Almedalsveckan i vardande!

I morgon som kommer ska bli intressant om man har minsta intresse för svensk inrikespolitik. För då är det dags Almedalveckan!

Sedan förra Almedalsveckan har det ju faktiskt hänt en del i svensk politik. Nya partiledare för Vänsterpartiet, Centerpartiet och inte minst Socialdemokraterna. Miljöpartiets Åsa Romsson och Gustav Fridolin hann ju med att tala redan förra året då man tillträtt månaden innan.

Men det är inte bara nya partiledare som har förändrats. Regeringen sitter numer betydligt skrynkligare till än tidigare med avsevärt försämrade opinionssiffror. Kristdemokraternas siffror är riktigt usla och Centerpartiet befinner sig på ett allt annat än betryggande avstånd från riksdagsspärren. Till det kan också lägga att det oroliga läget ute i Europa knappast gynnar den borgerliga regeringen med tanke på den svenska ekonomin också börjar dras med i malströmmen. Med andra ord börjar det bli allt mer ohållbart att sitta stilla i båten och "vara ansvarsfull".

Så det ska bli extremt intressant att se vad som kan tänkas komma fram i form av förslag och besked. Känns inte riktigt som det är något annat parti än Miljöpartiet, och möjligtvis Folkpartiet och Sverigedemokratena, som kan sägas stå på skapligt stabil mark.

Stefan Löfvén har fortfarande en kvar att visa. Han har medvetet hållet en mycket låg profil och låtit Reinfeldt och hans regering slå knut på sig själva och på så vis skrämma vilja åt oppositionens håll. Men det förstår ju vem som helst att det inte är en långsiktigt hållbar strategi så nu bör Löfvén börja visa vad det är han vill. Speciellt med tanke på att han inte sitter i riksdagen så blir extra viktigt att han ser till att göra mesta möjliga av Almedalsveckan. 

KD slåss för sin blotta existens och har börjat röra sig lite ur den stora moderata skuggan för att kunna profilera sig i ett desperat försöka att inte trilla ur. C står inte för en liknande verklighet. De har visserligen ett något stabilare väljarstöd men samtidigt har man en partiledare i Annie Lööf som fortfarande en väldigt mycket kvar att bevisa. KD:s Göran Hägglund har i Lööfs motsats i princip ett stöd som är betydligt större än stödet för det egna partiet. Kan bli svårt för så litet parti att ta sig ur skuggan av sin egna partiledare. 

Vänsterpartiet har också möjlighet att visa upp sig. Med den allmänt respekterade Jonas Sjöstedt som ny partiledare finns det möjligheter att skapa en ny bild av partiet som kanske kan vara mer gynnsam än vad som var fallet med Lars Ohly. Problemet kan liknande som det KD har, alltså att Sjöstedt överglänser sitt egna parti.

Det inte så lilla SD har egentligen allt att vinna på Almedalsveckan. De har lyckats bli tredje (!) största parti utan att få speciellt mycket medialt utrymme eller att det skett så mycket i övrigt som varit till deras fördel annat än den kräftgång som Reinfeldt & Co har gått. Så länge de klarar sig från att göra några riktigt korkade utspel (en risk som är större för SD än de andra partierna) så kan man kanske till om det stjäla ytterligare någon procent eller två av väljarstödet.

Det får gärna bli lite infekterat och gärna någon mindre skandal under veckan. Det har varit lite för innehållslöst ett tag. Något behövs för att det ska bli lite rörelse i grytan igen. Så att vi kommer någonstans politisk från detta blaskiga skurvatten till politisk diskurs.

Regn, en god bok och lite glass

Hade igår en, för mig, lite egendomlig avrundning på dagen med att sitta och läsa bok och äta glass på altanen klockan 02:00 i spöregn. Altanen är lyckligtvis utrustad med en rejäl markis så jag klarade mig utan att bli blöt, så fullt så dramatiskt var det inte. Men mysigt var det i alla fall. Lite sällsamt att sitta och höra regnet verkligen vräka ner medan man läste en god bok. Jag vet inte varför men jag blir alltid lugn av att höra regn. Varför vet jag inte. Eftersom jag råkar veta jag knappast är ensam om denna upplevelse av regn så funderar jag på om det är något vi har i generna. Att det allt sedan fordom varit ganska fördelaktigt att kanske passa på att sova eller slappa i grottan eller stugan eftersom det ändå inte går att få något vettigt gjort ute i regnet. Eller om det är lufttryck/luftfuktigheten som påverkar, jag vet inte...

Och boken jag läste, läste klart faktiskt, var den andra delen i Leo Tolstojs "Krig och fred". I likhet med Dostojevskijs verk känns det som att det kommer att behövas två och tre läsningar för att man få mesta möjliga av böckerna. För det är inte något man bör slöläsa. Det funkar liksom inte. Det är alldeles för komplicerad spåk och upplägg. Man måste vara något så när fokuserad för att följa med i de ganska långa och svepande styckena som Tolstoj målar sin historia med. Men Krig och fred känns inte riktigt lika snårig som den gode Fjodors verk kan vara. Det är inte riktigt den helvetiska myriad av namn folk att hålla reda på, det är en klar fördel. Men det finns ändå där ett stort djup i personporträtten som gör böckerna läsvärda. Likaså är många av de filosofiska resonemangen som dryftas på olika nivåer bara de värda att ägna sig tid och möda med. De tre böckerna som utgör "Krig och fred" har stått i min bohylla ett tag utan att jag tittat så värst mycket åt dem. Jag köpte dem på 2003 år bokrea tillsammans med ett Dostojevskij-paket ("Brott och straff", "Bröderna Karamazov" och "Idioten") och en drös med Dean Koontz-titlar och lite annat smått och gott. Efter att ha läst "Brott och straff" och "Bröderna Karamazov" antar jag att jag hade fått nog att tungsint rysk litteratur. Så då har Tolstojs epos fått bida sin tid. Allt för länge, kan jag nog villigt erkänna. Hade hellre sett att denna läsning var den andra eller tredje för det känns att det finns ganska mycket mer att få ut av dem. Men "bättre sent än aldrig"-parollen får väl göra sig gällande här.

Men lägg ner...

Anja Pärson är gay. Flata. Mattslickare. Oh, så pikant! Eller? Eh, nej. Kan fortfarande inte riktigt förstå varför man ska bry sig. Det ska alltså föreställa 2012 i "världens jämlikaste land" och det faktum att en pensionerad alpinstjärna är homosexuell blir förstasidestoff. Det är fan pinsamt. Att det är stor grej för Anja Pärson är rätt uppenbart. Att det så pass stort att hon ville meddela detta som Sommarpratare. Det köper jag rakt av. Precis som att hon därmed inte vill vara någon slags poster girl för homosexuella tjejer. Det är väl helt i sin ordning egentligen.

Går man ut med det som hon gör blir indirekt en förebild denna stora, och sannolikt gömda, minoritet. Alltså, idrottsutövare av HBTQ-status. Men det är inte rätt att andra nu ställer en massa förväntingar på att hon måste vara en bra förebild är rätt korkat. Jag tror att de som ställer dessa krav missar det faktum att hon nog är som bäst förebild när hon inte aktivt är det. Alltså, att hon helt enkelt är sig själv och inte någon skitnödig och präktig fanbärare för regnbågskoalitionen.

Och att detta skulle vara värdigt en massa skriverier är inte så lite beklämmande. Men samtidig rätt talande om vilken skillnad det är mellan bilden av vår öppenhet och den brist av öppenhet som faktiskt finns. Varför inte bara vara glad för hennes skulle för att hon lever "som hon ska", som den hon är? Men nej, det ska frossas och spekuleras i höger och vänstervarv.

Och så har vi alla dessa som ska kämpas för "saken" och direkt försöka rekrytera en utkomna personen till sin egen agenda och syn på hur saker och ting ska vara. Utan att fråga, utan att diskutera, utan att tänka efter. Som om en HBTQ-person per automatik vill rycka ut strid för Saken. Det är sådana parasitära opportunister som skrämmer de som funderar på att komma ut från att just komma ut. Man kan bli förbannad för mindre. Det helt sjukt man inte kan förstå att personer som kommer ut inte vill kasta sig i kampen och vara "solidarisk" det första man gör. Det är inte så lite fräckt att man tar sig rätten att kräva av Anja att tycka som man själv gör enkom för att hon är gay. Jävla stopskott...

Varför kan man inte bara låta folk få vara i fred?

Musikalisk kvalitet

Marduk, anno 2012

Det är kul när en del musiker och band som en gång varit riktigt bra efter en period av tveksam produktion återvänder till den kvalitet som tidigare kunnat associeras med dem.

Ett sådan band är i min mening det svenska black metal-bandet Marduk. De har ända sedan 1990 producerat infernalisk black metal av till största delen hög kvalitet. Ofta har fokus legat på brutalitet och hastighet snarare än den atmosfäriska aspekten inom genren. Efter det monumentala släppet "Panzer Division Marduk" 1999 så kändes efterföljande tre skivor ganska tama. Man bytte inför den sista av dessa släpp, "Plague Angel" (2004), sångare vilket gjorde bandet betydligt mer intressant men det kändes ändå inte riktigt rätt. Som att det var någon liten, odefinierbar del som fattades för att det skulle blomma ut i full ruttnad. Potentialen i musiken går det definitivt inte att ta miste på, och samma gäller för utförandet.

Men på efterföljande skivan "Rom 5:12" (2006) känns det som om saker och ting börjar hamna i fas med varandra på allvar. Marduks motor Morgan Steinmeyer Håkansson, tillika gitarrist och bandets ende kvarvarande grundmedlem, valde att kicka sångaren Erik "Legion" Hagstedt efter 2003 års skicka "World Funeral" och ersätta honom Damiel "Mortuus" Rostén. Rostén har varit del av den svenska undergoundrörelse av mer seriösa utövere av musik som kopplar samman musiken med en satanistisk tro på ett betydligt djupare plan än vad som tidagare varit fallet. Rosténs musik finns att finna i entiteten Funderal Mist och tidigare i Triumphator. Med Mortus intåg har  Marduks musik och texter blivit mer enhetligt och därmed potent. Både Håkanson och Rostén lär ha ett stort intresse för historia och således passar Rostén in väl i bland många av de teman som Marduk tidigare avhandlat i anslutning till Tyskland och Andra Världskriget. Men man kan också konstatera att det på det tematisk planet har blivit en betydligt mer inriktning på bibliska referenser av olika slag. En annan aspekt av rekryteringen av Mortuus har varit hans extremt "levande" röst. Han besitter en förmåga att variera sitt uttryck på ett extremt påtagligt vis. Det är svårt att beskriva med ord, men tänk dig en negativ primal känsla, vilken som helst, så kan du räkna med att Mortuus kan generera den. Detta gör musiken i sig betydligt mer intressant och mer, om inte mäsklig, så i alla fall mer organisk än tidigare. Nyanserna i musik och sång kan åstadkomma så mycket mer känsla och stämning om båda kan röra sig lite friare tillsammans. Och ännu en faktor som faktiskt påverkat kvalitén musiken har varit att man dragit ner tempot på en del låtar och därmed skapat större utrymme för den sällsamma dynamiken mellan Håkanssons riff och gitarrslingor i kombination med Mortuus stora röstomfång.

Det är intressant hur denna dynamik har skapat ett stort kreativt utrymme för bandet. Brutaliteten finns fortfarande kvar. Det går fortfarande ruskigt fort på sina ställen, precis som det gjorde tidigare i karriären. Men att man också klarat av att sakta ner tempot och förmedla en annan sida av samma underström av destruktivitet är väldigt intressant. För det är lätt att inom extrema musikgenrer att man försöker sträva efter ganska lättmätta mått på utveckling. Alltså, piska upp tempot i några BPM till, klämma in ord som Satan, blood, death eller en fetare produktion än tidigare släpp. Det är gjort till leda och det är sällan som resultatet är något att bygga vidare på. Det behövs någon form av underliggande tanke och princip som snarare använder de extrema uttrycken för något högre och för de extrema uttrycken i sig själva. En annan ganska vanligt förekommande företeelse är att band istället antingen upprepar sig tills dess att de urvattnar sig själva till en blek kopia på vad de en gång varit. Eller så snöar de in på något stilmässigt sidospår som i princip dödar det musikaliska arvet bandet vilar på. Metallica är väl ett praktexempel på detta. Inte nödvändigtvis för att de som de skapade efter den skarpa vänstersvängen kallad "The Black Album" är dåligt i sig men det är inte riktigt förenligt med Metallicas arv från 80-talets dagar. Kanske hade ett namnbyte varit på sin plats men då hade man kanske fått börja om bara några rutor från noll.

Andra band som gjort liknande resor och som lyckats revitalisera sina karriärer kan nämnas: Megadeth, Machine Head, Testament, Fear Factory, Paradise Lost, Napalm Death för att nämna ett par så där lite snabbt. Det finns garanterat många fler, och bättre, exempel.

Kan bara passa på att tipsa och rekommendera Marduks nyligen släppta "Serpent Sermon". Den har allt det som beskrivit ovan. Växer för varje gång jag lyssnar på den.

De galna genierna

Jaha, ja. Då var det klart för final i fotbolls-EM. Spanien mot Italien. Två värdiga finalister, minst sagt.

Första semifinalen mellan Spanien och Portugal såg jag bara första kvarten av så den kan jag inte säga så mycket om. Inte mer än att portugisernas starka inledning verkade vara en skaplig indikator på hur matchen skulle gå. 0-0 efter full tid och straffläggning där Spanien kunde vinna med 4-2. Av vad jag kunnat läsa mig till av tidningsartiklar var det riktigt kaos. I det portugisiska lägret tycktes det råda allmän förvirring. När Bruno Alves skulle stega fram för att slå sin straff blev han tillbaka kallad. Det var inte hans tur ännu. När det väl blev hans tur slå sin straff så blev det en ribbträff och ut. Och den store fixstjärnan var redan på förhand uppbokad att slå Portugals femte straff. Men när Joao Moutinho utöver Bruno Alves missade sin straff och spanjorerna satte sina blev det ingen straff slagen för Portugals annars säkraste straffskytt. Detta har den portugisiske förbundskaptenen Bento fått rejäl kritik för. Och i övrigt kan man konstatera att Andrea Pirlos fräcka staffchip inspirerade fler att visa sin kyla. I Spaniens fall var det Sergio Ramos som gjorde den allt mer kända Panenka-straffen med framgång. Ganska starkt gjort av Ramos med tanke på att han brände sin straff i Champions League-finalen riktigt rejält. Men jag har i och för sig aldrig hört någon påstå att Ramos skulle lida av dåligt självförtroende.

Tyskland var knappa favoriter i gårdagens semifinal mot Italien. Men de fick se sig ordentligt utspelade av ett väldigt inspirerat Italien. Slutresultatet blev visserligen 2-1 men om slutresultatet verkligen ska motsvara matchen i sig kanske 3-1 är mer rättvisande. Hursomhelst så var det Italien förde matchen och gjorde det på ett ganska oitalienskt sätt. Man pressade högt och såg till att återerövra bollen så snabbt som möjligt. Och då är hade man ändå två glidare som Balotelli och Cassano på topp som normalt sett inte räknas för spelare som tar ett löpsteg i onödan. Men när till och dessa spelare kan göra sig nyttiga i sådant försvarsupplägg, då har man något stort på gång. Och med ett mittfält med den store speldirigenten Pirlo, osjälviske slitvargen Marchisio och tvåvägsfältaren Montolivio framför generalen De Rossi så blir det svårt för vilket lag som helst att ta sig någonstans. Och ett mittförsvar som kanske inte är lika namnstarkt som förr i tiden med Alessandro Nesta och Fabio Cannavaro men med minst lika mycket kvalitet i Leonardo Bonucci och Andrea Barzagli. Och så kapten Buffon. Lugnet själv mellan stolparna. Gjorde ett halvdant ingripande i början av matchen som slutade med tysk hörna men i övrig fanns det inte minsta tillstymmelse till nerver eller oro hos veteranen. Det är bara att konstatera att förbundskapten Cesare Prandelli har gjort stora ting både med lagbygget och spelarna individuellt i Italien.

Det som var lite roligt ändå var att det var de två problembarnen Cassano och Balotelli som skapade Italiens ledningsmål. Cassano med ett läckert inlägg och Balotelli med späntig och kraftfull nick i Manuel Neuers första hörn. Vackert och logiskt. 2-0 kom efter att Montolivio fick någon extra sekund på vänsterkanten av egen planhalva. Han upptäckte att Balotelli låg och fiskade på mittlinjen och gav honom en precis passning som friställde Balotelli med Neuer. I höjd med straffområdeslinjen laddade Balotelli  stora högersläggan och fick, med lite hjälp av en uppstudsande boll, en kalasträff som fann det högra krysset bakom en helt chanslös Neuer. Balotelli svarade sedan för en typisk Balotelli-målgest genom att slita av sig tröjan, spänna musklerna in mot planen med spända käkmuskler. Domaren var måttligt road av den påbörjade stripteasen och gav den galne italienaren ett gult kort. Något säger mig att det är ett av få gula kort som Mario Balotelli fått som han kommer att förlåtas för. Många har kritiserat Balotelli, undertecknad helt klart inräknad, för hans beteende

Och så Tyskland. Ja, det är inte utan att man är lite besviken på hur de genomförde sin match, och då kan man bara tänka sig hur tyskar i allmänhet känner inför deras insats. Utan att egentligen veta ett skvatt om saken så kändes det som om den ungdomliga entusiasm som präglat laget tidigare, nu var till last för dem. Det kändes inte som att det fanns någon som ville ta tag i saker och ting, eller kanske snarare kunde ta tag i matchen.  Bolltrollaren Mesut Özil var riktigt blek. Han fick sätta reduceringen i slutminuterna på straff visserligen, men i övrig var han en stor besvikelse. I alla fall jämfört med hur han snirklat sig fram mellan motståndarben under turneringen tidigare. Jag har ställt mig lite frågande till den frälsarroll som han fått av många i media. De där lagbärande egenskaperna har jag faktiskt aldrig sett hos honom. Ty, Özil har fortfarande problem med att han försvinner ur matcherna ganska mycket och då blir hela spelet lidande för det lag han spelar i. I Real Madrid är han en viktig kugge men inte den bärande kraften, och han borde inte behöva vara en bärande kraft i Tyskland heller med tanke på hur många andra bollskickliga spelare man förfogar över. Özil är som bäst när det kan vara okej att han faller ur om han bara kan blixtra till med sin fantasi och fantastiska speluppfattning. Men det var inte bara Özil som var blek. Jag hade väntat mig betydligt tydligare ledarska från exempelvis Philip Lamm som tidigare under turneringen varit löjligt självklar i allt han tagit sig för. Nu hade verkligen varit välkommet om han med sin teknik, fart och rutin kunnat göra några raider på sin vänsterkant för att väcka sin lagkamrater ur sin handlingsförlamning. Men så blev det inte. Andra pjäser som Sami Khedira och Bastian Schweinsteiger tog heller tag i spelet så som man annars sett dem göra vid tidigare tillfällen. Verkligen trist att se eftersom ett Tyskland med självförtroende och spelglädje är en ren fröjd att skåda med mängder av löpningar och effektivt passningsspel där varenda spelare har mål för ögonen. I matchen mot Italien var den inte nämnvärt många löpningar som togs för att öppna upp för sin lagskamrater. Och när löpningarna väl kom som valde passningsläggaren att spela på första rörelsen istället för att spela på den andra eller tredje som man oftast gjort tidigare. Men kan ju i och för sig bero på att det inte var så många som var villiga att bistå med den där andra eller tredje löpningen och att passningsläggaren inte tyckte att det var värt att slå boll på ytor som inte medspelarna löpte in mot. Synd, synd. synd. Men något säger mig att tyskarna kommer vara riktigt giftiga i VM 2014 i Brasilien (ja, jag tror att de lär kvala in dit). Då bör några av de ungtuppar så som Andre Schürrle, Mario Götze, Marco Reus, Mats Hummels och så klart Mesut Özil fått växa till sig ytterligare. Då kan det bli ännu roligare att titta på tyskarnas framfart.

Finalisterna möttes redan i gruppspelet med 1-1 som resultat. Man kan väl säga att utgången känns rätt oviss, utan att säga för mycket. Ett överraskande Italien och ett lite halvknackigt Spanien. Känns som om det går på ett ut. Två lag som trivs med att hålla i bollen och är ytterst bekväma med det. Italien inte riktigt lika tekniska men är istället lite mer fysiska. En mängd riktigt delikata dueller att se fram emot. Alonso mot Pirlo, Balotelli/Cassano mot Pique/Ramos och så vidare. Kommer Spanien att återigen välja att Negrado som forward för att skaffa sig en liten möjlighet att i alla fall på pappret kunna vinna någon lyftduell eller kommer man satsa på att försöka spelar sig förbi de lite stabbiga italienska mittförsvaret? Eller kommer Del Bosque - äntligen - ge Torres en ärlig chans från start? Kommer Balotelli och Cassano att orka jaga runt efter bolltrillande spanjorer utan att deras humör härsknar till? Ja, frågor finns det rätt gott om.

Dumt ska med kolhydrater förgås

Well, well, well...!

Tycks att det kan finnas faror med att äta enligt extrema dieter. Och det är alltså den sektbepestade LCHF-dieten som tycks kunna medföra vissa problem för hälsan. Enligt en studie på svenska kvinnor finns det en koppling mellan kärlsjukdomar hos svenska kvinnor och en diet som bygger på principerna av LCHF. Alltså mycket protein och lite kolhydrater. Den dömmer inte ut LCHF rakt av utan snarare det att risken ökar om man inte tar tänker sig för vilka kolhydrater man minskar på och vilket protein som man ökar på.

Kostdoktorn (*kvack*) påpekar, helt korrekt, att det är fettet som man ska öka sitt intag av och inte protein för att det ska vara riktigt LCHF. Att det underförstått då inte ska vara några problem att öka på fettet om man vill minska risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Men det är lika illa det. För den som vill läsa lite studier som mer eller mindre massakrer vad Kostdoktorn och hans gelikar påstår erbjuder jag är ett litet axplock för den hugade:

Studie 1

Studie 2

Studie 3

Studie 4

Här är ett exempel. Det är givetvis dumt att dra några större växlar rent generellt av den här artiklen. Det är är i princip omöjligt att säga med någon som helst säkerhet eller sannolikhetsgrad om kosten varit del av hennes åkomma och i så fall i vilken i sträckning hennes kost spelat någon roll. Men det är ändå värt ha med i bakhuvudet.

En lite annan reflexion angående Fettdoktorn och Kostdoktorn är att jag inte kan låta bli att känna ett visst mått av obehag av att man använder sig av sin läkarlegitimation för att föra ut sitt budskap på. "Oj, hen är doktor då måste hen ju veta vad hen talar, för en doktor vet ju vad som är bra för oss alla." En skam för alla doktorer, menar jag! Och att lita på att doktorer alltid vet bäst är i sig ett tecken på att man kanske har en del att ta i tur med själv. Det var inte allt för länge sedan denna yrkesgrupp förespråkade cigaretter som ett lugnande. Mot bättre vetande, givetvis men  det är också poängen med den exemplifieringen. Underskatta aldrig dårars uppfinningsrikedom! And don't drink the KoolAid (it's loaded with carbs!).

Jag vet inte om man ska trösta mig med att det dumheterna lär försvinna i sann Darwinistsk anda...

Ovänskapens förfinade konst

Firma Reinfeldt och Borg firar inga större triumfer någonstans. Ingen vill vara deras vänner. De har på ett svårslaget vis lyckats alienera den ena efter den andra delen av samhället som skulle kunna vara nyttiga samarbetspartners för dem. Och gudarna ska veta att de behöver all satans hjälp den kan få!

Senast är det svenska näringslivet som börjar lacka ur ordentligt på regeringen. Bill och Bull, eh jag menar Reinfeldt och Borg givetvis, kallade det svenska näringslivet för ett särintresse för något halvår sedan. Det föll  föga förvånande i god jord. Företagarna anser sig, med viss rätta, som en viktig del av det svenska samhället i och med att företag faktiskt se till att folk har jobb (även om vissa se till att folk blir av de dem också) och då kanske bör ses som en smula mer centrala för samhället i stort än enkom som ett särintresse bland många andra. 

Regeringen verkar inte riktigt vara så speciellt sugna på att ge den svenska industrin de förutsättningar som de kanske borde ha i fråga om energi och liknande. Jag tror att det är viktigt att den svenska industrin hålls stark och konkurrenskraftig mot övriga världen. Regeringen verkar vara måttligt intresserade av detta. I stället vill man göra lågt betalda tjänsteyrken som det som ska bygga välfärd. Det kan lätt se med exempelvis RUT-avdrag och sänkt krogmoms. Inget av detta har direkt någon extrem succé. Krogmomsen har definitivt varit något som i all väsentlighet avkortat måste klassas som direkt misslyckande. Krogmomsen skulle ju generera fler jobb och sänkta priser. Det har det inte. Istället har mellanskillnaden lett till att mellanskillnaden trillat ner i fickorna på krögare och restaurangägare. Inte helt enligt (de uttryckta planerna). Annie Lööf såg visserligen inga jätteproblem med det utan verkade tycka det var bra om blev lite mer pengar till de hårt utsatta företagarna. Lööf är som Kenth Pettersson fast utan komiken i det att de är betydligt mer intressanta på pappret än i verkligheten.

Och i andra ändan av spektrat kan konstatera att den svenska avhumaniseringsprocessen kallat FAS 3 lyckats bli Sveriges största arbetsgivare. Regeringen kritiserade ju det tidigare systemet med PlusJobb med motiveringen att det inte ledde någonstans. Och när man man lyckats skapa en ännu sämre lösningen där de arbetslösa både får sämre kompetens och i större utsträckning blir kvar i åtgärden så kan man inte annat än att ta sig för pannan och fråga sig vad hela heliga helvete det är frågan om. Men någon måste ju gynnas av systemet, eller hur? Och vem är det i så fall? För det är fan inte den som blir satt i åtgärden i alla fall. Inte helt förvånande är det gravt oseriösa företag som ser sin chans att tjäna pengar på billig arbetskraft som skrattar hela vägen i till banken. Tanken var ju att FAS 3-jobben inte skulle tränga ut de riktiga jobben. Men det hade man redan på förhand räkna ut att  är som klippt och skuret för att missbrukas. Antingen får deltagarna ingen kompetenshöjande arbetslivserfarenhet eftersom de inte ska sno riktiga arbeten eller så får utföra riktiga arbetsuppgifter till kraftigt rabatterade kostnader för "kunden" utan att få ett dugg extra själva. Det enda man säkert vet är att man kommer att bli kungligt nävknullad och att ingen bryr sig. Stabilt.

Så, nu ska det bli intressant att se vilken del av samhället som regeringen lyckas trampa på tårna härnäst. I can barely wait...

Playin' the waiting game...

Bilverkstaden ringde idag på förmiddagen. Hjärtan i halsgropen och krampaktigt grepp om plånboken. Men det var lite av ett antiklimax. De hade blivit försenade i på några arbeten vilket då gjorde att min bil inte hans med innan halva skaran mekaniker/tekniker går på semester. Hux flux så kan det nu dröja ett par veckor innan en kan ta sig an bilen. Så det blir till att gå våndas ännu ett tag. Inte så mycket att bli sur för egentligen. För det första hjälper det inte ett skit och för det andra så måste folk få ta sin semester. Det är bara så att problemen uppstått när de gjort och då kan det - uppenbarligen - bli så här. Verkstaden (Toveks bilar) känns i alla mer seriösa än samlingen fuck sticks på Lecab i Karlstad som man hade det tveksamma nöjet att ha att göra med tidigare i alla fall. Positivt överraskad över de har en sådan nära och frekvent kontakt med kunderna. Man blir liksom uppdaterad hela tiden om statusen för det som ska göras. Det kostar dem kanske inte så mycket och har inte nödvändigtvis något bäring på deras kompetens när gäller själva skruvandet sig, men ändå.

