(M)ot väggen

I gårdagens avsnitt av Agenda debatterade Socialdemokraternas Ylva Johansson och arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M) den förstenade A-kassan. Man kan svårligen säga att Engström övertygade. Överhuvudtaget. Måste säga att Johansson var bättre i sin debatt än vad jag sett henne på ganska många år. Det bådar onekligen mycket gott.

Debatten föregicks av ett reportage om en kvinna som varit arbetslös ett tag och de ekonomiska svårigheter som arbetslösheten ger. Det finns två rätt besvärande aspekter man bör ta tag i, som tas upp i reportaget. Det är dels att dessa 80% av lönen antas få i ersättning och att A-kassenivån legat still i 10 år.

Det som det inte pratas så mycket om är att det finns ett tag i försäkringen på 680 kronor per dag som i sin tur utslaget på en månad (20 arbetsdagar) 13 600 kr före skatt. Då är det alltså bara de allra sämst betalda som kan få ut 80% av sin lön i ersättning för att de är arbetslösa. För många blir det så mycket som en halvering som de har att röra sig med och väldigt långt från de siffror som vanligtvis nämns i debatten.

Och det andra problemet är alltså att det nominella värdet av A-kassan legat still i 10 år, trots att realprisindex ökat. De där 680 kronorna man fick 2001 är i dagens penningvärde värt ca 790 kr. Hade a-kassan följt utvecklingen hade alltså en arbetslös kunna få 15 800 kr innan skatt. 2 200 kr mindre per månad för de som redan lever på en extremt nära anständighetens gräns.

När Engström blev pressad av, den alltid lika skickliga, Anna Hedenmo om nivån och den uteblivna höjningen kom Engström endast med mindre övertygande argument om att det ska satsas på att skapa jobb och att det därmed inte var så intressant att de som är arbetslösa faktiskt har ekonomiskt knapert. Att regeringens definition av full sysselsättning inte är vad full sysselsättning normal definieras som. Full sysselsättning för finansminister Anders Borg är den nivå arbetslöshet som kallas för NAIRU, eller jämviktsarbetslöhet som den också kallas, som definieras som den nivå av arbetslöshet som inte ökar inflationstakten. Så, sett i det ljuset innebär det alltså att det alltid kommer att finnas en betydande del av arbetslösa i Sverige. 2011 var exempelvis jämviktsnivån på 6,5% för arbetslöshet, enligt Konjunkturinstitutets beräkningar. Det gör i sin tur Engströms argument totalt irrelevant eftersom det alltid kommer att finnas arbetslösa, att man faktiskt vill att det ska finnas arbetslösa, och att denna massa av människor fungerar som ett inflationshämmande verktyg och att regeringen inte vill betala ett rött jävla öre mer för detta verktyg än man vad man komma undan med. Att enskilda människor hamnar i kläm är totalt ointressant för regeringens hjärntrust. När regeringen nått den nivå av, för dem, acceptabel nivå av arbetslöshet kommer det fortfarande finnas människor i stort och förnedrande utanförskap.

Engström ville vidare låta påskina att Socialdemokraternas önskan om att höja taket i A-kassan handlar om bidragsvurmeri. Ett problem för Hillevi Engström är att A-kassan är en försäkring, inte ett bidrag. Alltså, pengar som folk själva betalat in för att ha när man blir arbetslös. Men att man nu inte får ut dessa pengar i den utsträckning man faktiskt borde. Och får man inte ut vad man anser sig ha rätt till från en försäkring så förlorar den sin funktion. Så, det är heller inte speciellt konstigt att allt fler väljer att stå utanför A-kassan eftersom de inte anser att dess funktion motsvarar dess pris.

Ett problem med en allt för låg a-kassa är att arbetsmarknaden blir stel. Människor som med en generösare ersättning skulle våga röra på sig i större utsträckning än tidigare. Man är rädd att ta chansen och testa ett nytt jobb eftersom det är arbetslöshet som väntar om chansningen av någon anledning inte går hem. Detta är ett problem inte minst för arbetsgivare som kanske söker nya medarbetare men som inte kommer i kontakt med de mest intressanta eftersom de inte vågar ta steget. Och det torde råda få tvivel om att en mer flexibel arbetsmarknad faktiskt snart är ett faktum i denna allt mer globaliserade värld. Ylva Johan påpekade också just detta problem i debetten men Engström blev Johansson och tittarna svaret skyldig.

Vad som inte nämndes i debatten som också är en klar nackdel med låg a-kassa är att många arbetslösa människor tar arbeten som de egentligen är klart överkvalificerade för. Detta för att de tar första bästa jobb de kan få tag på. Det är inget fel i sig, men det är ett slöseri som gör att kompetent arbetskraft inte utnyttjas på rätt sätt. Hade dessa arbetslösa kanske tillåtits vara kalla och tålmodiga hade de kunnat ta ett jobb som motsvarar deras kompetens. Då kunde någon annan vars kompetens var bättre matchad mot jobbet med lägre kvalifikationskrav kunnat ta det i stället. Då hade två personer fått ett nytt jobb, två verksamheter rätt kompetens och samhället ökat sina skatteintäkter och minskat sin utgifter.

Den summa pengar socialdemokraterna vill lägga på att göra a-kassan mer rimlig väljer regeringen att lägga på sänkt restaurangmoms. En momssänkning vars resultat från andra länder inte direkt gör att den känns motiverad, och definitivt inte om man se till vad den kostar samhället. Det vore i så fall bättre att lägga dessa slantar på en rimlig a-kassa så vilket rimligtvis borde ge en samhällsgrupp välbehövlig boost i köpkraft. Det är rimligare att de pengar man betalar ut från a-kassan sätts i omlopp ute i handeln än de pengar som skänkts till restaurangägare. Alltså borde dessa slantar spenderas där de gör mest nytta.

Många arbetslösa kan vittna om att oron som kommer från den magra ersättningen inte direkt gör att man mår bättre av att vara arbetslös. Det kan jag själv intyga, och då hade jag ändå en privatekonomi som lät sig anpassas till omständigheterna med lätthet. En person med en mindre flexibel ekonomisk situation med lån på hus, bil, osv och ansvar för sin barns väl och ve skulle haft många resor värre problem att anpassa sin ekonomi  än vad jag hade. Mer bekymmer för ekonomin betyder ofta mindre energi till att söka arbete. Om nu den falska premissen om att fler ansökningar ger snabbare arbete stämmer borde det ju vara direkt kontraproduktivt att lägga ersättningsnivån på en alltför låg nivå.

Och precis som Fredrik Reinfeltd valde Hillevi Engström att tala om arbetslinjens framgångar i absoluta tal, vilket ger en skev bild av verkligheten. Det är alldeles rätt i att fler jobb skapats i rena siffor, men det är ändå så att andelen arbetslösa i bästa fall stått still eftersom antalet svenskar samtidigt ökat. Till mitt stora nöje (och Engströms förtret) påpekade också Ylva Johansson detta med ett lite lätt överseende leende.

Så, om denna debatt var en fingervisning om kommande debatter mellan regering och opposition som Reinfeldt få det riktigt hett om örona. Det ska bli ett sant nöje att få se det ske!