En en lång och smärtsam förlossning

Efter den i stort inspirerande arabiska våren börjar nu få en lite annan nyans i media. Kommentatorer har nästan slagit knut på sig själva över att lovorda rebellerna och måla de befriade befolkningarnas framtid med grällast möjliga färger. Att det skulle bli lika bra som det var dåligt innan. Lite grann som att det finns någon typ av irrationell logik i det förtryckets vara i sig själv. Att ju jävligare folk har haft det, desto bättre kommer man vilja ha. Det är onekligen lätt att ta sina tankar i den riktningen. Kanske rent av naturligt.

Man hyser någon slags övertro till demokratins utveckling. Som om det vore någon slags naturlag som bara uppstår. Som om diktatur håller tillbaka demokrati. Och att när diktaturen försvinner kommer demokratin likt en fjäder fylla diktaturens förtryck och totalitarism. Men det har många gånger visat sig vara helt fel. Demokrati kräver hårt arbete och vilja. Att det blir ett synnerligen oberäkneligt och ofta våldsamt maktvakuum när förtryckaren skickas av sin tron.

Det är lite besvärande att massmedia och politiker inte belyser denna problematik tillräckligt. Man verkar inte våga var som höjer ett varningens finger för vad som kommer efteråt. Man vågar inte bli misstagen för att vara för förtrycket, trots att man egentligen gör revolterna en tjänst genom att påpeka att det kommer svårigheter efter maktövertagandet.

Ett annat välkänt, men allt för sällan påtalat, problem är att förtryckta befolkningar ofta tycks vara mer homogena än de egentligen är. Att förtrycket gör att man måste leta skillnader snarare än att de är uppenbara där från början. Exemplen är många och ofta tragiska. Utan talibanernas styre i Afghanistan har diverse klaner och lokala krigsherrar tagit tillfället i akt att strida för att få tillgång till landets olika områden. I Irak har de tre stora grupperingarna sunni, shia och kurder bråkat mer eller mindre sedan Saddams Hussein fall. Ännu mer tragiskt är det forna Jugoslaven där tidigare underskattade både religiösa och kulturella skillnader låg till grund för grymheter bortom de flestas förståelse. Likadant i det efterkoloniala Afrika där kolonialmakterna höll invånarna i sina respektive kolonier under stöverklacken och på så vis höll de olika stridigheterna om inte dolda så i alla fall kraftigt förminskade. När ett tillsynes fogligt land som skolats i västerländsk civilisation hade man inte riktigt räknat med att man inte lärt sina undersåtar de europeiska dygderna tillräckligt djupt. Att göra som herrefolken hade snarare med att göra med överlevnad än att man anammade idéerna och förkastade sin egen kultur. Så utan den vite mannens förtryck exploderade gamla stridigheter med de mest tragiska efterdyningar.

Det som känns som ett av de värsta problemen med denna naiva syn på demokratibyggen är att de snopna och lite förbryllade kommentarerna som kommer i olika soffor och på diverse ledarsidor bidrar till att få befolkningarna i de befriade länderna att verka som bråkiga och våldsamma. Som att det är rebellernas fel att journalister och tyckare inte fattar bättre.

Det är också lite oroande eftersom jag är lite orolig över att den där synen på demokrati slipper över på hur vi uppfattar och värderar våran egen demokrati. Som om alla våra rättigheter uppstått genom någon slags samhällelig jungfrufödsel, utan vare sig spillt blod eller tunga motgångar. Ingenting av det vi har idag har kommit gratis. Inga politiker har av medmänsklig godhet bara delat ut rättigheter till pöbeln. Det har varit kamp, hot och blod bakom alltihop. Bitter strid.

Och om mellanmjölkens land Sverige, med sin skapligt homogena befolkning, fått kämpa mot överhetens ovilja för att få någonting som kan liknas vid demokrati, hur ska då ett land som Egypten eller Libyen kunna bygga en fungerande statsapparat styrd av demokratiska principer på ett par månader? Visserligen hade Sverige & co in några förebilder som stod beredda att snabba på utvecklingen som i de dagsaktuella exemplen, men det går inte att bara skriva lite papper och kalla det för konstitution och tro att det ska fungera.

Man kan inte nog trycka på den absoluta nödvändigheten av att de förtryckta omkullkastar sina förtryckares regimer och maktapparater, men man ska heller inte tro att det är så enkelt som man vill tro att det ska vara. Ett politiskt klimat formar de som vistas i det, och att forma om det kan vara nog så svårt. Att tro att människor som levt i den mest vitglödgade skräck man kan tänka sig inför myndigheternas representanter helt plötsligt skulle bli kvitt sin rädsla för myndigheter för att det är en annan makt bakom uniformer och emblem.

Demokrati värks fram. Det är som en lång och smärtsam förlossning. Och precis som en förlossnings överjordiska belöning så kräver också en demokrati ett hast men ömt handslag.