Musikalisk kvalitet

Marduk, anno 2012

Det är kul när en del musiker och band som en gång varit riktigt bra efter en period av tveksam produktion återvänder till den kvalitet som tidigare kunnat associeras med dem.

Ett sådan band är i min mening det svenska black metal-bandet Marduk. De har ända sedan 1990 producerat infernalisk black metal av till största delen hög kvalitet. Ofta har fokus legat på brutalitet och hastighet snarare än den atmosfäriska aspekten inom genren. Efter det monumentala släppet "Panzer Division Marduk" 1999 så kändes efterföljande tre skivor ganska tama. Man bytte inför den sista av dessa släpp, "Plague Angel" (2004), sångare vilket gjorde bandet betydligt mer intressant men det kändes ändå inte riktigt rätt. Som att det var någon liten, odefinierbar del som fattades för att det skulle blomma ut i full ruttnad. Potentialen i musiken går det definitivt inte att ta miste på, och samma gäller för utförandet.

Men på efterföljande skivan "Rom 5:12" (2006) känns det som om saker och ting börjar hamna i fas med varandra på allvar. Marduks motor Morgan Steinmeyer Håkansson, tillika gitarrist och bandets ende kvarvarande grundmedlem, valde att kicka sångaren Erik "Legion" Hagstedt efter 2003 års skicka "World Funeral" och ersätta honom Damiel "Mortuus" Rostén. Rostén har varit del av den svenska undergoundrörelse av mer seriösa utövere av musik som kopplar samman musiken med en satanistisk tro på ett betydligt djupare plan än vad som tidagare varit fallet. Rosténs musik finns att finna i entiteten Funderal Mist och tidigare i Triumphator. Med Mortus intåg har  Marduks musik och texter blivit mer enhetligt och därmed potent. Både Håkanson och Rostén lär ha ett stort intresse för historia och således passar Rostén in väl i bland många av de teman som Marduk tidigare avhandlat i anslutning till Tyskland och Andra Världskriget. Men man kan också konstatera att det på det tematisk planet har blivit en betydligt mer inriktning på bibliska referenser av olika slag. En annan aspekt av rekryteringen av Mortuus har varit hans extremt "levande" röst. Han besitter en förmåga att variera sitt uttryck på ett extremt påtagligt vis. Det är svårt att beskriva med ord, men tänk dig en negativ primal känsla, vilken som helst, så kan du räkna med att Mortuus kan generera den. Detta gör musiken i sig betydligt mer intressant och mer, om inte mäsklig, så i alla fall mer organisk än tidigare. Nyanserna i musik och sång kan åstadkomma så mycket mer känsla och stämning om båda kan röra sig lite friare tillsammans. Och ännu en faktor som faktiskt påverkat kvalitén musiken har varit att man dragit ner tempot på en del låtar och därmed skapat större utrymme för den sällsamma dynamiken mellan Håkanssons riff och gitarrslingor i kombination med Mortuus stora röstomfång.

Det är intressant hur denna dynamik har skapat ett stort kreativt utrymme för bandet. Brutaliteten finns fortfarande kvar. Det går fortfarande ruskigt fort på sina ställen, precis som det gjorde tidigare i karriären. Men att man också klarat av att sakta ner tempot och förmedla en annan sida av samma underström av destruktivitet är väldigt intressant. För det är lätt att inom extrema musikgenrer att man försöker sträva efter ganska lättmätta mått på utveckling. Alltså, piska upp tempot i några BPM till, klämma in ord som Satan, blood, death eller en fetare produktion än tidigare släpp. Det är gjort till leda och det är sällan som resultatet är något att bygga vidare på. Det behövs någon form av underliggande tanke och princip som snarare använder de extrema uttrycken för något högre och för de extrema uttrycken i sig själva. En annan ganska vanligt förekommande företeelse är att band istället antingen upprepar sig tills dess att de urvattnar sig själva till en blek kopia på vad de en gång varit. Eller så snöar de in på något stilmässigt sidospår som i princip dödar det musikaliska arvet bandet vilar på. Metallica är väl ett praktexempel på detta. Inte nödvändigtvis för att de som de skapade efter den skarpa vänstersvängen kallad "The Black Album" är dåligt i sig men det är inte riktigt förenligt med Metallicas arv från 80-talets dagar. Kanske hade ett namnbyte varit på sin plats men då hade man kanske fått börja om bara några rutor från noll.

Andra band som gjort liknande resor och som lyckats revitalisera sina karriärer kan nämnas: Megadeth, Machine Head, Testament, Fear Factory, Paradise Lost, Napalm Death för att nämna ett par så där lite snabbt. Det finns garanterat många fler, och bättre, exempel.

Kan bara passa på att tipsa och rekommendera Marduks nyligen släppta "Serpent Sermon". Den har allt det som beskrivit ovan. Växer för varje gång jag lyssnar på den.