Egendomligheter

Ledig i två dygn nu. Har jobbat tre förmiddagar nu. Tre väldigt lugna förmiddagar. Och lugna förmiddagar är inget jag är speciellt förtjust i. Blir så trött att jag inte vet vart jag ska ta vägen om det inte finns att göra. Fabriken har haft krångel så det var inte så mycket att göra för mig. Så i torsdags såg jag till att städa och greja så att man hade något att göra. Fick frågan om jag kunde börja nästa dag kvart i fyra istället för sex som jag skulle gjort annars. Semestertider brukar betyda nödlösningar vid sjuka anställd eftersom det inte finns samma bredd av kompetens tillgänglig så det var väl egentligen inte mycket att säga annat än, ja. Personalmännen (egentligen två kvinnor) på min avdelning har alltid varit schysta mot mig innan så det var inte svårt att hjälpa till. Men det var inte så lätt när det visade sig att fredagen skulle bli minst lika lugn som dagen innan. Och all den städning jag hade gjort dagen innan hann definitivt inte bli ogjord så det fanns ännu mindre att göra. Läste en massa tidningar och började läsa en bok i väntan på att jag skulle få börja arbeta igen. Men där väntade jag förgäves. Och idag var inget undantag. Jävla åska höll mig vaken i drygt en timme och när jag kom till jobbet hade de precis kommit gång efter ett mindre åskstopp. Och som det brukar vara efter åskstopp, hade maskinerna hamnat "ur fas" och krånglade. Och eftersom maskinkrångel på pappersmaskinerna innebär paus för mig blev det ännu en dag som blev alldeles för lugn. Fortsatte läsa boken jag påbörjade under gårdagen (Mattias Gardells "Tortyrens återkomst") och drack både energidryck och kaffe för att inte falla i koma. Under ett tillfälle var jag så trött att jag helt enkelt var tvungen att sluta ögonen och testa om jag kunde få en liten tupplur. Men inte heller det gick. Satte mobilen på ringning en halvtimme senare - hade kunnat sätta den på en dryg timme - så jag visste att jag var vaken när väl det var dags att arbeta. Det var väl lika bra kanske. Är ju på jobbet för att jobba, men när det inte finns arbete är det fan inte lätt! På gott och ont finns det ingen praxis att de som har lite att göra ska hjälpa till på maskinerna om man inte tillhör maskinens manskap. Det är väl en viss säkerhetsrisk att ha en massa folk springandes bland ånga och valsar.

Sedan går det inte att låta bli att kommentera vansinnesdåden i Norge. Hann bara höra om explosionen inne i Oslo igår och visste inte riktigt vad jag skulle tro om det. Kunde inte låta bli att tänka att det kanske var en mer kompetent självmordbombare än den stolle som försökte spränga sig själv och en massa folk i Stockholm i vintras. Men det visade sig alltså vara något annat. Och idag fick jag höra om den monumentala massakern på Utöya. Trodde att jag läste fel när jag såg siffran för offren när kollade Aftonbladets mobilsite. Men ju mer jag läser och hör om alltsammans kan jag inte låte bli att bli en smula - i brist på bättre ord - imponerad av hur Anders Brehring Breivik hade planerat och utfört dådet. Och knappast imponerad som om jag önskar att jag själv skulle ha gjort det, utan snarare skrämd. Jag har svårt komma på ett lämpligare mål än en ö om man är ute i hans ärenden. Ingenstans att fly, tätt med folk, lång tid innan polisen skulle kunna tänkas hinna sätta stopp för slakten. Och sedan att han valde att klä ut sig som en polis också, en typ av avväpnande och förtroendeingivande mundering. Det känns äckligt uträknat och planerat. Genomtänkt och väldigt klartänkt. Det är det som är skrämmande. Att detta klara psyke kan existera i samma huvud som psyke som vill skada och förinta. Att det ena samverkade med det andra på ett sällsynt kalkylerat och diaboliskt sätt. Jag tror att de flesta människor inser att de har en gräns för vad de skulle kunna göra i vredesmod men det här är ju något helt annorlunda. Det här var inget "vansinnesdåd" av traditionellt snitt. Det var något helt annat. Obehagligt är bara förnamnet. Tankarna går till offrens nära och kära i denna tid av sorg och ogreppbar verklighet.