Please, bend over and grab your ankles.

Väntans tider är inte något att stå efter. Kommer denna vecka få reda på om jag kommer att får utfattig eller bara studentfattig. Det verkar vara något snurr med växellådan på min bil, och eftersom det är en DSG-låda så är det inga billiga fel som man kan hoppas på. Jag är rädd för att det är Motortronicmodulen som behöver bytas och det kan gå loss på upp emot 30 000 spänn om det vill sig illa. Det är väl ungefär vad jag hade tänkt mig ha kvar efter sommarjobbandet innan problemen började. Nu är jag ytterst glad och tacksam om mina besparingar kommer att vara tillräckliga för att täcka vad de nu kommer att kosta.

Bilen står nu nere i Trollhättan eftersom de enda på närmare håll som kan lösa problemet är Lecab och de vill jag inte gynna med ett ruttet korvöre. När jag köpte bilen var det redan då klart, för mig, att växellådan inte betedde sig riktigt som jag skulle önskat. Och jag påpekade detta för firman som jag köpt bilen hos. Jag fick lämna in den hos Lecab eftersom jag fortfarande hade garantin kvar och firman (Håkans Bilar i Forshaga) hade någon typ av samarbete med Lecab. De tog bara felkoder och konstaterade att det var minsann inget fel (och det "fel" jag tycke mig uppleva "skulle vara så"). Men jag ville att de skulle gå in på djupet och kolla efter noggrannare (hade själv fått nys via NAforum att det kunde vara Motortronicmodulen som var trasig). Och prisbilden var ganska klar redan då för mig OM modulen skulle paja längre fram. Men de vägrade eftersom Håkan inte ville pröjsa för den ytterligare undersökningen och eftersom "grabbarna på Lecab" inte hittade några fel via den konventionella felsökningen (felkoder osv.). Alltså var det bara att pröjsa för det själv, men jag var då inte i en position att kunna hosta upp dylika summor pengar och har sedan dess helt enkelt tvingats lita/hoppas på att Lecab-packet haft rätt. Det återstår att se vem som får rätt till slut.

Jaja, det blir som det blir. Jag kan ju inte göra så mycket åt det nu. Önskar så här i efterhand att jag varit lite hårdare och tuffare mot kretinerna både på Lecab och Håkans Bilar och inte givit efter. Men det får bli en läxa för framtiden. Just nu är jag bara tacksam att jag kan cykla till jobbet och att mina älskade föräldrar låter mig låna deras bil när det kniper.

Stage complete

Så var kvartarna i EM avklarade med att Italien besegrade England på straffar efter att ordinarie matchtid och förlängningen förblev mållösa. England torskar alltså på straffar - igen! Och Italien var det bättre laget under matchens samtliga minuter. Det kan ingen säga annat om. Visserligen förtjänar i regel alltid vinnare att vinna eftersom själva målgörandet är en ganska väsentlig del av sporten. Om man sedan har spelet i sig är relativt ointressant. Hursomhelst, så väntar nu Tyskland för Italien i semifinalen. Och i den andra semin blir det Spanien och Portugal som göra upp om finalplatsen. Rent spontant känns det, på förhand, som att det är Spanien och Tyskland som kommer att mötas i finalen. Men det ska lyckligtvis spelas om det först. En skräll eller två skulle vara sällsynt pikant.

Och England, ja. Vad ska man säga. Om svenska journalister är självgoda så överskuggas de endast av de brittiska dito. För har man läst någon av artiklarna som skrivits på ämnen innan - och under - EM så har det varit stora framgångar som väntats. Precis som alltid. Och precis som alltid så har engelsmännen inte varit närheten av att leva upp till dessa förväntningar. Problemet är att spelarna har i många fall varit precis lika självsäkra på att det framgångarna. Varför? 'cause we are bloody England, mate! Jo, samma England som har blivit ett lag som tycks gå som förlorare i varje straffläggning redan innan första straffen ens skickats mot mål. Igår var det Ashley Young och Ashley Cole som brände sina straffar. Och det var inga jättestraffar heller. Young drog en i ribban och Cole slog en ren munsbit för en så rutinerad målvakt som Gigi Buffon. Att Young skulle missa syntes redan innan han slog straffen. Hans blick och kroppsspråk talade om osäkerhet och rädsla. Och med Englands facit och det brutala tryck på att lyckas så är det inte konstigt heller att det inte går vägen. En viss skadeglädje måste kanske jag tillstå. För den brittiska kaxigheten är något jag inte gillar alls. Om Spanien eller Tyskland har en lite högre svansföring kan jag låta det gå, för de känner man ändå att de kan backa upp sitt beteende med tanke på sitt ypperliga spel. England, not so much. Och jag är heller inte speciellt imponerad av hur Roy Hodgson har låtit sitt lag spela. Tråkigt och stelt. Ingen riktig offensiv strategi som kändes speciellt trovärdig. Man kom undan mot Sverige med blotta förskräckelsen tack vare svenska försvarets sjabbel och mot Frankrike såg man i det närmsta narkoleptiska ut. För man har ju faktiskt mängder av offensiva spelare som skulle kunna göra stor skillnad. Ashley Young, Theo Walcott, Danny Welbeck, Wayne Rooney, Ashley Cole och Steven Gerrard är alla riktigt skickliga offensivt. Till det finns spelare Alex Oxlade-Chamberlaine och Andy Carroll som befinner sig strax under. Men det fick inte speciellt mycket uträttat under Hodgsons extremt disciplinerade taktiska upplägg. Och kontringsspel är inte något brittiska lag har haft någon värre framgång med. Någonsin. Och heller inte denna gång. I matchen mot Italien var det egentligen bara Steven Gerrard och hans mittfältskollega Scott Parker som utmärkte sig med mycket spring för att täcka skott och ytor. I övrigt en enda stor gäspning. Samtidigt är jag rätt glad att Joe Harts osportliga och barnsliga beteende när han försökte psyka ut de italienska straffskyttarna.

Så Italien då. Totalt dominerande. Kort och gott. Det var inget snack om saken. De var brutalt bekväma med bollen och hade med den store spelmotorn Andrea Pirlo total kontroll på engelsmännen. Man mosade ihop mitten för att föra plats för ytterbackarnas räder. Och med en lirare som Pirlo som djupt liggande spelfördelare hade kunde hela banan nås med knivskarp precision. Balotelli på topp så ovanligt fokuserad ut matchen igenom. Tillsammans med den pånyttfödde mirakelmannen Antonio Cassano utgjorde han hela tiden ett stort och ständigt hot mot de engelska försvararna. Båda spelarna besitter en fantasi och nyckfullhet är ovanlig bland fotbollsspelare, men samtidigt på lite olika sätt. Balotelli med teknik och atleticism och Cassano med touch och spelförståelse.  Som vanligt har man också i vanlig ordning otroligt skickliga försvarsspelare som Barzagli, Bocchetti och Buffon. Och med kämpen De Rossi som sliter och täcker upp för sina lagkamrater som gör att det blir varmt i bröstet. För att se till straffläggningen måste man ju också nämna Andrea Pirlos straff. En chipp! En Penanka! Så kallt att man bara storknar. Kylan i hela sekvensen var helt magnifik. Kolugn innan, kolugn i skottögonblicket och kolugn efteråt. Efter att straffen gått i mål smålunkar Pirlo fram några meter utan att dra det minsta på munnen innan han springer åter till sina jublande lagkamrater. Kanske en markering mot Harts patetiska försök att psyka italienarna. Vackert och kyligt var det i vilket fall som helst.

Spridda tankar om EM i fotboll

EM-slutspelet i Polen och Ukraina befinner sig alltså i kvartsfinalssteget. En match kvar av detta där England och Italien ska drabba samman. Hittills har arbetsschemat passat så pass bra att jag egentligen bara missat en halvlek av fotboll och det var första halvlek mellan Sverige och England. Och där var det så att det egentligen bara var den andra som var av intresse.

Sveriges uttåg var inte speciellt oväntat. Dock var formerna för det lite mer oväntat. Jag hade väntat mig vinst mot Ukraina och förluster mot England och Frankrike. Men jag fick nöja mig med att få rätt i att det blev rätt slutsumma i poängkolumnen till slut i alla fall. Och att det blev förlust mot England. Av någon anledning har mitt intresse för det svenska landslaget varit ganska svalt, så det var inte så att jag gick och grät mig själv till sömns när det stod klart att inte skulle bli något slutspel. Laget har blandat och gett ganska friskt under Hamréns styre och EM-slutspelet blev inte någon avvikelse på denna punkt heller. Två rätt usla matcher och en riktigt fin match. Det tråkig är att den fina matchen var betydelselös eftersom Sverige ju redan var utslagna innan matchen mot Frankrike. Det är inte utan att man ser tillbaka på tiden med Lagerbäck vid rodret med en viss nostalgi. Då visste man vad man skulle få i alla fall. Kanske lite tråkigt men ruskigt stabilt när det ändå blåste snålt. Med Hamréns mer offensiva taktik har försvaret fått klara sig lite mer själva och det har visat sig vara en smula kostsamt. Kanske handlar det om ovana, för så dåliga försvarare är det inte som mönstrats. Heller inte några Hysén eller Bjärred Andersson heller. En stund ville efteråt "fiaskot" (nåja...) kände jag att Hamréns avgång hade varit välkommet men det är samtidigt en smula populistiskt tänkt. Vad som annars irriterat mig är den svenska mediakårens ideliga och naiva tro att vi skulle kunnat uträtta något stort under EM. Inte fel att hoppas men självförtroendet bland s.k. sportjournalister har varit i det närmsta dumdrygt. Och varför? Svaret är Zlatan Ibrahimovic. Tvivelsutan en världsspelare. Men att Ibra skulle, ensam, kunna leda laget mot stora EM-triumfer kändes redan då som ganska naivt. I efterhand ännu mer så. Ska man jämföra hans kvaliteter som spelare för sin position med de andra i den svenska truppen står det rätt uppenbart att det är medelmåttor det rör sig om. Jämför dem med de som spelar i Milan så är skillnaden enorm. Och i Milan är Zlatan tillsammans med Thiago Silva i särklass bäst. Så att Zlatan skulle kunna få spela ut så som han normalt gör kändes rätt osannolikt. Men man måste ändå säga att Zlatan var den bästa svenska spelaren rakt igenom. Hög standard i alla matcherna. Olof Mellberg har hyllats, med all rätt, för sina mål och sitt passionerade uppträdande. Men samtidigt varvade han sina vilda brytningar och svavelosande svador med ganska tveksamma ingripanden vid ett par tillfällen som accentuerade den svenska defensivens osäkerhet. I övrigt kan konstatera att Chippen Wilhelmsson gjorde riktigt bra i från sig i sina inhopp med sin extrem osvenska och irrationella spelstil. Väldigt kul att se att lekfullheten och fantasin alltjämt är intakt från fornstora dagar. Jag gjorde mig själv (o)tjänsten att jämföra Tysklands och Sveriges passningspel och skämdes. Ni som gjort liknande jämförelser vet vad jag menar.

Portugal gjorde processen kort med  Tjeckien, trots att det bara blev 1-0 till slut. Portugal dominerade stora delar av matchen och skapade mängder av chanser att ta ledningen men i vanlig ordning så saknar Portugal den naturlige målskytten. Cristiano Ronaldo må göra mängder av mål men det handlar i hans fall snarare om att han skapar så många målchanser snarare än att han är en speciellt bra målskytt. Snarare frekvent. Lag som Tyskland har spelare som Klose och Gomez som är helt hänsynslösa i boxen när chansen kommer. Ronaldo... not so much. Portugal har spelartyper som borde kunna funka med Postiga och Almeida men ingen av dem visar vare sig självförtroende eller vilja att vara den där sista som kan komplettera det portugisiska lagbygget. Och när Postiga blev skadat i kvarten mot Tjecken så var det inte, som tidigare, den unge Nelson Oliveira som fick chansen utan Hugo Almeida istället. Personligen tror jag att det hade varit bättre om Oliveira hade fått hoppa in. Det han visat i tidigare inhopp har varit liter mer löpningar i djupled och lite mer "spets" än vad både Almeida och Postiga setts göra vid tidigare tillfällen. Men man får väl anta att förbundskapten Bento trodde att Almeidas rutin skulle vara laget till större nytta. Tjeckien har annars varit en ganska trevlig bekantskap. Petr Cech, Tomas Rosicky och Milan Baros har man som Premier League-entusiast sedan tidigare stiftat bekantskap med. Men spelare som Gebre Selassi, Kolár och Jiracek presenterade sig för omvärlden på ett väldigt trevligt sätt.

Kvartsfinal nummer två mellan Tyskland och uppstickarna Grekland slutade med tysk seger. Faktiskt med hela 4-2. En oerhört underhållande match, måste man erkänna. Den alltid lite hyllade men ändå ständigt underskattade Philip Lahm gjorde matchen första mål med en av sin patenterade inbrytningar från sin vänsterbacksposition och fina skott i bortre krysset. Inte lika vackert som det han gjorde mot Spanien för några år sedan men det var något i hästväg. I andra halvlek lyckades ett vilt kämpande Grekland kvittera genom Samaras efter en snabb omställning på högerkanten. Men blott sex minuter senare tryckte Khedira in 2-1 på en reptilsnabb och precis volley mitt i straffområdet. Efter detta ökade så sedan Klose på ledningen med 3-1 på hörna efter den grekiska målvakten helt missbedömt sin utboxning. Tyskland en rent galet många talanger på väg mot sjärnstatus. Så förbundskapten Löw lät lufta ett par av dessa redan från start på bekostnad av etablerade stjärnor som Podolski och Müller. Marco Reus och André Schürrle höll de grekiska försvaret ständigt sysselsatta på sina respektive kanter där de ständigt lyckedes komma till både avslut och inlägg. Kul att se, även om slutprodukten lämnade ganska mycket i övrigt att önska. Dock fick Reus göra ett vackert mål efter att han på volley dunkat in en målvaktsretur från högra hörnet av straffområdet via ribban. Detta betydde alltså 4-1. Men grekerna fick ett tröstmål i 89:e minuten på straff efter att Jerome Boateng varit oförsiktig med sin armföring i sitt eget straffområde och lyckats få bollen på sin arm. Straffen som Silpingidis sedan slog så gott som perfekt och var faktiskt ganska välförtjänt. Som de flesta andra instämmer jag i hyllningskörerna till både Tyskland och Grekland. Tyskland för sin magnifika fotboll och Grekland för sin inställning och förmåga att ta sig tillbaka efter att varit uträknade. Tyskarna känna jäkligt heta. Jag fick inte den känslan innan EM men det bara att konstatera att jag är totalt felbevisad där. Det känns svårt att hitta något som skulle kunna hindra Tyskland från en EM-triumf i detta läge. Varenda lagdel har varit i det närmsta prickfria. Möjligtvis att inledningsmatchen mot Portugal visade en viss nonchalans i försvarsspelet men detta är som bortblåst nu.

