Så har då äntligen sossarna fått en efterträdare till Håkan Tvetunga Juholt i form av IF Metalls ordförande Stefan Löfvén. Med andra ord är oppositionen mer eller mindre redo för strid. Detta har jag väntat på ända sedan den Juholtska tragedin började spelas upp för några månader sedan.
Och Stefan Löfvén kan nog vara en ganska bra ersättare. Han är sin företrädares motsats på nästan alla sätt och vis. Lugn, tydlig, saklig och påläst. Det är i alla fall det intryck jag har haft tidigare. Men det finns ett par aber (givetvis...) av varierande karaktär.
- han sitter inte i riksdagen och kan således inte möta Reinfeldts och hans efterblivna anhang i riksdagsdebatter.
- han vek ner sig när i förhandlingarna med näringslivet när krisens första våg slog emot Europa. Borgarna och företagen kallar detta för att "ta ansvar". Vad jag kallar det lämpar sig inte i skrift.
- han är en kärnkraftsvurmare av rang. Detta har fått Folkpartiet att bli till sig i trasorna av glädje. Då bör man bli orolig. Då bör man bli riktigt orolig!
- med tanke på att han motsatte sig speciella kvinnopotter vid förra avtalsrörelsen så har han ett rätt risigt feministalibi för att leda ett uttalat feministiskt parti.
- han är en anhängare av EU. Kommentarer överflödiga.
Nu kan inte herr Löfvén driva sin egen linje på detta sätt men det är i alla fall ett par punkter som man bör ta sig i akt på.
Med lite tur kan man hoppas att han visar Tommy Weiderlich dörren som ekonomisk talesperson. Den mannen skulle jag inte köpa ett paket tuggummi av. Man kan inte ha en person som ser ut att skita ner sig så fort kameran är riktat i hans riktning i så framskjuten position. Han kan säkert sin sak men om man ska argumentera mot folkkära välfärdsdråpare som Anders Borg kan man inte tillåta sig att framstå som om man medverkar i debatten under pistolhot om man vill nå fram med sina argument och ståndpunkter med sin heder och trovärdighet i behåll. Får man bara fram någon halvseriös kandidat som side-kick till den nya påven kommer det bli synnerligen intressant framöver.
Apropå intressant. Att Kristdemokraterna haft riksting denna helg har nästan helt hamnat i skymundan för alla sossehärvor. Odell och Hägglund har tjivats och tjafsat ganska ordentligt och synnerligen offentligt om vem som ska leda partiet framöver. Odell nu fått kapitulera till förmån för Hägglunds fortsatta partiledarskap. Vet inte vad man ska tolka det som riktigt. Inte mer än att det kommer bli jävligt intressant att se vad som följer detta val. Under Hägglunds ledning har KD minskat till ett väljarstöd på blott 3% i de senaste undersökningarna. Och ändå fick han sitta kvar. Dock fick Mats Odell en tredjedel av rösterna så det finns helt klart ett klart missnöje bland Sveriges Kristdemokrater mot Göran Hägglund. Alltså inte bara en högljudd liten minoritet, som man skulle kunna tänka sig annars. Det är alltså två av borgarförsamlingens fyra partiet som ligger skrynkligt till trots att man tillsammans har ett övertag bland väljarkåren. Att Centerpartiet bytt ut Maud Olofsson mot Annie Löf har kanske inte haft så mycket med ett sviktande väljarstöd att göre men siffrorna har icke desto mindre varit bekymmersamma för dem. Man blir lite fundersam på om det inte finns en och annan borgerlig väljare som kanske tvivlar på det sluga i det klassiska samarbetet. Skulle både Centern och KD trilla ur kan det bli riktigt svårt för Moderaterna att fortsätta regera. Det skulle kunna bli en rätt pikant situation i den mening att de kanske skulle bli tvungna att släppa in Sverigedemokraterna i värmen eller försöka hångla upp Miljöpartiet utan att de plockar fram pepperspejen.
Kan inte riktigt släppa det där med Håkan Juholt riktigt än. Jag blir lite småirriterad på att det är många framträdande socialdemokrater som försöker skylla på det massmediala drevet för att förklara varför Juholt gjort sig omöjlig som partiledare. Att han blev riktigt hårt åtgången av journalisterna kan man inte direkt blunda för, men man måste samtidigt vara på det klara med att Juholt valsade ut på detta minfält alldeles själv trots de många varningsskyltarna. Det var Juholt själv som gjorde det val han gjorde och sade det han sade. Det var ingen som tvingade honom att göra det ena enfaldiga uttalandet efter det andra. Och det rörde sig inte om några små överdrifter som man kan tillåta i det politiska spelet, utan rena jävla lögner. I dessa tider av internet där varannan väljare också är amatörjournalist så borde man fatta att man ska hantera sanningen med det mjukaste paret silkesvantar som pengar kan köpa om man är i Juholts position. Juholt är med andra ord sin egen Judas. Många har talat om det krypskytte som förekommit mot Juholt också. Men det har inte varit speciellt mycket kritik mot att man inte tagit dessa diskussioner internt. Egentligen har det bara varit journalister som verkat ställa sig uppriktigt frågande till dessa dolkstötar. Det känns mer som om man inte vågar inse att Juholt klantat till det och de som valde Juholt klantade sig så inåt helvete. Att man inte kollade upp Juholt ordentligt innan man valde honom. Han har faktiskt påpekat att han är yvig och rörig. Bara det borde ju varit orsak att verkligen nagelfara hans förehavanden. Hade man gjort det hade han förmodligen aldrig blivit vald till att börja med.
Upprördheten mot media kan kanske delvis förklaras med att Socialdemokraterna inte är ett parti som ser sig om ett oppositionsparti. Samtidigt har stödet försvunnit snabbare än en sammanhängande tanke i Thorsten Flincks hjärna. Ödmjuket. Det skulle sossarna må bra av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar