2011 - ännu ett år av misär och idioti

2011 var ett år där det inträffade många viktiga saker och intressanta händelser. Tänkte gå igenom lite av de saker som känns relevanta.

Arabiska våren
14 januari fick Tunisiens Ben Ali lämna över makten efter att människorna i landet resta sig i protest mot hur dåliga deras levnadsvillkor såg ut. Det hela började med att studenten och frukthandlaren Mohamed Bouazizi i protest tände eld på sig själv i protest mot den arbetslöshet som plågade honom många andra unga i landet. Droppen som fick bägaren att rinna över för honom var när han blev förnedrad av en regeringsagent samt varor konfiskerade. Så 17 december 2010 satte han eld på sig själv och blev den utlösande faktorn i det som skulle kallas för Jasminrevolutionen i Tunisien. Bouazizi fick inte uppleva vad has handlingar mynnade ut till då dog 4 januari av sin skador.

Bara någon månad senare fick näste arabiske president lämna sitt ämbete. Denna gång var det Egyptens Hosni Mubarak som den 17 februari tog sitt pick och pack lämnade makten. Egypten har gjort sig känt om ett land som under den tidigare regimen haft ett mycket ansträngt förhållande till demokrati och mänskliga rättigheter. Efter det som hände i Tunisien såg de missnöjda egyptierna sin chans att bli kvitt sin illa omtyckte president och hans anhang.

Det skulle ta ett halv år innan näste diktator i området mötte sitt öde. Där Ali och Mubarak hade vett nog att avsluta släppa ifrån sig sin makt i tid. Detta vett saknade den minst sagt excentriska Muammar Gadaffi. Libyens landsfader hade sedan länge gjort i praktiken omöjlig med sitt förtryck av sin befolkning. Och när de, liksom sina bröder och systrar i Tunisien och Egypten, ville bli kvitt sin förtryckare. Men Gadaffi stretade emot och ville till varje pris försvara sin makt. Han jagades på flykt men vägrade att ge upp och fortsatta att elda på de regimtrogna att fortsätta kampen. Men så den 17 september mötte Muammar Gadaffi sitt öde i en rörstump. Efter att hans konvoj attackerats tog han försökte han gömma sig från sina motståndare men kunde inte komma undan. Makabra bilder på en misshandlad, och senare, dödad Muammar Gadaffi kablades ut över världen. Och var den arabiska vårens tredje despot borta från makten.

Just nu fortsätter kampen i bl. a. Syrien där det på många sätt och vis finns vissa likheter med Libyen i den mening att regimen i landet sätter hårt mot hårt. President Bashar al-Assad har konsekvent vägrat visa någon som helst vilja att diskutera eller förhandla om någon som helst förändring mot demokrati. Men befolkningen fortstätter att visa sig från sin trotsiga sida och bedömare menar ett nu råder mer eller mindre inbördeskrig i landet. Kampen har den 26 januari pågått i ett helt år. Ett problem är att Iran är en av Syriens starkaste allierade. Turkiet har också räknats dit men har på senare tid börjat  vädra sitt missnöje med situationen i landet. Arabförbundet har uteslutit Syrien för sitt sätt att hantera oroligheterna och bl. a. USA har infört sanktioner mot landet. Det ryktas också om att det är oroligt inom militären och att vissa delar av den har vänt sig mot regimen. Ingen av alla de experter som uttalat sig i ämnet vågar göra någon förutsägelse om vad som kommer att hända i Syrien, bara att det är osäkert

Så vad kan man säga om all dessa uppror egentligen? Att de definitivt är välkomna men samtidigt att man inte alltid vet vad det är för krafter man lössläpper när man störtar en diktator. Historien är fylld av exempel där en befolknings vänt knivseggen mot varandra när de blivit kvitt sin gemensamme fiende. Det finns, dessvärre, en hel del tecken på att det på sina håll kan bli samma utveckling i en del av de befriade länderna.  Demokrati är dessvärre lite mer komplex än en avsaknad av diktatur.

En annan del i dessa folkliga uppror är de sociala mediernas roll. Många demonstrationer tycks ha organiserats över diverse sociala nätverk så som Twitter och Facebook. Ett helt nytt sätt att organisera och genomföra motstånd. Mer spontant, ansiktslöst och svårupptäckt.

Dessa revolter har heller inte haft några symboliska ledare utan det har varit, som sagt, ansiktslöst. Folkmassorna har i sig blivit en slags varelse i sig. Ingen ensam person som regimen kunnat trycka till på ett symboliskt sätt. Men det har i sig också betytt att det inte funnits utrymme för martyrer på att samlas kring för demonstranterna på samma, men det verkar det inte behövts heller.

Fukushima 11 mars
Efter att tsunamivågen, som orsakades av ett kraftigt jordskalv, slogs kylsystemet till en reaktorerna i kärnkraftverket i Fukushima ut. Det ledde till slut till en härdsmälta tre av anläggningens sex reaktorer. De tre resterande var antingen redan nedstängda eller tömda på bränsle vid tidpunkten för olyckan. Detta blev den värsta kärnkraftsolyckan sedan Tjernobyl 1986. Sett till utsläppsnivåerna hamnar Fukushima på va en tiondel av vad som släpptes ut i Tjernobyl men både klassas ändå som sjuor på INES-skalan. Till att börja med var inte den japanska regeringen villig att erkänna mer än motsvarande en fyra på skalan men har successivt fått erkänna vidden av katastrofen. I härdsmältornas kölvatten har både Fukushima-anläggningens ägare Tepco och Japans regeringen fått utstå riktigt hård kritik för deras mycket bristfälliga information under tiden då mer eller mindre hela världen höll andan all medan arbetet med kylningen fortgick.

Det räknas ta ca 40 år att sanera området kring anläggningen. Det beräknas kosta nästan 400 miljarder kr att ersätta katastrofens offer två första åren. Japans näringsministe Edano råder Tepco att ta emot statlig finansiering, vilket i princip innebär ett förstatligande av de infama företaget.

Olyckan blåste nytt liv i debatten om kärnkraftens vara eller inte vara än en gång. I Tyskland togs beslutet att 2022 skulle man stänga det sista tyska kärnkraftverket. I debatten kom de vanliga kärnkraftivarna med invändningarna att det minsann in kunde hända i Sverige. För vi har i princip ingen seismisk aktivitet i som skulle kunna ställa till det. Men man glömmer att vi trots detta hade ett synnerligen allvarligt tillbud i Forsmark 2006 där två av de fyra dieselaggregaten som ska gå in när strömmen till reaktorkylningen inte fungerade. Detta efter ett simpelt strömavbrott. Således behöver man inga tsunamis för att hamna i tråkigheter.

Utöya 22 juli
Norge kommer aldrig någonsin att blir sig likt efter Anders Behring Breiviks exempellösa massmord på 77 människor. Hela historien har så otroligt många nyanser och aspekter som var för sig får vanliga människor att lägga pannan i djupa veck. Debatter om ondska, rasism, näthat, vapenlagar och många fler.

Vittnesmålen efter tragedin har varit lika många som fullkomligt utomvärldsliga i sin karaktär och kraft. Statsminister Jens Stoltenberg visade karaktärsdrag som kommer att göra honom odödlig. Han klev i  rollen som den store landsfadern och talade om försoning och lugn. Han kunde så lätt ha piskat upp stämningen i mot dessa högerelement men valde i stället att tala om det svåra och smärtsamma i stället. Det komme inte så många statsmän per århundrade som med Stoltenbergs kvaliteter.

Gärningsmannen Anders Behring Breivik fortsätter att förbli en gåta för många människor. Människor vill ha en galning, en demon, en gärningsman som utstrålar en helt otvivelaktig ondska. Men i Breivik fick man inte denna anti-människa. Istället fick man en på pappret ganska välartad och intelligent ung man. Baserad på hans handlingar och det manifest han skrivit, helt klart inte frisk, men en demon? Knappast.

Efter bombdådet i Oslo kom det slentrianmässiga kommentarer som det var muslimska extremister och att nu var det heliga kriget minsann kommet till Norge också. Att det ens kunde vara en inhemsk terrorist verkade vara sätt långt ner på listan över sannolika bovar. Men så var det alltså. En norsk som mördade 77 personer, merparten norska politiskt engagerade ungdomar. Ett litet faktum som ingen vill komma ihåg.

Juholt| Romsson/Fridolin | Lööf
2011 var ett år av stora politiska förändringar i Sverige. Tre av åtta riksdagspartier valde ny partiledare.

Först ut var Socialdemokraterna och deras val av Håkan Juholt. Mona Sahlin fick bära hundhuvudet för det katastrofala valet 2010 och avgick såldes i mars 2011. Efter en lång och omskriven valprocess föll valen på en okände Juholt. Det rapporterades om en folklig man med humor och en god agitator. Men det skulle visa sig att så dålig som Sahlin ansågs vara så var Juholt förmodligen dubbelt så olämplig som partiordförande. På drygt nio månader har sossarnas dåliga valresultat gått från dåligt till något man i dagens läge gärna skulle vara uppe på. Den nye partiordföranden har visat sig vara en man som väldigt gärna lovar och påstår saker som saknar både stöd i partiet som i verkligheten. Såldes har det parti som skulle sätta borgarna på defensiven fått se sig själva ställda mot väggen. 2011 kommer definitivt inte inte går till den socialdemokratiska historien ett år man minns tillbaka på med värme.

Peter Ericsson och Maria Wetterstrand gjorde Miljöpartiet till en solid politisk kraft i svensk politik. Tillsammans lyckades man borsta av sig flumstämpeln och bli ett trovärdigt alternativ för de som fann i vänster-centerfåran och som inte ville rösta på sossarna eller ville befatta sig med borgarna. Man tonade ner sitt EU-motstånd och fokuserade mer på att föra fram sina miljöfrågor mer än något annat. Och man har alltid inom Miljöpartiet haft en tradition av att inte sitta för länge på sina poster som förtroendevalda. Alltså kunde de två språkrören lämna över till två nya förmågor. Eller nygamla förmågor. Åsa Romsson har varit med ett bra tag, men utanför den massmediala spotlighten. Gustav Fridolin har mer eller mindre haft denna språkrörsposten som i en liten ask ända sedan han kom in i riksdagen som osnuten men ytterst skärpt politiker.

Centerpartiet har under Maud Olofssons styre blivit en viktig del i det som är den borgerliga Alliansen. Hon anses vara initiativtagare till samarbetet. Men under åren i detta samarbete har Centern tappat sin identitet i många människor ögon. Det jordbruksvurmande landsbygdspartiet har nu fått en stortstadsprofil där überurbana människor som Frederick Federley fått bli den som definierat partiet. Alltså har man tappat många av sina kärnväljare och har fiskat i liberala vatten utan att det nappat speciellt. Men det blev en borgerlig seger igen vilket kanske gjorde att blev lättare för Olofsson att lämna partiet med hedern i behåll och en politisk gärning som förmodligen aldrig kommit till stånd utan henne. Centerpartiet valde att fortsätta på den inslagna vägen genom att välja en ung driven och populär kvinna i Annie Lööf som Olofssons efterträdare. Tämligen ohotad som kandidat och med en politiska profil som står det nya nyliberalt inspirerade Centern mycket nära. Återstår om Lööf kan locka till sig fler väljare än Olofsson gjorde mot slutet.

Usama bin Laden 2 maj
Mannen som gäckat USA och världen ända sedan 2001 mötte sitt öde i ett av sina många gömställen. I en noga planerad och utförd militär operation sköts Usama Bin Laden ihjäl av amerikanska specialtrupper den 2 maj. Al Qaidas store tänkare och galjonsfigur hade under tio års tid fortsatt att ömsom hån ömsom smäda väst i sina otaliga videomeddelanden. Hans nästan spöklika förmåga att undkomma både lokala myndigheter i Pakistan och Afghanistan såväl som de amerikanska styrkorna gjorde honom nästan till mer än en simpel människa. Lika många gånger dödförklarad som återuppstånden. Han var liksom symbolen för USA:s misslyckade invasion och ockupation av både Afghanistan och Irak. Men till slut fick så president Obama en synnerligen efterlängtad PR-framgång som den som gjorde av George W. Bush aldrig mäktade med. Hur vida Bin Ladens döda faktiskt haft någon större påverkan för stridigheterna i Mellanöstern är svårt att säga. Det står allt mer klart att Al Qaida är en ganska löst organiserad rörelse, mer som en paraplyorganistation än som något elitförband av korangalna unga män med blod i sinnet och bomber i bältet. Men det lär bli ett trumfkort för Obama när det vankas presidentval, likväl.

Steve Jobs 5 oktober
Få personer ha väl påverkat vår tekniska vardag mer än Steve Jobs. Iphones och Ipods i var man hem och hand, eller i alla fall nästan. Han blev till en kultfigur för allt som Apple var (och inte var). Det råder ingen tvekan om att hans livverk förmodligen aldrig kommer att överträffas inom sitt gebit. En kult, ett följe, en värld av lärjungar. Det kan verka lite smått obehagligt i vissa aspekter med den där nästan totala dyrkan som man möter bland användare av Apple-användare. Lite sektkänningar på sina håll. Dock tror jag att det Jobs visade på att det finns mer än bara den rent tekniska biten att ta vara på. Det råder inga tvivel om att han skapat en gemenskap som egentligen är totalt irrationell men reell likväl. Att lyckas lyfta fram och det konstnärliga i en bransch präglad av siffror och lådtänkt. Stort. Steve Jobs död den 5 oktober lär förbli en sorgedag för väldigt många människor. En av vår tids viktigaste visionärer från tiden fallen.

--------

Den naive drömmaren i mig vill ser ljust på framtiden men jag är både pessimist och cyniker såväl som misantrop så jag håller inte direkt andan för att det ska bli några värre förbättringar. Hoppas gör jag verkligen, men tror...nej.