Första semifinalen mellan Spanien och Portugal såg jag bara första kvarten av så den kan jag inte säga så mycket om. Inte mer än att portugisernas starka inledning verkade vara en skaplig indikator på hur matchen skulle gå. 0-0 efter full tid och straffläggning där Spanien kunde vinna med 4-2. Av vad jag kunnat läsa mig till av tidningsartiklar var det riktigt kaos. I det portugisiska lägret tycktes det råda allmän förvirring. När Bruno Alves skulle stega fram för att slå sin straff blev han tillbaka kallad. Det var inte hans tur ännu. När det väl blev hans tur slå sin straff så blev det en ribbträff och ut. Och den store fixstjärnan var redan på förhand uppbokad att slå Portugals femte straff. Men när Joao Moutinho utöver Bruno Alves missade sin straff och spanjorerna satte sina blev det ingen straff slagen för Portugals annars säkraste straffskytt. Detta har den portugisiske förbundskaptenen Bento fått rejäl kritik för. Och i övrigt kan man konstatera att Andrea Pirlos fräcka staffchip inspirerade fler att visa sin kyla. I Spaniens fall var det Sergio Ramos som gjorde den allt mer kända Panenka-straffen med framgång. Ganska starkt gjort av Ramos med tanke på att han brände sin straff i Champions League-finalen riktigt rejält. Men jag har i och för sig aldrig hört någon påstå att Ramos skulle lida av dåligt självförtroende.
Tyskland var knappa favoriter i gårdagens semifinal mot Italien. Men de fick se sig ordentligt utspelade av ett väldigt inspirerat Italien. Slutresultatet blev visserligen 2-1 men om slutresultatet verkligen ska motsvara matchen i sig kanske 3-1 är mer rättvisande. Hursomhelst så var det Italien förde matchen och gjorde det på ett ganska oitalienskt sätt. Man pressade högt och såg till att återerövra bollen så snabbt som möjligt. Och då är hade man ändå två glidare som Balotelli och Cassano på topp som normalt sett inte räknas för spelare som tar ett löpsteg i onödan. Men när till och dessa spelare kan göra sig nyttiga i sådant försvarsupplägg, då har man något stort på gång. Och med ett mittfält med den store speldirigenten Pirlo, osjälviske slitvargen Marchisio och tvåvägsfältaren Montolivio framför generalen De Rossi så blir det svårt för vilket lag som helst att ta sig någonstans. Och ett mittförsvar som kanske inte är lika namnstarkt som förr i tiden med Alessandro Nesta och Fabio Cannavaro men med minst lika mycket kvalitet i Leonardo Bonucci och Andrea Barzagli. Och så kapten Buffon. Lugnet själv mellan stolparna. Gjorde ett halvdant ingripande i början av matchen som slutade med tysk hörna men i övrig fanns det inte minsta tillstymmelse till nerver eller oro hos veteranen. Det är bara att konstatera att förbundskapten Cesare Prandelli har gjort stora ting både med lagbygget och spelarna individuellt i Italien.
Det som var lite roligt ändå var att det var de två problembarnen Cassano och Balotelli som skapade Italiens ledningsmål. Cassano med ett läckert inlägg och Balotelli med späntig och kraftfull nick i Manuel Neuers första hörn. Vackert och logiskt. 2-0 kom efter att Montolivio fick någon extra sekund på vänsterkanten av egen planhalva. Han upptäckte att Balotelli låg och fiskade på mittlinjen och gav honom en precis passning som friställde Balotelli med Neuer. I höjd med straffområdeslinjen laddade Balotelli stora högersläggan och fick, med lite hjälp av en uppstudsande boll, en kalasträff som fann det högra krysset bakom en helt chanslös Neuer. Balotelli svarade sedan för en typisk Balotelli-målgest genom att slita av sig tröjan, spänna musklerna in mot planen med spända käkmuskler. Domaren var måttligt road av den påbörjade stripteasen och gav den galne italienaren ett gult kort. Något säger mig att det är ett av få gula kort som Mario Balotelli fått som han kommer att förlåtas för. Många har kritiserat Balotelli, undertecknad helt klart inräknad, för hans beteende
Och så Tyskland. Ja, det är inte utan att man är lite besviken på hur de genomförde sin match, och då kan man bara tänka sig hur tyskar i allmänhet känner inför deras insats. Utan att egentligen veta ett skvatt om saken så kändes det som om den ungdomliga entusiasm som präglat laget tidigare, nu var till last för dem. Det kändes inte som att det fanns någon som ville ta tag i saker och ting, eller kanske snarare kunde ta tag i matchen. Bolltrollaren Mesut Özil var riktigt blek. Han fick sätta reduceringen i slutminuterna på straff visserligen, men i övrig var han en stor besvikelse. I alla fall jämfört med hur han snirklat sig fram mellan motståndarben under turneringen tidigare. Jag har ställt mig lite frågande till den frälsarroll som han fått av många i media. De där lagbärande egenskaperna har jag faktiskt aldrig sett hos honom. Ty, Özil har fortfarande problem med att han försvinner ur matcherna ganska mycket och då blir hela spelet lidande för det lag han spelar i. I Real Madrid är han en viktig kugge men inte den bärande kraften, och han borde inte behöva vara en bärande kraft i Tyskland heller med tanke på hur många andra bollskickliga spelare man förfogar över. Özil är som bäst när det kan vara okej att han faller ur om han bara kan blixtra till med sin fantasi och fantastiska speluppfattning. Men det var inte bara Özil som var blek. Jag hade väntat mig betydligt tydligare ledarska från exempelvis Philip Lamm som tidigare under turneringen varit löjligt självklar i allt han tagit sig för. Nu hade verkligen varit välkommet om han med sin teknik, fart och rutin kunnat göra några raider på sin vänsterkant för att väcka sin lagkamrater ur sin handlingsförlamning. Men så blev det inte. Andra pjäser som Sami Khedira och Bastian Schweinsteiger tog heller tag i spelet så som man annars sett dem göra vid tidigare tillfällen. Verkligen trist att se eftersom ett Tyskland med självförtroende och spelglädje är en ren fröjd att skåda med mängder av löpningar och effektivt passningsspel där varenda spelare har mål för ögonen. I matchen mot Italien var den inte nämnvärt många löpningar som togs för att öppna upp för sin lagskamrater. Och när löpningarna väl kom som valde passningsläggaren att spela på första rörelsen istället för att spela på den andra eller tredje som man oftast gjort tidigare. Men kan ju i och för sig bero på att det inte var så många som var villiga att bistå med den där andra eller tredje löpningen och att passningsläggaren inte tyckte att det var värt att slå boll på ytor som inte medspelarna löpte in mot. Synd, synd. synd. Men något säger mig att tyskarna kommer vara riktigt giftiga i VM 2014 i Brasilien (ja, jag tror att de lär kvala in dit). Då bör några av de ungtuppar så som Andre Schürrle, Mario Götze, Marco Reus, Mats Hummels och så klart Mesut Özil fått växa till sig ytterligare. Då kan det bli ännu roligare att titta på tyskarnas framfart.
Finalisterna möttes redan i gruppspelet med 1-1 som resultat. Man kan väl säga att utgången känns rätt oviss, utan att säga för mycket. Ett överraskande Italien och ett lite halvknackigt Spanien. Känns som om det går på ett ut. Två lag som trivs med att hålla i bollen och är ytterst bekväma med det. Italien inte riktigt lika tekniska men är istället lite mer fysiska. En mängd riktigt delikata dueller att se fram emot. Alonso mot Pirlo, Balotelli/Cassano mot Pique/Ramos och så vidare. Kommer Spanien att återigen välja att Negrado som forward för att skaffa sig en liten möjlighet att i alla fall på pappret kunna vinna någon lyftduell eller kommer man satsa på att försöka spelar sig förbi de lite stabbiga italienska mittförsvaret? Eller kommer Del Bosque - äntligen - ge Torres en ärlig chans från start? Kommer Balotelli och Cassano att orka jaga runt efter bolltrillande spanjorer utan att deras humör härsknar till? Ja, frågor finns det rätt gott om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar