskultingar. Det som försts fram som en möjlig kritik är att man det kanske inte är helt optimalt att drämma dem mot golvet eller mot boxarna utan att det borde efterföljas med att griskultingen efter slaget töms på blod för att försäkra sig om att man inte bara slagit djuret medvetslöst. Att man har ett system där man väljer att avla fram kullar så stora att man accepterar att nära nog var femte individ förloras och försvarar det är bara beklämmande.

Eftersom jag själv inte äter kött i någon form av etiska skäl blir väl lite moralpredikan över saker och ting men det förändrar i sak ytterst lite. Så två saker irriterar mig lite grann. Eller, mer än andra saker, kanske ska erkännas.  Det första är att folk fortfarande verkar så upprörda över hur industrierna som tillhandahåller oss alla våra produkter fungerar generellt, och i synnerhet köttindustriernas olika brancher. Lite grann som om kotletterna skördas på åkern bredvid potatisen, baconet är bladen vi tar från baconbusken och korvarna man plockas i klasas från stora plantager där lummiga trän bär dessa himmelska frukter. Nej, det handlar givetvis om en lite annorlunda verklighet. Lite mer mardrömslik och bloddränkt än man väl kanske gärna låter sig själv bli påmind om. Det var lite grann så det var när jag själv åt kött. Man gillade det inte men man tuggade i sig både kött och fantasier i girigt tuggande samsyn. Jag blir så fantastiskt irriterad av detta så jag vet inte vart jag ta vägen ibland. Jag tror att kopplingen till maten är nödvändig om man ska kunna upprätthålla och kräva ansvar från industrin i sig. Men så länge man blunder tillåter man den bli precis så kall och amoralisk som den blivit.

Den andra aspekten som stör mig ofantligt är att man ondgör sig över att andra länder har en jämförelsevis dålig djurhållning samtidigt som köper produkterna som dessa utländska uslingar saluför. För av någon märklig anledning tenderar de att vara billigare än de svenskproducerade köttprodukterna. Märklig logik. Eller...kanske inte riktigt ändå. Ännu en skönt praktexemplar av mänsklig dubbelmoral.

Det är väl det som stör mig egentligen. Den där dubbla moralen som är så uppenbar att man vill slita sitt hår men samtidigt så frustrerande typisk för oss som människor. Det är okej att äta kött, mängder av kött, berg av kött så länge ingen påminner oss om hur köttet hamnat på tallriken från början. Vi väljer billigare produkter samtidigt som vi bespottar producenterna för att inte hålla den moraliska standarden vi själva tycker oss ha. ”Gör inte så! Det är fel, fel, fel! Här har du en slant för besväret.  Gör ännu mer fel så ska du se att får en ännu större slant.” Hade jag haft plomber hade jag bitit ihop käkarna så hårt att jag pressat plomberna genom både käke och hals.

Nåväl, jag är uppenbarligen trött och/eller irriterad i vanlig ordning så jag lämnar saken därhän. För tillfället.

Vilt vevande om vidrigt våld

Kollade på SVT:s Debatt nyss. Det var ämnet om unga svenskar som drar till mellanösterna för att strida för IS som var det som var mest intressant på förhand. Dels med tanke på dådet i Danmark och dels gårdagens avsnitt av Uppdrag Granskning där en ung göteborgare kallad ”Adam” som varit nere i Syrien att stridit med och för Islamska Staten och som hade resväskan packad för ännu en vända för att utvidka kalifatet. Själva hans berättelse var en rejäl WTF-upplevelse att höra men man får väl säga att den har rätt skaplig konkurrens av de åsikter som vädrades i det segmentet i Debatt där detta dryftades. Eller snarare det faktum att unga människor kan tänka sig att verkligen åka ner till stridigheterna och vara delaktig i det vidrigheter som IS tar sig för.

Tyvärr är väl Debatt som programformat fullkomligt embarligt och som klipp och skuret för att massakrera och fördumma viktiga ämnen, speciellt sådana här tunga och komplexa ämnen. Idag var inget undantag för regeln dessvärre. Man hade också förslaget om att kunna dra in passet för dessa ”krigare” så att de inte ska kunna resa som vanliga medborgare när de ska dra ut i strid. Medverkade gjorde bl a SvD:s Per Gudmunsson som inte helt förvånande förestpråkade en den repressiva linjen och stort gillande för det lagda förslaget och han menade dock att de mjuka lösningarna, med psykologer osv, skulle implementeras som en sista åtgärd. Gudmunsson är en person vars åsikter jag inte gillar på något sätt och vis i största allmänhet men han är ändå saklig och hyfsad när han argumenterar. Det är går inte att påstå när det gäller Kristdemokraternas Sara Skyttedal vars hätska retorik var ganska obehaglig. Fenomenet med krigstursimen skulle bekämpas med alla till buds stående medel. Hade den skyldige ett dubbelt medborgarskap skulle det svenska utan pardon dras tillbaka. Skyttedal skulle till och med dra in det svenska medborgarskapet för de som bara hade det svenska också. Om hon fick. FN:s stadgar sätter tydligen en käpp eller två i hjulet för den idén. Bland de som hade eftersökte dialog och förståelsens väg för att nå de individer som vill gå IS ärenden fanns bl a psykoterapeuten Poul Perris som i en debattartikel i SvD menar att fanatism måste kunna förstås. Det kändes verkligen som en total motpol till Gudmunsson och framför allt Skyttedals betydligt mindre resonerande hållning. Vidare deltog också Anders Lindborg från Aftonbladet också. Han var visserligen positivt till förslaget med indragna pass men samtidigt väldigt tveksam med tanke på vad mer repression skulle innebära.

Personligen känner jag mig rätt tveksam till att ett ett indraget pass skulle ha så stor inverkan på en övertygad och beslutsam IS-krigare. Om ens övertygelser så fullständigt ignorera allt som kan liknas vid vanlig mänsklig medkänslighet mot sina medmänniskor som den praktik som IS begår så är väl inte ett indraget pass  det värsta som kan drabba en. Vad händer om alla länder antar en sådan lagstiftning så att ingen som en gång lämnat till land kan återvända på legalt sätt utan att sättas bakom lås och bom? Tja, IS skulle helt plötsligt ha en ytterligare soldater att dra nytta av. Något säger mig att de ”otrogna” muslimer som IS så gärna betår illdåd mot inte skulle vara helt nöjda med den lösningen. Men dessa människor är inte riktigt det intressanta. Min gissning är att man lär behöva ta sig en lite djupare till på varför människor som "Adam" gör dessa val. Hur man än vill se på saken så är det från välfärdssamhällen med alla de föregivna fördelar och gåvor som dessa krigare kommer. Det är faktum som borde väcka en del frågor. Mer och fler vilda spekulation och teorier om detta vid ett senare tillfälle.

Betyg för betygs skull - ett...dåligt betyg?

Varför går man i skolan? Vad ska minst nio års grunskola och ökande antal år därutöver i gymnasium och högskola egentligen vara bra för? Det tåls att fundera lite på faktiskt. Lite grann känns det som om det är för att få så bra betyg som möjligt så att man får ett så bra jobb som möjligt, underförstått så bra betalt som möjligt. Och mycket pengar ska då också betyda en större lycka och/eller tillfredsställelse.

Det som den senaste tiden har debatterats är denna tillsynes självklara kedjas första länk, alltså betygen. Alliansen, med fd utbilsningsminister Jan Björklund i spetsen, hävdar att det behövs betyg redan från fjärde klass vilket skulle tidigarelägga dagens gräns från sjätteklass. Och denna gräns flyttades från sjunde klass under Alliansens styre och är rätt så ny med andra ord. Således är konsekvenerna från denna reform ganska svåra att göra någon större analys av. En av orsakerna till den tidigare så väl som den nya betygsgränden sägs vara att man vill kunna fånga upp de svaga eleverna innan det är för sent. En ambition som väl var och en ser som både rätt och riktgt. Men frågan är om man verkligen hjälper dessa elever. Visst, man kanske hittar dem med denna mätmetod men man har lite svårt att verkligen leda i sak att inte själva mätmetoden kanske till och bli en hämmsko för de elever som ska identifieras och hjälpas.

