"Son of a bitch..." Tror, eller snarare vet att jag börjar bli gammal och gubbgrining. Jag vet inte vilket inlägg i ordningen med gnäll om filmkvalitet detta är men här är det lik förbannat.
Försökte ta mig igenom "Uninvited" igår. Skräckfilm. Man borde med tanke på genren inte har så stora förväntningar men man tycker att man i alla fall borde försöka hitta några intressanta grepp för att får någon sorts twist på saken, men icke. Filmer som dessa känns mer eller mindre som om man bara kastar in lite snygga tjejer (Elizabeth Banks och Emely Browning) och så får de bli lite rädda och/eller tjivas. Det håller inte. Skådespelarinsatserna är väl ungefär som man kan förvänta sig, lite slätstrukna och intetsägande. Tråkig och jag blev inte det minsta skrämd av annat än filmens totala ofarlighet.
Film två som kommer få sitt av sleven är "The Hangover part II". Om ettan var så sjövild och osannolikt osannolik så är del två inget annat än trött gäspning. Alla ingredienser från första filmen finns där var för sig men tillsammans blir det bara påfrestande. Det finns en anledning till att filmer som den första filmen antingen blir braksuccé eller total jävla katastrof. De är svåra att göra eftersom det är svårt att göra en bra avvägning av vad som ska skruvas till och hur mycket. Det som gör mig lite småsur är att denna uppföljare drar skam över den ursprungliga bakfyllan. Bradley Cooper och Zach Galifianakis gör sina paradroller som man kan förvänta sig men det räcker liksom inte. Man börjar nästan fnissa så fort man ser karaktären Alan, men man tröttnar skapligt snabbt på hans att han bara är konstig och inte så mycket mer. Nej, allt luktar försök att mjölka succén på pengar genom en pinsamt blek kopia. Och fan om de inte kommer att casha in också!
Och film tre (ja, det finns fler...) är "The Thing". En remake på en riktig klassisk skräckrulle. En onödig remake. Begränsningarna med datoranimerade monster har varit rätt bekant under rätt många år, men ändå försöker man i många filmer komma undan med budgetalternativen på området. Och det är fan inte vackert. Måste vara riktigt surt att vara make-up-artist och behöva se vad deras kompetens ersatts med. Och i en film där man väljer att försöka sig på med så spektakulära scener där dataanimeringen ska stå i centrum sitter man bara och suckar frustrerat. Det är en stämningsdödare så är svårtöverträffad. Man ska bli rädd och känna obehag men känner i stället ilska. Om animeringen är snyggt gjord gör det inte något om man kan räkna ut att det är animering. Men om det syns att det är animering blir det rätt tröttsamt. Tyvärr blir The Thing ännu en i raden av pinsamma remakes där tekniken som ska ge den fräschör istället sänker den totalt.
Lyckligtvis har jag inte bara lyckats se dåliga filmer. Lars von Tries "Melancholia" är en film jag rekommenderar mycket varmt. Kirsten Dunst och Charlotte Gainsbourg är oerhört sevärda som två systrar som tvingas lösa sina problem samtidigt som en global katastrof knackar på dörren. Kiefer Sutherland överraskar med en oerhört solid insats. Det var längesedan jag såg honom göra en sådan bra roll. Alexander Skarsgård är också med med på ett hörn som en lite tafatt men välmenande fästman/make.Fader Skarsgård är med på ett hörn i en inte allt för sympatisk roll. Har inte varit så jätteförsjust i von Triers tidigare filmer. Att han har en talang utöver de vanliga har varit rätt uppenbart. Dansken har ett sätt att se på världen och förmedla detta i filmformat som ingen annan, men det jag har inte varit så speciellt tilltalad av hans filmer mer än i teorin.
"True Grit" är en av gå riktigt lyckade remakes på gamla klassiker. Denna bröderna Cohen-produktion är på alla sätt och vis en sevärd western-skapelse med bra skådespelare som Jeff Bridges och Matt Damon är de mest namnkunniga. Men den som är bäst är det unga stjärnskottet Hailee Steinfeld som inte är annat än lysande i sin prestation som den unga men driftiga Mattie Ross som söker efter en tuff karl för att ställa en brottsling vid namn Chaney inför rätt efter att denna dödat hennes far. Bridges spelare den gamle ärrade kämpen med en lite för stor aptit för eldvatten som flickan anställer. Damon spelar en Texas Ranger som slår följe med det omaka paret, också han för att lägga vantarna på Chaney. Filmen har humor, värme och hjärta samtidigt som den har ett visst mörker. Och inte minst har filmen helt fantastiska landskapskildringar. In alles, en oerhört sevärd film.
Jag kan bara spekulera i varför det görs så mycket skitfilm nu för tiden. Men det kanske satt bittra losers som your's truly under 60 och 70-talet och gnällde då också. Ska man tro de med god historisk insyn så har makten över vilka filmer som ska göras och hur de ska göras förskjutits från regissörer till filmbolag. Från konstnärlig vision till vinstmarginaler. Lite grann som samhället i stort, skulle man - nästan - kunna säga. Det skulle vara intressant att se hur det skulle vara om dagens regissörer fått ha helt konstnärlig frihet och sedan låter filmbolagens businessfolk sälja den produkt skapats i stället för att de finansiella premisserna få styra produktionen allt för mycket.
Storslagna och visuellt tilltalande filmer som Sagan om Ringen, The Matix och liknande har fungerat ganska bra. Men det har inte gjorts så speciellt många riktigt högoktaniga filmer från 90-talet och framåt. Det tror jag inte är ett speciellt vågat påstående. Tänk bara på filmer som Gudfaden, Easy Rider, Jaws, Gökboet, Casablanca. Och med filmer menar jag vanliga spelfilmer som speglar den verkliga världen. Inte en massa actionhjältar med coola oneliners och snabba bilar. Batmanfilmerna är verkligen bra, men de står sig inte så bra när de ställs bredvid Gudfadern och liknande filmer. Taxi Driver är en annan sådan film som också är svårslagen. Jag får en krypande känsla av att man ersatt de välskrivna manusen och visionerna med snygga klipp och ögongodis. Det finns undantag som Fight Club och Shawshank Redemption. Men de är verkligen ganska ensamma. Och just Fight Club ska man komma ihåg inte var någon direkt succé på biograferna. Framgången och statusen kom när filmen släppts på DVD och video. Det säger lite grann om hur klimatet för film var, i mångt och mycket är allt jämnt. De lite mer utmanande filmerna, också kvalitativa, har svårt att tilltala tittare om de inte har något speciellt. I Fight Clubs fall var detta en stilla växande popularitet bortanför stora posters.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar