Så var kvartarna i EM avklarade med att Italien besegrade England på straffar efter att ordinarie matchtid och förlängningen förblev mållösa. England torskar alltså på straffar - igen! Och Italien var det bättre laget under matchens samtliga minuter. Det kan ingen säga annat om. Visserligen förtjänar i regel alltid vinnare att vinna eftersom själva målgörandet är en ganska väsentlig del av sporten. Om man sedan har spelet i sig är relativt ointressant. Hursomhelst, så väntar nu Tyskland för Italien i semifinalen. Och i den andra semin blir det Spanien och Portugal som göra upp om finalplatsen. Rent spontant känns det, på förhand, som att det är Spanien och Tyskland som kommer att mötas i finalen. Men det ska lyckligtvis spelas om det först. En skräll eller två skulle vara sällsynt pikant.
Och England, ja. Vad ska man säga. Om svenska journalister är självgoda så överskuggas de endast av de brittiska dito. För har man läst någon av artiklarna som skrivits på ämnen innan - och under - EM så har det varit stora framgångar som väntats. Precis som alltid. Och precis som alltid så har engelsmännen inte varit närheten av att leva upp till dessa förväntningar. Problemet är att spelarna har i många fall varit precis lika självsäkra på att det framgångarna. Varför? 'cause we are bloody England, mate! Jo, samma England som har blivit ett lag som tycks gå som förlorare i varje straffläggning redan innan första straffen ens skickats mot mål. Igår var det Ashley Young och Ashley Cole som brände sina straffar. Och det var inga jättestraffar heller. Young drog en i ribban och Cole slog en ren munsbit för en så rutinerad målvakt som Gigi Buffon. Att Young skulle missa syntes redan innan han slog straffen. Hans blick och kroppsspråk talade om osäkerhet och rädsla. Och med Englands facit och det brutala tryck på att lyckas så är det inte konstigt heller att det inte går vägen. En viss skadeglädje måste kanske jag tillstå. För den brittiska kaxigheten är något jag inte gillar alls. Om Spanien eller Tyskland har en lite högre svansföring kan jag låta det gå, för de känner man ändå att de kan backa upp sitt beteende med tanke på sitt ypperliga spel. England, not so much. Och jag är heller inte speciellt imponerad av hur Roy Hodgson har låtit sitt lag spela. Tråkigt och stelt. Ingen riktig offensiv strategi som kändes speciellt trovärdig. Man kom undan mot Sverige med blotta förskräckelsen tack vare svenska försvarets sjabbel och mot Frankrike såg man i det närmsta narkoleptiska ut. För man har ju faktiskt mängder av offensiva spelare som skulle kunna göra stor skillnad. Ashley Young, Theo Walcott, Danny Welbeck, Wayne Rooney, Ashley Cole och Steven Gerrard är alla riktigt skickliga offensivt. Till det finns spelare Alex Oxlade-Chamberlaine och Andy Carroll som befinner sig strax under. Men det fick inte speciellt mycket uträttat under Hodgsons extremt disciplinerade taktiska upplägg. Och kontringsspel är inte något brittiska lag har haft någon värre framgång med. Någonsin. Och heller inte denna gång. I matchen mot Italien var det egentligen bara Steven Gerrard och hans mittfältskollega Scott Parker som utmärkte sig med mycket spring för att täcka skott och ytor. I övrigt en enda stor gäspning. Samtidigt är jag rätt glad att Joe Harts osportliga och barnsliga beteende när han försökte psyka ut de italienska straffskyttarna.
Så Italien då. Totalt dominerande. Kort och gott. Det var inget snack om saken. De var brutalt bekväma med bollen och hade med den store spelmotorn Andrea Pirlo total kontroll på engelsmännen. Man mosade ihop mitten för att föra plats för ytterbackarnas räder. Och med en lirare som Pirlo som djupt liggande spelfördelare hade kunde hela banan nås med knivskarp precision. Balotelli på topp så ovanligt fokuserad ut matchen igenom. Tillsammans med den pånyttfödde mirakelmannen Antonio Cassano utgjorde han hela tiden ett stort och ständigt hot mot de engelska försvararna. Båda spelarna besitter en fantasi och nyckfullhet är ovanlig bland fotbollsspelare, men samtidigt på lite olika sätt. Balotelli med teknik och atleticism och Cassano med touch och spelförståelse. Som vanligt har man också i vanlig ordning otroligt skickliga försvarsspelare som Barzagli, Bocchetti och Buffon. Och med kämpen De Rossi som sliter och täcker upp för sina lagkamrater som gör att det blir varmt i bröstet. För att se till straffläggningen måste man ju också nämna Andrea Pirlos straff. En chipp! En Penanka! Så kallt att man bara storknar. Kylan i hela sekvensen var helt magnifik. Kolugn innan, kolugn i skottögonblicket och kolugn efteråt. Efter att straffen gått i mål smålunkar Pirlo fram några meter utan att dra det minsta på munnen innan han springer åter till sina jublande lagkamrater. Kanske en markering mot Harts patetiska försök att psyka italienarna. Vackert och kyligt var det i vilket fall som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar