Nordkoreas minst sagt excentriske diktator Kim Jung-Il trillade som bekant av pinn nyligen, 19 december för att vara exakt. Det land han formade och styrde torde vara ett av de mest bisarra länderna som existerat sedan världskrigens slut. Så otroligt stängt och totalitärt att det nästan är så att man förväntar sig att se Nordkorea som en synonym till just ordet totalitär i ordböcker och uppslagsverk.
Återigen börjar det talas ganska raskt om att demokrati kan tänkas "bryta ut" nu när diktator är död. Kommentarer som detta är ett tecken på en beklaglig naivitet. Som att demokrati är något som människan i sin natur bär i sitt hjärta. Men riktigt så enkelt är det inte. Demokrati är något som måste byggas och nästan värkas fram. Ett samhällstillstånd som vi i väst har tagit för givet. Vi glömmer att den demokrati vi så gärna stoltserar med och vill att länder i andra världsdelar ska ta efter har uppstått efter ett halvt sekel av slakt och oroligheter. Och att frön till de rättigheter och friheter vi har idag sattes innan, under och efter de blodstänkta åren. Dessa frön finns inte i Nordkorea. Och i den mån de någonsin funnits så är de sedan länge borta.
I över 60 år har det rått ett brutalt välde. Först under Kim Il-Sung (vald efter sin död till landets eviga ledare) och sedan under hans son Kim Jung-Il. Och nu ska alltså dennes son, Kim Jong-Un, fortsätta att styra det som hans farfar och far grundat. Ett land omgärdat av fiender och relationer till resten av världen präglade av anspänning. Ett land med både kärnvapen och ett aktivt rymdprogram. Lägg därtill en av världen största arméer.
Efter Kim Jung-Ils död sändes en mängd reportage med nyhetsförmedlare och befolkning som öppet grät och tycktes sörja sin store ledare. Det kändes minst sagt bisarrt att en ledare för en så brutal regim begråts av den befolknings som förtryckts så fullkomligt. Men det kan finnas förklaringar till detta, förklaring som känns lika beklämmande som på sitt sätt logiska. Den första är att de kuvade nordkoreanerna visar den respekt för sin döde ledare som de förväntas visa, att det kan vara kostsamt att inte visa tillbörlig respekt. En annan förklaring är att man i Nordkorea har haft en lång tradition av visa sin sorg öppet.
En annan, och betydligt mer besvärande, förklaring är att folket i Nordkorea faktiskt sörjer sin ledares död på riktigt. Man kan i väst faktiskt underskatta personkulten och psykologin kring personkulter i detta fall. För i ett land som är så slutet och där bilden är av ledaren är den av en halvgud omgiven en ondskefull värld är halvgudens död något som är värdig rädsla och sorg. Trots vidrigheter, våldet, svälten, de politiska skådespelen. Allt detta verkar inte kunna tränga igenom den storslagna bilden av den store ledaren, som är son till den evige ledaren. Det säger en del om hur hjärntvättade de arma människor som lever i Nordkorea är. Regimen, och dess anhängare, vill så klart peka på att dessa känsloyttringar är bevis på hur stor den fallne ledaren egentligen är. En martyr för den socialistiska drömmen. Som socialist vänder det sig i magen när man hör och läser sådana världsfrånvända analyser.
Så, en hjärntvättad befolkning förväntas nu alltså resa sig mot en, tillsynes, motvilligt framknuffad ledare och dennes regim. Som om förtrycket bara var Kim Jung-Il. Man kan nog vara lugn för att det ryms de bakom kulisserna som ser till att saker förblir som de varit. Den tillträdde ledarens existens var för omvärlden en smärre överraskning när han framkom bara för något år sedan. Om man kan gömma sin tronarvinge så länge för offentligheten, vad mer kan denna regim dölja? Faktum är att det vi vet om Nordkorea är står sig ganska slätt i jämförelse med var vi inte vet om landet.
Man kan fråga sig vilken utveckling som väntar området. Sydkoreas armé rustade till full beredskap när dödsbudet offentliggjordes. Nord- och Sydkorea alltjämt fortfarande i krig med varandra. Det har sedan 1953 egentligen bara rått en ytterst bräcklig vapenvila mellan länderna. Det är inte utan anledning som de skärmyttslingar som uppstått sedan dess fått grannländer i området att dra efter andan vid mer än ett tillfälle. Även om Sydkorea på pappret är en demokrati gör man klokt i att inte bortse från de fascistiska inslagen som landet har. Men man bör då heller inte underskatta konflikten med Nordkorea och dess inverkan på det politiska klimatet i Sydkorea. Konflikter och hot om konflikter tenderar att inte göra demokratiska framsteg några större tjänster. Med tanke på att Nordkorea sitter på kärnvapen känns inte direkt som att en intervention från USA eller några andra länder känns så speciellt trolig, eller önskvärd med tanke på riskerna. Sydkorea torde heller inte var allt för pigga på att göra några värre militära insatser av ungefär samma anledning. Man vet helt enkelt inte tillräckligt för att göra annat än att vänta och så.
Vad man kan hoppas på är att den nye ledaren öppnar upp landet mot omvärlden. Lite grann som när Raul Castro efterträdde sin broder Fidel på Kuba. Men Kuba och Nordkorea är som natt och dag på denna punkt. Och då är inte Kuba någon allt för öppen nation heller, men ändå ljusår från nästintill hemertiskt slutna Nordkorea. Man kan nog glömma att den nordkoreanska befolkningen ska resa sig mot förtryckarna och kräva sitt människor åter. Det är de alldeles för hjärntvättade och svaga (svält) för att klara av. Och det är förmodligen inte heller att förvänta sig att det ska komma några sanktioner från det internationella samfundet som får någon effekt för befolkningen, annat än att spä på deras armod.
Det är bara att fortsätta att vänta och se. Hoppas på det bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar