2011 - ännu ett år av misär och idioti

2011 var ett år där det inträffade många viktiga saker och intressanta händelser. Tänkte gå igenom lite av de saker som känns relevanta.

Arabiska våren
14 januari fick Tunisiens Ben Ali lämna över makten efter att människorna i landet resta sig i protest mot hur dåliga deras levnadsvillkor såg ut. Det hela började med att studenten och frukthandlaren Mohamed Bouazizi i protest tände eld på sig själv i protest mot den arbetslöshet som plågade honom många andra unga i landet. Droppen som fick bägaren att rinna över för honom var när han blev förnedrad av en regeringsagent samt varor konfiskerade. Så 17 december 2010 satte han eld på sig själv och blev den utlösande faktorn i det som skulle kallas för Jasminrevolutionen i Tunisien. Bouazizi fick inte uppleva vad has handlingar mynnade ut till då dog 4 januari av sin skador.

Bara någon månad senare fick näste arabiske president lämna sitt ämbete. Denna gång var det Egyptens Hosni Mubarak som den 17 februari tog sitt pick och pack lämnade makten. Egypten har gjort sig känt om ett land som under den tidigare regimen haft ett mycket ansträngt förhållande till demokrati och mänskliga rättigheter. Efter det som hände i Tunisien såg de missnöjda egyptierna sin chans att bli kvitt sin illa omtyckte president och hans anhang.

Det skulle ta ett halv år innan näste diktator i området mötte sitt öde. Där Ali och Mubarak hade vett nog att avsluta släppa ifrån sig sin makt i tid. Detta vett saknade den minst sagt excentriska Muammar Gadaffi. Libyens landsfader hade sedan länge gjort i praktiken omöjlig med sitt förtryck av sin befolkning. Och när de, liksom sina bröder och systrar i Tunisien och Egypten, ville bli kvitt sin förtryckare. Men Gadaffi stretade emot och ville till varje pris försvara sin makt. Han jagades på flykt men vägrade att ge upp och fortsatta att elda på de regimtrogna att fortsätta kampen. Men så den 17 september mötte Muammar Gadaffi sitt öde i en rörstump. Efter att hans konvoj attackerats tog han försökte han gömma sig från sina motståndare men kunde inte komma undan. Makabra bilder på en misshandlad, och senare, dödad Muammar Gadaffi kablades ut över världen. Och var den arabiska vårens tredje despot borta från makten.

Just nu fortsätter kampen i bl. a. Syrien där det på många sätt och vis finns vissa likheter med Libyen i den mening att regimen i landet sätter hårt mot hårt. President Bashar al-Assad har konsekvent vägrat visa någon som helst vilja att diskutera eller förhandla om någon som helst förändring mot demokrati. Men befolkningen fortstätter att visa sig från sin trotsiga sida och bedömare menar ett nu råder mer eller mindre inbördeskrig i landet. Kampen har den 26 januari pågått i ett helt år. Ett problem är att Iran är en av Syriens starkaste allierade. Turkiet har också räknats dit men har på senare tid börjat  vädra sitt missnöje med situationen i landet. Arabförbundet har uteslutit Syrien för sitt sätt att hantera oroligheterna och bl. a. USA har infört sanktioner mot landet. Det ryktas också om att det är oroligt inom militären och att vissa delar av den har vänt sig mot regimen. Ingen av alla de experter som uttalat sig i ämnet vågar göra någon förutsägelse om vad som kommer att hända i Syrien, bara att det är osäkert

Så vad kan man säga om all dessa uppror egentligen? Att de definitivt är välkomna men samtidigt att man inte alltid vet vad det är för krafter man lössläpper när man störtar en diktator. Historien är fylld av exempel där en befolknings vänt knivseggen mot varandra när de blivit kvitt sin gemensamme fiende. Det finns, dessvärre, en hel del tecken på att det på sina håll kan bli samma utveckling i en del av de befriade länderna.  Demokrati är dessvärre lite mer komplex än en avsaknad av diktatur.

En annan del i dessa folkliga uppror är de sociala mediernas roll. Många demonstrationer tycks ha organiserats över diverse sociala nätverk så som Twitter och Facebook. Ett helt nytt sätt att organisera och genomföra motstånd. Mer spontant, ansiktslöst och svårupptäckt.

Dessa revolter har heller inte haft några symboliska ledare utan det har varit, som sagt, ansiktslöst. Folkmassorna har i sig blivit en slags varelse i sig. Ingen ensam person som regimen kunnat trycka till på ett symboliskt sätt. Men det har i sig också betytt att det inte funnits utrymme för martyrer på att samlas kring för demonstranterna på samma, men det verkar det inte behövts heller.

Fukushima 11 mars
Efter att tsunamivågen, som orsakades av ett kraftigt jordskalv, slogs kylsystemet till en reaktorerna i kärnkraftverket i Fukushima ut. Det ledde till slut till en härdsmälta tre av anläggningens sex reaktorer. De tre resterande var antingen redan nedstängda eller tömda på bränsle vid tidpunkten för olyckan. Detta blev den värsta kärnkraftsolyckan sedan Tjernobyl 1986. Sett till utsläppsnivåerna hamnar Fukushima på va en tiondel av vad som släpptes ut i Tjernobyl men både klassas ändå som sjuor på INES-skalan. Till att börja med var inte den japanska regeringen villig att erkänna mer än motsvarande en fyra på skalan men har successivt fått erkänna vidden av katastrofen. I härdsmältornas kölvatten har både Fukushima-anläggningens ägare Tepco och Japans regeringen fått utstå riktigt hård kritik för deras mycket bristfälliga information under tiden då mer eller mindre hela världen höll andan all medan arbetet med kylningen fortgick.

Det räknas ta ca 40 år att sanera området kring anläggningen. Det beräknas kosta nästan 400 miljarder kr att ersätta katastrofens offer två första åren. Japans näringsministe Edano råder Tepco att ta emot statlig finansiering, vilket i princip innebär ett förstatligande av de infama företaget.

Olyckan blåste nytt liv i debatten om kärnkraftens vara eller inte vara än en gång. I Tyskland togs beslutet att 2022 skulle man stänga det sista tyska kärnkraftverket. I debatten kom de vanliga kärnkraftivarna med invändningarna att det minsann in kunde hända i Sverige. För vi har i princip ingen seismisk aktivitet i som skulle kunna ställa till det. Men man glömmer att vi trots detta hade ett synnerligen allvarligt tillbud i Forsmark 2006 där två av de fyra dieselaggregaten som ska gå in när strömmen till reaktorkylningen inte fungerade. Detta efter ett simpelt strömavbrott. Således behöver man inga tsunamis för att hamna i tråkigheter.

Utöya 22 juli
Norge kommer aldrig någonsin att blir sig likt efter Anders Behring Breiviks exempellösa massmord på 77 människor. Hela historien har så otroligt många nyanser och aspekter som var för sig får vanliga människor att lägga pannan i djupa veck. Debatter om ondska, rasism, näthat, vapenlagar och många fler.

Vittnesmålen efter tragedin har varit lika många som fullkomligt utomvärldsliga i sin karaktär och kraft. Statsminister Jens Stoltenberg visade karaktärsdrag som kommer att göra honom odödlig. Han klev i  rollen som den store landsfadern och talade om försoning och lugn. Han kunde så lätt ha piskat upp stämningen i mot dessa högerelement men valde i stället att tala om det svåra och smärtsamma i stället. Det komme inte så många statsmän per århundrade som med Stoltenbergs kvaliteter.

Gärningsmannen Anders Behring Breivik fortsätter att förbli en gåta för många människor. Människor vill ha en galning, en demon, en gärningsman som utstrålar en helt otvivelaktig ondska. Men i Breivik fick man inte denna anti-människa. Istället fick man en på pappret ganska välartad och intelligent ung man. Baserad på hans handlingar och det manifest han skrivit, helt klart inte frisk, men en demon? Knappast.

Efter bombdådet i Oslo kom det slentrianmässiga kommentarer som det var muslimska extremister och att nu var det heliga kriget minsann kommet till Norge också. Att det ens kunde vara en inhemsk terrorist verkade vara sätt långt ner på listan över sannolika bovar. Men så var det alltså. En norsk som mördade 77 personer, merparten norska politiskt engagerade ungdomar. Ett litet faktum som ingen vill komma ihåg.

Juholt| Romsson/Fridolin | Lööf
2011 var ett år av stora politiska förändringar i Sverige. Tre av åtta riksdagspartier valde ny partiledare.

Först ut var Socialdemokraterna och deras val av Håkan Juholt. Mona Sahlin fick bära hundhuvudet för det katastrofala valet 2010 och avgick såldes i mars 2011. Efter en lång och omskriven valprocess föll valen på en okände Juholt. Det rapporterades om en folklig man med humor och en god agitator. Men det skulle visa sig att så dålig som Sahlin ansågs vara så var Juholt förmodligen dubbelt så olämplig som partiordförande. På drygt nio månader har sossarnas dåliga valresultat gått från dåligt till något man i dagens läge gärna skulle vara uppe på. Den nye partiordföranden har visat sig vara en man som väldigt gärna lovar och påstår saker som saknar både stöd i partiet som i verkligheten. Såldes har det parti som skulle sätta borgarna på defensiven fått se sig själva ställda mot väggen. 2011 kommer definitivt inte inte går till den socialdemokratiska historien ett år man minns tillbaka på med värme.

Peter Ericsson och Maria Wetterstrand gjorde Miljöpartiet till en solid politisk kraft i svensk politik. Tillsammans lyckades man borsta av sig flumstämpeln och bli ett trovärdigt alternativ för de som fann i vänster-centerfåran och som inte ville rösta på sossarna eller ville befatta sig med borgarna. Man tonade ner sitt EU-motstånd och fokuserade mer på att föra fram sina miljöfrågor mer än något annat. Och man har alltid inom Miljöpartiet haft en tradition av att inte sitta för länge på sina poster som förtroendevalda. Alltså kunde de två språkrören lämna över till två nya förmågor. Eller nygamla förmågor. Åsa Romsson har varit med ett bra tag, men utanför den massmediala spotlighten. Gustav Fridolin har mer eller mindre haft denna språkrörsposten som i en liten ask ända sedan han kom in i riksdagen som osnuten men ytterst skärpt politiker.

Centerpartiet har under Maud Olofssons styre blivit en viktig del i det som är den borgerliga Alliansen. Hon anses vara initiativtagare till samarbetet. Men under åren i detta samarbete har Centern tappat sin identitet i många människor ögon. Det jordbruksvurmande landsbygdspartiet har nu fått en stortstadsprofil där überurbana människor som Frederick Federley fått bli den som definierat partiet. Alltså har man tappat många av sina kärnväljare och har fiskat i liberala vatten utan att det nappat speciellt. Men det blev en borgerlig seger igen vilket kanske gjorde att blev lättare för Olofsson att lämna partiet med hedern i behåll och en politisk gärning som förmodligen aldrig kommit till stånd utan henne. Centerpartiet valde att fortsätta på den inslagna vägen genom att välja en ung driven och populär kvinna i Annie Lööf som Olofssons efterträdare. Tämligen ohotad som kandidat och med en politiska profil som står det nya nyliberalt inspirerade Centern mycket nära. Återstår om Lööf kan locka till sig fler väljare än Olofsson gjorde mot slutet.

Usama bin Laden 2 maj
Mannen som gäckat USA och världen ända sedan 2001 mötte sitt öde i ett av sina många gömställen. I en noga planerad och utförd militär operation sköts Usama Bin Laden ihjäl av amerikanska specialtrupper den 2 maj. Al Qaidas store tänkare och galjonsfigur hade under tio års tid fortsatt att ömsom hån ömsom smäda väst i sina otaliga videomeddelanden. Hans nästan spöklika förmåga att undkomma både lokala myndigheter i Pakistan och Afghanistan såväl som de amerikanska styrkorna gjorde honom nästan till mer än en simpel människa. Lika många gånger dödförklarad som återuppstånden. Han var liksom symbolen för USA:s misslyckade invasion och ockupation av både Afghanistan och Irak. Men till slut fick så president Obama en synnerligen efterlängtad PR-framgång som den som gjorde av George W. Bush aldrig mäktade med. Hur vida Bin Ladens döda faktiskt haft någon större påverkan för stridigheterna i Mellanöstern är svårt att säga. Det står allt mer klart att Al Qaida är en ganska löst organiserad rörelse, mer som en paraplyorganistation än som något elitförband av korangalna unga män med blod i sinnet och bomber i bältet. Men det lär bli ett trumfkort för Obama när det vankas presidentval, likväl.

Steve Jobs 5 oktober
Få personer ha väl påverkat vår tekniska vardag mer än Steve Jobs. Iphones och Ipods i var man hem och hand, eller i alla fall nästan. Han blev till en kultfigur för allt som Apple var (och inte var). Det råder ingen tvekan om att hans livverk förmodligen aldrig kommer att överträffas inom sitt gebit. En kult, ett följe, en värld av lärjungar. Det kan verka lite smått obehagligt i vissa aspekter med den där nästan totala dyrkan som man möter bland användare av Apple-användare. Lite sektkänningar på sina håll. Dock tror jag att det Jobs visade på att det finns mer än bara den rent tekniska biten att ta vara på. Det råder inga tvivel om att han skapat en gemenskap som egentligen är totalt irrationell men reell likväl. Att lyckas lyfta fram och det konstnärliga i en bransch präglad av siffror och lådtänkt. Stort. Steve Jobs död den 5 oktober lär förbli en sorgedag för väldigt många människor. En av vår tids viktigaste visionärer från tiden fallen.

--------

Den naive drömmaren i mig vill ser ljust på framtiden men jag är både pessimist och cyniker såväl som misantrop så jag håller inte direkt andan för att det ska bli några värre förbättringar. Hoppas gör jag verkligen, men tror...nej.

Ett år av blivande

Året 2011 har på det personliga planet varit ännu ett år av förändringar och små personliga uppenbarelser.

Året började som arbetslös efter att modulfabriken packat ihop sin verksamhet. En febrig vardag med att skicka ut ansökningar och hoppas på det bästa. Blev inga större hugg, om man säger så men ett par intervjuer blev det ändå. Till slut föll det sig att det blev sommarjobb på det gamla pappersbruket ännu en gång.

För att inte bli helt vansinnig klättra på väggarna under våren så började jag träna rätt intensivt, så intensivt att i princip varenda muskelsfäste blev inflammerat. Så då fick jag börja variera det allt mer desperata jobbsökandet med lite studier av matematik C. Gick riktigt bra, slutade med ruskigt oväntat VG till slut.

Och som jag tänkte göra en längre period så började jag på höstterminen plugga automationsteknik på KTC. Första terminen har rätt bra faktiskt, högsta betyg i de flesta examinationer. Läst ellära för fösta gången och klarat av det utan att bli underkänd. Det känns som om utbildningens lite sömniga inledning kommer att ta fart nu.

På det politiska planet så är den karriären lagd till handlingarna. Eller i alla fall på i träda. Eftersom man börjat plugga och all saker och runtomkring den lokala politiken fick mig att helt enkelt tröttna. Är man inte 100% motiverad eller tidsbrist så bör man lämna över uppdragen till någon annan. För så viktiga är dessa uppdrag, i mina ögon.

Väntar mig ett 2012 där den svarta flamman i mitt inre alltjämt leder mig till bättre saker.

Från grumlighet till grumlighet

Igår var det så dags för Liverpool-Newcastle på Anfield. Det är en massa historik mellan de båda klubbarna och det skiljde bara en enda poäng mellan dem i tabellen innan match. 

Och med historik gäller det inte bara gamla matcher utan också spelare och tränare. Liverpools nuvarande managar Kenny Dalglish har ju varit tränare i Newcastle under 90-talet. De senaste året har det blivit ytterligare historik skriven mellan klubbarna på det personella planet. Andy Carroll och José Enrique lämnade förra under året Newcastle för Liverpool under varierande grader av kontroverser. Vidare återfinns också den gamle Newcastle anfallaren Craig Bellamy i Liverpools lag numera. Men den tempramentsfulle walesaren har ett antal klubbbyten innan han hamnade i den rödvita dressen. För Newcastles del återfinns den gamle Liverpooltalangen Danny Guthrie. Och ska man sedan rabbla upp alla f.d. spelare som representerat båda klubbarna så blir det ganska många.

Så till matchen. Newcastle mönstrade den unge slovenska talangen Haris Vuckic som släpande forward bakom den glödhete Demba Ba. Ett inte helt väntat beslut med tanke på att den franska snitsaren Hatem Ben Afra visat en gryende form. Liverpool kunde presentera en bänk där den levande legenden Steven Gerrard fanns, till alla Liverpoolfans enorma glädje. Med Luis Suarez avstängd efter att ha pekat finger mot Fulhamfans så fick Andy Carroll förtroendet att starta mot sin gamla klubb.

Det var en match som på pappret skulle kunna bli riktigt bra, men som tyvärr inte motsvarade förväntningarna på kvalitetsfronten. Det blev visserligen mål, men spelet var ändå präglat av stor oskärpa och slarv. Men det var gästande Newcastle som tog ledningen i första halvlek. Ryan Taylor slog ett riktigt snyggt inlägg som Yohan Cabaye fick en hårtest på. Det blev en riktningsförändring som ledde fram till att bollen kunde styras i mål av en olycklig Daniel Agger. Agger hade fullt upp med att tampas med Ba och hann inte undan bollen. Men kvitteringen lät inte vänta på sig. Efter att Tioté inte lyckats styra bort ett lågt inspel från högerkanten bättre än att Craig Bellamy behärskat kunde placera in kvitteringen från straffområdeslinjen med en klinisk högerfot. Den sista kvarten av första halvlek var det Liverpool för hela slanten och Newcastle fick vara mycket nöjda med att Liverpool inte hade någon värre skärpa i sista vare sig inlägg eller avslut.

Andra halvlek dominerades till att börja med av Newcastle som visade prov på ett riktigt fint och rörlig passningsspel. Men när Tioté drog på sig en lite billig frispark utanför defensivt straffområde så skulle det visa sig att det återigen skulle bli farligt. Bellamy slog en giftig frispark som via en fallande Danny Simpson kunde leta sig in bakom en ställd Tim Krul. Hade Simpson varit lite kyligare och låtit Carroll gå mot en eventuell retur hade Krul räddat bollen utan större problem. Nåväl, Liverpoolledningen var ett faktum likväl. Sedan så kom det ögonblick som så många Liverpoolfans längtat efter - Steven Gerrards inhopp. Efter en uppsjö av skador så kunde mittfältsgeneralen så få visa vad han gick för. Och som han gjorde det. Efter en löpning i djupled fick han en riktigt fin passning och kunde, med visst besvär, avancera mot en utrusande Krul. Mottagningen var inte perfekt så Gerrard tvingades till slut ta ett avslut med sin vänsterfot ur en allt annat än bra vinkel. Men Krul som var lite på mellis fick se Gerrards vänsterskott smita mellan benen och spika slutresultatet 3-1. Det som var lite bitter för Newcastle var att man var hårresande nära att göra 2-2 minuterna innan när Demba Ba chippade bollen över en utrusande Pepe Reina men Martin Skrtel räddade sitt lag genom att få undan bollen någon decimeter innan mållinjen. Men det är väl lite detta som är (den bittra) charmen med fotbollen egentligen.

Matchen var som sagt inte speciellt bra rent kvalitetsmässigt. Båda lagen slarvade bort en många möjligheter och passningar. Andy Carroll hade sina lägen men brände dem alla. Dessvärre tycks han fortfarande vara allt för kantig för att passa in i Liverpools rörliga och snabba anfallsspel. När Suarez återvänder lär han inte få några större problem att återta sin plats. Carrolls hoppa står till den åtta matcher långa avstängning som väntar Suarez för denna rasistiska tillmälen mot Patrice Evra. Denna avstängnings verkställighet lär väl snart faställas så snart Liverpool bestämmer sig om man ska överklaga den eller inte.

The Kim is dead!

Nordkoreas minst sagt excentriske diktator Kim Jung-Il trillade som bekant av pinn nyligen, 19 december för att vara exakt. Det land han formade och styrde torde vara ett av de mest bisarra länderna som existerat sedan världskrigens slut. Så otroligt stängt och totalitärt att det nästan är så att man förväntar sig att se Nordkorea som en synonym till just ordet totalitär i ordböcker och uppslagsverk.

Återigen börjar det talas ganska raskt om att demokrati kan tänkas "bryta ut" nu när diktator är död. Kommentarer som detta är ett tecken på en beklaglig naivitet. Som att demokrati är något som människan i sin natur bär i sitt hjärta. Men riktigt så enkelt är det inte. Demokrati är något som måste byggas och nästan värkas fram. Ett samhällstillstånd som vi i väst har tagit för givet. Vi glömmer att den demokrati vi så gärna stoltserar med och vill att länder i andra världsdelar ska ta efter har uppstått efter ett halvt sekel av slakt och oroligheter. Och att frön till de rättigheter och friheter vi har idag sattes innan, under och efter de blodstänkta åren. Dessa frön finns inte i Nordkorea. Och i den mån de någonsin funnits så är de sedan länge borta.

I över 60 år har det rått ett brutalt välde. Först under Kim Il-Sung (vald efter sin död till landets eviga ledare) och sedan under hans son Kim Jung-Il. Och nu ska alltså dennes son, Kim Jong-Un, fortsätta att styra det som hans farfar och far grundat. Ett land omgärdat av fiender och relationer till resten av världen präglade av anspänning. Ett land med både kärnvapen och ett aktivt rymdprogram. Lägg därtill en av världen största arméer.

Efter Kim Jung-Ils död sändes en mängd reportage med nyhetsförmedlare och befolkning som öppet grät och tycktes sörja sin store ledare. Det kändes minst sagt bisarrt att en ledare för en så brutal regim begråts av den befolknings som förtryckts så fullkomligt. Men det kan finnas förklaringar till detta, förklaring som känns lika beklämmande som på sitt sätt logiska. Den första är att de kuvade nordkoreanerna visar den respekt för sin döde ledare som de förväntas visa, att det kan vara kostsamt att inte visa tillbörlig respekt. En annan förklaring är att man i Nordkorea har haft en lång tradition av visa sin sorg öppet.

En annan, och betydligt mer besvärande, förklaring är att folket i Nordkorea faktiskt sörjer sin ledares död på riktigt. Man kan i väst faktiskt underskatta personkulten och psykologin kring personkulter i detta fall. För i ett land som är så slutet och där bilden är av ledaren är den av en halvgud omgiven en ondskefull värld är halvgudens död något som är värdig rädsla och sorg. Trots vidrigheter, våldet, svälten, de politiska skådespelen. Allt detta verkar inte kunna tränga igenom den storslagna bilden av den store ledaren, som är son till den evige ledaren. Det säger en del om hur hjärntvättade de arma människor som lever i Nordkorea är. Regimen, och dess anhängare, vill så klart peka på att dessa känsloyttringar är bevis på hur stor den fallne ledaren egentligen är. En martyr för den socialistiska drömmen. Som socialist vänder det sig i magen när man hör och läser sådana världsfrånvända analyser.

Så, en hjärntvättad befolkning förväntas nu alltså resa sig mot en, tillsynes, motvilligt framknuffad ledare och dennes regim. Som om förtrycket bara var Kim Jung-Il. Man kan nog vara lugn för att det ryms de bakom kulisserna som ser till att saker förblir som de varit. Den tillträdde ledarens existens var för omvärlden en smärre överraskning när han framkom bara för något år sedan. Om man kan gömma sin tronarvinge så länge för offentligheten, vad mer kan denna regim dölja? Faktum är att det vi vet om Nordkorea är står sig ganska slätt i jämförelse med var vi inte vet om landet.

Man kan fråga sig vilken utveckling som väntar området. Sydkoreas armé rustade till full beredskap när dödsbudet offentliggjordes. Nord- och Sydkorea alltjämt fortfarande i krig med varandra. Det har sedan 1953 egentligen bara rått en ytterst bräcklig vapenvila mellan länderna. Det är inte utan anledning som de skärmyttslingar som uppstått sedan dess fått grannländer i området att dra efter andan vid mer än ett tillfälle. Även om Sydkorea på pappret är en demokrati gör man klokt i att inte bortse från de fascistiska inslagen som landet har. Men man bör då heller inte underskatta konflikten med Nordkorea och dess inverkan på det politiska klimatet i Sydkorea. Konflikter och hot om konflikter tenderar att inte göra demokratiska framsteg några större tjänster. Med tanke på att Nordkorea sitter på kärnvapen känns inte direkt som att en intervention från USA eller några andra länder känns så speciellt trolig, eller önskvärd med tanke på riskerna. Sydkorea torde heller inte var allt för pigga på att göra några värre militära insatser av ungefär samma anledning.  Man vet helt enkelt inte tillräckligt för att göra annat än att vänta och så.

Vad man kan hoppas på är att den nye ledaren öppnar upp landet mot omvärlden. Lite grann som när Raul Castro efterträdde sin broder Fidel på Kuba. Men Kuba och Nordkorea är som natt och dag på denna punkt. Och då är inte Kuba någon allt för öppen nation heller, men ändå ljusår från nästintill hemertiskt slutna Nordkorea. Man kan nog glömma att den nordkoreanska befolkningen ska resa sig mot förtryckarna och kräva sitt människor åter. Det är de alldeles för hjärntvättade och svaga (svält) för att klara av. Och det är förmodligen inte heller att förvänta sig att det ska komma några sanktioner från det internationella samfundet som får någon effekt för befolkningen, annat än att spä på deras armod.

Det är bara att fortsätta att vänta och se. Hoppas på det bästa.

Helgen över närsomhelst

Halvförkyld och sliten. Skulle varit med till släktingar igår men var verkligen inte upplagd för det så jag stannade hemma med hänvisning till min krasslighet. Jag överdrev möjligtvis en smula allvaret i mitt tillstånd men det kan jag leva med. Har inget värre till övers för träffar med släkten. Inte så att jag känner någon illvilja mot dem men jag är helt enkelt bara rätt likgiltigt inställd. Vi har aldrig varit speciellt nära, speciellt hjärtliga och avslappnade i varandras sällskap så det vara bara gött att hoppa över skådespelet. Så länge hälsan står dem bi så får det vara nog.

Avnjöt en riktigt skön vinstmatch för mina kära skator i eftermiddag. Det krisande Bolton tog emot Newcastle denna afton. Det stod länge 0-0 men efter en patenterad raid på vänsterkanten av Jonás kunde Ryan Taylor slå ett flackt inlägg som trollkarlen Hatem Ben Arfa slå till i mål med sin känsliga vänsterfot. Första målet för Ben Arfa sedan det vackra debutmålet mot Everton förra hösten. Måste vara skönt att få göra mål för honom efter det långa skadeuppehållet som benbrottet orsakade. Nåväl, 2-0 gjorde Demba Ba efter att Obertan äntligen (!) lyckas med att till ett bra inlägg. Ba är i en helt hysterisk form. Om jag inte hörde fel tyckte jag att kommentatorerna sade att detta var Ba:s 21:a mål på 25 matcher i PL. Sjukt facit. Fler mål blev det inte i matchen. Kändes skönt att Newcastle förmådde bryta sin inte allt för smickrande form. Lika bra som det fick fram till decembers början, lika dåligt har det poängmässigt gått sedan dess. Visserligen det skrala poängsamlandet att göra med möten med de båda Manchester-klubbarna och Chelsea men det har man följt upp med förluster mot både Norwich och W.B.A. Härnäst väntar Liverpool på Anfield nu på fredag. En grannlaga uppgift mot ett Liverpool-lag som blandar och ger för tillfället. Fick exempelvis bara oavgjort mot bottenharvande Blackburn idag. Men det är ett lag med sanslöst mycket talang att i princip vad som helst kan hända. Men det ska bli intressant att se om och hur Carroll och Enrique mottas av sin forna lagkamrater.

I morgon blir det lugna gatan, tror jag bestämt. Kanske börja läsa någon bok eller så. Det bli förmodligen en promenad eller två med föräldrarnas fyrbenta bastarder. Kanske ett kortare träningspass. Utöver det bara lugn och välsignad ro. Bara försöka må bra med och ha ett så bra jullov som möjligt.

Blåst...

Juletider och det är 12 plusgrader och storm. Känns...whatever. Det är som det är och att blir förbannad över vädret är bara meningslöst.

Blev tidigare i kväll klar med första utkastet till mina rapport för min praktik. Blev 32 sidor lång historia. Känns som om det är minst tjugo sidor för mycket. Drygt 14 000 ord. Jävla vansinne. Men det är hur som helst två veckor kvar tills den ska vara inlämnad så det är i alla fall gott om tid att göra justeringar. Eller ja, trimningar. Ska försöka hitta någon godtrogen stackare som ska få läsa den.

Har varit en rätt bra jul ändå, visserligen en annandag kvar, men ändå. Förr var man bara fokuserad på vad man själv skulle få i julklapp. Vad som skulle köpas till mamma och pappa var bara ett nödvändigt ont. Nu är jag totalt ointresserad av vad jag får innan jag faktiskt får det jag får. Det jag får är jag otroligt tacksam för men skulle jag inte få någon julklapp skulle jag inte bry mig. Det viktigaste är att jag får ge något till de som jag tycker om mest. Och det verkar som om de klappar jag införskaffade föll i god jord. Mer än det behöver jag inte för att det ska bli en bra jul. Det och julmust. Och kanske lite rödbetssallad. Allt annat är bara en bonus.

I morgon börjar den mest intensiva perioden i Premier League. Totalspäckat spelschema under en knappa månad. Ska blir ett sant satans nöje att följa alla dessa drabbningar, eller i alla fall så många jag kan.

Ernst kan dra åt...

...för jag är minst lika huslig som honom! Nej, nu ljög jag riktigt skamlöst. Men jag har i alla fall varit huslig idag. Eftersom min kära mor är tillfälligt handikappad av sin fotfraktur har jag fått ta över julbaket, eller snarare hjälpa till i det samma. Min mor instruerade mig från sin rullstol vad som skulle göras, så det gick relativt bra.

Det som stod på menyn för dagen var saffransbullar, bondkakor och pepparkakor. Saker och ting gick bra. Pepparkakorna kanske blev lite tjocka men de blev ändå spröda rakt igenom så det är inte så farligt i alla fall. Receptet till pepparkakorna är en gammal släktklenod som fortfarande håller riktigt, riktigt bra. Saffransbullarna är baserade på ett recept från någon av kockarna som varit med SVT:s Gomorgon Sverige och det är faktiskt ett riktigt gott recept. Bullarna blev riktigt saftiga och goda.

Gjorde både redovisning och prov igår. Gick bra på båda. Var mest förvånad över att jag lyckades nå upp till VG på provet. Läraren måste ha rättat snällt eller nåt. Redovisningen gick också bra. Det var inte så mycket att bry sig om egentligen, det var ju bara att berätta om vad man gjort på praktiken. Det som är desto viktigare, och tyngre, är rapporten som ska skrivas på det vi lärt oss på praktiken. Den kommer blir omfattande, så mycket står klart för mig i alla fall.

En annan kul grej var att jag fick se mina vitsord från praktiken. Min käre kursledare var smått lyrisk över omdömena. Kändes inte som om det jag fick uträttat på praktiken var så fantastiskt, men om han är nöjd så är väl jag också nöjd antar jag. men ska man gå på vad en del av mina kurskamrater berättade om sina erfarenheter så verkar jag vara väldigt lyckligt lottad. Man fick nästan intrycket att det var fler som var missnöjda med sin praktik än som var nöjda. Inte bra. Visserligen hade denna praktik inte den inriktning som de flesta av oss är ute efter men det fanns ändå många saker som ligger i gränslandet som jag utan tvekan kommer att ha nytta av framöver.

I morgon bitti bär det av till Karlstad för att handla lite mat och julförnödenheter. Jag hoppas att inte alla andra tycker att de är sluga om de in tidigt som jag. Men det märks. Ska bara städa lägenheten i morgon ändå, så tid finnes utan tvekan om handlandet skulle dra ut på tiden pga julrush.

Time to man the fuck up!

Dan före dan. Inte dan för DAN, men väl dagen innan första termens sluts.Och det blir en riktigt praktavslutning också. På förmiddagen väntar det en redovisning av LIA:n och på eftermiddagen prov i ellära. Får hoppas att jag inte bombar redovisningen, men det ska väl gå ganska bra. Elprovet får gå som det går. Tror mig kunna få godkänt med bekväm marginal men jag är rätt säker på att VG-ligger lite bortanför rimlighetens horisonter. Nåväl, bara att vänta och se. Fick några mindre uppenbarelser för en del av sammanhangen när det gäller en del uträkningar av kapacitans, reaktans, induktans, och impedans. Kan inte påstå att jag känner mig allt för tvärsäker men det ska nog skapligt i alla fall.

Till min förnöjsamhet såg att den läxa vi skulle göra över lovet var något som jag redan hade gjort redan under hösten på egen hand. Ganska gött. Då blir det bara LIA-rapporten att skriva klart.

Var in till Karlstad idag för att handla julklappar. Fick tag på det jag var ute efter så just nu är jag mycket nöjd och belåten. Blev bara lite förvånad över att en av klapparna var lite större än jag hade trott. Ganska mycket större faktiskt. Så mycket större att jag inte är helst säker på att jag har papper så att det räcker. Men ska handla mat på fredag morgon så jag får nog se till kolla upp min pappersstatus på allvar innan dess.

Min mors predikament har gjort att jag kommer bli hennes assistent i köket för allt julstök. Ska faktiskt bli rätt kul. Är inte så speciellt bekant med att baka kakor och bullar men de gånger jag gjort har det faktiskt blivit riktigt bra. Och så är det alltid skönt att kunna vara till nytta, speciellt för någon man tycker så mycket om. Och så tror jag det tar lite stress från farsgubben också. Tror inte han skulle varit så speciellt bekväm med bullbak. Inte för att han inte vill utan för att han helt enkelt är ovan. Men till hans försvar ska tilläggas att han är en jäkel på ugnspannkaka.

Leader of the pack

Trodde jag var lite småslug när jag åkte in tidigt för att handla i dag. Visade sig att jag inte var riktigt så slug som jag först trodde mig vara. För en av butikerna jag tänkte spendera pengar i visade sig inte öppna alls så tidigt som jag hade tänkt mig. Men lyckligtvis var inte ärendet av sådan vikt att det gjorde resan ogjord på något sätt. Men det var däremot våldsamt nesligt, men om det bara är ens ego som får sig en välförtjänt törn är det bara att gilla läget.

Eftersom min kära mor lyckats drabbas av en fraktur i foten har jag tagit över en del av hundvallningen så att min käre far inte ska behöva gå ihjäl sig med fyrfotingarna. Välgörande aktivitet för både kropp och själ. Hade det inte varit för de lite tråkiga omständigheterna som ligger bakom promenaderna hade det varit riktigt trivsamt. Det har varit länge sedan jag rastat dem men de vet fortfarande hur det ska vara när vi promenerar. Alltså, jag bestämmer när det ska luktas och hur länge det ska luktas. Har jag förstått det rätt så är det lite grann tvärtom när mina kära föräldrar rastar hundarna.Men vovvarna har alltid lytt mig mer än de lytt mor och far. Märkligt. Kan det månne bero på daltande och överdrivet gulligull? Fan vet...

Nej, nu väntar det några dagar med flitigt plugg så att jullovet blir lugnt och skön.

Terminens slut i sikte!

Så! Nu är praktiken färdig. Jävligt skönt för det har faktiskt varit mentalt påfrestande. Oerhört kul och intressant har det varit. Så jävla mycket information som ska in i min förvirrade skalle. Jag har visserligen antecknat rent löjliga mängder information. Det kan låta skrytsamt men jag vill hävda att den svåra grejen är att göra något vettigt av det, stora eller små mängder av anteckningar.Att välja ut de bästa russinen ur kakan, kanske är en bättre liknelser att göra.

Men jag är ruskigt glad att jag har fått gå och lära mig av dessa människor. De har alla varit otroligt tålmodiga, vänliga och kunniga om all mellan himmel och jord. Jag tror de frågor som jag inte fått svar på kan räknas på en hands fingrar. Och då har jag ändå tyckt att jag ställt en par riktigt sluga frågor, om jag får säga det själv. Men det med tanke på min blygsamma kunskap i dessa ämnen är blir frågor ganska snabbt sluga. Man har fått en och annan känga i all hjärtlighet, men det är något jag faktiskt uppskattar.

Men ska man ta med sig någon lite bittrare erfarenhet så är det hur många praktikanter beter sig. Det verkar som om det är mångfalt fler som beter sig som sociala retards och får mig att verkar välanpassad och rejäl i jämförelse. Det tycks som om det varit alldeles för många som varit mer intresserade av att sitta med sina mobiler i ett hörn och mer eller mindre "sitta av" praktiken snarare än att ta ansvar och lära sig något. Och då tror jag inte att det är så svårt att lära sig något, om man bara vill. Dessvärre verkar som om ett par av mina kurskamrater går att placera in i detta inte allt för smickrande fack. Det är lite beklämmande. Inte så jätteförvånad egentligen, men ändå. Det är nästan så att man känner ett styng av skam att man kan bli associerad med den inställningen till praktik. Vi representerar ju inte bara oss själva, utan också vår skola som är beroende av att det finns möjlighet att få göra praktik. Får skolan pissigt rykte för att några lata klappträn inte vill lägga ner minimalt för att verka intresserade av den verksamhet de kanske ska verka i en vacker dag. Jag tycker också att det är ett klart mått på en skaplig brist på respekt för dessa operatörers kunskap. Och det är fan ingen som tvingat någon av oss att läsa den här kursen heller. Således faller eventuella problem och misshagligheter tillbaka på oss själva rakt av. Man kan visserligen få halvrisiga handledare, men det är fortfarande du själv som får göra det bästa av situationen och bjuda till lite grand. Vill det sig illa kanske Gruvön skär ner på hur många praktikanter de tar in om man känner att det helt enkelt inte är värt besväret. Om det blir så på grund av någon av mina kurskamraters korkade beteende skulle jag inte direkt fälla någon större mängd tårar om de åkte på rejält med smörj.

Av terminen återstår nu ett prov och en presentation. Och en rapport vars deadline ligger på andra sidan årsskiftet. Bara att köra på och göra så mycket som det bara går så att det inte blir så mycket att göra över helgerna. Har en massa böcker jag längtat efter att få begrava mig i.

El jävla Classico

Det är alltid något av en höjdpunkt för alla fotbollsälskare när FC Barcelona och Real Madrid drabbar samman på fotbollsplanen. Och gårdagens match på Santiago Bernabéu var definitivt inget undantag. Real rivstartade och gjorde 1-0 genom Karim Benzema innan första matchminuten kommit till ända efter att Victor Valdéz agerat okoncentrerat. En smakstart på alla sätt och vis.

Det var uppenbart att José Mourinhos manskap hade en väldigt tydlig idé om hur man skulle störa Barcelonas bolltrillande lag en med frenetisk och intensiv press så långt upp i planen som möjligt. Det fungerade ganska bra under första halvlek. Man kunde konstatera att Barcelona var märkbart störda men samtidigt märktes det hur otroligt bollskickliga det katalanska laget är i och med att man Reals press inte ledde fram till mer än ett par skapliga chanser utan resultat.

Precis som de senaste årens matcher var det är ganska grinigt emellanåt. Första halvlek var inte på något sätt så ful som tidigare möten men det var rätt uppenbart att det finns mycket prestige på spel. Lionel Messi drog på sig ett onödigt gult kort efter att ha gnällt på domaren när denne inte gav Lass Diarra ett gult kort, bara frispark. Och när den lille trollgubben sedan fällde Alonso i slutet av första akten blev det ett vilt kackel och vädjande från Real Madrids spelare och tränarbänk om att låta Messi syna sitt andra gula kort. Men domaren valda att fria till de vitas stora frustration.

Real hade mått bra av ha ledningen till andra halvlek men så blev det inte riktigt. Messi tog en av sina patenterade raider centralt med bollen klistrad vid sina fötter och satte fart mot Reals backlinje. På typiska Messi-vis fick han fram bollen till en framstörtande Alexis Sanchez som, med visst besvär, fick med sig bollen och kunde med en diagonal löpning framför straffområdet distinkt trycka in kvitteringen med en behärskad avslutning i Casillias högra målgavel.

I andra halvlek fortsatta Real med sin höga och tuffa press. Det märktes att det var en match som betydde oerhört med tanke på att spelare som, Karim Benzema, Cristiano Ronaldo och Mehmet Özil slet som djur i pressen. Ingen av dem är ju normal kända för sina defensiva bidrag. Angel Di Maria däremot jobbade förtjänstfull, som vanligt, i båda riktningarna. Men det hårda arbetet fick inte bära frukt. Istället var det Barcelona som tog ledningen när Xavi via ett tekniskt fint utfört nummer sköt ett volleyskott som styrdes via Marcelo och retfullt via stolpen studsade förbi en desperat fläkandes Casillias. En riktigt kalldusch för hemmalaget och dessa fans.

Cristiano Ronaldo jobbade visserligen väl (för ovanlighetens skull) men hans offensiva spel var inte inte alls så glimrande som man skulle ha önskat. Hans hade en riktigt fin chans att nicka in en frispark efter att Barcelonaförsvaret missat en offsideställning, men portugisen missade målet med en dryg meter i ett läge som han i nio fall av tio träffar mål och oftast i mål. Han fick inte alls med sig de frisparkar som han hela tiden sökte heller. Kanske kan det vara pga av att de tidigare mötenas kontroversiella situation med förstärkningar och direkta filmningar som inte gjorde att domaren ville göra honom till viljes när Ronaldo skulle kunna fått en frispark med sig.

För Real Madrid skulle det bli etter värre när Messi stormade fram centralt och släppte ut bollen på en framstormandes Dani Alvez. Den offensive ytterbacken slog sedan ett perfekt inlägg som en framstörtandes Cesc Fabregas kunde nicka in till 3-1. Den återvändande Barca-produkten har gjort en hel del mål under sin debutsäsong som professionell Barcelona-spelare. Verkar som han trivs bättre i den roll han fått här jämfört med den roll som han hade i Arsenals lagbygge. Lite friare och helt klart mer offensiv.

Efter detta syntes det på Real-spelarna att deras uppoffrande spela tagit både på kropp och själ. Sergio Ramos försökte i vanligt ordning invalidisera Lionel Messi med en huvudlös tackling. Messi hann få undan fötterna i grevens tid och Ramos kan vara glad att domaren visade honom nåd och bara visade det gula. En liknande situation där Coentrao smällde in i Iñesta. Också denna gång var domaren snäll och gav den portugisiske ytterbacken ett gult kort.

Dock var det inte helt nattsvart för Real. En inbytt Kaka visade lite grann av den fantasi som han hade innan hans skadehelvete började. Det är uppenbart att hans snabbhet och driv inte är vad det varit men han har också ett sätt att se en fotbollsplan som få andra har. Således kan han fortsatt vara till stor nytta för Madrid framöver. Man kan se liknande spelare i Ryan Giggs vars snabbhet falnat pga skador (och på senare år ålder) men där fotbollsintelligensen fått en större roll för framgången när spelstilen förändrats.

Mourinho vill i vanlig ordnings inte erkänna att Barcelona var välförtjänta vinnare. Det var tur som var skillnaden, och då syftade han framför allt på situationen där Marcelo styrde in Xavis skott. Men ser man till resultaten från de senaste mötena mellan lagen känns det snarare som ett mönster än något annat. Real Madrid har en vinst på de elva senaste försöken. Men det vore inte Mourinho om han inte kom med sådana här uttalanden.

Jävligt bra match hur som helt. Och så är det alltid att höra Jens Fjällström om expertkommentator. Få kommentatorer har en sådan norrländskt sansad passion för fotboll som han har. En kontrast till den lite mer sansade och sakliga, men alltid lika skarpögde, Glenn Strömberg. Drömmen vore som Canal+ fick rättigheterna till PL och tar med sig Strömberg från Viasat. Nu är visserligen inte Viasat Fotbolls produktioner så illa som jag en gång befarade när det deklarerades att de erhållit rättigheterna att visa fotboll från den engelska högstaligan. Men ändå. Om inte annat av rent nostalgiska skäl.

Slut på andra akten

Vecka två av praktiken är avslutad. Har precis lämnat in loggboken för veckans aktiviteter. Är trött som en drogad gnu just nu. Veckan har, febern borträknad, varit bra. Kändes som om det "klickade" mellan mig personen jag "gick med" under denna del av praktiken. Verkade som om han uppskattade att få prata och berätta om sitt arbete och ansvarsområde. Inte på ett påträngande sätt, utan på ett sätt som kändes som både uppriktigt och välmenande. Fick göra några av de enklaste arbetsuppgifterna så att man fick känna sig lite användbar och inte bara "i vägen".

Fick mig en av kära mors nybakade lussekatter till kaffet. Var mycket god. Överjävligt god, för att tala klarspråk.

Hade det stora onöjet att se Newcastle åka på stryk av Norwich också. Inte så förvånande med tanke på att både Colo och Taylor blev skadade mot Chelsea. Ännu mindre konstigt när man tvingas sätta sopor som Pearch som mittback. Killen är smått värdelös i sin naturliga position som defensiv mittfältare och är definitivt inte bättre som mittback. Och som kollega fick han Danny Simpson som är offensiv ytterback normalt sett, och där till inte speciellt stor (runt 175cm). Då är det inte så konstigt att klassiska centertankar som Morrison och Holt skördade stora framgångar mot dessa ovana mittbackar. 4-2 till Norwich blev det till slut. Tyvärr blev Gosling utvisad, men samtidigt var det en smula positivt att Demba Ba gjorde båda målen.

Purple haze...

Inte så hög feber idag. Förhoppningsvis feberfri i morgon så att jag kan följa skiftet som det var tänkt på praktiken. Gör ju färre timmar än en del av mina kollegor så det blir till att vara effektiv när man väl är där. Efter mailledes kommunikation med min ämneslärare kom vi fram till att jag skulle tre övergripande avsnitt i rapporten om de tre arbetsområden jag ska vara på. Har haft lite snurr i skallen med det ett tag.

Har läst på lite inför elprovet om ett par veckor. Lite fakta grejer. Känns som om jag har en skaplig överblick av den delen. Lite värre med de lite mer praktiska delarna känns det som. Bli nog lite grann med det i morgon också tror jag. Så pass så att det inte faller helt ur minnet.

Annars har det inte blivit många knop idag. Skulle ha gjort ett kortare "extraskift" i dag men var alldeles för sliten i morse för att det ens nästan skulle bli aktuellt. Så det har blivit mycket - och tung - sömn och ett och annat avsnitt av andra säsongen av Fringe. Okej serie faktiskt när man väl kommit in i den. Har också blivit en hel del te av alla de sorter under dagen. Spetsat med lite mjölk och några droppar honung. Mysigt och gott. Borde kanske spisa det lite oftare istället för kaffe.

I kväll blir det nog att glutta lite på Champions League-fotboll. Chelsea hemma mot Chelsea känns som om det skulle kunna bli en intressant match.

Something wicked

Dret! Feber och djävelstyg. Inte jätteförvånad, egentligen. Har känt mig lite småsliten sista veckan. Lite dåligt med varma kläder under en del av aktiviteterna under första veckans praktik har väl triggat igång skiten. Lika bra det. Vill inte vara halvsliten ända fram till jul. Får hoppas att det inte blir värre än lite feber. Har satt i mig en massa receptfria preparat mot förkylning och grejer så nu ska bacilluslingarna få se på fan!

Var och kopplade ihop päronas TV med deras dator så att de kan kolla på Youtube, SVT Play och alla de där streamade historierna. De kan se en del via sin digitalbox från Viasat och VOD-tjänsten men SVT Play har klippt sitt kontrakt med Viasat och det är väl SVT:s utbud mor och far är mest intresserade. Dom blev riktigt nöjda med resultatet, så då är också jag riktigt nöjd! Alltid gött om ens nördkunskaper kommer någon annan till gagn. Och i går fick jag hjälpa en släkt till släkten med deras datorproblem. Där lutar jag mer åt att det var...ska vi kalla det handhavandefel?

Red Foreman sa det bäst

"Son of a bitch..." Tror, eller snarare vet att jag börjar bli gammal och gubbgrining. Jag vet inte vilket inlägg i ordningen med gnäll om filmkvalitet detta är men här är det lik förbannat.

Försökte ta mig igenom "Uninvited" igår. Skräckfilm. Man borde med tanke på genren inte har så stora förväntningar men man tycker att man i alla fall borde försöka hitta några intressanta grepp för att får någon sorts twist på saken, men icke. Filmer som dessa känns mer eller mindre som om man bara kastar in lite snygga tjejer (Elizabeth Banks och Emely Browning) och så får de bli lite rädda och/eller tjivas. Det håller inte. Skådespelarinsatserna är väl ungefär som man kan förvänta sig, lite slätstrukna och intetsägande. Tråkig och jag blev inte det minsta skrämd av annat än filmens totala ofarlighet.

Film två som kommer få sitt av sleven är "The Hangover part II". Om ettan var så sjövild och osannolikt osannolik så är del två inget annat än trött gäspning. Alla ingredienser från första filmen finns där var för sig men tillsammans blir det bara påfrestande. Det finns en anledning till att filmer som den första filmen antingen blir braksuccé eller total jävla katastrof. De är svåra att göra eftersom det är svårt att göra en bra avvägning av vad som ska skruvas till och hur mycket. Det som gör mig lite småsur är att denna uppföljare drar skam över den ursprungliga bakfyllan. Bradley Cooper och Zach Galifianakis gör sina paradroller som man kan förvänta sig men det räcker liksom inte. Man börjar nästan fnissa så fort man ser karaktären Alan, men man tröttnar skapligt snabbt på hans att han bara är konstig och inte så mycket mer. Nej, allt luktar försök att mjölka succén på pengar genom en pinsamt blek kopia. Och fan om de inte kommer att casha in också!

Och film tre (ja, det finns fler...) är "The Thing". En remake på en riktig klassisk skräckrulle. En onödig remake. Begränsningarna med datoranimerade monster har varit rätt bekant under rätt många år, men ändå försöker man i många filmer komma undan med budgetalternativen på området. Och det är fan inte vackert. Måste vara riktigt surt att vara make-up-artist och behöva se vad deras kompetens ersatts med. Och i en film där man väljer att försöka sig på med så spektakulära scener där dataanimeringen ska stå i centrum sitter man bara och suckar frustrerat. Det är en stämningsdödare så är svårtöverträffad. Man ska bli rädd och känna obehag men känner i stället ilska. Om animeringen är snyggt gjord gör det inte något om man kan räkna ut att det är animering. Men om det syns att det är animering blir det rätt tröttsamt. Tyvärr blir The Thing ännu en i raden av pinsamma remakes där tekniken som ska ge den fräschör istället sänker den totalt.

Lyckligtvis har jag inte bara lyckats se dåliga filmer. Lars von Tries "Melancholia" är en film jag rekommenderar mycket varmt. Kirsten Dunst och Charlotte Gainsbourg är oerhört sevärda som två systrar som tvingas lösa sina problem samtidigt som en global katastrof knackar på dörren. Kiefer Sutherland överraskar med en oerhört solid insats. Det var längesedan jag såg honom göra en sådan bra roll. Alexander Skarsgård är också med med på ett hörn som en lite tafatt men välmenande fästman/make.Fader Skarsgård är med på ett hörn i en inte allt för sympatisk roll. Har inte varit så jätteförsjust i von Triers tidigare filmer. Att han har en talang utöver de vanliga har varit rätt uppenbart. Dansken har ett sätt att se på världen och förmedla detta i filmformat som ingen annan, men det jag har inte varit så speciellt tilltalad av hans filmer mer än i teorin.

"True Grit" är en av gå riktigt lyckade remakes på gamla klassiker. Denna bröderna Cohen-produktion är på alla sätt och vis en sevärd western-skapelse med bra skådespelare som Jeff Bridges och Matt Damon är de mest namnkunniga. Men den som är bäst är det unga stjärnskottet Hailee Steinfeld som inte är annat än lysande i sin prestation som den unga men driftiga Mattie Ross som söker efter en tuff karl för att ställa en brottsling vid namn Chaney inför rätt efter att denna dödat hennes far. Bridges spelare den gamle ärrade kämpen med en lite för stor aptit för eldvatten som flickan anställer. Damon spelar en Texas Ranger som slår följe med det omaka paret, också han för att lägga vantarna på Chaney. Filmen har humor, värme och hjärta samtidigt som den har ett visst mörker. Och inte minst har filmen helt fantastiska landskapskildringar. In alles, en oerhört sevärd film.

Jag kan bara spekulera i varför det görs så mycket skitfilm nu för tiden. Men det kanske satt bittra losers som your's truly under 60 och 70-talet och gnällde då också. Ska man tro de med god historisk insyn så har makten över vilka filmer som ska göras och hur de ska göras förskjutits från regissörer till filmbolag. Från konstnärlig vision till vinstmarginaler. Lite grann som samhället i stort, skulle man - nästan - kunna säga. Det skulle vara intressant att se hur det skulle vara om dagens regissörer fått ha helt konstnärlig frihet och sedan låter filmbolagens businessfolk sälja den produkt skapats i stället för att de finansiella premisserna få styra produktionen allt för mycket.

Storslagna och visuellt tilltalande filmer som Sagan om Ringen, The Matix och liknande har fungerat ganska bra. Men det har inte gjorts så speciellt många riktigt högoktaniga filmer från 90-talet och framåt. Det tror jag inte är ett speciellt vågat påstående. Tänk bara på filmer som Gudfaden, Easy Rider, Jaws, Gökboet, Casablanca. Och med filmer menar jag vanliga spelfilmer som speglar den verkliga världen. Inte en massa actionhjältar med coola oneliners och snabba bilar. Batmanfilmerna är verkligen bra, men de står sig inte så bra när de ställs bredvid Gudfadern och liknande filmer. Taxi Driver är en annan sådan film som också är svårslagen. Jag får en krypande känsla av att man ersatt de välskrivna manusen och visionerna med snygga klipp och ögongodis. Det finns undantag som Fight Club och Shawshank Redemption. Men de är verkligen ganska ensamma. Och just Fight Club ska man komma ihåg inte var någon direkt succé på biograferna. Framgången och statusen kom när filmen släppts på DVD och video. Det säger lite grann om hur klimatet för film var,  i mångt och mycket är allt jämnt. De lite mer utmanande filmerna, också kvalitativa, har svårt att tilltala tittare om de inte har något speciellt. I Fight Clubs fall var detta en stilla växande popularitet bortanför stora posters.

Slut på första akten

Första veckans praktik avklarad. Har gått bra tycker jag. Det som varit en utmaning är att hitta en bra nivå på frågorna. Det har inte varit någon direkt utmaning att hitta frågor utan hitta frågor som är lämpade för en nivå vars svar kan ge en bra övergripande bild av den verksamhet som jag gått med och tittat på. Beroende på person tar det sig att mellan sex och tolv månader att lära sig den befattning som jag "studerat". Alltså finns med andra ord en jävla massa information att hämta. Men det känns som om jag fått en skaplig överblick av denna del av processen. Att lära sig all fakta för befattningen är förmodligen den enkla delen, att sätta den i någon form av praktik är en helt annan grej. Även om personerna jag praktiserat med/hos är erfarna så är det svårt att inte bli imponerad av allt de kan och hur deras sätt att arbeta fungerar. Det känns för en utomstående som mycket av det de gör görs utan att det är glasklart och uppenbart rätt. Att det är en väldigt stor del som kräver avvägning och omdöme i den högre skolan. Visserligen är jag kanske inte rätt person att bedöma detta med tanke på att jag saknar i princip all deras kompetens och förståelse för processens väsen, men jag tror att det ändå är ganska avancerade grejer för de flesta människor. De som ser ner på vanliga knegare skulle behöva gå ett par dagar med dessa personer.

Personkemin har också funkat, känns det som. Den som har haft huvudansvaret har kallat mig konstant för "din jävla käppkines" och gett mig mer än handflata i bakhuvudet när jag minst anat det. Är man praktikant ska man veta sin plats i sällskapet.Med tanke på att min handledare är byggd som en bandvagn och förmodligen bänkpressar tre gånger min vikt så utmanar man inte öder i onödan. Så mycket är tydligt. Men det har varit med viss glimt i ögat, givetvis. Hans kollega är av den mer jovialiska och faderliga typen. Skön och trivsam kombination.

Har fört en anteckningsbok som jag ska försöka få någon sorts rätsida på under helgen. Ska inte ut och för än på tisdag härnäst. Efter tisdag väntar tre dagar på en ny plats. En och annan fråga har börjat ta form i mitt huvud redan, och om jag känner mig själv rätt kommer det bli ganska många fler innan nästa vecka är till ända. Om det sedan blir något vettigt av det återstår att se.

Blöjan på vågen

Det har varit en massa skriverier om de privata vårdföretagens sätt att bedriva sin verksamhet. Carema Care nu och Attendo Care tidigare har varit i skottgluggen för sina missförhållanden i en del av sina verksamheter. Hela systemet med vårdtjänster som läggs ut på entreprenad har visat sig ha en hel del brister som är minst sagt anmärkningsvärda.

Det är mer eller mindre ingen kvalitetskontroll alls från de kommunala organen som ska vara vakthundar för vårdtagarna. Detta trots att det är skattebetalarnas pengar och slutligen skattebetalarnas själva som nyttjar tjänsterna som dessa privata aktörer är erbjuder.

Ett annat krux är att man ser alla privata aktörer som en homogen grupp. Detta är inte helt korrekt. Man har valt att låta de små privata och lokala verksamheterna vara måttstocken för hur man ska se på privata vårdgivare utåt. Dessa ses med blida ögon på då de ofta är mer lokala och drivs av personer som är nära verksamheten vilket förväntas generera tjänster med lite mer hjärta och med verksamheten i centrum. Istället är det så att de flesta av de privata vårdalternativen ägs av stora vårdbolag som drivs enligt de klassiska företagsmässiga premisserna. Alltså, maximal vinst med minimala medel. Vinster försvinner ut till aktieägarna och därmed ut ur verksamheten. Med andra ord fyller kommunerna fickorna på riskkapitalister medan invånare och skattebetalare mer eller mindre vanvårdas på sina håll.

Detta kan inte komma som någon större överraskning för alla de som sitter med ansvar för systemet. Man kan tycka att det är för djävligt att de stora vårdbolagen drivs på detta sätt. Men det är egentligen ännu värre att politiker har utsatt sina väljare för dessa finansiella rovdjur. Personligen anser jag att det inte är konstigt att vårdbolagen försöker vinstmaximera eftersom vårdmarknaden är utformad som vilken marknad som helst och att vård och omsorg har likställts som vilken tjänstesektor som helst. Alltså beter sig de stora vårdbolagen sig som vilket vinstdrivande tjänsteföretag som helst. Sedan kan man visserligen ha åsikter om marknadsekonomi i övrigt, men det är en annan diskussion.

Det jävliga är att politiker försökt påskina att dessa vårdbolag bedriver sin verksamhet på samma sätt och med samma värderingar som de små och oberoende företagen. De nya sätten att driva verksamheter inom vård och omsorg som ska finnas som en slags mätsticka för den offentliga vården finns säkerligen hos de små företagen. Detta eftersom de oftast drivs att personer som ser sin chans att driva verksamheten på ett annat sätt än det vedervärdigt tröga och stela offentliga, snarare än att göra sig stora pengar på det och låta vårdtagarna ta smällen.

Men det betyder inte att jag är för privat vård. Jag anser att den den offentliga verksamheten måste vara mer flexibel och driven när det gäller organisation och praktisk verksamhet. Alltså, att man inte är så trög och hierarkisk i sina beslutsvägar. Landstingen kritiseras ofta, med rätta, för sina många och tillsynes överstora organisationsstrukturer. Vill man producera tjänster där det finns vissa värderingar att ta i beaktande är det extra viktigt att man ser till att de som producerar tjänsterna har de resurser som krävs. Att de känner sig sedda och validerade. Men som det ser ut idag har utvecklingen varit den motsatta. Dåligt betala arbeten, dålig arbetsmiljö, dålig trygghet och därtill undermåligt producerade tjänster. I det läge är det inte så speciellt konstigt att man kanske sätter sin tilltro till att man kan få bättre möjligheter att arbeta i en mer givande miljö i en annan regi.

Den senaste sköna detaljen i denna tragiska härva är att det Carema låter sina anställda spela ett spel som går ut på att man ska hitta sätt att spara så mycket som möjligt på i verksamheten. Vore jag inte garvad cyniker hade jag blivit upprör och förbannad. Kanske till och med haft svårt att tro på att det ens skulle vara sant. Men sant är det. Och det vidriga är att ligger helt i linje med den bild man har fått av hur företag som Carema och Attendo sköter sin verksamhet.Och man funderar ju lite på vad med som kan tänkas komma fram den närmsta tiden. Är detta allt? Finns det fler skandaler som ligger och pyr?

Det som kanske är mest upprörande är att detta inte verkar bekomma de ansvariga politikerna nämnvärt. Det skrivs åtskilligt på ledarsidor och debattsidor, medan ansvariga politiker håller käft eftersom de vet att vad den än säger så kommer det bara ge bränsle och alla missnöjets eldar. Det enda acceptabla de egentligen kan säga att är att kritisera systemet, sett ur opinionssynpunkt, men det innebär att de kommer att bli tvungna att förbinda sig i nästa steg mot att göra något åt problemet. Så länge de tiger måste de inte lova ett smack till någon om något. Och så länge som folk kacklar ikapp i mediala träsket är det heller ingen som saknar politikernas röster. Skitkastningen mellan privatiseringsivrare och privatiseringskritiker fyller sida upp och sida ner. Båda parter har orsak att vilja ställa de ansvariga mot väggen och avkräva dem svar. Ivrarna är givetvis sura för att deras hjärtebarn får dålig press och kräver förbättringar av systemet så att det verkar lite mer seriöst och ansvarsfull. Kritikerna vill helst riva skiten helt och hållet. Den gemensamma nämnaren är förändring, och det snabbt som satan. Attendoskandalen förändrade inte speciellt mycket. Då satt sossarna vid makten. Man kan fråga sig om det är rimligt att tro det skulle blir så mycket större förändringar när det borgarna som sitter vid makten. Känns inte speciellt troligt, speciellt inte när det inte finns någon opposition tala om. Hade så varit fallet hade borgarna kunnat naglats fast vid denna vämjeliga soppa.