Björklund får kritik från alla möjliga håll och kanter sitt förslag. Som grund hänvisar Alliansens anhängare till förslaget till den utredning man tillsatte i slutet av sin mandatsperiod. Utredningens förlag är att införa betyg från årskurs fyra trots att forskningen man hänvisar till inte kan visa på någon övervikt vare sig i positiv eller negativ riktning på betygens inverkan i en stor utsträckning att man egentligen kan säga vare sig bu eller bä. Man skulle vänta sig, eller i alla fall önska, att ett rekommendation som ges kommer med någon form av reservation med hänvisning till det ovissa forskningsläget. Men så gör man alltså inte. Som en lite rätt spinkig fjäder i hatten för förslagets anhängare är att den letts av den respekterade hjärnforskaren Martin Ingvars som på något sätt skulle vara en garant för en vetenskaplig metodik. Men det verkar som om Ingvars antingen glömt hur forskning bedrivs eller så ser han och utredningens andra deltagare ett märkligt sätt att tolka forskningen.

Och hur ser forskningsläget ut egentligen? Oklart är bara förnamnet. Blandat och motstridigt. Man har sett positiva resultat från betygsinförande. Det är sant. Men för de redan motiverade och presterande som således befinner sig en bra bit från någon form av riskzon. Och för de vars situation som förslaget är tänkt att hjälpa? Ja, i den mån de påverkats så har tvärtom deras resultat försämrats. Och det är alltså med detta som bakgrund som underlag som man rekommenderar tidigare betyg.

När nu Björklund konfronterats med dessa inte allt för klädsamma konstateranden från forskningsvärlden åberopar det som kallas "beprövad erfarenhet”.Men inte ens här håller argumenten. I ett ganska skoningslöst och precis lustmord på Björklunds svador avlivar Hans-Åke Scherp, docent i pedagogik vid Karlstad Universitet, på Svenska Dagbladets debattsida:

”Forskning visar tydligt att fokusering på betyg och prestation leder till sämre kunskaper jämfört med att betona och stimulera elevernas nyfikenhet och inre lust att lära.”

Vilka argument återstår då? Ja, exempelvis är ju lärarfacket emot förslaget så då måste det ju vara ett rätt och riktigt förlag. Ty, facken vet inte vad de talar om. Det är ju inte så att deras medlemmar råkar vara... tja lärare eller så?

Varje gång Björklund med sin helt oefterhärmerliga självrättfärdighet tar sig ton kommer jag alltid att tänka på denna gamla pärlan från serien Ally McBeal där advokaten Richard Fish reser sig upp för att leverera en protest med en mördande motivering där han hör de stora klockorna klämta men allt resulterar i ett antiklimax med en koskällas skramlande i stället. Eller varför inte Don Quijote.

Läs gärna Scherps hela debattinlägg för att få någon form av svar på de frågor som ställdes i början av inlägget.

Tiden äro i skuggor lagd

Vansinnet närmar sig lite i taget. Denna gång var det alltså Danmark som drabbats av skiten igen. Och denna vända var det med vissa svenska förtecken i och med att ett av de påstådda målen var en viss Lars Vilks som besökte ett möte på kulturhuset i Krudttønden i Østerbro, där bland annat den franske ambassadören François Zimeray också deltog. Ämnet var yttrandefrihet i kölvattnen av attentaten i Frankrike mot Charlie Hebdot och en judisk närbutik. En ensam gärningsman ska ha öppnat eld utanför mötet och dödat en förbipasserande 55-åring samt skadat poliser. Senare på natten attackerar, sannolikt, samme gärningsman en synagoga där en bat mitsva pågår där en vakt fick sätta livet till. Mot morgonen agerar polisen på information om en presumtiv gärningsmans bostadsadress som man haft under bevakning. Mannen anländer till adressen varpå han svarar polisens tillrop med automateld. Mannen dödas när polisen svarar kulkärve med kulkärve. Det är ungefär vad som verkar vara det som hänt, baserat på danska polisens uppgifter och medias rapportering.

Eftersom gärningsmannen tydligen är av arabiskt ursprung så är det väl bara att vänta på att det ska braka loss på alla internets bruna hörnor och skrymslen. Även om det nu verkar som om attacken utförts av en ensam gärningsman så lär väl islam och muslimer få klä skott för detta attentat också med tanke på att det var en islamkritiker i Lars Vilks och en judisk inrättning som attackerades. Parallellerna till Charlie Hebdot är svåra att missa. Att detta attentatsmannen ska ha varit en grovt kriminellt belastad individ lär sannolikt inte vara så intressant att diskutera. Det blir liksom lite enklare om man kan se det som ännu en muslim som attackerar yttrandefriheten och dess profeter.

Det behövs väl inte påpekas hur vedervärdig denna attack och attackerna tidigare är i Frankrike är. Det finns givetvis ingen som helst ursäkt och eller förmildrande omständighet för dem. Alls. Någonsin.

Men det är inte utan att man blir frustrerad på ett annat plan också. Det har ju inte direkt saknats spänningar tidigare i Europa mellan alla olika folkgrupper de senaste åren. Främlingsfientligheten bara ligger där och pyr. Precis som utanförskapet i mer eller mindre alla invandrartäta förorter blir till ett gift. Med dessa typer av attentat blir bara det generella motsåndet mot alla som inte passar in i majoritetens mall bara större. Och mot muslimer blir det värre än mot de flesta andra grupper. Och det gör i sin tur att muslimer känner sig utpekade hur mycket de än försöker förklara att de inte stöder attacker mot andra människor eller andra trosinriktningar. Det är inte konstigt om det för en del blir till ett större motstånd mot samhället under dessa omständigheter. Och det i sig gör ju att det blir en väldigt fin grogrund för de extrema och fundamentalistiska elementen som ryms inom den vildvuxna muslimska trosinriktningen. Unga män är, som så många gånger förr, väldigt mottagliga för de viljor som vill skapa mer oreda och motsättningar. Frustration och identitetssökande är alltid väldigt potenta krafter som med låter sig enkelt ledas i alla möjliga riktningar. Det är väl ganska väldokumenterat inom de flesta kulturer och tider. Det är ju inte speicllet många medelålders män eller kvinnor blir utpekade, åtalade eller fällda för politiska eller religiösa dåd. Det är så klart så att de som begår sådana här dåd måste hållas ansvariga för vad de gjort. Därom kan man inte med trovärdigheten något så när intakt hävda annat. Men det går heller inte att bortse eller förminska den betydelse som omständigheterna i sig har på denna typer av skeenden. Det går inte för samhället i stort att två sina händer när så mycket av det som hänt faktiskt går att härleda till samma samhälles misslyckanden och tillkortakommanden. Låter man människor leva i utanförskap kommer att för eller senare få konsekvenser. Och det är i princip aldrig några positiva överraskningar som väntar. Men det förändrar i sig inte ett smack. Förvägrar man människor en ärlig möjlighet att forma sin egen vardag, rätten till en värdig existens lämnar dörren öppen för de mörkaste krafterna att rekrytera människor till sina egna pervertarade agendor och ideologier. Talessättet om man får skörda storm och man sår vind är passande för sakernas tillstånd. Grunden har lagts redan vid att man inte tar sitt ansvar och får nyanlända människor in i systemen med sysselsättning och/eller utbildning. Det lägger hela grunden för den generella kollapsen av systemet som rör invandring i princip hela Europa.
Och så hela biten med religionens del i terrorn. Den får mig bara att bli trött. Det får blir ett annat inlägg känns det som.
Första inlägget på alldeles för länge. Lite rörigt och halvarslat. Jag ser det som lite skit som måste ut ur systemet innat det blir lite bättre. Ringrosighet vill jag hävda.