Gårdagens och tillika den tredje kvartsfinalen mellan Spanien och Frankrike hade jag verkligen enorma förhoppningar på. Men tji fick jag. Spanien hade inte så speciellt svårt att manövrera ut ett märkbart uddlöst Frankrike och till slut vinna med ytterst välförtjänta 2-0. Det började intressant med att Frankrike valde att pressa högt krympa ytorna ordentligt för de bollskickliga spanjorerna. Det förväntade hade varit att man låtit spanjorerna spela runt utanför offensivt straffområde och helt enkelt vänta ut dem. Men Frankrike ville här alltså störa Spanien högt och vinna bollen så högt upp och snabbt som det gick. Men istället för att Xavi och Iñesta trilla boll centralt fick Xabi Alonso dirigera den spanska offensiven. Och som han gjorde det sen! Alonso har ett lite bredare passningsregister än de Barcelona-spelarna så det blev lite bredare och lite längre passningar. Detta skulle visa sig vara alldeles ypperligt motmedel till den höga franska pressen. Och det dröjde inte länge innan fransoserna tröttnade när allt slit och spring inte gav någon som helst utdelning. Se centrala mittfältarna med franför allt Cabaye och M'Vila fick inte tillräckligt god hjälp av de mer offensiva spelarna som Benzema, Ribéry och Malouda vilket då i princip saboterar allt vad försvarsarbete heter.  Så när Jordi Alba störtade fram på sin vänster kan och kunde runda en olyckligt snubblande Revèlliere och sedan slå ett lysande inlägg till Xabi Alonsos fina nickmål till 1-0 så kändes det helt logiskt. Och extremt rättvist. Efter förlustmatchen mot Sverige i sista gruppspelsmatchen har det framkommit att det, återigen, finns en stor disharmoni den franska truppen . Spelare som Nasri och Ben Arfa har nämnt som ett par av oroshärdarna och ingen av dem fanns med från start. Dock fanns Nasri med på bänken och blev sedemera inbytt i andra halvlek. Och den halvleken gestaltade sig precis som den första. Ett vilset Frankrike och ett kontrollerat Spanien.  Benzema sprang en hel del på topp men han kom allt för ofta långt ner för att få boll. Ingen annan fransos tog då djupledslöpningarna i hans ställe vilket gjorde att den spanska backlinjen lätt kunde trycka upp krympa ytorna ännu mer. Förbundkaptenen Blanc bytte visserligen in Giroud för att få en mer direkt löpande forward men det hjälpte inte speciellt. Istället trädde egona hos Nasri och Ribéry fram. Båda skulle kladda med bollen och gick inte det slog man en sidledspassning till en stillastånde lagkamrat som bara kunde hiva iväg bollen när framstörtande spanjorer kom från alla håll och kanter. Det är inte så man lirar anfallsfotboll på denna nivå. Inte ensam mot alla andra. Men det är ett lysande tecken på vad Erik Niva så träffande kallar för "slyngelmiljonärerna". Unga lysande stjärnor som är helt oförmögna att underordna sig ett kollektivt mål. Tänk en spelare som Zinedine Zidane. Frånsett den danska skallen han gav Materazzi så är det en ett lysande exempel på en fransk storspelare som hade både spelet och ödmjukheten att göra sitt lag bättre. Inga patetiska divalater eller extravaganser utanför plan. Och efter matchen så passa Nasri på att skämma ut sig ytterligare genom att be journalister i den mixade zonen att dra åt helvete. Jag kan inte annat än att hoppas att Laurent Blanc portar Nasri från allt vad landslagsspel heter i fortsättningen. En skam för sporten och en skam för en stolt fotbollsnation som Italien. Spanien så. Mittbacksparet Pique & Ramos var egentligen de enda bitarna som kändes lite osäkra, men när fransmännen var så förstoppade framåt så gick det ändå. Och så Xabi Alonsos storspel. Han fick nöjet att kröna dagen genom att göra sitt andra mål för dagen genom att löjligt självsäkert slå en straff i slutet av matchen efter att den inbytte Pedro blivit omkullsprungen av en för dagen helt olycklig Revèlliere. Så nu blir det ett slag om den Iberiska halvön i semifinal när Spanien och Portugal ska göra upp. Riktigt spännande!

Magpie madness

Mina kära Magpies lyckades missa Champions Leage genom att förlora tre av de fyra sista matcherna (Wigan 4-0, Man City 2-0 och Everton 3-1). En meriterande vinst mot Chelsea med två mål mot noll men ändå. Wigan och Everton borde man kunnat slå. Men säsongen som sådan måste ändå sägas vara en stor framgång. En femteplats före lag som just Chelsea och Liverpool är en hyfsad bedrift. Även om sagda klubbar verkligen inte gjort en bra säsong på ligafronten så har de ändå trupper som borde slå Newcastle i tre matcher av fyra. 

Nu väntar en ångestladdad Silly Season där lagets stora stjärnor är synnerligen hett villebråd. Hade klubben klarat av att kvalificera sig för CL hade dessa stjärnors vara i klubben känts mer sannolikt men nu känns det betydligt osäkrare. Demba Ba, Chiek Tioté. Papiss Cissé, Fabricio Coloccini, Tim Krul och Yohan Cabaye har alla redan nämnts ha andra klubbar efter sig. Demba Ba känns som den som är närmast att lämna klubben då han har en £7 M klausul i kontraktet som gör att Newcastle måste acceptera bud från andra klubbar motsvarande just den summan. Och med tanke på vilken höst Ba hade så är det inte helt förvånande att ett helt koppel av klubbar som står på tur för att buda på honom. Samtidigt som Newcastle försöker förhandla fram ett nytt kontrakt åt honom. Ska man ta med i beräkningarna att Newcastle, numer, har en extremt restriktiv lönepolitik så kan jag inte påstå att jag känner mig speciellt hoppfull om att Ba är Skata till hösten. Men med tanke på att Ba kom på free transfer så är sju mille en skaplig vinst. Om man ska se krasst på saken... 

Transferfronten ser annars rätt spännande ut. Spelare som garanterat lämnar klubben under sommaren är inte något att höja så speciellt på ögonbrynen över. Jordfräsen Alan Smith, den ständige talangen Danny Guthrie, flyfotade dansken Peter Lövenkrands och ytterbacken Danny Simpson är mer eller mindre borträknade från truppen. En spelare är redan klar skata och det är den franska mittfältaren Romain Amalftitano från Reims. Värvningen av 22-åringen beskrivs som mer som en truppbreddning än ren spetsförökning. En annan spelare som påstås vara klar är den talangfulle mittbacken Lubomir Satka. Den 16-årige mittbacken lovordas storligen för sina ledaregenskaper och det faktum att han som 16-åring är kapten för Slovakien U17-landslag talar för att han besitter vissa kvaliteter som ledare. Andra rykten som florerar:

Mathieu Debuchy, högerback Lille

Newcastle är synnerligen intresserad av att knyta till sig den franske landslagsytterbacken från Lille. Efter att högerflanken inte varit den mest defensivt stabila. Danny Simpsons blandade insatser har gjort att klubben nu vill ha lite mer kvalitet på flanken. Debuchy är också god vän till Yohan Cabaye vilket borde kunna vara ett litet ess för Newcastle i förhandlingarna. För även om Debuchys framfart i Lille under åren inte fått den uppmärksamhet som den förtjänat för än de senaste åren så är det heller inte ingen nyhet att det rör sig om en spelare stora kvaliteter. Speciellt efter att Debuchy fått debutera i det franska landslaget 2010 har hans aktier stärks ganska ordentligt. Med en stundande EM-turnering framför sig så lär Debuchys kvarvarande i Lille bli tämligen osannolikt.  Men de senaste rapporterna/ryktena gör gällande att inget skrivs på förän EM avslutats.

Douglas, mittback FC Twente

Behovet av bra mittbackar har alltid varit stort i Newcastle. Och att det saknas bredd på den fronten blev pinsamt uppenbart när Steven Taylor blev skadad. Så nu ser det ut som om den brasilienfödde Douglas är tänkt att öka på denna bredd. 24-åringens beslutsamhet och dominans i luftrummet har givit honom högt anseende i Eredivisie. Chelsea och Tottenham lär också följa den nederländske brassen med stort intresse.

Youssouf Mulumbu, defensiv mittfältare West Bromwich Albion

Den kongoleanske mittfältaren har en fin säsong bakom sig där han tillsammans med Paul Scharner bildade ett starkt mittfältslås för WBA.  Med tanke på att det enda alternativet just nu på mittfältet är Perch och Gosling så känns det som om en förstärkning av Mulumbus kaliber är välkommen.

Luuk de Jong, forward FC Twente

Med tanke på Bas tveksamma medverkan nästa är den holländske talangen av stort intresse för klubben. de Jong beskrivs som stor och stark men fortfarande både teknisk och spelintelligent. Kruxet är att de Jongs kvaliteter inte är direkt okända i övriga fotbollsvärlden vilket kan leda till vankas priskrig.

Nathanial Clyne, högerback Chrystal Palace

En av de mest talangfulla ytterbackarna i brittisk fotboll. Men det har genom åren funnits ganska många sådana och det råder ganska många tveksamheter kring en eventuell övergång mellan klubbarna. Hur som helst en intressant spelare som skulle kunna erbjuda lite avlastning och kanske en och annan fin insats under en säsong är Newcastle ska spela i Euro League.

Dame N'Doye, forward Köpenhamn

Senegalesen är tänkt som en option om Ba skulle lämna. Newcastles scouter som sett N'Doyes framfart i danska ligan har bara haft positivt att säga om honom. Återstår att se om man vågar sig på en appropos.

Givetvis svårt att säga något om kommande säsong med tanke på att truppen är så osäker som den är. Men man kan väl säga att man man måste förstärka flertalet positioner om man ska kunna försvara sin överraskande femteplats. Ingen lär underskatta laget som många gjorde förra säsongen. Det är också extremt viktigt att så få nyckelspelare som möjligt lämnas klubben. För det lär inte bli lätt att kunna hitta lika skickliga spelare till vettiga priser och löneanspåk som man gjort med spelare som Cabaye, Tioté, Cisse och Ba. Men samtidigt är man tvungen att fortsätta den ekonomiska policy som tagit möjliggjort dessa övergångar till att börja med. Alltså, hitta dolda skatter i de mindre profilerade ligorna som sedan vid en eventuell försäljning ger en rejäl avans. Det är inte för inte som många andra klubbar sneglar på Newcastles policy med visst avund. Liverpool är ett lysande exempel på detta med tanke på hur många och dyra förvärv man gjort de senaste säsongerna utan att ha speciellt mycket att visa för det.

Nåväl det är bara att invänta galenskaperna som väntar. Först ska nu EM genomföras!

Återvänd till uselheten

Så var det dags att återvända till bloggandet igen. Skolan är avklarad för året och sommarjobbandet har hunnit påbörjas sedan en vecka tillbaka.

En lite summering sedan förra inlägget från 29/4:

Skolan har varit okej. Är fortfarande lite frustrerad över att inte blir mer utmanad än jag blir. Hälften av vad jag lärt med under det första av året har varit i anslutning till läroplanen, resten har jag lärt mig själv. Det ger så klart bra betyg en ändå. Betygen skiter jag i, för godkänd kommer jag bli i vilket fall som helst. Inget annat finns i min värld. Men men, det ska vankas lite mer programmering och liknande under andra året om man får tro "de som vet.

Praktiken gick bra den också. Det var en massa klämdagar så det blev i dagar och timmar inte så mycket som det skulle kunnat vara, men det får vara nog ändå. Bra folk att gå med. Alla väldigt måna om att sysselsätta mig och svara på alla de frågor man hade. Dessvärre var det inte så mycket jag kunde genomföra praktiskt eftersom jag inte har den kompetens som krävs och ofta var de tvungna att göra vissa administrativa arbeten under tidspress och då var jag mer i vägen än till nytta. Så det blev rätt många timmar av egenstudier. Men eftersom alla hade ett varsitt dignande bibliotek av diverse relevant information så fanns det egentligen bara min egna nyfikenhet och läslust som begränsade. Och halvmanisk som man är så läste man så mycket man orkade. Fattade kanske en bråkdel av allt tekniskt fikonspråk men kunde lärde ändå mycket.

Sommarjobbet befinner sig i introduktions/uppfriskningsfasen just nu. I skrivande stund befinner jag mig i ledighetsvecka mellan två sjudagarsveckor. Tolv veckor i blåställ. Djävulskt välkomna slantar ska det bli i alla fall. Skönt för huvudet att inte behöva bry sig om skolan i alla fall. Bra folk man ska jobba med och mycket arbete med rätt stor andel frihet under dito ansvar.

Träningen har börjat ge resultat. Gått upp några kilo men samtidigt har min fettprocent minskat något. Börjar även se tydligare blodådror på armar och ben. Märker också att det är styrkan ökar rätt bra. Men jag måste börjar träna greppstyrka. Det är rent patetiskt hur klen jag är i nävarna. Obalansen som det ger börjar påverka stabiliteten i vissa övningar och som gör det både svårare och mer riskabelt att göra dem. Hantelpressen är speciellt utsatt känner jag. Så en investering i en gripper är att genomföra snarast.

I övrigt fortsätter världen vara likgiltig och mänskligheten lätt efterbliven.