En annan variant av ensamhet

Det finns ensamhet och så finns det ensamhet. Självpåtagen och påtvingad. Och påtvingad kan var den där man är ensam bland andra människor eller så kan det rör sig om en ren och konktret avsaknad av andra människor. En avsaknad som kan uppstå på en annan planet. Bokstavligen på en annan planet som Mars. Jag har läst en väldigt underhållande bok av amerikanen Andy Weir som heter The Marsian (Ensam på Mars heter den svenska utgåvan) som handlar om just denna typ av ensamhet.

Astronauten Mark Watney blir kvar på planeten Mars när hans expedition drabbas av sandstorm. Då utrustningen som registerar hans livstecken inte indikerar att han lever antas han vara död. Hans kollegor måste ta sig själv från platsen för inte göra honom sällskap bland de hädangångna. De blir tvungna att lämna planeten i all hast och lämnar kvar vad de tror är sin kollegas kvarlevor på den röda planeten. Men det ska visa sig att Watneys död är en smula överdriven. Sargad men alltjämt vid liv har måste han nu försöka överleva på denna ännu sparsamt utforskade planet.

Handlingen utspelar sig i en nära framtid där NASA endast ett drygt dussin människor beträtt marsiansk mark. Man får följa Marks strapatser via hans logginlägg parallellt med NASA:s team på jorden i deras strävan att rädda honom när det står klart att han faktiskt överlevt. Besättningen på det rymdskepp som lämnade honom för död kommer också in handlingen vad det lider.

Det är en ganska nördig bok, och är så på ett synnerligen oblygt vis. Detta är det som är lite av den stora behållningen av boken. Det är långa och utförliga beskrivningar av Marks alla projekt, problem och missöden där man får sig lektioner i fysik, matematik, botanik och kemi. Vår hjälte är ingenjör i mekanik och tillika botaniker och vars kompetenser i dessa ämnen var ämnade för expeditionens ändamål. Men nu får han alltså utnyttja allt detta för att överhuvudtaget överleva för dagen. NASA har redan skickat upp alltsköns förnödenheter och material i form av läger och fordon i förväg till planeten. Men det rör sig om knappa resurser för en vistelse som i bästa fall är alldeles för lång för att alla provianter och resurser ska kunna räcka till för nära honom. Det är alltså under dessa förutsättningar som Mark använder sin kunskaper för att kunna rädda sig själv. Men då karaktären i sig har ett stort mått av humor blir alla utläggningar om kemiska reaktioner och beräkningar av hur många dagars mat han har kvar och hur detta står i relation till hur länge det måste räcka blir det aldrig tråkigt på riktigt.

I en intervju i den superba podcasten "Inquiring Minds" berättar Weir om att han alltid stört sig på när science fiction-berättelse tummar på den vetenskapliga korrektheten och att det är det som fått honom att skriva en bok som är så pass ingående och djuplodande i just det vetenskapliga som The Marsian är. Vidare är inte vår hjälte Mark Wotney någon action-hjälte utan en nörd som med sitt intellekt måste ta sig förbi de hinder som läggs i hans väg. Enligt Weir själv är det egentligen bara en enda punkt som hans har fel i sina vetenskapliga utbroderier (värme utveckling i ett kemiskt förlopp) men att det inte hade varit några problem att rätta till det utan att äventyra historien på något sätt. Dock hann detta fel aldrig korrigeras innan boken publicerades.

En sak som är väldigt roligt är att boken 2011 publicerades av författaren själv eftersom ingen förläggare visade något större intresse. Boken blev sent om sider återutgiven av Crown Publishing 2014 och har nu sålts i tusentals upplagor världen över. En filmatisering är redan i görningen med Ridley Scott i som regissör och Matt Damon i rollen som Mark Watney. I slutet av 2015 beräknas filmen mogen för biograferna. Ska bli väldigt spännande att se hur man klarar av att tackla just hur det vetenskapliga hanteras. Weir påstår sig vara nöjd med det manus som presenterats för honom. Men vad ska han egentligen säga annars?

Nåväl, det är en bok jag varmt rekommenderar för alla som gillar sci-fy, spänning, mänskliga öden eller kanske lite grann för den allmänne bokmalen. En riktigt bra och läsvärd bok är det hursomhelst. Men med en viss reservation för att vetenskapsdelen kanske kan vara lite mastig för den som har svårt för detta ämne i övrigt.

Grodor med proteser

Haha! Jaha, ja. Det finns tydligen lite hopp för mänskligheten i alla fall. Eller...nja, kanske en smula överdrivet om men i alla fall. Det blev alltså inget förlängande av det beryktade försvarsavtalet med Saudiarabien. Det trodde jag verkligen inte skulle inträffa. Jag var tämligen tvärsäker på att avtalet mer eller mindre var en "done deal" och att det hela bara var en ren formalitet att det skulle förlängas. Jag trodde faktiskt inte ens på att det skulle omförhandlas. Men tydligen ska det vara lite för besvärligt att fortfarande ha skiten kvar.

Enligt Aftonbladet var det ett avtal inte var så jätteviktigt sett till hur mycket handel som knutit till det. Det kostar alltså Sverige ganska lite i rena kronor och ören här och nu att avbryta samarbetet. Hur mycket det kan tänkas kosta Sverige i anseende och annan handel med saudiska intressen och i regionen i stort verkar inte nämnas. Det är väl rätt klart att det inte kommer att gynna Sverige och svenska företag i regionen. Men det har man i och för sig aldrig förnekat heller. Med det i ena vågskålen så har den andra vägskålen besudlats betänkligt av det faktum att man som regering med en feministisk utrikes politik, eller i alla fall en uttalad sådan, har bedrivit handel med ett land som behandlar kvinnor som knappt mänskliga varelser. Och lägg till det hur dissidenter och religiösa avvikare behandlas så har det luktat allt annat än rosor om hela affären. Det ska enligt en källa varit en annan orsak till att man valt att släppa avtalet som den hög av exkrementer det är.

Löfvén ville inte släppa avtalet med har fått ge vika inför både interna kritiker samt att regeringspartnern Miljöpartiet inte visat sig så smidiga som han nog hade hoppats. Vidare har det inte varit direkt tätt i leden hos de oppositionella påhejarna av avtalet heller så det har väl egentligen inte funnits speciellt många händer för Löfvén att bli klappad på axeln av. Men att avtalet öde blev ett avslut vill man inte under några som helst omständigheter tillskriva Miljöpartiets mostånd. Att det skulle röra sig om en vinst för dem och således ett nederlag för S. MP ser så klart saker och ting på ett lite annorlunda sätt. Inga förlorare, bara vinnare. Eller så kan man bara konstatera att statsminister Löfvén har kapitulerat med, ja kanske inte heder i behåll, men kanske utan en uppenbar förlust och neslig förlust. En viss värdighet har räddats men inte mycket mer.

Lite intressant är att Arabförbundet förbjudit utrikesminsiter Margot Wallström att tala vid deras stundande konferens i Kairo på grund av en del uttalanden som fällts mot Saudiarabien i olika sammanhang. Det påstås inte ha något med vapenaffären att göra men det verkar inte vara mer än småaktigt handlande kryddat med mustigt skitsnack.

Länge leve idealismen! Eller de misstag som går dess ärenden...

Det hade säkert kunnat vara värre, fråga mig inte hur.

Det är intressant när teorier som omhuldas får ta stryk. Inom ekonomi är det väl inte allt för ovanligt att just detta inträffar. Den som denna gång har fått sig en rejäl törn är Alliansens sänkta arbetsgivaravgift för unga. Handels chefsekonom Stefan Carlén har i en rapport visat på att denna säkning inte ökat anställningarna bland unga. De har tvärtom minskat. Det är ganska anmärkningsvärt, måste man ändå säga. Titeln på rapportern är ganska tuff - "Sju förlorade år".

18 miljarder svenska riksdaler ur skattkistan som alltså inte verkar ha haft en effekt som ens går att kalla medioker. Visst, man skulle kunna hävda att det skulle vara ännu värre för ungdomar om den inte införts men det känns inte så värst trovärdigt. Dessa skattemiljarder hade kunnat finansier ett rejält antal tjänster inom den offentliga sektorn som knappast har problem att veta var de ska göra av sina budgeterade slantar. Enligt Carlén hade det räckt för att 40 000 tjänster med en lön på 25 000 i månaden. Det är siffror som får en att blir lite... förbannad är väl ett ord som inte riktigt beskriver vad jag personligen känner, men man bör i alla fall höja på ett ögonbryn eller två oavsett över detta ganska usla resultat.

Vad Carlén rapport vidare pekar på är att denna subventionering av företagare har gett större vinstmarginaler istället för att man anställt de unga människor som man skulle hjälpa in på arbetsmarknaden genom för förbilliga deras ansällning. Det är ett mönster som klingar, obehagligt, bekant på något vis. Ja, just det ja. Det var den där krogmomsen som också skulle hjälpa arbetslösa in i "värmen". Gick väl heller inte så där lysande heller, om man säger så. Då var det 4 000 jobb man räknade på att ha skapat för en reform som kostat skattebetalarna fem miljarder om året. Det vill säga att varje arbetstillfälle ytterligare kostade 1,25 miljoner. Och nej, de anställda har inga månadslöner som överstiger de dryga 100 000 i månaden som hade betytt att denna reform faktiskt skulle kunna påstås betala sig. 

Borgerliga politiker och väljare brukar ha en, ska vi säga negativ, inställning till minsta satsning med skattemedel där man inte ser en klar och tydlig vinning med den för staten. Slöseri med skattemedel gillar väl ingen men högern har väl nästan gjort det hela till en av sina mest välridna käpphästar runtom i hela världen. De svenska brukar väl inte särskilja sig på denna punkt. Men när man nu lyckats med konststycket att försnilla sådana enorma summor skattemedel på sådana här högprofilerade förändringar borde man skämmas. Och jag är tämligen säker på att det är många av de borgerliga som faktiskt och uppriktigt känner skammens låga inuti sig. Men detta är också ännu ett bevis för hur risig Alliansens politik varit under sitt styre. Att vi kanske ska vara glada över att saker och ting inte är värre än de faktiskt är. Och lägg till detta den pinsamma och provocerande usla affären med införskaffandet av Nuon. 

Om historien dömer människan så skulle jag som allianspolitiker, och väljere, innerliggen hoppas och be de som sitter i domarställning inte har de medeltida instrumenten för bestraffning att tillgå som påföljd.

Ett utslag av kvalitativ TV

Idag var det en dag där jag avnjutet lite av allt det som är bra med SVT och public service. SVT har ju gjort lite halvskumma val av produktioner under senaste tiden, då i synnerhet det svårslagna lågvatten märket "Under samma tak". Sällan har ett så skitnödigt försök att skapa motsättningar visats i TV. Och kritiken har varit välförtjänt och välförtjänt hård. Men minst lika mycket måste man rosa SVT för program som "Uppdrag Granskning" som har sin beskräda del av belackare men som ändå alltid lyckas hamna på plus om man ska jämföra dåliga och bra program. Jag gillar visserligen inte Janne Josefsson speciellt mycket, men det är väl kanske inte speciellt många som gör. Kanske är det det som gör att han kan göra de program han gör. Dock märks han inte så mycket i rutan och i inslagen som han gjort tidigare. Varför har jag inte luskat i och känner inget större behov i att göra det heller.

Nåväl, jag såg idag onsdagens (gårdagens) program av UG där man återigen tog upp soppan med Migrationsverkets användande av de konstroversiella språkanalytikerna för att kunna verifiera asylsökandens påstådda härkomst. Man sände någon gång före jul ett program där man verkligen grävde ner sig i hela denna härva där man kunde påvisa att speciellt en av dessa analytikerna som man användes av de svenska myndigheterna var allt annat än vad han utgav sig för att vara. Genom företaget Språkab fick han i egenskap av expert på afrikanska språk och dialekter i uppdrag att genom intervjuer bedömmma om asylsökandes berättelser. Om de var trovärdiga eller ej. Ofta visade det sig att handläggare på Migrationsverket använde sig av analytikerns bedömning som enda underlag för att avslå eller godkänna en ansökan. Det i sig känns rätt risigt, givet att analyserna i sig är av tillräcklig kvalitet. Dessvärre visade det sig att analytikerns analyser var fullkomligt felaktiga. Inte bara rena misstag utan rena jävla lögner. En italiensk språkexpert fick göra en bedömning både av analytikerns påstådda kompetens och den rent faktiska kompetensen i hans analyser. Låt oss konstatera att "sågad" fick helt ny betydelse. Den som vill se två avnitt av ypperligt grävande journalistik kan med fördel beskåda detta i UG:s granskningar.

Sedan blev jag också verkligen glatt överraskad över att "Debatt" lyckades med konststycket att ha bara seriösa ämnen på agendan. Det brukar nästan alltid vara något ämne som inte känns värdigt en plats i programmet med tanke på vilket dignitet som programmets andra debattämnen haft eller skulle kunna haft om de bara fick lite mer utrymme. Det första ämnet som avhandlades av allt detta flygande som vi svenskar ägnar oss åt. Det är ju inte direkt det färdmedel som tillhör kategorin "miljövänligt", om man så säger. I dessa tider av överhängande undergång på grund av föröreningarnas inverkan på klimatet är det alltid en välkommen diskussion att föra. Ska man satsa på att flyga mindre eller ska man satsa på miljövänligare tekniker för själva bränslet. En kombination? Tja, det är ett ämne som kan stöpas och blöta i rätt många och långa timmar. Skatter, kampanjer, attitydsförändring osv. Andra ämnet som fick tid var det faktum att regeringen nu vill det så länge helgade överskottsmålets för stadsbudgeten åt sidan för en mer offensiv politik på den ekonomiska arenan. Min specielle hjälte Göran Greider brakade samman med den moderata riksdagsledamoten Ida Drougge. Greiders argument var som vanligt rätt yviga men i sak oftast korrekta. Han är knappast någon vän av överskottsmålet då det med rätt stor sannolikhet har bromsat sysselsättningen rätt rejält till fördel för att minska statsskulden. Greider förordade att man nu när ränten är låg ska låna rejält med slantar för att investera i långsiktiga projekt som rör infrastruktur och välfärd. Drougge menade då raka motsatsen att det är jättedumt att ta bort överkottsmålet eftersom det är detta gjort att vi klarat krisens många vågor så bra som vi gjort. Att vi vore i samma sits som grekerna nu befinner sig i om vi inte haft detta mål. Det sista ämnet som avhandlades av kvinnorlöner där den KD:s förmodade nya partiledare Ebba Busch Thor och Vänsterpartiets skarptungade Rossana Dinamarca utbytte sina inte helt förenerliga ståndpunkter. Det är ett ämne som är aktuellt alla dagar i veckan. Den omotiverade löneskillnaden där likvärdiga arbeten ställs motvarandra minskar men det finns fortfarande problemet med att kvinnoyrken är så gravt olikt värderade än mansyrken. Där kan man börja diskutera hur man ska hantera detta. Är det kvinnors egna val eller är det något mer strukturellt som gör att att det ser ut som det gör. Dinamarcas åsikter klingar mest sant i mina ögon, mn det har ju sina förklaring.

Jag vill ändå säga att det är dagar som dessa som jag känner att allt som har med public service att göra känns relevant och underskattat. SVT har faktiskt en jäkla massa små guldkorn som aldrig får en rad i media. Serier, dokumentärer och liknande som man kan snubbla över om man tar sig en titt på SVT Plays site. Och när det gäller Sveriges Radio finns det nästan ännu fler små juveler som sällan nämns överhuvudtag. Problemet är väl att de som gnäller över public service, röreande utbudet eller av principiella skäl, inte låter charmas av dessa program.

Att se eller att inte se.

Det är skillnad på TV och TV. Eller snarare tv-program och då i synnerhet serier. Sverige har en svårslaget usel kvalité på det mesta som har med tv-serier och filmer som är av den fiktionella typen. Jag tycker att det dokumentärerna som värkts fram ur svenska skaparsinnen är allt som oftast bra och håller en fullkomligt acceptabel nivå. Spelfilm och serier är det då lite värre ställt med.

Till och med de mer embarmliga serierna från USA gör min själ mindre skada än svenska motsvarigheter. Och då vet vi att det görs många skitserier i USA. Men det är oftast från USA som det kommer riktigt högkvalitativ underhållning också. Oftast, inte alltid, är det kabelkanalerna HBO och Showtime som har de finaste exemplaren men nättjänster som Netflix kan numer mönstra ett synnerligen sevärt seriebibliotek.

Nu ska jag villigt erkänna att jag väldigt positivt överraskad av den svenska serien "Blå ögon" som inte bara var extremt obehagligt dagsaktuell med högerextremism och smygbrun främlingsfientlighet inom svensk politik. Det var ett sant nöje att kunna avnjuta en svensk serie utan att känna sig smutsig och förolämpad. Men när jag i ren eufori satte mig för att kolla på filmatiseringen av Arne Dahls "En midssommarnattsdröm" hade jag av någon anledning glömt hur illa det faktiskt är ställt med manus, skådespeleri och regi svensk film. Jag orkade med 41 minuter (ja, var tvungen att se efter...) av smörjan. Sedan var gallan och yrseln i raskt antågande.

Efter att jag nu sett klart på senaste säsongen av House of Cards kan jag nu bara konstatera att det vattnats på min kvarn. Jag skulle nästan vilja gå så långt som att säga att den är helt lagd under vatten. Kvalitet rakt igenom. Det enda jag skulle vilja gnälla om är att det är remake på en engelsk förlaga. Men att se Kevin Spacey och Robin Wright som amerikanskt presidentspar får mig att förlåta denna lilla detalj fullständigt och totalt. Och britterna i sig har ju ett antal ogenerat geniala serier på sitt samvete. "Broadchurch" för att ta ett exempel av högkvalitativt kriminaldrama.

Jaja, det är dags att försänka sig i den mycket lovande serien "How to get away with murder". Den är inte svensk så den borde ha alla möjligheter att i värsta fall vara värd att ha på i bakgrunden när man slösurfar, vilket är mer än man kan säga om svenka produktioner.