Hade igår en, för mig, lite egendomlig avrundning på dagen med att sitta och läsa bok och äta glass på altanen klockan 02:00 i spöregn. Altanen är lyckligtvis utrustad med en rejäl markis så jag klarade mig utan att bli blöt, så fullt så dramatiskt var det inte. Men mysigt var det i alla fall. Lite sällsamt att sitta och höra regnet verkligen vräka ner medan man läste en god bok. Jag vet inte varför men jag blir alltid lugn av att höra regn. Varför vet jag inte. Eftersom jag råkar veta jag knappast är ensam om denna upplevelse av regn så funderar jag på om det är något vi har i generna. Att det allt sedan fordom varit ganska fördelaktigt att kanske passa på att sova eller slappa i grottan eller stugan eftersom det ändå inte går att få något vettigt gjort ute i regnet. Eller om det är lufttryck/luftfuktigheten som påverkar, jag vet inte...
Och boken jag läste, läste klart faktiskt, var den andra delen i Leo Tolstojs "Krig och fred". I likhet med Dostojevskijs verk känns det som att det kommer att behövas två och tre läsningar för att man få mesta möjliga av böckerna. För det är inte något man bör slöläsa. Det funkar liksom inte. Det är alldeles för komplicerad spåk och upplägg. Man måste vara något så när fokuserad för att följa med i de ganska långa och svepande styckena som Tolstoj målar sin historia med. Men Krig och fred känns inte riktigt lika snårig som den gode Fjodors verk kan vara. Det är inte riktigt den helvetiska myriad av namn folk att hålla reda på, det är en klar fördel. Men det finns ändå där ett stort djup i personporträtten som gör böckerna läsvärda. Likaså är många av de filosofiska resonemangen som dryftas på olika nivåer bara de värda att ägna sig tid och möda med. De tre böckerna som utgör "Krig och fred" har stått i min bohylla ett tag utan att jag tittat så värst mycket åt dem. Jag köpte dem på 2003 år bokrea tillsammans med ett Dostojevskij-paket ("Brott och straff", "Bröderna Karamazov" och "Idioten") och en drös med Dean Koontz-titlar och lite annat smått och gott. Efter att ha läst "Brott och straff" och "Bröderna Karamazov" antar jag att jag hade fått nog att tungsint rysk litteratur. Så då har Tolstojs epos fått bida sin tid. Allt för länge, kan jag nog villigt erkänna. Hade hellre sett att denna läsning var den andra eller tredje för det känns att det finns ganska mycket mer att få ut av dem. Men "bättre sent än aldrig"-parollen får väl göra sig gällande här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar