Så där, ja! Nu vart så äntligen sosse-Saddam borta! Efter en smärre evighet av klavertramp, lögner och fiffel så har Håkan Juholt så äntligen avgått som partiledare för Socialdemokraterna. Det nästan, nästan, nästan pinsamt att det har tagit så länge som det har tagit för honom att ta sitt pick och pack och dra.
Jag har varit så förbannat frustrerad det senaste halvåret eftersom det har varit så uppenbart att det funnits så fruktansvärt många saker som en skapligt aktiv opposition skulle kunna ha plockat hinkvis med politiska poäng. Men när Vänsterpartiet och Miljöpartiet befunnit sig i partiledarbyten hade det varit välkommet om det största oppositionspartiet lagt lite "täckeld" under denna period. Det borde inte vara så svårt, inte på pappret i alla fall. Med en brutal arbetslöshet, ekonomisk kris, vårdskandaler, skolskandaler och en massa annat otrevligt skulle nästan vara omöjligt för någorlunda slipade politiska organisationer att misslyckas. Men med en klant som Juholt som tilltänkt oppositionsledare har det visat sig vara ytterst möjligt att göra just detta omöjliga. Och det mest irriterande har varit att det har rört sig om så förbannat onödiga saker. Om man försöker anklaga Sverigedemokraterna för att ha deltagit i riksdagsbelutbeslut som togs när de inte ens hade kommit in riktsdagen. Ja, då är man antingen lat eller korkad. I Juholts fall förbehåller jag med rätten att anta att han är båda. Och det var alltså droppen. Nu är han borta och Carin Jämtin har tagit över tillfälligt. Och ur askan som varit Juholt kommer vi in i elden som är tänkbara efterträdare. Det var inte direkt slagsmål sist om att bli partiledare och det är lär väl inte bli någon större skillnad mot tidigare denna gång. Jämtin borde vara ett stabilt alternativ, men sådan tur har sossarna nog inte att hon vill ställa upp på permanent basis. Nåväl, nu är det i alla fall på väg åt rätt håll.
Fler positiva politiska skeenden har varit att Jonas Sjöstedt nu är Vänsterpartiets nya partiledare. Jag hade gärna sett honom och Rosanna Dinamarca dela på posten, men nu är valet gjort och valet är ett positivt val. Sjöstedt har en hel del att ta tag i. Klimatet inom partiet är bättre nu än det varit tidigare, de falangstrider som funnits har till stor del lagt sig. Att Sjöstedt blev vald med en förkrossande majoritet av kongressen tala sitt tydliga språk. Det ska bli väldigt intressant att följa hans ledarskap. Precis som det konstaterats av i princip alla politiska tycker och tänkare på den politiska arenan så slås jag också av Sjöstedts lugn och otvungna pondus när han talar och kommunicerar. Saklig och påläst. Hans norrländska påbrå ger också en viss krydda till mixen. Vidare kan man ju konstatera att hans erfarenheter från EU knappast ligger honom i fatet. Och när hans fru fick ett diplomatjobb i New York flyttade han med, vilket torde vara en smula ovanligt och ett mycket intressant brott mot de rådande normerna när det gäller maktförhållandet i bland par där båda har synnerligen aktiva karriärer.
Nu kanske det kan blir lite ordning i det oppositionella arbetet. Kanske...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar