EM-slutspelet i Polen och Ukraina befinner sig alltså i kvartsfinalssteget. En match kvar av detta där England och Italien ska drabba samman. Hittills har arbetsschemat passat så pass bra att jag egentligen bara missat en halvlek av fotboll och det var första halvlek mellan Sverige och England. Och där var det så att det egentligen bara var den andra som var av intresse.
Sveriges uttåg var inte speciellt oväntat. Dock var formerna för det lite mer oväntat. Jag hade väntat mig vinst mot Ukraina och förluster mot England och Frankrike. Men jag fick nöja mig med att få rätt i att det blev rätt slutsumma i poängkolumnen till slut i alla fall. Och att det blev förlust mot England. Av någon anledning har mitt intresse för det svenska landslaget varit ganska svalt, så det var inte så att jag gick och grät mig själv till sömns när det stod klart att inte skulle bli något slutspel. Laget har blandat och gett ganska friskt under Hamréns styre och EM-slutspelet blev inte någon avvikelse på denna punkt heller. Två rätt usla matcher och en riktigt fin match. Det tråkig är att den fina matchen var betydelselös eftersom Sverige ju redan var utslagna innan matchen mot Frankrike. Det är inte utan att man ser tillbaka på tiden med Lagerbäck vid rodret med en viss nostalgi. Då visste man vad man skulle få i alla fall. Kanske lite tråkigt men ruskigt stabilt när det ändå blåste snålt. Med Hamréns mer offensiva taktik har försvaret fått klara sig lite mer själva och det har visat sig vara en smula kostsamt. Kanske handlar det om ovana, för så dåliga försvarare är det inte som mönstrats. Heller inte några Hysén eller Bjärred Andersson heller. En stund ville efteråt "fiaskot" (nåja...) kände jag att Hamréns avgång hade varit välkommet men det är samtidigt en smula populistiskt tänkt. Vad som annars irriterat mig är den svenska mediakårens ideliga och naiva tro att vi skulle kunnat uträtta något stort under EM. Inte fel att hoppas men självförtroendet bland s.k. sportjournalister har varit i det närmsta dumdrygt. Och varför? Svaret är Zlatan Ibrahimovic. Tvivelsutan en världsspelare. Men att Ibra skulle, ensam, kunna leda laget mot stora EM-triumfer kändes redan då som ganska naivt. I efterhand ännu mer så. Ska man jämföra hans kvaliteter som spelare för sin position med de andra i den svenska truppen står det rätt uppenbart att det är medelmåttor det rör sig om. Jämför dem med de som spelar i Milan så är skillnaden enorm. Och i Milan är Zlatan tillsammans med Thiago Silva i särklass bäst. Så att Zlatan skulle kunna få spela ut så som han normalt gör kändes rätt osannolikt. Men man måste ändå säga att Zlatan var den bästa svenska spelaren rakt igenom. Hög standard i alla matcherna. Olof Mellberg har hyllats, med all rätt, för sina mål och sitt passionerade uppträdande. Men samtidigt varvade han sina vilda brytningar och svavelosande svador med ganska tveksamma ingripanden vid ett par tillfällen som accentuerade den svenska defensivens osäkerhet. I övrigt kan konstatera att Chippen Wilhelmsson gjorde riktigt bra i från sig i sina inhopp med sin extrem osvenska och irrationella spelstil. Väldigt kul att se att lekfullheten och fantasin alltjämt är intakt från fornstora dagar. Jag gjorde mig själv (o)tjänsten att jämföra Tysklands och Sveriges passningspel och skämdes. Ni som gjort liknande jämförelser vet vad jag menar.
Portugal gjorde processen kort med Tjeckien, trots att det bara blev 1-0 till slut. Portugal dominerade stora delar av matchen och skapade mängder av chanser att ta ledningen men i vanlig ordning så saknar Portugal den naturlige målskytten. Cristiano Ronaldo må göra mängder av mål men det handlar i hans fall snarare om att han skapar så många målchanser snarare än att han är en speciellt bra målskytt. Snarare frekvent. Lag som Tyskland har spelare som Klose och Gomez som är helt hänsynslösa i boxen när chansen kommer. Ronaldo... not so much. Portugal har spelartyper som borde kunna funka med Postiga och Almeida men ingen av dem visar vare sig självförtroende eller vilja att vara den där sista som kan komplettera det portugisiska lagbygget. Och när Postiga blev skadat i kvarten mot Tjecken så var det inte, som tidigare, den unge Nelson Oliveira som fick chansen utan Hugo Almeida istället. Personligen tror jag att det hade varit bättre om Oliveira hade fått hoppa in. Det han visat i tidigare inhopp har varit liter mer löpningar i djupled och lite mer "spets" än vad både Almeida och Postiga setts göra vid tidigare tillfällen. Men man får väl anta att förbundskapten Bento trodde att Almeidas rutin skulle vara laget till större nytta. Tjeckien har annars varit en ganska trevlig bekantskap. Petr Cech, Tomas Rosicky och Milan Baros har man som Premier League-entusiast sedan tidigare stiftat bekantskap med. Men spelare som Gebre Selassi, Kolár och Jiracek presenterade sig för omvärlden på ett väldigt trevligt sätt.
Kvartsfinal nummer två mellan Tyskland och uppstickarna Grekland slutade med tysk seger. Faktiskt med hela 4-2. En oerhört underhållande match, måste man erkänna. Den alltid lite hyllade men ändå ständigt underskattade Philip Lahm gjorde matchen första mål med en av sin patenterade inbrytningar från sin vänsterbacksposition och fina skott i bortre krysset. Inte lika vackert som det han gjorde mot Spanien för några år sedan men det var något i hästväg. I andra halvlek lyckades ett vilt kämpande Grekland kvittera genom Samaras efter en snabb omställning på högerkanten. Men blott sex minuter senare tryckte Khedira in 2-1 på en reptilsnabb och precis volley mitt i straffområdet. Efter detta ökade så sedan Klose på ledningen med 3-1 på hörna efter den grekiska målvakten helt missbedömt sin utboxning. Tyskland en rent galet många talanger på väg mot sjärnstatus. Så förbundskapten Löw lät lufta ett par av dessa redan från start på bekostnad av etablerade stjärnor som Podolski och Müller. Marco Reus och André Schürrle höll de grekiska försvaret ständigt sysselsatta på sina respektive kanter där de ständigt lyckedes komma till både avslut och inlägg. Kul att se, även om slutprodukten lämnade ganska mycket i övrigt att önska. Dock fick Reus göra ett vackert mål efter att han på volley dunkat in en målvaktsretur från högra hörnet av straffområdet via ribban. Detta betydde alltså 4-1. Men grekerna fick ett tröstmål i 89:e minuten på straff efter att Jerome Boateng varit oförsiktig med sin armföring i sitt eget straffområde och lyckats få bollen på sin arm. Straffen som Silpingidis sedan slog så gott som perfekt och var faktiskt ganska välförtjänt. Som de flesta andra instämmer jag i hyllningskörerna till både Tyskland och Grekland. Tyskland för sin magnifika fotboll och Grekland för sin inställning och förmåga att ta sig tillbaka efter att varit uträknade. Tyskarna känna jäkligt heta. Jag fick inte den känslan innan EM men det bara att konstatera att jag är totalt felbevisad där. Det känns svårt att hitta något som skulle kunna hindra Tyskland från en EM-triumf i detta läge. Varenda lagdel har varit i det närmsta prickfria. Möjligtvis att inledningsmatchen mot Portugal visade en viss nonchalans i försvarsspelet men detta är som bortblåst nu.
Gårdagens och tillika den tredje kvartsfinalen mellan Spanien och Frankrike hade jag verkligen enorma förhoppningar på. Men tji fick jag. Spanien hade inte så speciellt svårt att manövrera ut ett märkbart uddlöst Frankrike och till slut vinna med ytterst välförtjänta 2-0. Det började intressant med att Frankrike valde att pressa högt krympa ytorna ordentligt för de bollskickliga spanjorerna. Det förväntade hade varit att man låtit spanjorerna spela runt utanför offensivt straffområde och helt enkelt vänta ut dem. Men Frankrike ville här alltså störa Spanien högt och vinna bollen så högt upp och snabbt som det gick. Men istället för att Xavi och Iñesta trilla boll centralt fick Xabi Alonso dirigera den spanska offensiven. Och som han gjorde det sen! Alonso har ett lite bredare passningsregister än de Barcelona-spelarna så det blev lite bredare och lite längre passningar. Detta skulle visa sig vara alldeles ypperligt motmedel till den höga franska pressen. Och det dröjde inte länge innan fransoserna tröttnade när allt slit och spring inte gav någon som helst utdelning. Se centrala mittfältarna med franför allt Cabaye och M'Vila fick inte tillräckligt god hjälp av de mer offensiva spelarna som Benzema, Ribéry och Malouda vilket då i princip saboterar allt vad försvarsarbete heter. Så när Jordi Alba störtade fram på sin vänster kan och kunde runda en olyckligt snubblande Revèlliere och sedan slå ett lysande inlägg till Xabi Alonsos fina nickmål till 1-0 så kändes det helt logiskt. Och extremt rättvist. Efter förlustmatchen mot Sverige i sista gruppspelsmatchen har det framkommit att det, återigen, finns en stor disharmoni den franska truppen . Spelare som Nasri och Ben Arfa har nämnt som ett par av oroshärdarna och ingen av dem fanns med från start. Dock fanns Nasri med på bänken och blev sedemera inbytt i andra halvlek. Och den halvleken gestaltade sig precis som den första. Ett vilset Frankrike och ett kontrollerat Spanien. Benzema sprang en hel del på topp men han kom allt för ofta långt ner för att få boll. Ingen annan fransos tog då djupledslöpningarna i hans ställe vilket gjorde att den spanska backlinjen lätt kunde trycka upp krympa ytorna ännu mer. Förbundkaptenen Blanc bytte visserligen in Giroud för att få en mer direkt löpande forward men det hjälpte inte speciellt. Istället trädde egona hos Nasri och Ribéry fram. Båda skulle kladda med bollen och gick inte det slog man en sidledspassning till en stillastånde lagkamrat som bara kunde hiva iväg bollen när framstörtande spanjorer kom från alla håll och kanter. Det är inte så man lirar anfallsfotboll på denna nivå. Inte ensam mot alla andra. Men det är ett lysande tecken på vad Erik Niva så träffande kallar för "slyngelmiljonärerna". Unga lysande stjärnor som är helt oförmögna att underordna sig ett kollektivt mål. Tänk en spelare som Zinedine Zidane. Frånsett den danska skallen han gav Materazzi så är det en ett lysande exempel på en fransk storspelare som hade både spelet och ödmjukheten att göra sitt lag bättre. Inga patetiska divalater eller extravaganser utanför plan. Och efter matchen så passa Nasri på att skämma ut sig ytterligare genom att be journalister i den mixade zonen att dra åt helvete. Jag kan inte annat än att hoppas att Laurent Blanc portar Nasri från allt vad landslagsspel heter i fortsättningen. En skam för sporten och en skam för en stolt fotbollsnation som Italien. Spanien så. Mittbacksparet Pique & Ramos var egentligen de enda bitarna som kändes lite osäkra, men när fransmännen var så förstoppade framåt så gick det ändå. Och så Xabi Alonsos storspel. Han fick nöjet att kröna dagen genom att göra sitt andra mål för dagen genom att löjligt självsäkert slå en straff i slutet av matchen efter att den inbytte Pedro blivit omkullsprungen av en för dagen helt olycklig Revèlliere. Så nu blir det ett slag om den Iberiska halvön i semifinal när Spanien och Portugal ska göra upp. Riktigt spännande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar